( tänkerjagdå ) Mitt namn är Kaj Bernh. Genell. Jag är en göteborgare, född 1944. Jag skriver en del o. har bland annat skrivit romaner, flera deckare, noveller, en bok om Kafka, samt en bok om Ironi. Flera romaner är på engelska. Böckerna finns på Adlibris, Bokus. Vissa finns enbart på Amazon. Läs gärna mer på mina hemsidor: www.kajgenell.com & www.tegelkrona.com Jag är - vad gäller littertur - emot det pretentiösa, men för det preciost ironiska.
lördag 7 maj 2016
fredag 6 maj 2016
Ett prosa stycke.
En
skeppsbruten.
Skeppsbåten tog sig in i lagunen med ett
skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig
på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några
meter och föll omkull.
Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.
Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.
Hunden, Bew, sprang nu också upp ur den
lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden cirklade den runt, såg
uppåt på månen och somnade, även hon, lagd i ring bredvid sin husse.
Orsaken till denna landstigning var att motorkryssaren
Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män och lastad med naziguld,
exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1943. En man
hade överlevt och med skeppsjollen, som klarat explosionen, hade matrosen Tom
Wilkies från Plymouth räddat sig till en liten ö i närheten.
När Tom så småningom vaknade till, och yr
och matt av trötthet sett sig om på den lilla stranden, undrade han om något av
skeppet var synligt och om det fanns andra öar i närheten. Han kramade om hunden
och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var yr av hetta och
brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Han såg sig om efter en möjlig sänka
i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid horisonten ett
bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han kunde, ner till
jollen och hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som fanns. De
virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen i sanden på den lilla öns strand. Röken efter
dem singlade smal och ljusgrå upp mot den glödande solen.
Efter detta misslyckade försök till
omedelbar räddning , och efter att ha sett fartyget stäva vidare , gick Tom ut
på en liten udde på den ganska gröna ön och försökte , vänd emot dess mitt,
uppskatta dess storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets med ett
litet vulkaniskt berg i mitten.
Han studerade kisande de branta
sluttningarna till detta berg för att försöka gissa sig till var en bäck skulle
kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda nykomlingarna tog sig
sedan inåt ön över gråvit sand, vasst gräs, svart småsten och snart nog hade de
funnit en bäck, där de lade sig ner och sörplade i sig friskt vatten. De
utbytte en blick av förnöjsamhet och samförstånd. Detta var ingen ö man just nu
ville vara alldeles ensam på. Tom sneglade ut mot havet igen. Av Claw,
motorkryssaren, syntes inte ett spår. Vinden ökade något och Tom och Bew sökte
sig in mot en liten skog. Det dröjde inte länge förrän Tom slog sig ner på en
sten och tyst började gråta. Denna gråt, som förmodligen var en reaktion på
kamraternas öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.
Det visade sig att hunden nu, för första
gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en mycket modig papegoja, en
stor fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat ner
från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den
tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.
Kaj -06
Minnas
Många menar att
livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig
själv, vilket är en besynnerlig relation mellan insikten om kampen att inse vad
man fötts till och vad man fötts till. Om man kämpat väl, så har man väl skapat
sitt öde. Ödet är att ta hand om det liv man fötts till. När vi växer upp inser
vi ibland av en slump saker om vad vi fötts till, och vi kämpar med dessa
insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att
komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för
vårt varande i Nuet och i Framtiden. Vi tål inte att belastas av det vi är med
om. Inte med detsamma. Därför glömmer vi. En människa tillåts generellt av sin
egna inre makt inte att vara medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt
tål. Men allt finns där. Det kan plockas fram i sinom tid, om vi har lyckan att
hålla oss vid liv. Men det är alls inte nödvändigt för oss – på något sätt –
att komma ihåg allt. Vi mår inte dåligt av att glömma vissa saker.
Vi kommer ihåg allt. Säger vissa.
Och det verkar som om vi kan vara säkra på att inget hamnar i evig glömska, mer
än det, som vi faktiskt själva förstört genom
att aktivt försöka att komma ihåg det. Vi kan således fabulera bort ett minne.
Alla de, och dom är många, som klagar över minnets brister och förvanskande
kraft har just gjort det felet, att de sysslat med att försöka komma ihåg något,
som inte av egen kraft gjort sig självt påmint. För sig självt är minnet helt
perfekt, och ingen bör alls högmodigt ställa sig upp och klandra det. Man
blandar generellt ihop minnet i meningen allt man s.a.s. bör komma ihåg och
minnet som sorterande instans i medvetandet. Hm....?
torsdag 5 maj 2016
Ny teknik
De största strukturella problemen av idag är den stora inkongruens som skapats av ny teknik. Den nya tekniken skapar nämligen gigantiska skillnader i kunskap, och gapet mellan de som kan dra nytta av tekniken och de som missleds av den så snabbt öppnats upp och så långsamt kommer att slutas.
Så lever vi i ett globalt samhälle som är dominerat av kunskaps- och informationsklyftor. Att så är fallet vet majoriteten i detta samhälle inte alls om.
Majoriteten av världens befolkning kan inte alls hantera information. Vi lever i en kunskapsinadvertens. 99% av den kunskap som människor har är inte alls relevant för dem.
Man tror allmänt inte att man tjänar på att diskutera kunskap, ty man tror hela tiden att man kan missa information. Men det är det som är livsfarligt. Och i têten för dem som inte tror sig behöva diskutera kunskap är de konservativa. De som förfasar sig, de tror att de har kunskap.
Det enda som hjälper är - till att börja med - en fördjupad insikt i hela världen om den förändring som skett i och med de nya teknikerna globalt. Denna förändring tror sig nästan alla människor vara medveten om. Medan sanningen ju är att ingen enda människa har en aning om vad det är som hänt.
Teknikerna finns i själva verket bara till för en del av jordens befolkning, medan resten brutalt får veta att de egentligen inte får ta del av den till fullo. Men de flesta tar inte till sig att de inte får vara med. De tror att de är med, men de är det inte.
Stora skillnader är vad de stora spelarna tjänar pengar på. Överallt där det finns en skillnad kan man betta på den, ty denna skillnad kommer antingen att öka eller minska. I fasförskjutningarna rullar dollar in till dem som har dollar att satsa.
Läser om Amerika för 44 ggn.
Läser åter Kafkas Amerika. Kap. 3 hos Pollunders är så fint. Här har Karl nu glömt paraplyet och bekymrar sig mer över att han glömt sin hatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Four Gruesome Stories ( on Amazon )
Four Gruesome Stories
-
KAPITEL TJUGOFYRA AVBRUTET FRIERI På onsdagen – som nu kommit - hade Slim och Sofi sedan en vecka tillbaka planerat att göra...
-
KAPITEL TJUGOTRE EN LÅNG NATT Efter det att Herbert och Nils tagit en runda runt Boxeby och kommit in i salongen igen, d...
-
KAPITEL ARTON Klarinettrummet När Pannhäuser lämnat Liselott och de andra i köket för att återvända till Henrik för ...