Lägg ner Israel!

 Lägg ner staten Israel! Det är en stat skapad av ett kriminellt pseudoreligiöst gäng. Upprätta istället en ny stat, där alla är välkomna. Den kan kallas för Decent state No.1.- Där skall inte finnas några religiösa ideologier insmugna i lagar o förordningar, men staten skall upprätthålla vettiga upplysningsideal. Sedan kan andra stater med tvivelaktiga ideal följa efter, såsom Iran, Ryssland, Kina och Cuba. I framtiden kommer stater inte att hålla sig med några religiösa eller nationalistiska över- eller undertoner. En stat är ett förvaltningsområde av lämplig storlek, där man talar lämpliga språk, som folk förstår. Kulturer finns ändå inga. Det är en myt att folk har olika kulturer. Till och med ett lands myter är ren myt. Myter uppstår inte underifrån men är något som de som föredrar att ha makten portionerar ut, för att folk skall tro att de är ett enheltligt folk. Enhetliga folk finns juu inte. Vi är alla en salig bloandning. Så lägg ner Israel och alla andra stater också, och skapa förvaltningsområden. Krossa myten omfolk, nationer och religioner. Alla är vi människor som älskar ett bra drama, glass, Elton John och fotboll. Beröva dem som har makten denna makt, och ägna er alla åt den demokratiska processen. Bilda partier för ett demokratiskt och fritt land, utan myter och nationalism!

Kom ihåg: det är alltid de konservativas fel! Allting är alltid de konservativas fel!

LUDWIG HOLBERG,

 

LUDWIG HOLBERG,

 

Inte mindre än 18 olika komedier av Holberg refereras det till av Kierkegaard i dennes publicerade verk. Således hade Kierkegaard inte bara en speciell kunskap om Holberg, men tycks ha haft dennes verk mycket kära.  Ludwig Holberg var måhända icke helt dansk, men född i Norge, son till en officer, i Bergen i slutet av 1600-talet. Tidigt i sitt liv, redan som tonåring, begav sig Holberg ut i världen, späckad med nyfikenhet. Han hade ett osedvanligt gottminne, social förmåga och var dessutom född med en god penna.

Först tog han sig till Holland, men råkade – som allt som oftast utför sjukdom och fattigdom och måste återvända hem. Holbergs tidiga år föröpte som en enda stor rundresa, eller snarare rundpromenad, och en studieresa, i Europa. PÅ grund av sin fattigdom fick nämligen Holberg, polyglott, som då och då endast fick smågig som informator till adelsmännens söner, promnera på sina resor i Tyskland och Italien. Till B Norge återvände han stort sett inte, men fick rätt vad det var, efter att ha studerat teologi och föreläst i Köpenhamn, en professur av kungen, vilken ingått morganatiskt äktenskap.

Holberg skrev mängder av historiska verk, men så på 1720-talet i en rasande fart till stadens nya teater, en mängd komedier. Dessa gjorde succé, men på grund av alliansen mellan kungen, den sorgsne Kristian VI och de religiösa krafterna, vilka då utgjordes av Zinzendorfs Hernhitare, så fick teatern lägga ner, då den anågs hädisk.

Holberg, själv, blev dock professor i metafysik, och skrev massor av böcker i historia, bland annat en Jödarnas historia.

I samband med den änglige arkitekturvännen Kristain Vis död, 1746 kom Holberg att redigera sina samlade verk. Hans komedier kom nu åter upp på teaternarna, och han dog i Köpenhamn 1756.

 

Holberg har främst haft inflytande och betydelse genom sina komedier, vilka spelats både i hemlandet och internationellt med stor framgång.

Dessa teaterstycken är rappa, merd tydliga karaktärer, kvick dialog och med osedvanlig klarhet i tendens och resonemang. Ofta görs klara poänger i ämnen som kön, bildning, rikedom och moral. Holberg ger en bred och varm skildring av mänskligheten och haR EN FÖRLÅTANDE BLICK varmed allt som rör mänsklig svaghet – men inte dumhet … - överses.

 

Nya rön om Sören Kirkegaard .....

 

S. KIERKEGAARD

 

 Søren Kierkegaard ur historiskt- biografiskt perspektiv.

 

”Min olycka, mänskligt talat, har helt enkelt varit, att jag är ett geni, att jag är strängt uppfostrad i kristendomen och att jag har haft pengar.” ( S. Kierkegaard, Dagboken, s. 358.) .

 

 

Psykologer och psykiatriker har sedan mitten av förrförra seklet sökt komma till kunskap om och beskriva Kierkegaards mentala konstitution. Det har framkastats hypoteser från dessa psykografers håll beträffande Sören Kierkegaard, ibland användande sig av den gamle Kretschmers lära om personlighetstyper, att Kierkegaard – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, - att denne man egentligen inte alls skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men tvärsemot snarare tillhört den av Kretchmer beskrivningna personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, sällskaplighet, humor och stark sexuell drift.

Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det, för den känslige läsaren, som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekante Janus än mången annan känd intellektuell. Än ser man ju Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Än är han den innerlige vännen, än den beräknande dialektikern. Och man får inte riktigt ihop det.

 

När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard SJÄLV med obändig energi, lät omvärlden nå, och utstå, så kommer man dessutom så småningom underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga, men dessto mer kunde man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor och svårigheter.

Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett predikande om detta. Voluntarismens gamla visa alltså. En annan tänkare, som insåg att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var den franske halvädlingen Maine de Biran, en fransk advokat, och han skriver på sin tid mängder av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom nu Biran – som var gift med en skönhet från Västindien - skrev just det, just som det var: livet är att anstränga sig ( att göra det rätta)!

 

Av all världens voluntarister, så blev emellertid just vår Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika denna LÄRA, och dymedelst få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket mer intressant.

Man måste få människor att MED LUST anstränga sig.

 

Så inbillade Kierkegaard DÅ folk att om de satte de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så tycktes Kierkeggard tänka – om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller vad de trodde – så länge de ansträngde sig att vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka.

Och lycka är något gott.

Och just i detta arbete, att framhålla intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning, det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så tragiskt - var. Att övertyga människor, och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest, förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till detta sisyfosarbete fordrades det gott humör. Och det var ju det som Kierkegaard – enligt de gamla psykograferna - var född med.

 

 

Massor av människor har haft en eller två föräldrar, som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar, i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som med viljedyrkandet.

Ty Kierkegaard var givetvis, liksdom Kant, störtintresserad av pedagogik och barnuppfostran.

Han visste att han blivit ”avsidigt” uppfostrad. Av sin far.

 

Givetvis håller inte alla med om denna beskrivning av vad Kierkegaard ville, och säkert anser de flesta av mina läsare, av vilka majoriteten har en aning om vad Kierkegaard velat säga, att jag bibringat läsekretsen en måttlös trivialisering. Och givetvis är det rätt att Kierkegaard nu inte alls hade i åtanke att genom diverse onödiga intellektualiseringar få människor att anstränga sig. Icke så.

NEJ.

Kierkegaard ville dels skaffa sig en syssla som beredde honom nöje, vilket snabbt visade sig vara just skrivandet, dels skapa ära och berömmelse åt sig själv. Detta allt utvecklade sig till ett författarskap, som hade diverse yttre kännetecken, ämnen (teman) och stilkvalitéer. Vad Kierkegaards skrifter, vilka utgör ett ansenligt antal, behandlar är i huvudsak detta: Hegels filosofi, Antikens filosofi, erkannerligen Sokrates. Litteratur och kommunikation, Personlighetsfrågor och livsfilosofiska problem. Kristendomen, inkl. biblisk exegetik och teologi samt predikningar över bibelpassager, statskyrka och prästerskap, dagsaktuell estetik, hans egna skrifter och deras mottagande.

 

Själv brukade Kierkegaard understryka att han var en kristen skriftställare och att vad han ville säga väsentligen hade med kristendomen att göra. Nu kan man tänka sig att Kierkegaard använde både kristendomen och filosofin, eller varför inte hela livet …(?), som en förevändning till att få orda fritt om saker och ting han fann nöje i att orda om! Som han inleder med, i den lilla boken Gjentagelsen, att nämna Eleaterna, de grekiska filosofer, som ställde sig negativa till existensen av rörelse, vilket motbevisade av Diogenes, och som Kierkegaard i det sammanhanget anmärker att minnet är ett slags rörelse, och att upprepningen, som minnets motsats ( minnet baklänges ) då av Eleaterna också torde ha ifrågasatts, så föregiver sig Kierkegaard att sökt återigen – med Diogenes – att bevisa att Eleaternas inställning är orimlig, och att både rörelsen, samt rörelsens extrem, upprepningen av denna samma rörelse, som dessutom är minnets motsats, visst är möjliga. Eftersom han varit i Berlin ( t.ex. ) en gång redan, så ämnar han nu slutföra beviset för att rörelse ( i upprepningens övertygande form ) är möjlig, genom att återigen resa till Berlin, i en upprepning.

   Allt för att motbevisa en filosofisk tes. Detta S.K.s prat om Eleaterna är givetvis rent nonsens. Men det öppnar upp för en del givande reflexioner om ditt och datt.

Men innerst inne var Kierkegaard ute efter något annat.

Kierkegaard ville bli sin tids störste skräckförfattare.

Kierkegaard sökte effektivt att i stora delar dölja för allmänheten sin stora passion i förhållande till Sten Steenson Blichers noveller och romaner, ty trots att han ansträngde sig så kunde han inte alls få till någon gestaltande prosa liknande Blichers. Dennes mordhistorier stå nättopp oöverträffade än idag, och han ryms även inom den kulturkanon som de danska högerpopulisterna skapat åt skolväsendet i det land, vars språk Kierkegaard så utsökt talade.

