Nils Steiner anländer till Boxeby
I love power. But it is as an artist that I love it.
I love it as a musician loves his violin,
to draw out its sounds and chords and harmonies.
( Napoleon )
Oftast rådde det fullständig tystnad i Fjerrered. Horisonten här ute var vid. Himlen hög. Det var ett låglänt, om hösten ganska grått lantbrukslandskap. Om något hördes en sådan här dag med lugnt väder så var det i någon liten enskild gren, där vinden alltså ryckte i dess barkhölje. Ett litet ljud kom då från det luften gled över grenen. Samma med det halvvissnade gräset som stod invid vägen. Bara ett mycket litet ljud, när vinden strök över stråna.
Hellre än att beskriva denna frånvaro av ljud kan man kanske nämna att det inte var ofta man brydde sig om stadens nyheter här. Man föredrog ofta att allt var som det var.
Ofta var det så här. Lugnt. Och ordet ”ofta” är just ett sådant ord som beskriver händelser på landet. Ofta händer saker på landet. I staden vet man NÄR dom händer.
Tystnaden i Fjerrered var som ett känsloläge. Det var en särskild tystnad här, som var just den Fjerreredska. Tystnaden här var ett eget fingeravtryck, vid vars förnimmande man kände sig hemma.
Nu blåste det dock upp lite grann. De vindade i de halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över de åt öster lutande trädtopparna ute på Fjerreredslätten. Klockan var nu snart fem. Den gamla hederliga västvinden, numera skäligen sällsynt sedan Golfströmmen försvagats något, ja mer än på tusen år, ryckte bort allt fler gamla löv från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln, nästan groteskt, fram, som på en målning av Velasquez. I sådana gamla landskapsmålningar, som bara är HALVT symboliska, halvt rent expressiva och anarkistiska är det ofta det frånstötande som är tilldragande. I den åtminstone svagt saltmättade fjerreredska luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon eller annat mytiskt oväder in över landskapet, där de nu befann sig, liksom över de små kuststäder som flankerade Fjerrereds slätter i söder och norr.
Gamla herresäten som överlevt och som – av det tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter, nya silos, byggda av ljusgrå cementplattor från Slite, nya ladugårdar - som inte ens kallas ladugårdar -, moderna uthus i ljus cement, eller – som i Boxebys fall – nogsamt bibehållit all sin gamla prakt, likt ett föremål på bygdemuséum.
När man kom närmare det gamla godset fick man därför – när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade. Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Boxeby på den omvittnat fattiga Fjerreredska slätten och andades evighet – inte utan en viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet.
På Boxebys långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog.
Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. . Han kollade i två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen. Dessa var halvfulla av regnvatten.
Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen. Gäss, som vankar så till den grad som dessa, syntes ibland besökare från staden, som att de var dubbelvarelser, som hade två medvetanden, ett när de stod på vänster, ett när de stod på höger fot.
Tutor tänkte på den religionsfilosof, som påstod att människan var en ”gränsvarelse”. Han log. Gränsvarelse? På gränsen mellan vad då och vad då?
Tutor var både tolerant och icke-tolerant. Han ansåg djupt inom sig att alla människor var idioter. Han hade till och med en dunkel aning om att det innefattade även honom själv.
Tutors skepticism var djup, och när Herbert kärleksfullt hade påpekat at han nog led av ADHD, så hade Tutor svarat han själv alltid utgick ifrån att alla han själv talade med var hjärnskadade. Det gjorde det lättare för honom att formulera sig på ett klart och trevligt sätt. Herbert hade då lett.
Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOXE” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.
Det var nu Måndag, dagen före Feydor Weissman-Schah skulle ankomma, och Herbert hade – som vi vet - bjudit Nils att komma för att sova över. Den fjerreredske godsägaren hade ju en hel mängd gästrum på godset, i flera byggnader till och med.
Herbert Boxe, 75, ännu kraftfull, mager och 190 cm lång. En man med rak näsa, kraftigt melerat hår, som ännu inte var grått, trots hans ålder, och skarp, mörk blick. Han stod vid vereanderäcket på första våningen – en av hans definitiva favoritplatser - i en alldeles för stor vit skjorta – hans vanliga plagg, och – eftersom han höll på att trilla över det, och ner i pionrabatten utanför – och grep om räcket med en förvånansvärt stark hand, och bände hela majoriteten av kroppen som redan var tyngdpunktsmässigt över räcket tillbaka till altansidan. Så dunsade han ner på klackarna på det av ålder och regn polerade trägolvet, och utbrast i ett lättat hostande:
”Det var ju en jävla tur!”, utbrast han.
