Ruskmarken kap 24

 

KAPITEL TJUGOFYRA

 

AVBRUTET FRIERI

 

På onsdagen – som nu kommit - hade Slim och Sofi sedan en vecka tillbaka planerat att göra en utflykt i havsbandet, till själva sydspetsen av Utterholmens utmark, som kallades för Ruskmarken, där klipporna, röda, mötte hela västerhavet. Slim hade nämligen fått för sig att han skulle fria till Sofi. Vädret var fint. Endast lätta moln och en laber västlig bris över Fjerrered och Ruskmarken.

DE två ungdomarna hade nu sällskapat i ett halvår, men Slim kände sig säker på att Sofi var flickan han ville ha. Sofi var den enda. Självaste kvinnan. THE woman.

De gav sig av, vid niotiden på morgonen per cykel,  Sofi med en jättelik stor röd damcykel av öldre modell, Slim med en liten svart mountainbike, med stornoppriga däck. De bragte med sig en stor matsäck, ställde cyklarna där vägen slutade – invid en gö ärdsgård där Ruskmarken tog vid, och där kreaturen som betade där ute, några halvvuxna kor, hindrades från att gå tillbaka in på Utterholmen, abv ett sinnrikt kreatursgaller, bestående av ett tjugotal längsgående blanka metallrör, och började kliva in i landskapet, som ömsom bestod av kärr, ömsom klippor, och som var kupigt och vågigt, och bestrött med enbuskar och höga vassruggar på ett egendomligt fantasifullt sätt, som skulle ha hedrat varje spelutvecklare.

Ett antal alternativa stigar fanns att välja på, idémässigt särskiljande sig från varann allifrån de som var mindre skylda mot vind till de som var mer skylda. Man kunde söka sig å ena sidan ut mot klipplandskapet, eller hålla sig i lär av små dungar av toppiga enbuskar, av vilka ungefär hälften var bruna av vattenbrist.

Några dvärgtallar stod sneda här och där, och pekade sorgset ut vindriktingen med sin av denna vind förorsakade omvändhet. Dit jag lutar är det lä, sa träden. Den som böjt mig finner ni i det väderstreck, från vilket jag hukar mig.

 

       Slim och Sofi hade efter tjugo minuters marsch och klättring och småhoppande, under vilket allt man vara np oga med att se ner på marken, där det bitvis var redigt blött och där man också fick akta sig för strängar av rötter, som ofta syntes komma från ingenstans och inte ha någon funktion, inget alls träd att serva. När de nått ända ner till Fjerrereds strandängar, där det bitvis började bli rejält sjösankt, och där man nu fick se sig för noga vid varje steg på tuvorna. Här växte vassen lång, samt stod asp och strandtobak, starrgräset vippade, och på bergssidorna som omslöt ängen fanns med bär små grå bär beströdda enbuskar och hela fält med fetknopp, strandlin, violett ljung, blå tistel. trift, strandglim, darrgräs, gul fetknopp, strandkål och strandkvanne. Man kunde dessutom skönja porsglim och vitplister. Ute i vattnet – ty här fanns en liten med jättelika näckrosblad täckt insjö - låg, där, i skydd av grynnorna, ett i vitt dun lysande svanpar som elakt glodde mot ungdomarna och utstötta väsande ljud.

Över deras huvuden singlade tärnor och svalor, som om de hölls i trådar av Guds vänliga fingrar, och en svag bris rörde vid deras huvuden och kinder och smekte deras små ansiktshår och rörde vid läpparna lätt. Allt var som det var klippt direkt ur saligheten och klistrat uppå verkligheten. Allt var ljuvt som ytan på ett underbart bubblande vin i ett kristallglas.

Utflykten tycktes som ett bilder ur en sagobok för femåringar. Och det var som om tusende små händer tyst klappade ovanför deras huvuden och äskade lycka över dem. Det var som om luften var ett bolster, som sökte hölja oss och skydda dem från tidens törnen. Musik strömmade från molnen, och harpor och trumpeter var stämda i himmelska tonarter och det var kärlek i luften. Ja, så var det! Och än mer ljuvligt! Ja, så ljuvligt att man helt enkelt inte förmår beskriva det!