Då Kierkegaard inte förmådde nå till den bravur som Blicher, eller för den delen Emelie Flygare Carlén, ( C.s bok om ett mord i Bohuslän var den ENDA svenska bok, som Kierkegaard låtit binda in och behålla i sitt privata bibliotek, vid sidan om Bellmans Fredmans Epistar ) så satte sig Kierkegaard före att skapa den mest hiskeliga bild av människan, d.v.s. Människan, som någon tänkare skapat, för att sen påstå att det, att hantera en sådan varelse som Människan, det kunde man blott göra aom man tog del av Guds plan för människan, och den ende som hade en aning om Guds plan var ju Kierkegaard, vars sätt att läsa världens grymmaste mordhistoria, d.v.s. Bibeln, var nyckeln till klarhet i dessa spörsmål.

 

Huru jag träffade Rogier

 

Först medan betydelserna ännu är fräscha, vill jag berätta lite mer om min vän Rogier.

Vi hade mötts för många år sen på en fest i en lokal på Hisingen, en maskerad. Man hade ordnat med musik, Ulf Wakenius och ett Djangohotjazzgäng, och jag hade klätt ut mig till trollkarl. På festen träffade jag en kille från Gårda, som även han klätt ut sig till trollkarl. Det visade sig var Rogier. Vi samtalade en stund, under det vi plockade av oss trollkarlsnäsorna. Sen sågs vi inte på flera år.

Men en sommar, när det var så varmt att duvor dog av töst på gatorna i Göteborg, strosade jag omkring i närheten av Södra Vägen och Burgårdgatan när jag på distans – halvt inne på en bakgård -  skönjde en gestalt som stod uppkliven i en container och drog och slet i en större matta.

Alldeles i närhet4en av containern låg dåförtiden en stor kinesrestaurang, där man tydligen bestämt sig för att byta ut en del av den gamla inreningen. Så hade man hyrt en container i vilken man kastat en nära nog oändig mängd gamla dyrbarheter, som mattor, vaser som skadats i kanten, rangliga stolar och gobelänger och diverzsse figuringer i trä, som en gång ornaerat en balustrad, samt några stora rislampor.

Allt detta hade nu Rogier nosat upp. När jag kom närmare såg jag att man från restaurangens sida inte alls var klar med att fylla containern, men att man i detta nu ( klockan var fyra på eftermiddagen denna tisdag ) fortsdatte att sälänga saker, och att under tuiiden det konverserades mellan den i röd tröja och blå jeans klädde Rogier och två kockklädda mindre karlar med asiatiskt utseende.

Man var ganska så överens. När jag kommit fram och vinkat åt Rogier och nickat åt de tvenne asiaterna, så lade även jag mig i diskussionen. Kineserna ville bara bli av med skräpet, spom man sade, och om Rogier, eller vem som helst ville ta alltihop och köra bort det, så var det fritt fram. Containerna skulle hur som helst forslas bort morgonenh därpå. Om Rogier, eller för den delen jag, ville ha grejerna, så hade vi natten på oss att forlsa bort det.

Rogiers ögon lyste av fyndglädje, och det tog ingen lång stund inna jag själv hade tänkt över saken och gett mig in i denna vinstaffär i skrotbranschen med att hyra en mindre lastbil hos Statoil.

Hela natten skulle vi sen ägna åt att packa denna bil full med kinesrestauranginventarier och köra det hem till Rogier och mig.

Vacker kran på älven

 

Trumbechers diamant. Uppdatering kap. 1-7.

 

 

 

 

Trumbechers diamant

Kaj Bernhard Genell

2021

  

 

 

 

         KAPITEL ETT

 

Telefonsamtalet kom klockan halv två en augustisöndag. Jag hade just varit ute en sväng invid Majvallen med grannfruns hund, Bandit, och påSeven Eleven för att köpa lite snabbkaffe och croissanter. När jag kom hem till min lilla nyrenoverade pittoreska hörnlägenhet fick jag samtalet på mobilen. Det var från en ung dam som muntert presenterade sig som Pauline. Hon hade förmodligen sökt på ”privatdetektiv” och ”Göteborg” på Google, och funnit mig. Hon undrade om hon kunde hyra mig för några veckor.

        “Mitt namn är Pauline Box. Är detta Bertrand Nilsson?” frågade hon.

       ”Jodå.” menade jag lite paff och tog tag om bordskivan på köksbordet. Allvarligt talat: hade inte fått så många jobb sedan jag lade av med arkeologin och konsten och istället slog mig in i säkerhetsbranschen.

    ”Skulle du kunna tänka dig? I undersökande syfte, att hjälpa mig att leta efter en sak?”,” Du är väl van vid sånt.” tillade hon.

     ”Vad är det frågan om då?” undrade jag. Jag kunde på kvinnans röst och tonfall att hon var ung och van vid att lätt charma sin omgivning. Sådant kan man ju lätt höra. Hon förklarade snabbt, att det ”ungefär” gällde att bevaka ett arv ”en sån där tråkig historia” och att hon behövde upplysningar om hur det stod till på ett mindre gods i Halland som hon trodde sig snart, tillsammans med övrig släkt, kanske få ärva. Dess ägare hade just dött. En 109 år gammal man.

Pauline ville, kom det så småningom fram, kort och gott att jag skulle söka upp godsägaren, en viss Herbert Box, under förevändningen att vilja skriva en bok om honom och hans släkt, för en bygdeförening i trakten. Den omedelbara orsaken till brådskan förklarades med att släktens ålderman hade dött och nu hade dennes son kallat allihop i släkten till möte den 25te augusti, för att avslöja hur det stod till arvet efter den gamle och också hur det stod till med ekonomin i det gamla godset och allt det lilla som var kvar av ägorna, och måhända var hela rasket efter detta datum ute till försäljning på offentlig auktion.

 

     ”Det talas om att det skall avslöjas något märkligt i ett brev eller dokument som lämnats till advokaten av den döde, gubben Box, Rudolf Box ….”

Pauline avbröt sig. Hon hade redan, viss om min samarbetsvilja, sa hon i ännu lättare ton, förvarnat Herbert. Herbert Box, sonen till den avlidne, som var ett ensamt gammalt original i 70-årsåldern hade genast samtyckt till mötet med en ung journalist som dig och sagt att du var välkommen att husera på godset några dar.

      Så var upplägget. Alltihop skulle för ett par veckors arbete inbringa 40 papp, i mitt fall, plus fritt vivre på landet då, vilket den helt klart grundlurade Box skulle stå för. Vad Pauline själv anbelangade så skulle hon komma någon dag efter och möta mig, som av en slump då. Och Pauline försäkrade att Herbert inte känt igen hennes röst. Herbert var fruktansvärt disträ. Hon hade utgett sig för att vara en miss Olga Nilsson.   

     ”Det handlar dessutom om en diamant. Enligt skvallret. Spännande va?” sa Pauline, nästan ursäktande varvid hon, troligen på lek, och för att retas lite, tryckte på några tangenter på sin telefon, så att det blippade i mitt öra.

Eller så kom väl hårsvallet åt displayen.

     ”Fråga gärna lite diskret om diamanten! Ena Debbdiamanten.” tillade hon.

      Hon lät väldigt tilldragande. Bättre än de flesta hissröster jag har hört i alla fall. Såna där inspelade ni vet, som säger ”Våning tre.” Senare skulle jag utröna att hon kallades för Pallas. Hon hette Pauline Alicedotter Box.

-------------------------------------------

Sommaren utanför mitt köksfönster på Ekedalsgatan stod i full augustiblom, och jag njöt storligen av detta, när jag efter samtalet beskådade gården, träden och himlen från köksfönstret, där jag odlade suckulenter och försökte driva upp en tebuske från Kina i en kruka. Från frön jag köpt på Ebay. Inte minsta lilla skymt av buske ännu dock, trots att jag vattnat och hållit på i tre veckor. Jag nämnde att det var ”mitt köksfönster”. Så himla ”mitt” var det ju inte. Jag bodde i andra hand. Lägenheten tillhörde mitt ex, Veronica, och det var lite pinsamt att gå omkring bland hennes saker, medan hon var i Sydafrika. Vad hon gjorde där det har jag lovat att inte berätta, så det får jag återkomma till i nån annan bok, där jag har andra syften än vad jag har i denna. För övrigt är det intressant att bo i andra hand. Det där, att inte känna sig riktigt hemma, är ju något som uppfordrar till en viss påhittighet och även till en mer prononcerad flit än den man uppammar om man bor i eget bo. I egen lägenhet kan man ju slappna av, drömma sig bort och till och med tidvis glömma bort vem man är. Men den som bor i andra hand, den glömmer aldrig bort vem den är.

Många som bor i andra hand har förmodligen åstadkommit storverk, som de aldrig skulle åstadkommit om de bott i egen villa.

---------------------------------

Vädret var verkligen kanon. I Slottskogen, vars yttre kant, med det lilla observatoriet på en kulle, jag hade utsikt över, över ett plank, stod träden med almar och lindar i massiv grönska. C:a 27 grader i luften och härliga, västliga, gammaldags vindar. Så här skall vädret vara! Så var det ju alltid förr, när Golfströmmen fungerade.

I Majorna ( uttalas: ”Majerna” ) i Göteborg finns det ännu en hel del plank på gårdarna. Som arkitektonisk detalj är planket ofta beskärt den del av stadsbebyggelsen som karaktäriserats som proletär. Inga förmögna hus ståtar ju med plank. Man får istället anta att byggmästarna införde planket i enkel arbetarbebyggelse för att så att säga sära lite på arbetarna, så att de inte samlades för många. Det kunde ju vara farligt för överheten Där gjorde då planket storverk.

