sigge vaknar till en ovanlig dag
Sigge vaknar till en ovanlig dag
Precis innan den gamle Sigge Brickcrown denna sensommarmorgon vaknade, hade han ryggat tillbaka inför den för honom inte alls ovanliga framför hans ögon svävande hallucinatoriska synen av en naken dansande flicka.
Redan som tonåring hade han känt en svidande smärta i hjärttrakten så fort någon i hans närhet rörde sig rytmiskt. Själv var han nämligen totalt omusikalisk och något som liknade rytmsinne hade varken han, hans föräldrar eller någon i släkten Crown haft. De hade alla kommit från en bergsby i Kinnekulle med mycket tunn luft, och Sigges far, Leonard, hade ofta på skoj sagt att sinnet för musik, det hade deras släkt låtit sippra ut i luften och sett försvinna som ett moln, för att kunna mer koncentrera sig på viktiga ting. Fadern hade dock haft och i smyg odlat en poetisk ådra, och alla vet att poesi och musik inte alls är samma sak, även om många – ljugande eller fulla - säger att det är så. I sin ungdom hade Leonwrid publicerat sig, och ännu cirkulerade dennes diktsamling i Kinnekullebergen.
Nu vaknade alltså Sigge denna morgon, i sin ålderdom[1], vätande käppen som stod invid sängen, och kände den vanliga smärtan över bröstet, eftersom han under tillvaknandet såg en ung, dansande – helt oklädd - välformad flicka i andanom. Om han hade kunnat slita ut flickan från andesynen, från morgonhallucinationen, och kastat ut henne genom fönstret så hade han gjort det. Men det var förstås omöjligt.
Sådana där hallucinationer – vilka är ett slags av organismen påtvingade föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer som befinner sig under hög psykisk press – talas det sällan om, och om det görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Sällan talar man om sådana upplevelser, som alltså, som här, kan ske i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något positivt. Ofta är det, i skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man – som hos Boismont - snarare får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, eller som sviter av långvarigt missbruk eller som tecken på nära förestående död.
Att tala om hallucinationer är riskfyllt, inte minst för författare, ty man kan helt enkelt misstänkas för att vara galen, och till följd av detta utsätter man sig för risken att inte bli publicerad, samt att allmänt få dåligt rykte.
Ty vansinne har väldigt dåligt rykte. Vansinnigt dåligt rykte.
Min egen uppfattning ( som i viss mån får anses gälla här ) är att hallucinationen är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Sigges fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Man kan – i Sigges fall – säga, att det var sällan som han observerade sina egna hallucinationer, om de ens var sådana, men kanske snarare något hypnagogt, med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst mått av stolthet.
Hans stolthet var givetvis barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga bedömningen av det mördarfrö, som de just skall börja uppfostra.
Synen med den nakna flickan var dock snart glömd denna gång, ty Sigge fick syn på telefonen, som låg på en stolinvid sängen, och hur denna hade blinkat till, på ett sätt som den brukade göra, när ett sms anlände.
Det var från vårdcentralen, ett ställe som Sigge betraktade med en till stupor gränsande vanmakt, då man i stort sett aldrig kunde komma i kontakt med den. Inte bara att de inte svarade telefon, eller aldrig ringde upp en, när man beställt att bli uppringd. Även webfunktionen låg nere. Tider kunde inte beställas detta året. Inte heller nästa eller året därpå. Hur det såg ut ännu längre fram visste inte Sigge, men han fruktade att det helt enkelt ALDRIG fanns någon tid på vårdcentralen.
Därför hade Sigge letat upp en sida på nätet där man kunde bedöma värdcentraler, anonymt. Där hade han skrivit en lång recension, under titeln ”En parodi på läkarmottagning”.
Här hade han riktigt släppt loss, och efter att författat en karaktäristik över sköterskorna, blodprovstagningen, läkaren, med dennes sätt att stint betrakta en datorskärm under hela besöket samt vid förfrågan om denne kunde känna på patientens hals svara: ”Det behövs inte.”, så kunde Sigge, efter att postat inlägget, där han försäkrade att han hellre skulle dö än besöka denna inrättning, till sin förvåning känna att han inte alls hade ont i halsen längre.
Men nu, av någon underlig anledning – vilken föreföll Sigge underlig, eftersom det var månader sedan han haft någon kontakt med sin läkare, Odielle Mistelkrans – var det alltså ett meddelande från denna av gemene man så vördade hjälplina till ett långt och lyckligt liv, fritt från plågor och kroppsliga avvikelser.
