KAPITEL TJUGONIO -

 

 

 

KAPITEL TJUGONIO

 

 

TORSDAG: OM RETORIKEN

 

 

 

“The victory is not gained by the

men at arms, who manage the pike

 and the sword; but by the

trumpeters, drummers, and

 musicians of the army.”

― David Hume,

 A Treatise of Human Nature

 

 

När de nu allihop – vid tvåtiden på torsdagen i ett givmilt solsken - satt på de vita trästolarna på baksidan av Boxeby och Ella och Pauline serverade kaffe, föreslog Tutor att Nils skulle berätta lite om vad han höll på att skriva för något. För att skingra våra tankar, som drängen sa.

Herbert ville verkligen höra om detta, vilket han också sa.

Nils verkade i eld och lågor, även om han flera gånger muttrat om U.S.A. och inte alls tyckte, att det ämnet verkade uttömt.

 

        ”Livet”, började Nils, medan han på sitt vanliga sätt nästan oavlåtligt sneglade åt vänster, blottande sitt ögas vita,

”är till stor del en historia om makt, och makt är retorik.” Han hostade. ”Ur ett övergripande perspektiv kan man till och med säga att livet uteslutande är retorik. ”Han gjorde en konstpaus. ”Vad innebär det, då?” Han svarade här själv:

”Jo, det innebär att livet är ett spel med former. Vi har former för vad vi säger och gör, former för det sagda, och former för det gjorda, och dessa former är vad vi reagerar på, vad vi känner för, kommer ihåg och vad vi replikerar i det oändliga.”

Ingen sade något.

”En viss bestämd kärna i retoriken har ingenting med sanning att göra, men med myt. Retorikens kärna är myten.”, fortsatte mannen från Arkivgatan sitt något bakvända tal.

        ”Om man placerar ett litet antal människor isolerade på vilken plats på jorden som helst, så är det första som uppstår i relationen dessa varelser emellan just en myt. De uppstår inte alls så mycket glädje eller sorg, sanning eller kärlek, som just MYT.”

       Tutor – kutryggig och skeptisk - sade ingenting. Kunde man alls beskriva verkligheten så där, tycktes han mena.

 

    Ella och Pauline beslöt sig här – av okänd anledning - för att gå in i köket, där Ella höll på att göra en Janssons frestelse.

 

”Denna myt”, sa Nils,” eller dessa myter, är det material som människor sedan i sin tur användare för att söka få MAKT över varandra. Ty målet för all retorik, och för livet självt, är ju att få makt.  Så är det allra viktigaste man bör lära sig, allting om just myten. Vad är en myt, och måste vi acceptera myten, och om vi måste det, hur skall vi hantera myten?”

 

Herbert Boxe tog sig, full av skepsis – som alltid när det gällde Nils´ filosofiska idéer - om hakan.

Allt vad Nils sa, tänkte Herbert, vittnade om att denne höll på att glida in i vansinne. I själva verket var hela hans anförandes mening och ande ett enda långt av ironi överlastat glidande, menade Godsägaren. Det tycktes så blottat på gediget allvar och kunskap att man föreställde sig lätt en person som stod på lerfötter i en backe vettande ner mot ett kallt, svart bråddjup.

 

”Det mest förvånande, för den oinvigde, när det gäller livets mytiska retorik är att det handlat så förhållandevis lite om ord. Många ting som vi har runt ikring oss är mytiska. Som stora portar och vissa färger och annat, som är laddade med olika mening, oftast då indikerar makt.”

 

”Det där kan väl ändå aldrig bli något som gemene man sysslar med, mytkritik!?”, menade Herbert. ”Det är ju sådant som akademiker bygger, och som sedan glöms bort. Int ekan man hålla på och granska om man dagligdags skulle använda myter i sitt resonemang.”

”Du förstår i alla fall vad jag menar. Det är ju alltid en början”, sa Nils glatt.

”Det ingår i livet helt enkelt”, menade Herbert, ”att både skapa myter och tala i myter. Att försöka reglera sådant är anorektiskt.”

Tutor sade ingenting. Han stirrade ner på sitt knä.

     Nils stirrade framför sig. Tanken hade slagit honom själv att allt han höll på med var en livsfientlighet, en negativitet som bara var … pinsam.

”Kanske du har rätt.”, sa Nils. ”Kanske jag inte i grunden är intresserad av att röja BORT MYTER. Kanske jag egentligen vill något annat. Jag vet bara inte vad!”

”Hm”, sa Herbert, retirerande. Han tycktes härmed också mena att han sagt vad som behövde sägas om alltihop.

