KAPITEL ARTON

 

KAPITEL ARTON

 

 

Klarinettrummet

 

 

När Pannhäuser lämnat Liselott och de andra i köket för att återvända till Henrik för att höra om amerikanen hade hört av sig något igen, fann han Herbert på den mellersta verandan, i en av dennes läskorgstolar.

Ingen amerikan hade ringt, och Herbert, som alltid var ängslig över att någon hade det tråkigt, bad Pannhäuser följa med för att se klarinettrummet på översta våningen.

 

Henrik var väldigt mån om att bland de rum han visat mig på Boxeby framhålla just klarinettrummet som en liten gårdens klenod. Han kallade inte Boxeby för slott, eller ens herrgård, men refererade till Boxeby enbart med ordet ”Gården”. Men tillsammans med ett fåtal andra gods var ju Boxeby ett slags Fjerrered historia och stolthet, i ett.

 

På tredje våningen i mittbyggnaden låg klarinettrummet. Här hade Herberts far, Rudolf Boxe, som varit mycket musikalisk spenderat mycket tid med  antika klarinetter, sin gamla taffel, sin spinett och sin klavikott.

Rummet låg i samma trånga och mörka korridor som där Pauline och jag hade våra rum, fast längst åt norr, borterst, troligen gränsande till det åttkantiga Norra Tornet, med sina av ålder florstunna väggar  - till rummet där voljärerna med korparna funnits. Väggar och tak i denna korridor, var utsmyckade med diverse halvfärdiga oljemålningar av någon okänd amatörtalang, och de bitvis nakna trästockarna och bjälkarna, som bar upp det här låga taket kryllade av inskrifter och obscena teckningar och gouachemålningar från 1910-talet, och såna både i olja och med krita och tusch.

En serie nakna glödlampor av den gamla sorten, 25 Watts, satt på två meters håll från varann i en liten rad i taket och försåg den smala gången – där spindelväv och damm hängde i tåtar från taket - med belysning.

 

Dörren – som hade som dekoration ett herdelandskap i brungrön oljefärg i gammal tysk Leipziger och Stuttgarter-stil - till rummet var dubbel, med en liten luftspalt på så där två decimeter, för att skenbart innestänga ljudet och således försöka skona fastighetens övriga invånare från träblåsinstrumentets gälla toner.

Det sades att August Boxe varit måttligt musikalisk och inte trivts med sonen Rudolfs spel.

Rudolf hade i själva verket inte alls nån talang, enligt Turo, som läst in sig på släktens historia. Men kärlek tar, som bekant, aldrig hänsyn till subjektets tillkortakommanden: även de fulast, mest obegåvade, fattigaste och på alla sätt obetydliga och förkastliga människor kan i sina ynkliga liv ha de mest fantastiska objekt för sina lidelser. Objektens storlek och härlighet, står i denna önskans kategori aldrig i något rimligt förhållande till sina beundrare.

Så var alla musikinstrument i detta rum alldles makalösa, medan alltså Rudolf förmodligen inte alls varit så enastående.

 

De som dyrka, de hoppas nästan alltid att det skall räcka med själva dyrkan, för att göra avståndet mellan subjekt och objekt till NOLL. Man tror alltså, som en ful usling, att ens kärlek till exempel till den fagra nymfen Sofiette skall få en själv att bli lika så ljuvlig som Sofiette, samt likaså att om jag bara älskar måleri, så skall kärleken till måleriet, om denna kärlek är riktigt stark, göra en till Rembrandts like.

Så var det förmodligen också med Rudolf och musiken.

Att omgivningen var skeptisk, det bidrog väl då till att han fick hålla till i ett undanskymt ljudisolerat hörn av sitt slott med sina gamla träklarinetter, tänkte Pannhäuser, upprymd av sina egna elaka tankar.

 

En sommar hade organisten från Fjerrereds kyrka haft sina pianolektioner här med Rudolf, på taffeln. Denne, Hr Nordkrona hade en B-examen i orgelspel och körledning.

 

Pannhäuser kände sig som på en förevisning på Barbro Bielkenstiernas Årsta och blev givetvis förtjust i den långa rad av klarinetter, flöjter och okarinor som prydde den norra väggen. Aldrig i sitt liv hade han sett så många klarinetter, bruna, beigea och svarta och röda, och så otroligt gamla också.

Han var själv ingen expert på klarinetter, eller musik överhuvudtaget, men visst – det måste han medge – så tillhörde han den där stora gruppen människor som har ett olyckligt förhållande, tillgivet, till musik, i sin helhet. Han hade en gång spelat saxofon i en dixielandorkester, och trombon i en studentstyrd spexorkester.

Herbert pekade på en av klarinettera, den som hade mest metallklaffar, och sa:

”Jag har lyckats spela på den.”

”Oj då!!”, sa Pannhäuser, som alltid var vänlig. ”Det skulle man hört.”

”Just idag har jag munsår.” tillade Herbert med ett skevt urskuldande leende.

Pannhäuser slog likfullt till honom med vänster hans utsida.

 

  ………………………………………………

 

 

Herbert och Pannhäuser stod efter en stund i trädgården intill  vildrabarberstånd medan Herbert noterade att klockan var sex på efterdiaggen.

Insekterna yrde här på ett sätt som sällan ser nuförtiden, och Pannhäuser förvånades över att han befann sig på landet.

 

 

 

 

 

 

        Han tänkte då att allting som skedde i hans liv hängde samman, och att vad han tidigare trott handlade om ord inte alls gjorde det. Om det nu var så att ord hängde samman på ett både oroande och roande sätt, och att det var det som var det farliga, så gällde ju detta också, och kanske i ännu högre grad det som orden ytterst handlade om, d.v.s. verkligheten. Denna var sous rassure, d.v.s. under överstrykning. Man talar om verkligheten som om allting på ett självklart sätt fanns, men stryker samtidigt i djup skepsis över vad man säger, eftersom ingenting finns på det sättet, egentligen.

Allting finns ju, tänker man – om man är Pannhäuser - omedvetet, fast det finns inte PÅ DET SÄTTET.

 

 

 

  -----------------------