    ”Så försmädligt bara”, sa Sofi som redan gissat att det rörde sig om en friarutflykt, ”att vi inte har ett eget hus att bo i?”

Slim tyckte det var fullständigt onödigt av Sofi att så abrupt hasta på i ulltofflorna, eftersom det ju var han, som MAN, som skulle ta första steget. Han hade inte riktigt bestämt sig för hur frieriet skulle låta.

     I detsamma halkade Slim – som höll på att rätta till ryggsäcken, som satt snett och kom honom att se lite dum ut - till på en sten invid en av tuvorna med starrgräs och slant med foten långt rakt ner i det ljumma vattnet. Och där fastnade han. Sofi, som var några steg före, vände sig om, och betraktade honom.

    ”Kom loss!” skrek hon argt i falsett, med ett enormt magstöd. Sofi var ju ett fysiskt praktexemplar. Hon var ju handbollspelare. Högernia.

    ”Jag kan inte. Jag sitter fast!”

Han stack vänster hand i byxfickan för att känna om ringen låg där, den lilla silverringen som han skulle ge till Sofi. Den låg där, insvept i en ren näsduk.

     Foten hade glidit ner i en bergsskreva under strandängens bedrägliga tuvor, ty här likande landskapet mer Bohuslän än Halland, eller var nånstans mittemellan.

Faktiskt kanske Slim hade klämt foten – vänsterfot - mellan de båda landskapen!!

Kanske hade Bohuslän och Halland en gång tillhört olika kontinenter? Slim kände inte till den geologiska historien nåt särskilt, och begrepp som Ancylussjön och Krittid var inget han svängde sig med dagligdags.

Mycket solitt fast satt han, hur som helst. Foten kom varken fram eller tillbaka, upp eller ner. Tårna gick som tur var att vicka på, det kändes. Han trodde sig inte alls skadad. Men han satt helt fast. Sofi kom och drog i benet, försökte få foten ur skon. men det hjälpte ju inte.

   ”Stackars dej! Åh, är du en sån där som råkar illa ut hela tiden!” suckade Sofi, som nu med denna generalisering tydligen visade att hon var inte var en ängel men mer en vanlig människa.

Det var ju en hemsk och olycksbådande generalisering. Hon kunde väl inte mena det? Hon måste väl skoja? Så SA man väl inte?

   ”Stå inte där och spekulera! Du får ringa efter hjälp!” skrek Slim argt och besviket, nu med gråten i halsen, - ja han skrek, trots att hon stod alldeles intill.

Skulle de nu gräla?

   ”Jag kan väl inte lämna dig så här!?” sa hon och började nu tänka lite mer på Slim.

”Ringa, sa jag. Inte springa.”

”Vi får äta lite först. Foten kanske lossnar om vi äter?” sa Sofi.

   När de ätit upp sina smörgåsar tog hon upp mobilen ur fickan och frågade Slim vart hon skulle ringa.

Kanske var Sofi realistisk. Men hade hon ingen humor?

Om hon inte hade humor, hur skulle det gå då?

””Är du en sådan som råkar illa ut hela tiden?”” Hur kunde man säga så?

    Svanparet närmade sig under tiden långsamt i den lilla viken i den lilla sjön alldeles på insidan om det stråk av stenar, som de två förälskade var i färd med att på sin sydfärd bestiga, och gjorde lite ringar på vattenytan och man kunde skönja en viss medkänsla i själva rörelserna, som var liksom mer trevande samt i fåglarnas nu lite skygga och undrande blickar. Vinden tycktes emellertid friska i, och så lyfte fåglarna plötsligt, tydligen glömska av allt, och flög iväg. På 10 sekunder var de utom synhåll.

Fåglarna tycktes ha mer förståelse frö Slim än Sofi.

   ”Jag ringer väl 112 då.” sa hon enkelt.

   ”Tänk om jag plötsligt får loss foten då…”, sa Slim ängsligt.

   ”Ska jag ringa eller ska jag inte ringa?!”

    ”Du kan väl ringa Herbert kanske?”

    ”Han kan väl inte komma hit!!”

    ”Nä, ring 112 då.”

      Sofi ringde 112. Hon förklarade, att de befann sig i väglöst land. I en utmark, ute i Ruskmarken. Sankt och oländigt. De konfererades då i andra ändan linjen och sen erfor Sofi att man i första hand skulle skicka en helikopter med läkare i.