Hans ansikte var långt. Skäggstubben syntes tydligt på det aningen för vita ansiktet, där markerade drag avslöjade en vital ande, en ande som var van att bli åtlydd och respekterad, men också en ande som var i stånd att nyanseera sina omdömen, utifrån en i ett vitt bildningsfält odlad grund av ideal.
Han såg på klockan. Tre.
Snart skulle gästen, den käre Nils, förnuftets ljus i mörkret, komma! Den vitala, glada pusten av humoristsk skepsis, som han så väl behövde för att kontrastera till sitt eget tungsinne.
Han var väl medveten om sitt tungsinne, som bara hade blvit värre med intag av Mirtazepam, varför detta preparat hade grävts ner av honom bakom ödedasset i bortre änden av rosenträdgårn.
En liten egendomlig krets skulle det bli. Han själv, Nils, Tutor, amerikanen Weissman och den förbannade Ruthbjörn.
Herbert tyckte att Ruthbjörn var absurd, och roades mer av dennes konservatism än upprördes av den. Varför visste inte Herbert själv.
Vissa människor kom undan med saker och ting. Andra inte. Så var det ju här i världen, tänkte han.
Det måste ha att göra med charm, eller med vibrationer eller med vilken lukt man hade. Eller något sånt, tänkte Herbert. Å andra sidan var det bara periodiskt som Herbert kunde ha överseende med Ruthbjörn. Under vissa perioder – det visste han själv – hade han till och med förbjudit sig att tänka på Ruthbjörn, och om någon – till exempel hushållerskan – skulle nämna Ruthbjörns namn, så låtsade han som om han var döv.
I vissa lägen betraktade Herbert sin granne, Cantrell Ruthbjörn, som idiot. Ruthbjörn, menade Herbert i dessa lägen, var den störste och den ende riktigt kvalificerade idioten i Fjerrered, - värre än pastorn, som ju ändå omstöpt den gamla konservative församlingen till en halleluja-klubb av amerikanskt New México-mönster. Varför i alla sina dar hade man släppt in i en svensk kyrka en ung man från Albuquerque för att skapa en fristad för amerikansk pingstkyrka??
Om ändå Nils komme snart!
------------------------------------
Steiner stretade sig den långa vägen från busshållplatsen ner till Boxeby. Klockan var tre på tisdagseftermiddagen.
Fem kilometer var det mellan kyrkan och Boxeby.
Man kommer så att säga nära marken och vattnet och animaliteten, om man bor på landet, och kroppen reagerar med att aktivera sig, försätta sig i förhöjd beredskap, när den omströmmas av friskt syre, som om den undrade vad detta var för en egendomlig omgivning. Det egendomliga var ju givetvis inte den friska luften, men att kroppen vant sig vid en osund halvtillvaro i stadsluften.
Det började nu faktiskt regna, från en blott halvmolnig sommarhimmel. På landet handlar nästan allting om väder och gröda. I staden däremot om klimat och politik.
Regnstänken yrde kring hans tunna vita hårtestar. Ansiktet var ett nät av rynkor. Hundratals, kanske tusentals av små, små sådana. Lustigt, tänkte jag, hur vissa människor blir hur rynkiga som helst, medan andra behåller ett babyutseende till sin hundraårsdag. Gammal kände han sig inte, och i kroppen kändes inga större fel denna dag. Han var en lyckligt lottad 75-åting, tänkte han. ”Goda gener.”
Det mörknade nu, och så började det från att ha varit ett litet sommarregn att storregna.
Detta föranledde - samtidigt på Boxeby - drängen Tutor att – avbrytande lagning av en motorcykel i det söderöver liggande lilla garaget - genast ta in hunden, Pontius III, från sin kedja på grusplanen på framsidan. Den magre allvetaren Tutor Larsson hade slängt på sig en ljusblå regnrock och en rutig keps, inköpt på EBay, och vinkade upp mot Herbert där denne satt på verandan halvt i skydd mot regnet, som snart smattrade mot Boxebys tak, verandagolv och balustrader.
