Kap. 31. Om att vilja vara fången. Greve Masoch och jag.
Kidnapparen, Orienthielm hade lektioner varje dag.
Vi satt då allihop vid var sitt skrivbord, med papper och penna framför oss, medan Orienthielm var placerad längst fram, vänd mot oss, på ett podium, i sin favoritlänstol, som hade stoppade armstöd.
Ofta när han satt och tala de om författandets konst masserade han samtidigt sina tjocka ben, som ju var så påtagligt tjocka och kom hela gestalten att framhävas som barnslig.
”Akta er för poesin!”, sa Orienthielm med sin klangfulla stämma,” ty poesin är ett konservativt påfund. Särskilt bör man vakta sig mot den slags poesi som försöker, och ofta lyckas med, att fånga ögonblicket, känslan, situationen, eller tingets väsen, ty i det poesin gör detta, så är den på atomismens väg. Den må på ett superbt sätt många just hur det känns att lägga handen på kyrkporten, eller att höra de första slagen från klockan vid vespern, ja, det må i poesin kunna framställas så exakt och så gripande att man tror sig uppleva allt just där och då. Men till vilken större effekt då? Jo, till den effekt att ALLT ANNAT BLIR FRÄMMANDE: Poesin är således en stundens ekvilibrism, som efter cirkusnumret lämnar individen i än större distress än han eller hon var innan han eller hon blev utsatt för poemet.
Så är poesin förrädisk, och ingenting av det vi skriver i våra romaner bör därför på minsta vis påminna om poesi, där man – likt de som portionerar ut opium på skuggiga ställen i våra parker – söker skänka ett tillfälligt rus, glömska, åt olyckliga själar, blott för att göra dem fattigare i längden.
Nej, vårt författeri, där romanen står i centrum, är helt inriktat på att skapa en gyllene upplevelse, som varar, och som känns som om man lyfts upp och fått i sig stärkande bergsluft, insikt och kärlek. Inte illusion, men som om man mött en kär vän, en mor, eller en god kamrat, som tagit en på en promenad ut på vildsvinsjakt i morgonkvisten. Så skall det kännas. Det är så vi skall skriva. Vi är inga lurendrejare, inga cirkusartister, men vi är allas vänner och solida äventyrskamrater! Förstår ni?”
Alla förstod, - även de som hade minst anlag för att skriva prosa, och att njuta av prosa.
Vi var eniga om att poesin borde trampas under fötterna.
Nästan ingen av oss kom efter a ett slag att tycka särskilt illa om att vara fångna. Jag vet inte vad det berodde på.
Troligen blev vi förgiftade av något ämne i maten, eller så var det Orienthielms charm, eller så var det Att det vi lärde oss av Orienthielm kom oss att älska projektet, detta att vi, vanliga dårar, skulle kunna servera mänskligheten de allra vackraste texter som någonsin skrivits, åtminstone sedan Madeleine Scudery’s tid.
”Häpna!”, fortsatte nu ädlingen i karmstolen – ty vi betraktade Orienthielm som en slags adelsman –
”Häpna, ty vi lever ju i häpenhetens tid, och rätt så, eftersom vi är ännu så länge begåvade med så oerhört lite kunskap om livet, om den mänskliga kroppen liksom om det mänskliga psyket.
Särskilt är vi okunniga om det mänskliga psyket.”
Jag sneglade nu på den som hade sin bänk närmast min, utan att därför vara min bänkgranne, Gloria. Hon stod i väldeliga med suddegunmmit, och jag log, ty när jag böjde mig ut långt ut åt höger så att jag såg lite av innehållet på hennes block, så såg jag där resterna av ett poem. Klart som korvskap att hon nu sökte vara konform, och utradera varje spårt av poese nbland sina texter. Hon var annars en av de duktigare eleverna, i Orienthielms skola.
”Därför,” menade mannen med et demoniska utseendet, som satt i sin karmstol och orerade,” bör vi alla häpna mer. Det är häpnadsväckande, i själva verket, hur LITE folk häpnar, om man tar i beaktande allt som finns att häpna över. Förmodligen har det att göra med att det är svårt att upprätthålla någon form av auktoritet och makt, samtidigt som man befinner sig i ett intensivt häpnande. Människor är generellt – vem man än är, faktiskt - kollossalt upptagna med att behålla den maktposition man har, hur man nu än uppnått denna.”
Plötsligt tröttnade nu Orienthielm och man såg lång väg att han ville sova.
På grund av att han hade, som han sa: ”lågt blodtryck” ( detta utspelade sig alltså kring sekelskiftet 1900, då väldigt få människor talte om blodtryck ) på grund av några örter han stoppat i sig, som skulle hjälpa mot vad han sade var ”högt blodtryck”, så frös han ofta, och blev ofta sömnig och oorganiserad i tanken. Han brydde sig inte särskilt om det senare, ty som han sa: ”Min organisationsgrad i tanken är ändå så pass hög, att bästa sättet att illustrera min tanke är en rak linje.”
Därför blev det nu paus, då vi ombads gymnastisera invid våra pulpeter.
Under ledning av våra två vakter, så gjorde vi nu alla knäböjningar, elva i taget.
När det gått en kvart så återkom Orienthielm med en tekopp, med salvia i, och fortsatte sen, som om ingenting hade hänt:
”TITELN på era romaner är givetvis en särskilt viktg sak, och problematiken kring titeln kan sägas på ett alldeles särskilt häpnadsväckande (!!) sätt allting med det ni är här för att uträtta.
Ty det är nämligen så, att- som någon r4edan före mig sagt – ”titeln är en viktig småsak””.