De frågade om foten var bruten. Sofi sa att hon inte visste om foten var bruten. Offret var i alla fall vid medvetande, fyllde hon i.

        Sen beslöt de två sig för att vänta.

 

I sitt stilla sinne tänkte Slim, att han inte, i det läge han befann sig, kunde erövra Sofi, Ringen fick ligga där den låg, i vänster byxficka. Så djupt smärtade honom detta svek ifrån de högre makterna, att han från denna stund såg allting i tillvaron i svart, i becksvart. ”Svart är min värld från denna stund och mitt namn stavas helt enkelt ”Sorg”, tänkte han, och en minnesbild av ett porträtt av poeten Stagnelius kom för honom.

    Nu drev molnen in från Kattegatt in blågrå över kusten. Det mörknade. Klockan var fyra. Och regnet började falla flockvis, och stötvis, i byvindar i stora straffande stänk från en grå himmel. Fjerrered kunde denna dag i stora drag beskrivas med ett enda ord: regn.

   ”Vad hade vi här att göra?!”

      Nu vräkte snart regnet ner. Till yttermera visso. Slim ryckte och slet i foten. Den satt i sin sko och skon – med sitt koketta Nike-emblem - satt fast. Regnet strilade halvvarmt kring foten, men denna satt där den satt. De försökte göra ett regnskydd av vad de hade med sig. En rödvit ICA-påse draperades snart av Sofis handbollshänder över den kroppsdel, som av Leonardo da Vinci en gång beskrivits som ett ingenjörstekniskt mästerverk. Da Vinci hade gjort otaliga anatomiska skisser av både fötter och händer, och hans teckningar av dessa anses än idag vara banbrytande.

Slim svor över att han denna dag, i motsats till alla andra, inte tagit med paraplyet. Sofi tog nu upp ur fickan en hopfällbar solhatt med gredelina fjärilar på  och satte den på hans huvud.

       Sen satt de tysta och frös tills helikoptern kom. Den kunde dock inte alls landa där de var, och inte längre västeröver på de breda rosafärgade klipporna – som inte alls var olika de, som finns på Koströarna uppe i Norra Bohuslän - heller, så den försvann ljudligt smattrande – med läkare och allt - och kom inte tillbaka.

 

       Framåt kvällen, när guldkransade moln visade sig vid horisonten och vädret lugnat ner sig och regnet gett sig av till Småland, kom en trehövdad trupp med ambulanspersonal med en röd smal bår tågande inifrån Utterholmens rastplats, strax söder om båthamnen, och svärjande och försedda med myggnät och vattenflaskor tog man sig, likt en djungelpatrull på Ho-Chi-Minh-leden i Vietnam, fram till den av det genomlidna ösregnet ännu delvis blöte Slim, och det var när han fick se dem, som värmen flöt genom hans kropp likt honung, och foten i och med denna värmestöt omedlbart lossnade och med ett litet ploppande ljud också och han hade inte ens längre ont i den! Slim undrade då inom sig om han inte fastnat med foten av ren skräck, av rädsla för Sofi? Och för kärleken.

Slim visste att han hade en så stark inbillningsförmåga, en så stark hysteri att hans inre kunde skapa yttre ekvivalenter i det reala av föreställningar som bottnar i ren rädsla. Men sen struntade han i vilket. Han la sig ner i gyttjan, borrade ner foten mellan två nya stenar och låtsades nu intensivt att det ändå värkte i foten.

Sofi sa ingenting men såg tvekande på sjukvårdspersonalen. Ambulansmännen – som var helt nollställda i ansiktet ( ungefär som om allt var möjligt med avseende på patientens tillstånd, allt från sepsis och snar död till att man inte kunde se något hot mot dennes hälsa alls ) bar Slim sedan de drygt femhundra meterna – och passerande kreatursgittret - till sitt terrängfordon, med vilket de tog sig till Boxby gårdsplan, intill den väldiga grågröna tårpilen, där en riktig akutambulans väntade för transport till Kungsbacka Sjukstuga. Men när de kommit till Boxby gods, så sa Slim att han ville stanna där, för foten var redan bättre. Nu kände sig Slim mer säker på sin sak. Då åkte all nödpersonal meddetsamma iväg, efter det de lovade att skriva ut en räkning för flygräddning.