”Många gånger tänker jag som du”, sa Nils, sneglade mot Tutor, och rullade kaffekoppen mellan händerna,” och Jag funderar då på om retorikanalyser någonsin i värdshistorien har kunnat påverka historiens gång.”

”Jag tror att Immanuel Kant på verkade världshistoriens gång.”, menade Tutor.

        Inför detta yttrande häpnade nu både Nils och Herbert. Inte för att det var orimligt, men för att det var ett oerhört yttranderatt släppa loss på baksidan av en gammal herrgård en sen septemberdag i Halland.

”Men det är ingenting gemene man är medveten om, i sä å fall”, sa Herbert.

”Har någonting hänt, om man inte är medveten om det?”, undrade Nils.

”Det är ett intressant påstående hur som helst”, sa Herbert, som nu upprepade vad Tutor sagt: ”Jag tror att Immanuel Kant på verkade världshistoriens gång.”

    Nils tänkte på hur en hel generation av romantiker, i Kants efterföljd, passade på att i Tyskland, Frankrike och England avskaffa den kristna religionen.

 

Utan Kants Kritik der Reinen Vernunft hade detta kanske inte kunnat ske så effektivt som det faktiskt skedde. Det var som om alla visste att man hade förnuftet i ryggen när man gjorde detta.

        Visserligen var ju också de franska och tyska upplysningsfilosoferna med på ett hörn, Voltaire och Diderot och d´Alembert, och Lessing, men i stor utsträckning var det ändå Kant som hade banat väg för fritänkande människor.

Detta visste faktiskt många människor, tänkte Nils. På något sätt så var folk medvetna om att det någonstans på sjutton- eller artonhundratalet hade skett ett skifte i tänktesättet, så att man till stor del blev sekulära i Europa.

Många hade en dunkel aning om detta.

Samtidigt hade folk naturligtvis ingen alls kunskap om detta.

Kanske var det inte ens kunskap, men ren spekulation!! Idéhistoria var nu mer en drömlik syssla än vetenskap!

Kanske var det så att ingenting alls hade hänt, när Kant gav ut sina böcker i slutet av sjuttonhundratalet?

”Massor av saker påverkar ju världshistoriens gång”, sa Nils slutligen, nu spelande djävulens advokat. ”Tänk på fjärilseffekten…”

        ”Det vore ändå absurt att inte mena att Augustinus eller Kant inte haft NÅGON påverkan….”, sa Tutor, som nu tvingades att ta ställning mer explicit.

”Ja, dom som hittade på treenigheten kom i alla fall att påverka motiven i målningar i kyrkorna…”, medgav Nils, som nu kände hur hela samtalat snart skulle kapsejsa.

Givetvis måste de alla tre nu tänka på, tänkte Nils, att idéer och myter i stor utsträckning bara är reflexer av de materiella förhållanden som människorna i den aktuella epoken lever under.

”Det vore löjligt att påstå att inte Mohammed, Paulus och Karl Marx inte hade någon påverkan”, sa Tutor.

       Nils och Tutor såg nu båda två, med hakorna i friläge, uppfordrande på Herbert.

         ”Idéer påverkar förstås. Frågan är om kritik av idéer påverkar.”, sa Herbert.

         I alla sällskap utkristalliseras alltid någon person som ledare. I detta sammanhang var det kanske inte så konstigt om det var värden på stället, godsägaren, som denne också hade den mest solida utbildningen ( som doktor i mikrobiologi ) samt var rikast, och – inte minst – var den som var längst tillväxten av allihop, med sina 190 cm.

 

      Nu – påverkade av det tankedigra i denna kommentar - satt de tre männen tysta och njöt av den kvarvarande sommaren, som hängde i luften över Fjerrered.

Ella och Pauline tågade ut genom köksdörren med Jansson Frestelse.

”Hur skulle det vara med lite mat?”, undrade Ella, leende med hela ansiktet.

      Alla tre blev nu lättade och hjälpte till att duka med de tallrikar som Pauline hade i famnen.

   Snart åt de alla och drack Pommac, och Pauline hade haft med sig en radio, där man spelade musik. Riks-FM.

En melodi klingade ut ur apparaten.

       Syntetisk musik som – likt en grågrön matta – svepte över lunchbordet.

Nils hade blivit biten av insekt på smalbenet, och klagade över att det snabbt blivit en stor röd fläck.

Existensen understöddes av mat, men hotades av främmande organismer.

Snart glömde man bort både Immanuel Kant, Jansson och insektsbett, ty

 

       ----------------------------------------------------