Det plank som finns på min gård, och över vilket jag tittar, är nuförtiden fullklottrat med f graffitti, och i allehanda grälla färger uppvisas nu där både dansande demoner och raketer, samt diverse himla kroppar och hästar samt en afroamerikan med kulspruta. Konstnärerna i Majorna har fantasi.

Kanske något mindre regnväder nu skulle dyka upp från sin vandring över Brittiska öarna, och svalka sensommaren. Gratis sensommarsemester! Pallas - som hon senare ju sa att hon hette, och därför, för enkelhetens skull, heter redan nu - hade för säkerhets skull rekommenderat ett litet paraply.

    ”Vi ses, min vän.” hade hon sagt, kapabelt och intimt. Hon lät kollossalt vänlig. Visste hon mycket om mig?

Jag hade i och för sig figurerat lite i lokalpressen under det året. Tillsammans med en detektiv hade jag, som arkeolog, lyckats klara upp ett mysterium i Kållered ( en liten ort mellan Göteborg och Kungsbacka ) där jag i en åker lyckats lokalisera ett släktsilver. Vår klient kunde därigenom öka sin förmögenhet med c:a 400.000 kronor, varav detektiven fick 20.000 och jag likaså samma summa.

Det var efter denna bragd, varunder jag tog hjälp av av min hund, Lukas, som tillhörde mitt ex, som jag bytta bana, och blev detektiv.

Och efter ett par dar - för min del späckade med läsning om Hallands historia, geografi och bönder – sade jag adjö till min granne, och Bandit, som glodde på mig med sina dumma ögon, och tog tag i min resväska och gav mig av.

Jag hade ringt upp min vän Rogier, som är den enda vän jag har, och sagt att jag skulle vara borta i en vecka eller så. Han kunde ju alltid nå mig på mobilen, sa jag. Själv skulle Rogier – som  är en sån där person som klarar av allting - arbeta i en trädgård ute i Askim, för att göra sig en hacka. Trots att Rogier var 65, så ville han jobba och tjäna louisidorer. Även om det var mitt i sommaren. Med Rogier trivdes jag bra. Han önskade mig lycka till, men tyckte att arbetsbeskrivningen jag fått av Pallas lät lite vag. ”Var försiktig!”, menade han, som alls själv aldrig var försiktig nånsin. Ett under att levde var det! Rogier, som älskade opera, och i synnerhet Tjaichoviskij, hade en enastående fantasi, Samt erfarenhet från teatern, då han som helt ung spelat Hamlet, var i alla lägen en tillgång. När han nu bad mig att vara försiktig, så lät det väldigt annorlunda mot vad han själv var. Om han hade sagt:” Försätt nu inte detta tillfället också!”, så hade det varit mer likt honom, om tänksam som han också var.

Grannfrun, som är tjock och vacker, klagade över sin onda höft, men jag tyckte inte hon såg direkt ledsen över att jag reste. Hon kanske skulle sakna mig senare, tänkte jag. Jag hade dock varit inne hos henne och druckit kaffe och beundrat hennes sjötavla, som bestod av en bild på en enda våg. Jag hade länge grunnat över motivets symboliska betydelse, ty det ingick i en konststudents vardag att spekulera över innehåll i konsten.

Efter påföljande onsdag efter några timmars bilresa var jag där, på vischan alltså. Området, som jag nådde med taxi - jag hade för tillfället inget körkort, och har aldrig haft det -, var en karg, kustnära, primitiv obygd, som hette Fjärred, ett litet område i norra delen av Västra Götaland. Taxichaffisen log och sade, på bredaste Palermodialekt: ”Molto grazie. Bella tristeza.” Jag betalade honom med kort.

 

KAPITEL TVÅ.

 

Jag levde under denna tid ett enkelt liv. I själva verket var det lite i civilisationens och det vuxna livets utkant. Och jag hade inte för avsikt, dåförtiden, att någonsin inordna mig i samhällslivet, som folk ikring mig i samma ålder redan gjort.

Kanske avundades jag också den självklarhet och den energi med vilka alla jag kände tog sig an livet. Jag kände mig mer som en försökare och ett halvfabrikat. Aldrig kunde jag riktigt känna självsäkerhet och aldrig briljans i något jag företog mig, och det började gå upp för mig att jag nog inte var något särskilt alls, och började ställa mig frågan om jag alls dög till någonting här i livet. ( Det var förmodligen det som Rogier fruktade. Ständigt, när vi umgicks, fanns den där spörjande blicken hos honom, som tycketes säga ”Nå, nu då, varför tar du inte initiativet nu då, det är dags att styra ditt eget liv nu, ta hand om det, med egen vilja!?”

Men även om jag alltså inte var duktig på något, och inte hade någon social kompetens eller strålande yttre, så hade jag en ganska snabb fattningsförmåga. Jag tog alltså inte evigheter på mig för att förstå nyheterna i den senaste mobilmodellen, men hade ett behagligt och snabbt intellekt när det gällde just sådana saker.

Nå, denna barnmänniska var det alltså som nu hade fått ett jobb att försöka trassla ut en släkthemlighet på ett lantgods söder om Göteborg.

Den brist på erfarenhet av illistighet, svek, grymhet och falskspel som jag besatt var emellertid givetvis i just detta sammanhang ingen fördel. Bättre hade varit om jag varit insatt i hur sanslöst själviska folk kan vara, när det handlar om att söka tillskansa sig rikedomar och makt. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att det i VERKLIGHETEN kunde vara så, att folk faktiskt tog livet av andra personer bara för att själva få en chans att bli förmögna och uppnå en ställning i samhället.

Jag visste inte att det fanns såna människor. Det hade inte framgått, helt enkelt, vare sig under min skoltid eller min tid på konstskolan, att det var så. Den enda grymma person jag träffat var min massör. Men det skall vi tala om en annan gång. Så man kan säga att jag var oförberedd på vad som skulle komma i mötet med släkten Box.

( Jag har, eftermötet med min massör, varit misstänksam mot massörer. )

 

Helt obarmhärtigt, naket och sant oförberedd var jag. Men man är oftast helt oförberedd. Jag minns när jag i småskolan introducerades för matematiken. Eller när matematiken introducerades för mej. Jag hade ingen aning, fast att jag ju redan kunde lägga ihop två och två. Så att säga. Jag hade en aning om att man kunde utveckla räknakonsten in absurdum. Men att den kunde utvecklas på det sätt som jag senare förstod, det hade jag alltså ingen ANING OM.

Så var det väl med mycket annat också. Man hade en aning, fast ändå inte. Om man hade en aning, så var den i majoriteten av fallen av en så ynklig sort, att det är bättre att säga att man inte hade nån.

Jag tror inte att aningen själv väntade sig något av världen. Kanske finns det bättre ställen för Aningen att leva i närheten av än denna värld. Man kan ju tänka sig ett Aningens paradis, där allt meddetsamma är anat och samtidigt insett. Nog vore det fint med ett sådant ställe där aningen omedelbart bekräftades. Nu invänder givetvis vän av ordning att detta inte vore anings paradis, men fastmer bekräftelsens. Aningen lever ju på att diffust sträcka ut sig i tiden, för att blott långsamt besannas eller förintas. Ty givetvis kan man tala om falska aningar. Vem har inte anat att det skulle gå åt helvete, för att sen upptäcka att det gjorde det inte alls.

Ty det vore en alltför enkel värld att tänka sig, den världen där man, så fort man anade något, också visste att den aningen var helt sann, och att vad den innehöll, det skulle till 100% visa sig vara sant. Så enkla världar finns inte. Inte i vårt universum.

Jag visste alltså inte vad jag skulle möte där på det gamla godset. Nu, i efterhand vet jag bättre, men att kunna redogöra för vad som mötte mig, det visade sig, i sin tur, erbjuda ytterligare svårigheter.

Jag undrar om jag någonsin fullt ut kommer att förstå vad allt jag mötte där på landet, på bondvischan.

Det finns de cyniker som påstår att man aldrig fullt ut förstår någon ting förrän det inte betyder något längre.

Så långt sträcker sig inte min cynism. Men helt visst är det så att man inte bör redogöra för ett sammanhang som man kastats in i förrän de hetaste känslorna lagt sig, och man börjat få nyktra proportioner på saker och ting. När betydelserna så att säga lagt trumpeterna och bastrummorna åt sidan. Ty givetvis vill var och en betydelse annonsera sig själv i mäktigaste mån. Fattas bara annat!

Att livet skulle vara så här komplicerat det tar det minsann tid att inse.

Men om jag fick välja, så valde jag givetvis ett komplicerat liv framför ett som var helt trivialt. Tyvärr är livet nu sådant, att man inte alls får välja ens en sådan detalj.

 

 

 

 

Kapitel Tre

---------------

 

D

et var nu onsdag i svinottan i Fjärreds socken. Som inga svin dock skulle slaktas denna dag, så var ingen människa vaken. Och markerna kring Barkholms gods låg något blöta efter gårdagens och nattens regn. En ensam hare vände öronen i skogsbrynet, de spröda veteaxen darrade under daggdropparna och den kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över den leriga slätten välvde sig grå, tyst, genomlyst och skimrade över det gamla herresätet, ett gult sjangserat – men pietetsfullt bevarat - trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och ljuslila aspar kringgärdade trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt och patetiskt. Godset var sanslöst gammalt och hade alltså det snustorra namnet Barkholm.

 

Nu blåste det upp lite grann. De vindade i de halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Fjärredslätten. Klockan var nu snart elva. Den gamla hederliga västvinden, som alltid bringat välstånd till denna del av landet, numera skäligen sällsynt sedan Golfströmmen försvagats något, ryckte bort till och med helt friska löv från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln nästan groteskt fram, som på en målning av Velásquez. I den saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de städer som omgärdade det flacka Fjärreds slätter i söder och norr.

