Dansen - una romane

 

DANSEN

DANSEN

Nästan innan Pannhänger Armbürster denna sensommarmorgon hade vaknat ryggade han inför den vid denna tidpunkt vanliga för hans ögon ständigt svävande synen av en dansande flicka. Redan som tonåring hade han känt en svidande smärta i hjärtat så fort någon i hans närhet rörde sig rytmiskt. Själv var han nämligen totalt omusikalisk och något som liknade rytmsinne hade varken han, hans föräldrar eller någon i hans släkt haft. De hade alla kommit från en bergsby i Kinnekulle med mycket tunn luft, och Pannhängers far, Leonwrid, hade ofta på skoj sagt att sinnet för musik, det hade deras släkt låtit sippra ut i luften och sett försvinna som ett moln, för att kunna mer koncentrera sig på viktiga ting i det närbelägna Skara.

Fadern hade dock haft och i smyg odlat en poetisk ådra, och alla vet att poesi och musik inte alls är samma sak, även om många – ljugande eller fulla - säger att det är så. I sin ungdom hade Leonwrid publicerat sig, och ännu cirkulerade dennes diktsamling i Kinnekullebergen.

Nu vaknade alltså Pannhänger denna morgon, i sin ålderdom, vätande käppen som stod invid sängen, och kände den vanliga smärtan över bröstet, eftersom han såg en ung, dansande flicka i andanom. Om han hade kunnat slita ut flickan från andesynen, från morgonhallucinationen, och kastat ut henne genom fönstret så hade han gjort det. Men det var förstås omöjligt.

 Pannhänger bodde inte i bergen, men närmare bestämt i Göteborg, på Arkivgatan.

Lägenheten var en tvåa på andra våningen i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och en enkel och lättförståelig egenskap. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett hyreshus si om den lägenheten Pannhänger hyrde, det får man leta efter.

Redan när man kom in i hallen så började det. Man kunde i denna inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom så kom man alltså antingen  ( den vänstra ) till det lilla köket, där ett väldigt Electrolux kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Pannhängers sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde ända upp till taket.

Lägenheten var mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en blå bård nära taket.

Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Pannhäuser. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Pannhäuser där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt ljuvt.

Morgon ljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Pannhäuser satt med de bara fötterna på en liten ruggad matta av persiskt slag. Käppen hade han greppet med höger hand, och med vänster sökte han nu trycka upp sig till stående ställning, eftersom han sökte sig till upprätt ställning, i akt och mening att gå och kissa i badrummet.

”De e då fan också”, sa han.

Sen lyckades han, med käppens hjälp gå och pinka.