tänker jag då

             Att komma ihåg, att erinra, det är att dröja vid något förflutet. Att komma ihåg något är inte bara rörelsen bakåt, men också stannandet en liten stund där bakom. När man erinrar sig, så letar man på en försvunnen plats, en plats som endast finns i det bedrägliga minnet.              Den som inte vill minnas, den människan glömmer. Om man aldrig vill återvända till svunna tider, så glömmer man dessa tider. Och om man glömmer dessa så finns de knappt. Men då och då kan man bli påmind om något glömt, och sedan Freud så vet vi att vi faktiskt kan bli påminda om något genom att helt förargligt glömma.             Om man glömmer ett paraply så kan orsaken till glömskan vara att Censorn vill påminna oss om något.                        ...

Price surspriced us and off he is, no longer a member of the gouvernment. By the way, I came to think of Trump and friends. Has Trump any friends? Na. He has not. Not even one.

Nu är ju katalaner roliga. Det finns massor av allvarliga problem och så sätter dom igång och skall ha en omröstning om självständighet från Spanien, trots att ingen vill ha någon självständighet. Allt dom vill är att rösta om det! Det är som när en treåring står bredvid spisen på en pall och mamma säger: Rör inte plattan! "Nej då," svarar det brådmogna barnet,"... men jag kan väl få lyfta handen i alle fall?", "Nej." säger mamma. "Men jag ska inte röra, bara lyfta handen." " Det är väl ingen idé att lyfta handen om du inte skall röra plattan!?", " Jo, det är en demokratifråga!!!" säger då treåringen.

Man söker historiska försklaringar till estetiska uttryck. Då kan det gå till som hos A.K. Svchaffner i den lilla uppsatsen om "lignuistic lunacy". Man gger förklaringen som om artisterna satt och funderade på vad de skulle göra åt en viss bestämd redan analyserad situation och kom fram till att man borde ägna svaret ett visst uttryck, så som i detta fall dadaism: "What are artists and poets to do when they consider reality to be totally beyond the pale, when real life is far worse than the most radically exaggerated and biting satires could ever be? What are they to do when all of society – its values, its rituals, its beliefs, its codes and symbols – has become so despicable and loathsome that they no longer find it sufficient to criticise individual aspects of it, but want to renounce the entire thing? What are artists to do if the historical circumstances require a critique which is so radical that it can accept nothing as given, a critique which renounces the mos...

Vad nu gäller är ju att få ner Trump på knä.