 

Gamla herresäten som överlevt och som – av det tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter, nya silos, nya ladugårdar ( som inte ens kallas ladugårdar ), moderna uthus i ljus cement, eller – som i Barkholms fall – nogsamt bibehållit all sin gamla prakt, likt ett föremål på bygdemuséum.

När man kom närmare det gamla godset fick man därför – när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade. Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Barkholm på den omvittnat fattiga Fjärredska slätten och andades evighet – inte utan en viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet.

 

Barkholm låg vid sidan av flera andra små gods och storbondgårdar av avsevärt modernare snitt och med bättre hälsa och ekonomi. Landskapet var dock bara här Fjärreds socken – på grund av moränmarken - fläckvis uppodlat. Det var som om bygden aldrig riktigt bestämt sig för om det var någon idé att alls odla något på åkrarna. I skogspartierna tryckte sig vildsvinen stirrande och randiga tillsammans inför ovädret, som onsdagseftermiddagen hotade med. Måttligt skräckslagna och nyckfulla harar hade snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden nu mogen stod darrande, ängslig och blind med sina spröt halvdant vajande i solljuset. De långbenta jössarna hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna. Biffkorna stod som alltid trygga, varma och ångande, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade så vitorna glänste innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd. De ställde sig till sist under träden i kanten av betet, där ängen sluttade den mot den med oleander och spretigt ris försedda dikningen, medan solen mellan talrika molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden. Kanske de poserade för en lanskapsmålare, som glömt att infinna sig på avtalad tid. Alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar och näbbmöss till korpar, steglitsor och örnar, här på Fjärredhalvöns magra, ömsom steniga, utmarker, var goda, lugna och religiösa i sinnet. Fälten var visserligen här och där stora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande steniga bäckar, mest en huvudbäck, kallad Fjärreds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig nånsin svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt. All fukt som fanns kom med vinden, och den räckte ju inte.

Nederbörden i denna landsdel hade alltid varit ett problem, och överallt hade man dammar och även rader med tunnor för vatten, som man ibland fick hämta från inlandet.

 

Analogt med landskapets odramatiska, triviala, fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Fjärred också själva folket sedan gammalt till att bli ganska enkla varelser, om än med ett visst smålistigt drag, människor som inte visste vad en vision var för något eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. Ingen skald eller uppfinnare, eller politisk agitator hade sitt ursprung här. I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgiastiker likt Zinzendorfare och andra blodsromantiker var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig sett skymten av nån socialist eller godtemplare här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än magerhets, torkans och tristessens. Detta var kort sagt inte den sortens land och mark man startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest och glam. Fjärred var en odramatisk halvö, en utmark, i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och delfinfria. Hade Caesar eller Napoleon kommit hit så hade de dött av leda. Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett intet. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns i stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Det är intresset som föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet. En utmark är likt dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött och omusikalisk försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan.

Vindarna här bar visserligen salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet. Här syntes nämligen i österväg böjda enar och låga, krokiga strandtallar som med ena handen stödde sig mot granithällen.

 

Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, apropå fisklöshet, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig velat starta något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjärred. Nu var det akut brist på folk i alla dessa socknar, och mest i Fjärred. Det var inte i dessa trakter som kondomfabrikanterna hade sina bästa kunder.

Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjärred var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte av detta slag. Samt åtskilligt annat, som det skulle ta månader att räkna upp. Ibland disputerade drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, potatisämbar, skovlar, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik och tenar, tjurselar, treuddar och mjölkmaskiner och fan och hans mormor, som låg huller om buller, och intrasslade i varandra i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var lite folkskygga. Och vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från det tunnväggade godset Barkholms gula mangårdsbyggnad, invid kanten på den närmaste åkerlapparna, löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga. En service som ordnats genom påtryckning på kommunen från Barkholms herre, Godsägare Box. Det var en mycket antik grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna i den omedelbara närheten av Barkholm hade mestadels växt igen och allt var på sina ställen blott stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, liksom denna sommarmorgon, alldeles tysta.

 

 

 

KAPITEL FYRA.

 

      ”Det är framför allt viktigt att inte låta psykopaterna styra världen. Vad vi behöver i en modern kommunikationstät värld, är en sköld emot psykopaterna. Ty de ( eller ni, eller vi ) är så duktiga på att via ord övertyga, på ett övertygande sätt.”

 

Det ansåg Tutor Larsson, som var en ung blond, välväxt dräng på Barkholm och som, 190 cm lång, klädd i grå, säckiga byxor, just nu gled fram på en gammal mörkgrön damcykel upp mot godset, blängande upp mot solen, som just skulle till att gå i moln. Kanske skulle de te å bli lite regn i alla fall. Man kanske skulle ställa fram e tunna.

Tutor var politiskt intresserad, vegan och för barnbegränsning.

 

Angående dennes syn på psykopatrna, så hade den växt fram undersamtal med traktens postförmedlare, en viss Pontus Gammelstedt, somm på sin runda brukade stanna till vid godset en timme eller så.

Pontus bodde uppe vid stora vägen, intill bilverkstaden, och körde själv en urgammal volvo. Pontus menade nämligen, angående psykopatrna, att man i ett framtida samhälle skulle vara tvungen att ge dessa näringsförbud, och hans definition av psykopat var dessutom ytterligt vid. Det tycktes Tutor som om Pontus menade, att alla som hade en vilja att synas, och alla som hade planer att ekonomiskt skapa sig en framtid – ja nästan alla människor med någon typ av VILJA – borde betraktas som psykopater.

 

Eftersom jorden nu måste anses som överbefolkad, om man tohg hänsyn till den exploateringsgrad som varje människa potentiellt besatt, med hänsyn till teknikens olycksaliga amokspringande, så var psykopaterna i detta skede av mänsklighetens utveckling de som man alldeles särskilt måste se upp med.

Att politikerna inte hade insett detta, det berodde väl på att de allihop var psykopater själva.

 Psykopaterna var inte bara en direkt miljöfara, enligt Pontus, som ju i egenskap av postutkörare också hade förstahandskundskap om allt det som folk handlade, från tvapparater, till datorer, mobiler, byxor, skor, kattburar och tuschpennor, men också en fara för själen, då de i sina resonemang utarmade samtalet till att handla om deras ynkliga värden, vilka alla berörde så ytliga ting som rikedom, synloghet och köksinredning, medan viktiga värden, som lugn och ro och samtal i skogen i kvällningen fick mycket  lite reklam i massmedia.

Om man betänkte medicinens landvinningar, så förhöll det sig ju nuförtiden så att en avliden person betraktades som något som borde ha kunnat förhindras av sjukvården och som kunde föranleda anmälan till en myndighet, medan det att på ett orimligt sätt föröka sig och ha fjorton barn betraktades som en förtjänstfull het. Detta måste givetvis, i enlighet med det nya paradigm, som insikten om överbefolkningen utgjorde, förhindras. Trängseln i en fågelbur, om denna bur är byggd för 12 höns, och man stoppar i 3425 stycken, blir till slut sådan att varje ägg hotar att bli det ägg som kommer burens alla innevånare att omkomma.

Den viktigaste faktorn i kampen mot överbefolkningen var nu, enlig Pontus, att man gav alla psykopater näringsförbud.

 

För att förstå Fjärred, så ….. måste man se det med viss distans.

 

På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen.

Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen.

 Gäss, som vankar så till den grad som dessa, syntes ibland besökare från staden, som att de var dubbelvarelser, som hade två medvetanden, ett när de stod på vänster, ett när de stod på höger fot.

Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.

 

Där stod nu jag på trappen, anländ från det stora Göteborg, och med föregivet ärende att skriva en artikel om godsägaren. Jag sneglade ömsom på Tutor, som steg av sin cykel och höjde handen till hälsning, sävligt, som seden är på landet.

 

Godsägaren Herbert Box, 75, en kortväxt, spänstig, mager man med markerad näsa, flint omgärdad av flottigt svart hår och skarp blick stod ett bra stycke från mig i en alldeles för stor vit skjorta uppe vid altanräcket och var i färd med, ja hotades i alla fall av sin träbalkong på andra våningen i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert fallit, - ett fall på c:a tio meter -, ty själva byggnaden var onekligen hög, så skulle han, som var förhållandevis klent byggd, och till åren, och hade ömtåliga inre vitala organ, dött på fläcken.

Jag vinkade upp till den vitskjortade mannen och skrek:

 

      ”Hallåå! Detta är Bertrand Nilsson!”

 

Då mannen inte svarade, men snabbt försvann från balkongaltanen, troligen för att söka upp en trappa som ledde ner till den plats där jag stod, så såg jag mig omkring och insöp godsets yttre enkla skönhet och atmosfär.

 

 

 

 

KAPITEL FEM.

 

E

gendomligt var det för en stadsbo som mig att befinna sig på landet. Man kom så att säga när marken och vattnet och animaliteten, och kroppen reagerade med att aktivera sig, försätta sig i förhöjd beredskap, när den omströmmades av allt detta friska syre, som om den undrade vad detta var för en egendomlig omgivning. Det egendomliga var ju givetvis inte den friska luften, men att min kropp vant sig vid en osund halvtillvaro i stadsluften.

Det började nu faktiskt regna, från en blott halvmolnig sommarhimmel. På landet handlar nästan allting om väder.