Boxebys stora brutna tak var av rött tegel, som Herbert och alla tidigare ägare varit noga med att underhålla och successivt ersätta. Det taket höll regnet ute. Verandans tak – på västsidan av huset - var däremot – på den översta våningen – av skönhetsskäl - bara ett grönt glastak, med vattrat, grönt, halvgenomskinligt glas som även det byttes om det sprack. Ett väldigt förråd av sådana gröna glasskivor fanns i ett hörn av ett källarrum. Glastaket läckte. Därmed samlades vid ösregn en ohemul mängd vatten, totalt sett, på den veranda som var underst av de tre. Detta hade man upptäckt strax efter Boxeby var färdigställt, men aldrig ids göra något åt. Troligen var det gott virke i alla verandagolven, ty dom hade aldrig bytts ut, trots att alltså regnvatten i mer än hundrafemtio år forsat över dessa tiljor vid busväder.
Vid normalt regn var glastaket utmärkt, och man kunde då sitta på verandan med bara en normalrisk att få en regndroppe i halslinningen.
De flesta fann detta verandatak över de tre ovanpå varann anbragta med blomlådor översällade träverandorna utsökt vackert.
”Det är bara ett sommarregn!” sade Herbert till sig själv. Likt många välbeställda människor med anor, så hade han ett självsäkert lynne. Lugnet gick i själva verket i släkten. Till och med de – och dom var få – som hade anlag för hysteri i släkten, - de var samtidigt mycket lugna.
Det var givetvis ett sommarregn, men Herbert ville inte – oavsett definitionen på vattnet - bli våt utan böjde undan det blommiga, lila-rosa draperiet in mot Boxebys stora salong, den berömda Boxeska salongen, som till och med en gång under en lunch – enligt Herbert - hyst självaste August Strindberg och försvann in i rummet. Talrika var de prominenta gäster som genom tiderna flockats på godset.
Salongen, den murriga, med gröna tapeter ( troligen av den gamla sorten, med engelska arsenikfärger ) låg alltså direkt innanför den stora balkongen på första våningen i träslottet. Tapeterna hade även en slags guldinläggningar, i mönstr där sirliga linjer försökte krypa in i varandra, snäckformigt, som om de – mot logikens lagar – ville försvinna in i ett oändligt litet centrum i vissa mittpunkter i mönstren.
Tygschoket, som var nån slags brokad, var tungt som våt cement. Under tiden började det mullra i fjärran nånstans, på sensommarvis, och regnstänken blev allt fler och tyngre även de, tills man kunde kalla det hela för ösregn.
Den stora flygeln – som stod några meter från kakelugnen – var hyggligt stämd, och locket var uppfällt, visade alla elfenbens- och ebenholtztangenterna med deras karaktäristiska placeringar i suggestiva matematiska förhållanden.
På flygeln hade någon placerat ett inramat tidningsurklipp som visade en svartvit rastrerad bild på Artur Rubinstein. Klippet rubrik var, inom citattecken, följande: ”Den siste av de stora felspelarna.” Således kunde man sluta sig till att folket på Boxeby, åtminstone under senare tid hade haft ett avspänt förhållande till musiken och till flygelspelet. Att man generellt varit emot det pretentiösa, som varit en farsot inom kulturen länge, det kan man inte veta. Rubinstein hade ju varit en mästare på att spela Chopin. Men denne hade inte bara tillåtit sig att spela fel. Han hade ju även haft för vana att läsa dagstidningen medan han övade.
Under flygeln hängde en anordning, bestående av diverse stag och fyrkantiga käppar, som utgjorde en pedalavdelning. Dessa stag avslutades nedåt med tre mässingsspedaler, som var svängda ifrån varandra på ett sätt som påminde om en extremt kobent liten flickas fötter, en flicka som slarvat med att gå i foträta skor, och istället sprungit alldeles för löst och ledigt ute i markerna barfota, för att sedan på något sätt blivit av med fötterna, bara för att sedan få se dem – transmogrifierade till mässingsklappor - monterade under en Bechstein.
”NU får han väl komma snart….”
Herbert stod och försökte se på sin förväntan utifrån.
”Vad vill människor? Umgås med varann?”, mumlade han.
”NU skall jag tycka att detta är roligt!”, manade han tyst på sig själv, för att trycka bort sin ständiga depression.