       ”Den kan du bestrida senare.” sa Sofi, som syntes bevandrad i ekonomi, bank och offentlig förvaltning, varefter hon – efter att ha tryckt hans hand - beslutade att försöka ta sig hem till sitt. Hon kände sig iskall, sa hon. Hon bodde med sina föräldrar längst österut på Utterholmen.

 

      ”Hur gick det?” frågade Herbert Boxe i Slims öra, när Slim lagt sig att vila på den låga soffan i salongen med två plädar på sin, med torra kläder försedda kropp, efter att ha fått varm punsch i en liten blå skål av Ella.

Slim svarade inte. Herbert borde inse, menade han, att somliga situationer talar bäst för sig själva.

      ”Hur gick det?”, undrade också hon, och suckade på sin strävt finskt sätt.

       ”Jag hann ju inte ens fria.” sa Slim, och vände sen huvudet mot väggen, där den gamla gröna arseniktapeten, ornamenterad med flockar av storögda lejon med tveändade svansar, som genast tycks ha bestämt sig för att försöka trösta honom.

       ”Det blir nog bra med det.”, sa Ella och kom med ännu en pläd för att värma pojken med.

      Ella hade hjärtats klokhet.

Snart kom Tagelvall den äldre, med fru, och hämtade hem sin son i sin blå Audi.

DE lovade att ersätta Herbert, något som denne absolut inte ville höra talas om.

       ”Pojken fick varm punsch. Om jag skulle ta betalt för den, så vore jag den förste i Boxebys långa historia, som tog betalt för punschen!!”

Då skrattade Tagelvalls, och Herbert fick en kram av fru Tagelvall.

Slim funderade – på hemvägen, under det han försökte värme sig med små gymnastiska rörelser - om Sofi verkligen var den rätta.    Han kunde ju aldrig fria till nån som trodde att han alltid råkade illa ut.

Istället började han, så fort han kom hem, att fantisera om en annan flicka, Ingvild, som han tidigare hade hoppat i hö med i Herberts gamla lada, för fem år sedan, när man hade tagit in en skörd där, något man sedan hade slutat med, då man sålt mjölkkorna till en bonde i Åsa. Inte långt från kärnkraftverket.

Men Ingvild hade flyttat, och bodde nu i Värnamo.

Ingvild hade haft spetsig mun och stora blå, gnistrande ögon fulla av humor. Kruxet var att Ingvild verkat osjälvständig och aldrig hittade på nånting alls, men väntade sig att alla andra skulle göra det. Vad hjälper det om en flicka har humor, men aldrig har några idéer?

Tryggare var det ju i viss mening med Sofi, som alltid såg ut som om hon gjorde överslag och bedömningar, och syntes redo att ta befäl över vad som helst.

Slim suckade.

Nu var han i sitt pojkrum, före detta pojkrum, och drog till sig laptopen, som stod på standby, raskt fick han upp den site, som stod till tjänst med utrymme för den kamerabild som laptopen i Tutors garage sände till datamolnet.

     När bilden på Herberts salong nu, med några ljusflashar, kom upp på laptopens monitor, såg Slim att salongen på Boxeby, klockan 14.50 denna onsdagseftermiddag, var fullständigt tom.

    Han tog fram sin mobil och knappade in ett meddelande till Truls, som efter vad han trodde, befann sig hemma hos sig, läsande om kvantfysik eller något annat som han inte begrep.

”Hur är läget?”

Det tog inte fem sekunder förrän Truls svarade:

”Lugnt. Jag sover.”

Slim lutade sig tillbaka i sin på tre hjul rullande chockblå gamerstol, som i ryggpartiet var försedd med fantasifullt utformade lufthål på nio ställen, och en tanke slog honom.

        ”Tänk om Sofi hade rätt!! Tänk om han var en sån som alltid råkade illa ut? Tänk bara på kontroversen med Ruthbjörn! Hur många människor försätter sig i situationer, där de kan bli förolämpade av griniga gubbar? Förmodligen väldigt få.”

       ”ADHD”, tänkte han och beslutade sig för att, även han, ta en tupplur.