       ”Jaja. Javisst.”, sa Herbert, medan han stod och trummade på det vitmålade trätrappräcket, och de första regnstänken regnstänk yrde kring hans tunna svarta hårtestar. Ansiktet var ett nät av rynkor. Hundratals, kanske tusentals av små, små sådana. Lustigt, tänkte jag, hur vissa människor blir hur rynkiga som helst, medan andra behåller ett babyutseende till sin hundraårsdag.

 

Det mörknade nu, trots att det var blank onsdagsmiddag, och så började det storregna. Detta föranledde drängen Tutor att – avbrytande lagning av en motorcykel i det söderöver liggande lilla garaget - genast ta in hunden, Pontius, från sin kedja på grusplanen på framsidan. Han hade slängt på sig en ljusblå regnrock och en rutig keps och vinkade upp mot oss där vi satt på verandan halvt i skydd mot regnet, som snart smattrade mot tak och balustrad. Verandans tak var nämligen bara ett halvtak.

 Jag såg upp mot husgaveln och såg i ett fönster under taknocken ett blont flickansikte. ”Åh,” tänkte jag. ”Här bor det fler!”

Herbert och jag tog oss upp för trappan och genom en unken hall och sen upp för ytterligare en trappa in i vad som skulle föreställa salong. Här fanns massor av fåtöljer och soffor, samt bord med tillbringare på.

Tutor släppte med en osynlig blinkning in hunden till oss.

      ”Det är bara ett sommarregn!” sade Herbert godmodigt. Likt många välbeställda människor med fina anor, så hade han ett lätt sätt och såg förnöjsamt på livet. Lugnet gick i själva verket i släkten. Lärde jag mig senare. Ingen med namnet Box hade nånsin haft ens en antydan till hysteri. Ytterligare en förmåga gick i släkten: reflexionen. Det skymtade alltid av reflexion i Herbert Box´ ögon. Liksom hos flera av hans släktingar.

     Det var givetvis ett sommarregn, tänkte jag.

     ”Det är bara en skur…” sa jag, förstärkande och kikade upp mot molnen där solen skymdes av det blekgrå, och böjde undan det blommiga, lila-rosa draperiet in mot Herberts stora salong, den berömda Boxska salongen, som till och med en gång – det skulle jag få reda på senare -  hyst självaste August Strindberg. Talrika var ju gästerna som genom tiderna flockats på godset.

Salongen, den murriga, med gröna tapeter ( jag fruktade att de var av den gamla sorten, med arsenikfärger, som förgiftad så många människor i London och Birmingham )  låg alltså direkt innanför den stora balkongen på andra våningen i träslottet. Min ungdomliga entusiasm och nyfikenhet hjälpte mig inte alls att lyfta undan tygschoket, som var nån slags brokad och tungt som cement. Under tiden började det mullra i fjärran nånstans, på sensommarvis, och regnstänken blev allt fler. Dropparna föll på träbeläggningen intill räcket på den breda altanen och bildade fläckar på träet.

      Det är ibland osäkert varifrån oväder kommer. Detta kom från väster.

      ”Jag skall hämta mitt paraply!” ropade jag socialt och teatraliskt, när jag tog steget in i salongen, där jag, glidande lätt på en mycket liten, koboltblå äkta matta, just höll på att välta en stor blommig utsirad, mörkröd venetiansk porslinsgolvkruka med en svärdsflikig, burmesisk palm i. Invid krukan lutade sig en gammal träklarinett med löst hängande beslag av ljust ärgad mässing. På klarinettens klockstycke fanns ritat med vit täckfärg ett äpple. Den var sedan länge helt ospelbar, bedömde jag. Men i paraplystället, där jag ställt mitt paraply såg jag nu mitt röda paraply, som hemtamt log mot mig.

Periodvis är jag – det skall jag erkänna - en älskare av accessoarer. Jag kan inte se en hatt, en schal, en fingerring eller en läderväska, utan att det vattnas i munnen på mig. Och just nu var jag mycket fäst vid min plånbok, mina rödblårandiga, tunna strumpor och likaså vid mitt paraply.

 

Då kände jag, innan jag hunnit greppa min ägodel, plötsligt hur någon grep tag i mig bakifrån i mitt läderskärp och halade ut mig på balkongen igen. Det var givetvis Herbert, - och vi var återigen tillsammans ensamma ute på den med svenska mått mätt enorma träavsatsen. Herbert hade på något underligt vis praktiserat sig iväg efter mig på och alltså fått tag i mig, antagligen för att påminna mig om något för mig upprörande. Det finns överhuvud taget ingenting så hemskt i hela världen som när mycket gamla människor återfår oanade krafter från förr och visar prov på dittills oväntad slughet, sans och överlevnadsförmåga. Jag hatar det.

 

       ”Jo det var ju något som jag glömde.” ropade Herbert Box och han blottade i si leende sina mörkgula tänder. Även det en överklassmarkör, tänkte jag. Överklassen behöver inte ha blekta tänder. De är så säkra på sig själva att de kan gå omkring och le med sina fula betar ända upp i nittioåren. Framtänderna i sina ömkliga sneda tillstånd tycktes emellertid stråla av hemlig visdom.

       ”Jag glömde fråga vad du skrivit förut?”

 

Regnet som nyss börjat så bra, tvekade nu plötsligt och höll sig kvar uppe bland, eller i, molnen, som om det för regnet var mycket viktigare att åskåda fortsättningen på dramat mellan Herbert och mig, än att störa detsamma genom att brutalt falla ner på balkongens halvmurkna, mer än sekelgamla träbeläggning. Analogt skingrades nu också här även molnen, och som genom ett under så löpte det sedan en solstråle ner genom en lucka mellan de jättelika, blå ångformationerna ner på både mitt unga huvud och på Herberts likaså, och vi satte oss ner igen, jag tvunget, Herbert belåtet, illistigt lismande och tryggt, svepande med den tunna handen genom de små, upproriskt flygande, grå hårtestarna. Som om inte detta var nog, så, just som jag skulle till att svara, stack nu plötsligt den blonda flickan, som presenterades av Herbert som Mouchette, frågade om vi inte möjligen ville ha var sitt glas Vermouth.

 

         ”Ja tack,” sa Herbert.

Herbert, som, med sin vådligt krokiga näsa mycket väl kunde misstänkas vara av judisk härkomst, hade i själva verket en så mörk hy, att man även kunde ta honom för en indier eller kazak och ögonen är likaledes så kolsvarta, trots hans ålder, att det inte vore helt fel att tänka sig, att han kom från en urgammal, helt indo-romsk, släkt. Vem vet? De halvadliga Box´ ursprung har ännu ingen lyckats kartlägga till fullo. 

       ”Jag har faktiskt inte publicerat mig offentligt ännu. Detta skulle vara det första,” sa jag.

   

Det ångade starkt ute på balkongen från ormbunkarna som växte invid husnocken. Fåglar uppenbarade sig snabbt. Likaså kaniner, harar och råttor, kattor, mullvadar och vildsvin. Sommaren var för övrigt ovanligt varm och solen var ovanligt stor detta år. Solen var i själva verket så stor, så oformligt stor, att jag ibland om nätterna, i drömmen, fruktade jordens samt alla åtta planeternas snara undergång. Regnet skulle komma åter, tänkte hararna på gräsmattan utanför godset och vildsvinen i skogsbrynet. Regnet skulle komma, sjufalt starkare. Kanske byte sommarvädret nu stil.

Jag stirrade nu på Herbert Box, ättling till August, som satt bredvid mig i en korgstol på balkongen i eftermiddagssolen. Här ute på den vidsträckta balkongen, som var lika rymlig som rotunda, eller en mindre allmogedansbana, stod rader av korgstolar, åtminstone fem. I dessa låg dessutom små filtar eller plädar som man kunde ha om knäna, kvällstid eller om natten, samt en mångfald platta kuddar, vissa i lintyg, andra i plysch, vissa randiga andra glansiga och med blommor på, åter andra svarta som sorgen. Ty här på godset var alla som var kvar, vilket inte var många, ganska frisinnade och man plägade tjattrande som babianer njuta av livet och av varann. Eller så drömde man sig tillbaka till svunna tider under en pläd, stilla spelande på Cittra läppjande på en Martini.

Balkongen, eller toppaltanen, - ty det fanns en altan på första våningen också, där man aldrig var, men enbart passerade och som tjänade som skräpupplag - syns ha varit byggd, dels som resultat av en idé om det imposanta, dels för att göra slottet till en fristad för berättande, ty utmed hela denna kust var det snart väl känt bland alla bildade människor att ingenstans i världen berättades det så underbara historier som på Box´ balkong. Således var nu balkongen, eller den med granatäpplebalustrar, försedda altanen, även försedd med stora spaljéer, på vilka klättrade en mångfald vildvin och rosor och diverse insektätande krälväxter, som gjorde att akustiken här ute blev perfekt och som agerade vindfång. Några uttjänta tresträngade fioler hängde också i tunn ståltråd längs husväggen, där de stilla sjöng utan minsta stråke. Man hade även några fågelburar utställda här och där, väl meterhöga, i vilka tama fåglar satt och stirrade med sina koksbitar till ögon. Kanske de memorerade allt som sades här ute, och ibland lade de sig förmodligen i samtalen med gåtfulla repliker. Och så hade de nog gjort i generation efter generation, resonerade jag med mig själv.

        ”Jaja,” sa Herbert Box generöst, ”nån gång skall ja vara den första.” Jag tyckte bara att du inte såg ut som en student precis. Du är väl i trettioårsåldern.”

       ”Exakt,” sa jag, ”jag fyller trettiotvå nästa månad.”

       ”Säg bara till när vi skall börja. Vi kan vänta tills i morgon. Jag har mycket att berätta om godset, och här finns mycket att se. Se dig omkring, och fråga vad du vill. Du har ju också Tutor ( Herbert nickade åt garaget till ) och Liselått, kokerskan och Mouchette, trädgårdsaspiranten, att tillgå!”