”Detta är roligt. Det är ROLIGT att Nils kommer!!”
Världen som genom subjektiviteten verbalt processat fenomen erbjuder generellt historiskt mer ironi än vad folk vanligvis vill låtsas om. Att så är fallet beror på att folk är rädda för ironi, som ju är ett revolutionärt sätt att uttrycka sig och tänka. Många människor som uttryckt sig ironiskt har antingen blivit avskydda eller halshuggits.
----------------------------------------------
Till och med harar och vildsvin borde ha blivit plaskvåta av ett sådant regn som nu bestods Boxeby.
På sin fotvandring från stora vägen, där Steiner endast kommit 1/5-del av sträckan, hade denne sökt skydd under ett träd.
”Det kan ju vara utmärkt att komma till folk överraskningsvis, men inte dyblöt”, sade han till sig själv medan han kände på sina byxknän, som nu var otrevligt halvvåta, vilket innebar en slags gräns för vad han själv kunde tillåta.
Därför tog han upp mobilen och ringde upp Herbert.
Denne stod nu i sin salong – strax innanför verandan, bakom förhänget - och tummade på en bok, om judisk mystik av Scholem, ivrigt väntande på besöket från staden, när det ringde.
”Men tog du inte taxi?” undrade Herbert.
”Jag är pensionär.” försvarade sig Steiner.
”Lugn, jag skickar Tutor!”, sa Herbert, som lovade att en bil – Boxeby hade minst tre sådana - skulle hämta honom vid trät inom en kvart.
”Jag trodde du skulle ta en taxi hela vägen!”, upprepade Herbert argt, ”Ingen människa åker väl BUSS nuförtiden?”
”Jo jag”, hade då Nils Steiner svarat lugnt.
Herbert undrade om detta verkligen var den vän han behövde i det ärende som han kallat på denne.
När den halländske godsägaren tänkte på hur elegant Nils formulerat sig kring Kierkegaard i dennes avhandling om skräcken, så föll han tillbaka i samma blinda tilltro till sin vän och studiekamrat, med vilken han delat förskräckelsen på Konsthistoriska Institutionen, när de båda presenterade uppgiften att den första skriftliga tentamen skulle komma först i januari, och täcka allting från Sumererna, via Egyptierna, Kretensarna och Grekerna, Romarna, Medeltiden samt tidig renässans, när nu studenterna börjat studierna i september.
DE hade båda insett att studierna vid ett universitet, åtminstone på grundnivå, inte var den djupdykning i eftertänksamhetens hav, som de som gymnasister sett så kokhett fram emot, men att studier var som de var: ytlighetens primörer. Man plockade en viol här och en potatis där, och sen visade man upp dem, och sade namnet och fyndort och att de båda vore vackra.
För ordningens skull hade de båda tenterat, med godkänt resultat, men sedan dragit vidare till något ställe som skulle erbjuda något mer självständigt arbete än vad de trodde sig kunna erbjudas inom konsthistorien, där bedömningen av diverse bilder, statyer och byggnader inte syntes dem erbjuda möjligheter att skapa de verktyg med vilka de själva ville omkullvälta världens allra värsta myter.
Detta, hade de både enats om, kunde bara ske om man fick tag i idéers och värderingars ursprung, och för att hitta dessa så föreföll det dem som om man måste komma i kontakt med sammanhang, där ORD stod i centrum, inte bild. Detta kan visserligen ha varit fullständigt felaktigt och inskränkt, men det var så de resonerade, båda två.
Bild – så hade de resonerat – var i stor utsträckning ett konservativt medium, och när det var revolutionärt, så var det detta genom de tolkningar som bilderna bestods med. Och dessa tolkningar bestod av ORD.
Herbert hade sedan, till Nils´ stora förvåning, som man vänder en hand, lämnat den filosofiska fakulteten för den naturvetenskapliga. Mikrobiologins värld och den organiska kemins värld var handfast. Här samlade man på sig obestridliga fakta, och undersökte fysiska förhållanden. Nils hade vänt sig till en rad böcker av Kierkegaard.
Herbert hade både velat komma bort från att betraktas som lantis, som bonde men samtidigt ville han absolut inte bli intrasslad bland esteterna.
Mikrobiologins världs var en tillflykt, särskilt som han så ofta drabbades av depressioner. Då var en värld av obestridliga fakta något gott att luta sig emot.