Gloria fick nu ett hostanfall. Allt hennes suddande hade rivit upp så mycket ludd från papperet att det smugit sig in i en av hennes bronker och där uppröört mycelet.
”Host, host, host!, kom det från Gloria, som dagen till ära hade väldigt långa ögonfransart, eller vad det var.
Gloria brukade nämligen svärta sina fransar MED ASKAN FRÅN ELDEN I ELDSTADE, SOM OFTA LÅG HALVVARM, DÅ BRASAN, PÅ GRUND AV GROTTANS IONSTRUKTION, VÄLDIGT SÄLLAN TILLÄTS BRINNA, MEN OFTAST VAR SLÄcKT.
"”ITELLLLLN!” ropade Orienthielm, som sällan eller alsddrig brydde sig om, utifall någon visade tecken på dålig hälsa, eftersom han var övertygad om att ingen hade så dålig hälsa som han själv hade.
”Titeln är så viktig att det ibland inte behövs mer än en titel på en bok.”
Han smålog, och man såg på hans min att han mindes något.
”Jag minns till exempel en man jag kände förr i tiden, som hette något i stil med Karlström, eller Karlgren, eller kanske Karlsson till och med, som berättade för mig den mest fantastiska historia om sitt eget bokinnehav, alltså sitt bibliotek.
Karlgren hade nämligen föresatt sig att enbart befolka sitt biblioteks hyllor med titlar som han fann otroligt spännande.
Inte nog med det. Han hade beslutat sig för att inte nånsin, inte förrän han fyllde sjuttio, öppna en enda av böckerna, men istället livet igenom försöka föreställa sig vad som doldes bakom titlarna.
Således hade han titlar som ”Fången på Zenda”, ”Två år ferier”, ”Chartreusen från Parma”, ”Öken roddaren” och annat smått och gott.
Dagligen gick han nu och sneglade på de vackra skinnryggarna, där titlarna lyste i bladguld.
Han hade genom åren fantiserat fram de mest intressanta historier om vad som dolde sig i böckerna, vilka han betraktade som sina allra närmaste vänner och förtrogna.
Han sade att ingenting i hela världen hade gett honom så mycket som boken ”Fången på Zenda”, vilken alltså enligt honom utspelade sig på en planet miljarder ljusår från jorden.”
Här skrattade vi nu allihop och sa att det var den vackraste historia vi hört.
Jag kunde inte hålla mig från att räcka upp handen, och sen säga att det väl då kunde räcka om vi enbart skrev ner en massa titlar, som lät spännande.
Då blev emellertid Orienthielm sur, och fick en frossbrytning, och sa att det hela inte var något att skämta om.
”Det är viktigt att inte skämta. Lika viktigt som att värna om sin humor.”, sade han med stentorsstämma.
Han utvecklade sedan tanken om att borde se titelns kraft som både en positiv tillgång och ett straff.
En alltför rafflande titel kunde göra en paralyserad, medan en neutral och tråkig titel kunde sporra en själv till storverk
”Paviljon sju” var till exempel enligt Orienthielm en alldeles utmärkt titel.
Man borde inte ge sitt epos en mer spännande titel än vad man hade fantasi till.
---------------------------------------
”NU skall jag istället tala om kortfattadhet”, bröt han sen in, med en något lenare stämma.
”Regel numro ett när det gäller författeri är att inte tråka ut. Att vara tråkig är en dödssynd.
Därför bör författare till exempel alltid fatta sig kort. Redan Flaubert på sin tid menade att alla böcker – utan undantag – är för långa.
Dock bör man försöka fatta sig kort på ett omständigt sätt.
Konsten att vara omständlig utan att tråka ut är givetvis den att delge omständligheten så idérikt som möjligt.
Longörer kan existera, men blott om de är späckade med olika chockerande detaljer.”
Gloria hade nu hämtat sig från hostandet, och satt och gned in kolrester i ögonen, så att hon knappt kunde se.
Hon skrattade nämligen åt Orienthielm.
”Vad är det med Gloria?”, undrade vår lärare då, som gned sina handflator mot sammeten på armstöden.
”Ni är rolig”, skrattade Gloria. ”Hur kan man var omständlig om det man säger är fullt av nya saker?”
”Det beror på att det du kallar nya saker inte hör till den egentliga hostiren.”
”Man skall alltså proppa in en massa avvikelser?”, undrade Gloria, som knappt såg handen framför sig, då hon hade ögonen fulla av kosmetika från öppna spisen.
”Det är en definitionsfråga”, svarade Orienthielm, ”om du vill kalla det för avvikelser, så är det din sak. Om jag kallar det för chockerande, ovidkommande detaljer, så är det min sak.”
”Det är väl inte bara magisterns sak om magistern kallar något för något?”, sa Gloria, klarsynt.
”Nu tar vi paus, så att Gloria kan tvätta av sig lite.”, avslutade Orienthielm, som när han skulle resa sig från sin stol, för sent upptäckte att benen somnat, och han nästan trillade ner från sitt decimeterhöga podium, som de anställde byggt år honom.
Han räddades av ett par starka armar, och pustade generat ut.
”Jag har ju sagt åt er att jag lätt blir ALLTFÖR engagerad.”
Uppenbart att Orienthielm utövade alla knep för att knyta oss till honom. Han till och med lät sina ben somna för att vi skulle ömka honom och lova honom trohet i all tid.
När vi konstaterat att hans liv var utom all fara, så lät vi vår chef undslippa till sina kvarter, medan vi själva tog oss till lunchrummet.