Jag nickade och tackade försynen för att den gett Herbert ett så lättsamt sinnelag. Men nu var jag för nyfiken för att tåla mig:

       ”Jo, er far, Rudolf, han bodde alltså också här och dog här?” frågade jag utan något särskilt tonfall.

       ”Jodå, i bortre tornet på andra våningen, under de la Gordies tornrum, där, i norr, där bodde han. Vi begrov honom i Söndags. Han ville ha en lugn gravsättning här bakom.”

       ”Bakom?” sa jag.

       ”Jo, vi har en liten kyrkogård på baksidan. Kan visa den sen. Den e så fint inhägnad med låga gjutjärnsstaket, som jag också då och då lagar.”

       ”Åh, det behövs inte,” sa jag, ”Att visa menar jag. Jag hittar själv.”

         Jag satt, lite på trots ännu en stund kvar på balkongen.

Det är nämligen så, att jag älskar balkonger. Jag kommer till min rätt på balkonger, där tiden saktar ner till ett minimum och tillvaron är på sparlåga, medan samtalet och berättandet på alla balkonger i världen kommer bäst till sin rätt här.

 

 

 

              KAPITEL SEX.

 

Senare på dagen tog jag så, iklädd ett oljeställ, en tur ut till vagnlidret, som låg invid garaget, där man antytt att det skulle finnas antikviteter. Lidret låg ett fjortontal meter söder om Liselåtts kök, bortom rödbetsodlingen, och jag såg redan på håll genom en rabatt av solrosor som dolde halva fasaden. Intill var garagedörren öppen och det lyste av ett skarpt sken därinne bland de rätt antika motorcyklarna. Kanske att någon svetsade. Och mycket riktigt. Det var Tutor.

        ”Hallå,” sade jag, och kisade och sökte ställa in ögonen för skugga, eftersom det var rätt mörkt i garaget, medan det var solsken utomhus, och böjde mig in över den breda, av månghovade ardennerhästars tramp, slitna, tröskeln.

       ”Hallå ja!” svarade den unge mannen i keps och svetsglasögon, som i detsamma slog av s röda knapp och lade den i en ljusblå stållåda och reste sig upp från intill den jättelika av metall stinkande motorcykeln, en Norton, som var större än han själv. Och kanske i längden mer betydelsefull och mer sinnrik.

       ”Så det ska skrivas godsets historia, har jag hört?” sa han, och sträckte fram svetshandsken, på skämt i en hotfull gest mot mig.

       ”Asch, huvuddragen bara. Ett sånt här gods historia kan ju egentligen aldrig skrivas,” sa jag, och gladde mig åt min egen fyndighet.

Jag såg redan framför mig hur jag förärades Kungliga Vitterhetsakademins Stora Pris i Fyndighet och verserande konversation, just för detta inpass.

       ”Ni är klok ni”, sade drängen och iakttog mig med intensiv blick. ”Ni kommer å gå långt. Det hör jag.”

       ”Asch, jag är nybörjare på det här. Vill bara skriva en bok och tjäna en slant. För uppehället…”, sa jag, lätt insmickrande, viss att jag talade med en arbetare, eller en enkle människa, som förmodligen aldrig ens varit i Paris.

       ”Jaja. Men vet ni alls något på förhand om Barkholm då? Det är inget litet ämne ser du….”

       ”Nä, jag hittade inte mycket. Det lär ha byggts en tennisbana. Det är allt…”

       ”Jepp,” sa Tutor, som nu tagit av både keps och svetshandskar och som med sitt rätt intressanta ansikte nu vänt nästan rakt upp, sneglade uppåt väggen i lidret. Där fanns några hyllor med dammiga och sotiga böcker bland spindelväven under taket.

       ”Får se om fladdermössen har ätit upp allt här…”

Han började rota, fann en liten tummad porrtidningsliknande skrift, som han plockade åt sig och stoppade i innerfickan.

I samma stund small det till ute på vägen, bakom lindallén. ”PANG,” lät det.

       ”En bil,” sa Tutor.

       ”Jaja, men varför small det?”, sa jag, lite sammanhangfrämmande, eftersom jag blivit lite orolig. Kanske jag var offer för en komplott eller någonting?

       ”Den körde väl på nåt.” sa Tutor och pekade därefter på en liten bänk i solen utanför garaget. Bänken var egentligen en gisten bräda lagd på ett par dricksbackar av trä från Pripps.

       ”Sitt här, så kan jag berätta om tennisbanan!”

       ”Vet du något om en diamant?” avbröt jag medan jag svepte undan några ruttna färgpenslar, som låg på brädan och gjorde plats invid garageväggen. Vid nocken på skjulet sköt en strimmig katt jamande rygg och slank sen in under vår lilla bänk, där den lade sig bland myrorna, på ett sätt som antydde att katten och myrorna var vänner.

Tutor tittade nyfiket på mig och skrattade åt min oförblommerade direkthet:

       ”Jag förstår att du inte alls kommit för att skriva nån bygdehistoria, men är ute efter diamenten. Fast du lät ju inte hitta nån diamant om du inte vet nåt om historien.” ,sa Titor, vars ansikte var lätt randigt av sot. Han strök nu med handen över ansiktet, vilket gjorde att det blev ännu värre. Hela ansiktet fick nu en grå, halvfet hinna av halvrutten olja, och därmed såg han nu nästan ut som en stråtrövare.

”Jag skall berätta,” sa han så fortsättningsvis och slog sig ner en meter från mig på den ostabila planksoffan.

Jag hade nu glömt all politesse, och skulle nu inte längre vilja ha pris från Vitterhetsakademin. Jag hade blivit törstig, och allt jag tänkte på var om det inte fanns en Urquell eller en Carlsberg nånstans.

 

 

KAPITEL SJU

 

J

ag hade aldrig trott att jag i en dräng på landet som Tutor skulle finna en historiker, men det visade sig att drängen och svetsaren besatt kunskaper, som skulle visa sig vara ovärderliga för mig.

Eftersom han under berättelsens gång nu mer och mer bröt på Halländska, så kan jag inte återge vad han sa ordagrant, ty det skulle bli obegripligt, men jag får istället återberätta med mina egna ord vad Tutor förtalte mig om Godset och godsets alla ägare:

 

Barkholm? Ja, man brukade säga att det var landskapets Taj Mahal. Fast inte var Barkholm nu byggt för att hedra och minnas en död ungdomskärlek, den stora kärleken, så som var fallet med det fornindiska slottet. Inte såvitt vi vet. Men Barkholms krönika är ännu icke skriven. I själva verket var Barkholm en stor gård, ett gods, med enorma ägor, - proklamerade Tutor medan han sökte med ena foten få bort katten från under bänken - som låg i Fjärreds socken, i Fjåre härad i Nitens båtmansrote, i ett gränsland mellan den svenska kusten i väster och det trygga inlandet i öster. Man levde här av hävd av vad säd, bönor och andra grödor som godset och närbelägna gårdar kunde producera, och vad det kunde få ut av djur såsom kor, höns, kalkoner, gäss, får och svin, så som skett i långa tider i detta svenska inlandet, liksom i närliggande länder.

 

August Ebenezer Box, en anfader till Tutors husbonde Herbert, hade 1866, istället för en vanlig mangård med intilliggande lagård, på den lilla kullen mitt bland ägorna, som legat där länge nog, sedan Karl XIs och Magnus Gabriel de la Gordies tid, byggt ett veritabelt slott i fur, ask och ek, på en grund och på stor källare av diverse granitblock, ett träslott med pilastrar efter italienskt mönster. Ett slott i trenne våningar, innehållande en kollossal mängd rum och alltså försett med en gigantisk källare i två våningar, i vilken det då och då förvarades franska viner från Bordeaux och Argueil-Sur och Jalousie i fat. Källaren försågs – efter råd från Christoffer Polhems verkstad - med ett elegant halvautomatiskt pumpverk, drivet av hästar, ty givetvis forsade det där tidvis genom sand och morän in vatten från Kattegatt.

Ladugården revs och ersattes av August med en dubbelt så stor, jämte svinhus, väderkvarn och tröskhus. Där fanns även stugor till statarna och stallar till hästar och de många vagnarna och redskapen, tvenne brunnar samt en mångfals murar, grindar och äppel- och päron- och grönsaksträdgårdar.

Att detta allt var möjligt berodde givetvis på god ekonomi, men denna ekonomi var emellertid inte enbart byggd på skötsel av jord och skogsbruk, som visserligen blev alltmer omfattande ju mer ägorna utvidgades, men det var även så att Boxarna hade – ironiskt nog i denna karga bygd - näsa för goda affärer, varhelst dessa fanns, och ofta fanns dessa affärer på böljan den blå. Böljan låg i närheten. Närmaste ordentliga hamn var väl hela fem kilometer från Barkholm. Där låg då själva havet. Och där hade August Ebenezer Box haft sitt lilla inkomstbringande rederi. Det var tradition i trakten att man egentligen livnärde sig på kaperi och smuggling och annat. Ofta hade man låtit sig leja av Dansken. Var det kaperi så var det i sin tur sanktionerat, i hemlighet, från högsta ort. Från kungs. Sånt hade man bevis på. Gamla ordnar låg och drällde bland besticken i kökslådorna.

 

August Ebenezer skaffade en byggmästare ända från Köpenhamn och så satte de igång med att, efter en ritning som rike och begåvade August själv gjort, bygga det stora träslottet, på en solid grund och stor källare. Man grävde ut omkring 20 alnar ner och gjorde en stadig grop 200 meter ggr 50 meter från vilken man ledde vattnet ända till havet genom en till stora delar underjordisk kanal. Arbetet med kanalen hade startats redan ett årtionde tidigare av en ättling till en äldre Box, Karsten Box.