Ett tag hade han funderat på att läsa till läkare, men studietidens längd avskräckte honom. Så blev det studier av kvalster, bakterier och sumpmossarnas etiologi, som kom att dominera Herberts vardag i flera år i stället.
-----------------------------------------
SLUTLIGEN hade Nils nu anlänt, med Tutors hjälp. Denna bar lätt och fort – utan att konversera - Nils lilla resväska upp för trappan till nedre verandan och sedan in, genom dubbeldörrarna, in i salongen där Herbert väntade.
DE två vännerna skakade hand, med ett kraftigt handslag, generade båda två.
Nils verkade – trots allt - lättad över att inte ha behövt gå hela vägen. Han hade artros i höger höft, och hade märkt att varje steg ökade smärtan.
Hans vita hår – som var nytvättat – yrde kring hans huvud.
Snart satt de ute på nedre verandan – eftersom vädret påminde om sommar, även om det var lite gråmulet - och samtalade. Tutor hade med detsamma indikerat att han ville avvika och Herbert hade i samband med det – urskuldande - förklarat att de visst skulle mötas senare, alla tre, men att han först ville tala gamla minnen med Nils. Tutor hade nickat belevat, och sagt något om att han hade ett brunnslock som måste lagas på baksidan.
Att ha sina drängar som vänner kan ibland göra att sällskapslivets konvenans får tänja på sina regler.
Herbert hade en dräng, som var en alldeles utmärkt vän, som han själv såg det.
”Min initiala reaktion var att det är något skumt med det hela”, sa Herbert.
DE hade placerat sig i två korgstolar med utsikt över gårdsplanen och det stora vårdträdet, en stor tårpil, som stod på en gräsplätt ett hundratal meter västerut, mellan Boxeby och Utterholms Allé, som löpte ytterligare ett femtiotal meter västeröver. Tårpilen varav stort värde för Herbert, då den var en sådan trygg bild av kontinuitet. Den hade alltid stått där, och den såg ut att alltid komma att stå där. Den påminde dessutom om en viss tårpil på kaserngården i Karlsborg, där han ju gjort militärtjänstgöringen.
”Men vad tror du nu då?” insisterade Nils som försökte få en bekväm position i den knarrande tingesten, utan att lyckas.
Artrosen gjorde allting i livet besvärligt.
”Om man färdas ända från Amerika för att kolla upp nånting, så måste det i alla fall vara ett välgjort fusk.” menade Herbert.
”Men, ja….”, hans ögon vandrade från tårpilen, och sen något till vänster, där statarlängan låg, den som nu beboddes av några sommargäster, Familjen Oscarsson, som nästan aldrig var där. Och inte nu heller var det. Han såg på ladugårdarna till höger om trädet, där det gamla mjölkbordet stod kvar utanför den äldre ladugården.
Detta bord lutade betänkligt från sina fästen på en liten stenmur av kvadersten. Tutor hade erbjudit sig att ta isär mjölk bordet och lägga det i påskbrasehögen, men Herbert ville ha det kvar. Han funderade till och med på att låta restaurera det och placera några mjölkkannor på det.
Att så inte skett berodde på att han inte ville bli utskrattad. Han fruktade mest Ellas leende, när hon skulle se det nymålade mjölkbordet, när det inte fanns en enda ko på flera kilometers håll.
”Du då?” frågade Herbert, och betraktade sin vän från stan.
”Nä, jag håller med. Det är säkert en förfalskning. Man hittar inte sådana brev på loppmarknader. Inte brev som är äkta.”
”Det mystiska är Blombergs.”, tillade Herbert tankfullt.
”Javisst ja, det var tre mottager av Weissmans brev. Berätta om Blombergs!” sa Nils, som insåg att den delen ändå var av visst intresse, kanske för att kunna reda ut VEM det var, som hade skapat det falska brevet, och VARFÖR.
”Blombergs är helt enkelt en gammal lantbrukarfamilj, som hade en gård här sen gammalt. Först la man ner lantbruket, och vi övertog deras ä åkrar, på min fars tid. Blombergs bodde kvar, men ägnade sig åt annat, yrkesmässigt.
