KAPITEL TJUGOTRE

 

KAPITEL TJUGOTRE

 

EN LÅNG NATT

 

 

Efter det att Herbert och Nils tagit en runda runt Boxeby och kommit in i salongen igen, där Ruthbjörn satt och surade i sin fåtölj, och de även sett att Tutor sträckt ut sig i soffan, så beslöts snart att man skulle be Tutor att undersöka, via sina sociala media, och annorstädes, om man eventuellt kunde göra som denne sagt: ta reda på om någon Fru Lasker verkligen dött vid denna tidpunkt och lämnat sitt bohag till Räddningsmissionen.

 

Herbert tackade Ruthbjörn för besöket, och frågade om denne ville ha en flaska punsch med sig hem. Det ville denne, och han försvann snart med punschflaskan i rockfickan på en gammal moped av märket Puch, utmed en liten grusväg, som var en genväg mellan Boxeby och Ruthbjorn Castle.

Tutor gick till sitt arbetsrum på tredje våningen för att utföra lite bokföringsarbete, som hade släpat efter.

Även denne erbjöds en butelj, men han tackade nej.

Nils hade anvisats ett rum på tredje våningen även han, intill Paulkines, och tackade också han nej till en flaska Punsch.

De tre Boxby- residenterna lovade varann att ses dan därpå. Och därmed bespetsade sig Nils på en lång sömnlös natt. Att han skulle kunna sov anågot på ett så enormt främmande ställe, det var det inte tal om.

När han gick till sängs var det därför med en bok i handen. Det var en av hans favoritböcker. Ludwig Wittgensteins Tractatus. På Tyska.

Nu knackade det svagt på dörren till korridoren. Nils lade undan den tunna boken och klev upp, iklädd sin blårandiga pyjamas, som han alltid brukade ta med om han skulle sova borta. ( Hemma sov han i ett par kortkalsonger.)

Det visade sig att det var Pauline, som undrade om jag ville följa med ner i källaren för att titta på Herberts tama kajor.

”Tama kajor?”

”Ja, han älskar kråkfåglar. Följ med!!!”

 

Nils lämnade rummet och gick ut, stängde dörren bakom sig – följde med Pauline i motsatt riktning mot den väg han kommit till sitt rum, och färdades nu mot Norra Tornet, där en dörr fanns innan man steg in där, täckt av ett mörkrött mönstrat draperi. Bakom draperiet, - huset formligen vimlade av draperier, alla med orientaliska mönster på - som skylde en liten kokvrå i ett hörn – fanns en trappa som först ledde ner i salongen våningen under, men sen fortsatte i ett litet träschakt ner i källaren, tydligen parallellt med den större trappa, som fanns bakom det Norra Tornet, och som utgjorde den generella vägen att ta sig ipp och ner till norra delen av huset.

Väl nere i källaren, tände Pauline ljuset, genom att vrida ett äldre ljusreglage ett halvt varv. När ljuset flammade upp hörde sett kraxande..

 

 

     Bakom de två stängde sig den av förfluten tid gnisslande lilla trapphusdörren med ett dovt pysande..

           Sedan ett svagt kraxande.

’Vad gör jag egentligen här?’, tänkte Nils och grep tag om pyjamasen, när Pauline kom med en liten rutig pläd, som hon funnit på en stol:

    ”Ta på denna här! Jag tänkte inte på att det var kallt härhäne.”

”Inte jag heller.  Jag måtte ha somnat en stund i alla fall…”.

      När Nils stod intill buren – där fyra kajor tomt stirrade på honom - blev han rådvill. Det luktade dessutom svagt av krut och armsvett i källaren. Han kände en stark yrsel. Den största av kajorna, som verkade vara lerdaren, såg på honom, ja den stirrade, och som hypnotiserad öppnade Nils genast luckan till buren, som varit stängd, lyfte ut den stora fågeln, som var en jättekaja, och satte den på sin axel och vandrade sen med en i källargången, som för att lunga ner fågeln och komma på något att säga till den. På fötterna hade Nils floppsandaler, på kroppen alltså en randig pyjamas, täckt av en pläd upptill. Som ledd av en osynlig hand vandrade han sen ner en liten trappa till vad som visade sig vara en större voljär i en nedre källarvåning, där han – biträdd av Pauline, som efter att varit klädd i en blå städrock, nu visade sig bara i en vit kortärmad klänning av gauze och nu släppte in jättekajan till ett tiotal korpar – tre gånger så stora som kajan - som satt där.

      När nu kajan – som det tycktes - var återförenad med sina fränder, så satte Nils sig med Pauline bredvid sig – hon hade tagit av sina orange glasögon och putsade dem med en flik av den rutiga pläden -  i en liten soffa som stod intill voljären i det stora, kala källarrummet och väntade. I buren syntes nu hållas ett rådslag. Korparna satt och ritade i sanden med vingspetsarna på burens golv och tjattrade halvhögt, och Nils sa till sig själv att detta nästan var overkligt. På burens galler, som var ett sinnrikt verk med massor av smala stolpar i järn kors och tvärs, växte en underlig mossa, som luktade som marijuana, och han rös lite, eftersom det var extremt fuktigt i källaren, och eftersom det var mitt i natten, och det var nästan som i ett av en jämn vind svagt ristande uthus invid det väldiga stormande havet. Rummet hade också en otäck resonans, ett slags dubbelt eko, med en slags blåsvart ton, som Nils inte alls kunde komma underfund med. Ett sådant märkligt källarvalv!

    Nils hade inte väl tänkt denna tanke förrän kajan indikerade med ena vingen att den ville bäras upp i övre källaren igen. Således stack Pauline in handen i voljären, och efter att åtskilliga korpar mödat sig fram för att hälsa på henne och – som det tycktes – tacksamt picka lite på hennes fingrar, och kanske sjöng de en liten sång – Nils skulle inte minnas det - så hoppade jättekajan från Paulines hand till Nils´ axel, och så vandrade de tre i en komplex liten grupp – ledd av Pauline – stelt och sakta upp halvtrappan upp till krutkällaren, där Nils satte Kajan i buren, efter att ha gett denne en Cashernöt från en skål som stod på en kasserad trasig bull-tv, som stod och samlade damm i ett hörn under en målning som föreställde Vesuvius´ utbrott år 79 e. Kr., så återvände Pauline och han via de två vindeltrapporna upp till korridoren på tredje våningen igen.

    Pauline tycktes då sömning, och hon mumlade något om att sova, och Nils var jag inte mycket piggare, men släntrade tillbaka till sitt rum, tog av pläden, lade sig under den tunna sommarfilten, som var inkörd i ett påslakan, som var mönstrat med en stor fotbollsspelare, vilken skulle föreställa Christano Ronaldo, i Barcelonas färger, och somnade som en stock. Varför Nils inte hyste någon rädsla för kajorna och korparna, är ett mysterium. Hur dresserade var kajorna och korparna? Fanns det alls någon bestämd bortre gräns för vad en kaja eller en korp kunde förstå och kunde utföra?

När Nils vaknade på morgonen hade han glömt allt om kajor och korpar. Det var som en sån där dröm som man inte kommer ihåg något av.

 

Vid åttatiden på morgonen vaknade Nils, och fann att han delvis hade sovit på Wittgensteins bok, och därvid åstadkommit ett veck på pärmen, som alltså hädanefter skulle vittna på ett gåtfullt sätt om hans tid på Boxeby.