August var en omtänksam, förtänksam och påhittig man och visste även att man bör hålla ett öra till marken för att lyssna till förfädrens steg. Kanalen fungerade dock på inte sätt till annat än som färdväg för roddbåtar, när det var högt vatten, vilket inträffade när det var oväder och västlig vind. 

August Box hade i själva verket sett bilder på hur renässanspalats i Italien såg ut, på originalkopparstick. I omgångar hade August E. Ebenezer via seglats på eget skepp varit i Holland och på besök i Amsterdam hos en målare, som i sin ägo hade mängder av kopparstick, och av denne inhandlat sådana med hus på. Som present hade han av den trinde lilla målarmästaren vid ett tillfälle fått ett porträtt, där någon som troligen hette Harmenz Rembrandt van Rijn satt och smålog iklädd nån slags basker, samt kliande en liten nederländsk hårt randig katt. Detta porträtt, kallat ”kattporträttet”, hängde, efter det att nybyggnationen var klar, alltid i godsägarens arbetsrum i norra tornet. Intill tavlan hängde i två bastanta rep av svart läder en två alnar lång spikklubba, som sett sina bästa dagar. Porträttet var ljuvligt, just som Rembrandt kanske varit, ( menade Tutor, vars kunskaper tycktes outtömliga, och dessutom verkade hur lättåtkomliga som helst ) och det spred sitt lättsinne och sin stillsamma fantasi över rummet.     

Värre var det alltså med kopparsticken. Dessa inspirerade nämligen inte till lättsinne, men till massor av arbete. Det visade sig att utländska slott och herresäten, mest schweiziska, när de drogs upp i naturlig skala, till skala 1:1, blev hiskeligt stora, och behövde massor med virke, spik, tegel och sten för att bli annat än rangliga teaterkulisser. Det var det som den utrikiske byggmästaren insåg, när han hade fått kopparsticken framför sig. Det kan ibland vara svårt att göra en solid verklighet av möjlighet.

     ”Detta blir inte billigt, Box!” sa dansken och slog geschwint med baksidan av byggmästarhanden på sticket.

Ritningen på det grova papperet framför honom föreställde ett litet slott i tre våningar med två fyravåningars torn med platt tak, uppe på vilket diverse platåer med balustrader syntes. Byggmästaren, vars namn var Berndt Westergaard, lyckades, hänvisandes till hållfasthetsläran, banta ner huset till två och en halv våningar. Så blev det ett avlångt komplex i tre delar, där dessa trenne åtskildes av två torn, det norra och det södra. Huset var helt symmetriskt ritat och utsirat i små detaljer i takskäggen och Box kallade huset för Barkholm, vilket var det urgamla namnet på dels det större området, dels själva arean, själva jordbruksfastigheten, uti lantmäteriregistret i huvudorten.

 

Tillsammans med Westergaard ritade nu Box, som var allmänbildad och hade gått ut folkskolan i närheten av sockenkyrkan i Fjärred, med en enkel snickarpenna färdigt huset, och män kallades in från det närbelägna Göteborg till att hjälpa till dels med den stora källaren, och dräneringen av denna, dels med struktureringen av alla bjälkar, all spont, reglar och alla stag som krävdes, ty det skulle bli ett hus helt i småländsk ask, lokal halländsk björk samt norrländsk fur med inslag av importerad redwood från Tasmanien, via Göteborg.

Huset stod, skinande gult, klart, efter två års bygge. 1866 flyttade Box från den mindre släktgården, vid namn Hultet, en fjärdingsväg bort, till det lilla godset, som invigdes av en mässingsmusikkår från Kungsbacka, en gosskör samt av prosten, Teol. Lic. Ambrosius Dillén.

 

Av någon anledning så kom slutresultatet mindre att bli ett träslott som liknade något italienskt, eller ens fjärran tycktes vara något som Voltaire kunde bott i, men herrgården hade istället något av Liseberg eller Gröna Lund över sig, trots att detta gods var mattgult och inte rödrosa eller matt grönt. Man kunde, när man till exempel drömde om herrgården på nätterna, lätt föreställa sig att man var på ett nöjesfält, man hörde nästan ropen från försäljarna av spunnet socker, och man kunde hallucinera att Barkholm gård och slott mest var en mängd kulisser och att både människor och djur hade hyrt dit av någon affärsman, och att man tog inträde där. Man letade efter rotundan, efter spöktåget, och de fordoma tjocka damerna, dvärgarna, missfostren och karusellerna.

 

Herbert `Ebenezer Box var alltså det lilla ruckliga godsets nuvarande ägare och herre och hade förutom godset av sin far Rudolf även ärvt en papperslapp på vilken man – om man tydde den – föregivet kunde komma åt en diamant, som han, genom en brand på en tennisbana, kommit åt.

 

Med Herberts familjekrets, hans kusiner, bröder, föräldrar och vänner, i Fjärredsbygden, hade det historiskt alltid varit ställt så, som det var brukligt i dessa kusttrakter nära Nordsjön, att den nästa yngste pojken i en skara syskon inte alls blev bonde men istället sjökapten. Ja, majoriteten av de rikedomar som fanns i denna fredliga avkrok, i Fjärred, de hade alltså inte alls nåtts genom arbete på åkrarna, men de hade skapats till sjöss, och ofta genom kaperi eller värre. Stöld, rån och båg. Och rikedomarna var ofta riktigt stora. Här dolde sig alltså en illistighet bakom den mycket blygsamma och tarvliga fasaden, och man höll tillgodo med träkyrka här som inte bara en paradoxreligionens tecken, men som ett paradoxens tecken. Man hade helt visst varit rika nog att bygga en stenkyrka, men man drog sig för det. Man ville spela fattig, för att gå under radarn. Varför inte fortfara med att ge omvärlden bilden av påver utmark, medan man i stillhet festade om året runt med sina lustiga grannar, som oftast var kusiner, svågrar eller sysslingar. Ja, så rikligt var ingiftet att män och kvinnor i trakten faktiskt utvecklat ett speciellt egendomligt ytteröra, det så kallade ”Fjärredörat”, som var lite uddigt och hade en liten blek, fransig kant nederst. Antalet människor som var gifta med sina kusiner trotsade nästan matematikens regler. Var och varannan hade en kusin som moatjé.

 

Skatterna som kaparkaptenerna - de näst äldsta sönerna - Herbert Box själv var en äldste-son, en sådan som stannat hemma - forslat hem begravdes ofta i jorden i små stensatta schakt, kryptor, ute i de risiga snårskogarna, benämnda ”nödförråd”.

 

Ofta nog så visste inte dessa kaparkaptener, när de återvände till sin fädernebygd, vad de skulle göra av sina rikedomar, och det fanns egentligen inte i bygden något intresse av eller mening i att investera på plats. Man ville inte visa upp någon rikedom. Fanns det ingen rikedom på fälten och tegarna, varför skulle det då synas rikedom i lador och på gårdar? Ja, det förhöll sig så ovanligt och märkligt att man här, i hela Fjärred socken inte byggt, inte bara en stenkyrka, ett endaste riktigt solitt stenhus under alla dessa hundratals år, och man kan säga att just detta var – i just detta sammanhang - det säkraste tecknet på att man här hade att göra men en särskild sorts väldigt sluga och amper åpenhet mycket välutvecklade människor. I själva frånvaron av kultur kunde man här spåra en kultur som var byggd på misstänksamhet, försiktighet och ihärdig väntan på bättre tider. En riktigt väl utvecklad fegkultur alltså. En oginhetens och själviskhetens högkultur. The niggards of Northern Europe. Kaparkaptenerna i Fjärred köpte sig hellre ett stenhus, eller ett helt kvarter, i storstäderna, som Göteborg, och bosatte sig där, låtandes sina döttrar få undervisning i vers, i franska och piano, lämnandes sina storebröder att slita ihop till sitt dagliga bröd ute på sina potatisåkrar på den ödsliga utmarksvischan än att de försökte få den osaliga Halländska bygden att blomstra genom investeringar. Man var mer begiven på att köpa lustyachter, lyxmotorcyklar och fjällstugor och öar i Karibien än att söka göra något vettigt, lönsamt och vackert av de tassemarker där de själva och deras förfäder sett dagens ljus.

Det visade sig emellertid att alla djuren på Barkholm ändå trivdes i sina stallar och fåren hade det hyggligt på strandängarna och på småöarna intill och man hade lätt att få tag i beskedligt och pålitligt folk, drängfolk såväl som arrendatorer, som i sans och ärlighet hjälpte godsets herre att förvalta Guds gåvor. Ty givetvis var menigheten i socknen enfaldig, och enfalden, som även den är en Guds gåva, underhölls å det flitigaste av socknens pastorer och kantorer, - i all evighet amen.

 

Barkholms area var – bortsett från hur de faktiska ägandeförhållandena av marken nu under senare tid så ut - i själva verket ofantlig. Hur det hade blivit så begrep knappast någon. Det var som ett mirakel alltihop. Tunnland hade lagts till tunnland, hektar till hektar och kvadratkilometer till kvadratkilometer, och kvadrat mil till kvadratmil. Juridiskt lärda och andra bildade människor hade kommit från både Lund och Upsala under långliga tider för att titta i gårdens böcker, för att se hur alltihop gått till, men ingen, inte ens professorerna i statskunskap och historia, för att inte tala om de i sociologi, hade begripit hur man hade kunnat lägga under sig så enormt mycket land, för att inte tala om öar (!) utmed kusten och allt. Fårskötseln på utöarna var avsevärd. Och detta då bara med en rad Boxar som subjekt. Man måste förmodligen ha haft kontakt med ättlingar till junkern Gustav Eriksson Vasa.