Fumligt ritade Sigge koden som öppnade upp telefonen.
1212.
Han tog upp meddelandet och läste:
”Hej Sigge!
Vi vill bara meddela att du har fått en ny kontaktman på vår mottagning. Istället för den nuvarande skall du fråga efter Jenna. Ha det så bra! Vi ses!”
Under detta meddelande stod:
”Detta meddelande kan du inte svara på.”
Sigge stängde långsamt igen telefonen.
Detta var det första meddelande han hade fått på den under det senaste halvåret, utom spam och meddelande från elbolaget och banken.
Han visste att han hade valt att det skulle vara så. Men ändå. Det sved lite.
Den vanliga tanken, i sådana här sammanhang, den om att kanske byta vårdcentral, dök upp. Samtidigt som denna tanke dök upp, kom också förvissningen om att de flesta vårdcentraler var just som den han hade.
Tänk om man bytte vårdcentral, och så blev det exakt samma sak?
Då blev förtvivlan ju desto större.
Då tycktes det nämligen inte finnas något hopp. Alls.
Därför suckade Sigge – något han blivit uppmanad att göra av en annan läkare, en doktor Guigeltroy, vilken påstått att det var ungefär lika effektivt som en Stesolid.
”Sucken finns där av en anledning.”, hade Guigeltroy sagt. ”Man kan utnyttja sucken till ens fördel, och lura läkemedelsbolagen.”
Sigge hade skrattat, och hade även njutit lite när den slätrakade, piggögde mannen, som hade rötter i Marseille, förklarat att han alltid känt sig som lite av en under-cover-agent i förnuftets tjänst.
Sigge undrade efter han suckat om Guigeltroy fortfarande var läkare, var han fanns och om han, Sigge, skulle försöka få tag på Guigeltroy.
Sedan ansåg han att det vore djävligt efterhängset. Guigeltroy hade då – för en tio år sen – klappat Sigge på axeln och leende sagt: ”Du verkar inte behöva nån läkare!”
Hur listigt var inte detta!
Sigge tog ett ännu djupare andetag och beredde sig att gå ut i köket och sätta på kaffet.
Högt sa han:
”Allting är ett helvete.”
§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§
Sigge bodde inte i – som fadern gjort - Kinnekullebergen, men i Göteborg, i en hyreslägenhet på Arkivgatan. Denna lägenhet var en tvåa på andra våningen i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och en enkel och lättförståelig egenskap. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett hyreshus si om den lägenheten Sigge hyrde, det får man leta efter.
Redan när man kom in i hallen så började det. Man kunde i denna inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom så kom man alltså antingen ( DEN VÄNSTRA ) TILL DET LILLA KÖKET, där ett väldigt kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Sigges sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde ända upp till taket.
Lägenheten var mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en blå bård nära taket.
Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Sigge. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Sigge där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt ljuvt.
Klockan var nästan sju. Morgonljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Sigge satt med de bara fötterna på en liten ruggad matta av persiskt slag. Käppen hade han greppet med höger hand, och med vänster sökte han nu trycka upp sig till stående ställning, eftersom han sökte sig till upprätt ställning, i akt och mening att gå och kissa i badrummet.
”De e då fan också”, sa han.
Sen lyckades han, med käppens hjälp gå de få stegen till toaletten. Väl där bar det sig inte bättre än att det ringde i telefonen, en Samsung A50 som han hade liggande på nattduksbordet.
Han fick – även om han insåg att det inte spelade nån roll om han svarade nu eller senare – lite bråttom, och det blev blött på golvet i badrummet.
När han, med smällande käpp, återvänt till sovrummet och telefonen, var han upprörd, svor och stod i:
”Det e ju typiskt!”
Samtidigt som han satte sig på sängkanten grep han tag i telefonen och öppnade den med en kodfigur, samt vevade fram vem som hade ringt.
”Åååh”, sa han: ”Det är Box.”
Han skrattade.
”Det är Box som ringer.” sa han igen, och det lät som en besvärjelse, blandad med en suck av lättnad.
”Vad kan detta vara?”, undrade han.
”Klockan e sju”, sade han sig medan han ringde upp Herbert Box, som var en gammal vän från universitetstiden.
xxxxxxxxxxxx
Kommentarer
Skicka en kommentar