Nu ägs det av Inez Blomberg, men hennes far, som dog för några år sen, var civilanställd vid Polisen och deltidsbrandman. Han sysslade inte med jordbruk alls. Huvudbyggnaden monterades ner kring 2005, och sen brände man upp resterna av huset och lät allting stå och se ut som en brunnen ruin. DE flyttade först till Kungskrona, sen till Norrköping och vistas numera mest i Malaga.
”För vilka pengar då?”, undrade Nils.
”Ja, det vet ingen.”
”Konstigt.”
”Ja, men å andra sidan finns det många sätt man kan få tag i pengar på.”, sa Herbert.
”Complicated.” menade Nils, som fick syn på den grå gårdskatten, som just hoppat upp på verandans balustrad.
Katten – en kelen en - ville uppenbarligen ha uppmärksamhet.
”Umgicks ni inte med Blombergs?”
”Inte vi. Men Ruthbjörns och Blombergs mer då.”
”Jaha.”
Herbert tystnade. Katten hade stelnat i någons slags halv jaktpose. Mycket av katters värld är inbillning.
”Jobbigt med en byggd full av nazistsympatisörer.”, sa Nils, som tyckte det var onödigt att dra ut på det hela.
”Ja, ett sorgligt arv.” suckade Herbert, som nu såg ner på sina händer.
”Vissa saker bör man göra upp med.”, menade Nils.
”Jag ska elda upp den där gamla bilen” avbröt Herbert argt.
”Jag har bara inte kommit mig för.”
Herbert som alltid var ängslig över att någon hade det tråkigt, bad Nils följa med för att se klarinettrummet på översta våningen.
Henrik var väldigt mån om att bland de rum han visat mig på Boxeby framhålla just klarinettrummet som en liten gårdens klenod. Han kallade inte Boxeby för slott, eller ens herrgård, men refererade till Boxeby enbart med ordet ”Gården”. Men tillsammans med ett fåtal andra gods var ju Boxeby ett slags Fjerrered historia och stolthet, i ett.
På tredje våningen i mittbyggnaden låg då klarinettrummet. Här hade Herberts far, Rudolf Boxe, som varit mycket musikalisk spenderat mycket tid med antika klarinetter, sin gamla taffel - innan Bechsteinens tid - , sin spinett och sin klavikott.
Rummet låg i samma trånga och mörka korridor som där Pauline och jag hade våra rum, fast längst åt norr, borterst, troligen gränsande till det åttkantiga Norra Tornet, med sina av ålder florstunna väggar - till rummet där voljärerna med korparna funnits. Väggar och tak i denna korridor, var utsmyckade med diverse halvfärdiga oljemålningar av någon okänd amatörtalang, och de bitvis nakna trästockarna och bjälkarna, som bar upp det här låga taket kryllade av inskrifter och obscena teckningar och gouachemålningar från 1910-talet, och såna både i olja och med krita och tusch. En serie nakna glödlampor av den gamla energislösande sorten, 25 Watts, satt på två meters håll från varann i en liten rad i taket och försåg den smala gången – där spindelväv och damm hängde i tåtar från taket - med belysning.
Dörren – som hade som dekoration ett herdelandskap i brungrön oljefärg i gammal tysk Leipziger och Stuttgarter-stil - till rummet var dubbel, med en liten luftspalt på så där två decimeter, för att skenbart innestänga ljudet och således försöka skona fastighetens övriga invånare från träblåsinstrumentets gälla toner.
Det sades att August Boxe – Rudolfs far - varit måttligt musikalisk och inte trivts med sonen Rudolfs spel.
Att omgivningen var skeptisk, det bidrog då till att han fick hålla till i ett undanskymt ljudisolerat hörn av sitt slott med sina gamla träklarinetter, tänkte Nils, upprymd av sina egna elaka tankar.
En sommar hade organisten från Fjerrereds kyrka haft sina pianolektioner här med Rudolf, på taffeln. Denne, Hr Nordkrona hade en B-examen i orgelspel och körledning.
Nils kände sig som på en förevisning på Barbro Bielkenstiernas Årsta och blev givetvis förtjust i den långa rad av klarinetter, flöjter och okarinor som prydde den norra väggen. Aldrig i sitt liv hade han sett så många klarinetter, bruna, beigea och svarta och röda, och så otroligt gamla också.
Han var själv ingen expert på klarinetter, eller musik överhuvudtaget, men visst – det måste han medge – så tillhörde han den där stora gruppen människor som har ett olyckligt förhållande, tillgivet, till musik, i sin helhet. Han hade en gång spelat saxofon i en dixielandorkester, och trombon i en studentstyrd spexorkester.
Herbert pekade på en av klarinettera, den som hade mest metallklaffar, och sa:
”Jag har faktiskt lyckats spela på den. Den är stämd i Eb.”
”Oj då!!”, sa Nils, som alltid var vänlig. ”Det skulle man hört.”
”Just idag har jag munsår.” tillade Herbert med ett skevt urskuldande leende.
Nils slog likfullt till honom med vänster hans utsida.
………………………………………………
Herbert och Nils stod efter en stund i trädgården intill ett krusbärsstånd medan Herbert noterade att klockan var tre på eftermiddagen.
Insekterna yrde här på ett sätt som sällan ser nuförtiden, och Nils förvånades över att han befann sig på landet.
Han tänkte faktiskt då inte
alls på att det kunde finnas någon gömma med naziguld nånstans i närheten, men att
allting som skedde i hans liv hängde samman, och att vad han tidigare trott
handlade om ord inte alls gjorde det. Om det nu var så att ord hängde samman på
ett både oroande och roande sätt, och att det var det som var det farliga, så
gällde ju detta också, och kanske i ännu högre grad det som orden ytterst handlade
om, d.v.s. verkligheten. Denna var sous
rassure, d.v.s. under överstrykning. Man talar om verkligheten som
om allting på ett självklart sätt fanns, men stryker samtidigt i djup skepsis över
vad man säger, eftersom ingenting finns på det sättet, egentligen.
Allting finns ju, tänker man – om man är Nils - omedvetet, fast det finns inte PÅ DET SÄTTET.
”Jo,” sa Herbert, ”nu måste jag ändå visa dig den där bilen som det ju varit så mycket tal om.”
-----
När Nils nu såg Blue Goose-kopian för första gången blev han storligen besviken. Det liknade mer en rosthög än en bil. Lite blå lack fanns på den låga sportbilen, men mest var det en bil av rödbrun rostig plåt som framträdde för hans ögon. Den stod ensam i det bakre garaget, en låg byggnad med plåttak bakom Tutors verkstad, granne med potatislandet.
När Herbert påpekade att de hade koncentrerat sig på att hålla motorn i perfekt skick, kunde ändå inte Nils avhålla sig från att säga:
”Det är ju bara en skrothög.”
Herbert blev tyst en stund. Sen, medan de beredde sig att lämna garaget, och Herbert släckte den lilla taklampan som spridit sitt ljus en stund över tysk ingenjörskonst á LA 1943, SÅ SA HAN:
”Min far var väldigt stolt över denna … som han sa: klenod…”
”Jepp”, sa Nils surt.
Han tänkte att ett så magnifikt gammal herresäte, en så ljuvlig tillflykt från all stadens larm och bröl som Boxeby var borde ha fredats ifrån en så tarvlig ”klenod” som denna bil, som ägts av en officer från ett av historiens värsta mördarband.
När de lämnat bilen och gått ut och stängt dörren till garaget fick Nils syn på en brunn täckt med ett sargen omslutande trälock.
”Ååh, en gammal brunn!” utropade han. ”Fungerar den?”
”Troligen, den är hur djup som helst, och hur gammal som helst.”
”Men ni tar inte vatten från den?”
”Bara när vattnet från vattenverket inåt land inte fungerar…”
”Det är mycket att tänka på här på landet,” sa Nils och tänkte på hur man i krigstider förr brukade förgifta brunnarna man passerade på härnadstågen genom att slänga ner en död ko i varje brunn.
Nu var detta egentligen inte något han visste, men en uppgift han tagit för sann, när han mött den i någon historiebok, eller trott att han mött den där, när det mesta som Nils visste, eller trodde sig veta, i själva verket var produkter av dennes egna fantasi..
”Är den stenlagd?” frågade han, och menade med detta att han undrade om brunnen var fodrad med huggen granitsten.
”Vad roligt att du är här!”, sa Herbert, ignorerande frågan. Det var typiskt Herbert. Han var ännu mer nyckfull än Nils. Men på ett mer resolut vis.
Det var väl rikedomen, tänkte Nils. Herbert var rik, ägde ett helt gods; Nils var fattig. Han ägde – inklusive banktillgångar - 3500 kr.
----------------------------------------------