Det rimligaste var, tänkte mången lundensisk histrion, att tänka sig, att man hade kungligt blod någonstans i ådrorna.

Det tycktes, allvarligt talat, forskarna som, och det tycks det dem än idag, som om det var mer än en lycklig slump som satte släktens urbonde i stånd att få en god skörd på sin lilla tuva en gång på 1600-talet.

Denne urfader, Hans ( Gul-Hans ) Box, ( Gule-Box ) - han led av en sjukdom, en slags gulsot, som gjorde hans hy missfärgad uti denna grundfärg - hade satt en skörd med rovor ungefär när Gustav II Adolf var på färd mot Pommern. Det var ett lyckokast. Rovorna blev utmärkta och kunde forslas till Kongahälla, för vidare transport till tross-kaptenerna, och säljas med god förtjänst. Gul-Hans byggde sig för förtjänsten ett rejält stockhus – Hultet - på en liten öppen plätt i landskapet, och ett stenkast från där det huset låg en gång, där, ligger nu hela Barkholm slott. Virket hade Hans importerat från Norge via skepp. Halland var så gott som avskogat sen början på Nyare Tiden. Det som växte här, i trädväg, dög knappt till takläkt på uthusen. Möjligen som tändved till kakelugnar.

 

Om vi nu hoppar över några generationer av idoga och näringsriktiga havre., bön- och kreatursbönder, jämte tider när hela gården låg för fäfot och man satt inne i de små husen och spelade fiol och kort, så hamnar vi alltså hos byggaren av träslottet, den sluge August E. Ebenezer Box. Denne hade bröder och mängder av systrar, och gott om pengar och psykisk energi, vilket senare lätt kan inses av det faktum att han även ägde skepp, som seglat långt och även fört svarta, bruna och gula slavar kors och tvärs i tropikerna och över Atlanten. Genom alla tider hade släkten haft god hand med länets fogdar och med landshövdingen, - och kanske även konungen alltså - och sänt dessa rikligt med gåvor och mutor och bjudit dem på underbara rådjurs- och fasanjakter samt på seglatser i små jollar från vilka man om nätterna fiskat hummer.

 

August, som var född år 1830, var en sällsynt stark man. Så syntes hans kropp – en liten senig kropp – blomstra av liv ännu framåt sekelskiftet. August Box lär ha sagt att det var alla goda historier som höll honom vid liv och vid god vigör, och att det var den ståtliga balusterbalkongens förtjänst, samt alla hans goda vänners, och Strindbergs, förtjänst att han senare blev så gammal som han blev. När första världskriget bröt ut, och man fann sig måste ransonera punschen, skrockade den åttiofyraårige August och sa, att nu var det nog slut med honom. Ty det var verkligt dåliga tider.

Hans två skepp, kaparskeppen Ulken och Deiligheden – efterföljare till mängder av rövarskepp, mest fregatter, från samma socken, som kanonförsedda byggts på halvön ända sen 1700-talet - gick genast samma natt i kvav på Kattegatt, sänkta av nån förlupen tysk, rysk eller engelsk projektil, eller kanske rammade, och man saknade de leveranser som man hade blivit vana vid, av sällsyntheter utrikes ifrån, samt hela besättningarna också, inklusive de båda skepparna, varav en kom från den egna socknen och var släkt med pastorns fru. August var således 1914 nu 84 år och man ansåg att han, på grund av sin sjuklighet och sin livsföring, inte borde ha långt kvar. Man kan tycka att 84 år inte är någon ålder, men helt visst var det inte alla människor som förr i tiden uppnådde en sådan ålder, särskilt inte de som unga drabbats av lungsoten.

Han lät då sända efter en advokat från Stockholm, för att uppställa ett testamente. Med släktskap och äganderätt förhöll det sig 1914 så, att August E. Ebenezer Box ägde allt beträffande Barkholm, jämte de sjunkna skeppen och sjöfarts- och kaperibreven. Han hade en bror, Karl-Edwin, som från början ägt en hel del, men som gjort dåliga affärer och nu bodde i en backstuga i skogen på undantag, en fjärdingsväg inåt land, invid en halvt hoprasad märgelgrav, som tillhörde Barkholm, där han brukade bada och fiska krabbor. August hade låtit bygga flera märgelgravar runt omkring på ägorna, och de var alla mödrars skräck, då ju givetvis barn lätt kunde gå och dränka sig i dessa vattensamlingar. Märgelgravar var ju förr i tiden vanliga på landsbygden i de trakter man bedrev spannmålsodling. De var primitiva anordningar för utvinning av märgelkalk för spridning på de magra åkrarna.

 

Utöver August och Karl-Edwin fanns från släkten boendes i trakten Augusts barn med granngårdens Elaine, Konrad och Elsa, samt Konrads barn med respektive fruar och barnbarn och deras vänner och alla de människor på obestånd som flockats kring August, samt alla de goda och punschglada berättare som blivit kvar på Barkholm, ibland bara av det skälet, att de inte tyckt sig fått berätta sina historier till punkt.

Inalles fanns 1914 hela 68 personer skrivna och inackorderingsboendes på Barkholm. En förskräcklig massa människor. Att redogöra för alla dessa människor med namn och data är givetvis en fullt möjlig uppgift, men det blir ju svårt för alla att i all hast orka ta till sig all denna information, varför vi bara helt översiktligt nämner att dessa människor bodde överallt på Barkholm och i Barkholms närhet, i diverse större hus, i mindre och i hålor i marken i skogen omkring och I tält och vagnar. Att hålla dem vid liv, och på gott humör, det var ett kärt bekymmer för August.

 

Här gjorde nu Tutor e konstpaus.

Vi såg bortåt vägen, där någon stod och mixtrade med en bil. Det måtte ha varit en gammal bil, ty moderna bilar kan man ju inte mixtra med.

Tutor fortsatte att berätta, och jag kunde inte sluta häpnas över hans bottenlösa lärdom.

 

     Om dess Augusts omsorger om patrask och tiggare fick nu advokaten erfara och blev underkunnig om, en lång snäll karl som gick under namnet Eskilsson. Hur gjorde man nu för att bäst ta hand om allt detta slödder, som samlats kring det vidunderliga snillet August E. Ebenezer Box? Det var den stora 10000-kronorsfrågan. Det blev inte bättre av att flera i detta slödder var rymlingar från fångvården, vissa rent av turkar och greker och inte alls skrivna på adressen.

     Eskilsson konfererade med August son, Baronen Konrad Box. Denne erbjöd sig att ta över gården efter fadern, samt sörja för Elsa, som enbart satt i den norra gavelns översta rum och målade oljeskisser i skenet av stearinljus tillsammans med sin rödlätte son, Wilhelm, som var en drömmare och mest satt och sov med en katekesbok i handen, medan hans mor dels alltså målade tavlor, dels vävde bonader i dova färger till kyrkan.

 

Konrad Box, som trodde sig ha sinne för affärer övertygade då Eskilsson detta krigsår – i Sverige brydde man sig inte mycket om kriget - om att man borde satsa på – av allt här i världen - tennis, tennisbanor, ett tennisstadion, istället för på kaperi och jordbruk. Ty golf var ju knappt uppfunnen.

 

Skeppen hade ändå gått i kvav. Man skulle bygga en tennisbana, eller fjorton gräsbanor, på ägorna. Allt i enlighet med internationella regler och med modern standard. Konrad var i själva verket, i sin tur, offer för en skojare vid namn ”Tennis-Horn”. Så bildades ett aktiebolag som skulle ta över efter den gamle August när denne gick bort. I bolagets ledning satt Konrad och sonen Wilhelm samt ”Tennis-Horn”. Samt alla åtta Konrads barn. Bolaget hette helt enkelt ”Lawntennisbolaget”. Aktierna delades ut. Ty bolaget bildades meddetsamma. Utan tillgångar, mer än 500 kronor som Konrad tog ur egen ficka. Ingen blev utan aktie. Inte ens Tennis-Horn. Man övertalade August att låna aktiebolaget pengar så att man kunde investera i tennisbanor.

      ”Detta kommer att bli himmelskt!” hade Konrads fru, Elsa, som alltså var miniatyrmålarinna, sagt och så skålades det i champagne bland alla 130 gästerna som satt i långbord ute på gårdsplanen, som, grusig, sluttade lätt utifrån slottet och som för tillfället var beströdd med rosor och hö.

Tennisbanan gjorde succé och drog åt sig kungligheter en masse.

Nu avbröt jag drängen, som aldrig tycktes få nog av att berätta.

”Ja, men diamanten då?”

”Vi kommer till den”, sa Tutor.

 

 

 

 KAPITEL ÅTTA

 

En gökklocka inne i Herberts salong kacklade nu två gånger och förkunnade att det var dags för tvåsupen.

       ”Jo, jag skall berätta.” sa Tutor, som nu slutit fred med den strimmiga katten och plockat upp den i famnen, i det han strök av alla de myror som satt i kattens päls, företrädesvis på huvudet och runt ögonen. Den låg och spann i hans knä. Katter gillar när folk pratar och den såg hur nöjd ut som helst. Myror är ju så oproportionerligt små, och vad de ansåg, det har man ju aldrig som människa minsta aning om.

      ”1915, efter ett år av missväxt och svinpest. De flesta svinen fick avlivas, så började Konrad då bygga ett tennisstadion, efter Tennis-Horns anvisningar på norra slätten. Den var visserligen den bördigaste åkermarken, men enligt Karl Horn var denna plats den enda tänkbara, ur tennissynvinkel. Nu hade Ludvig Nobel 1907 anlagt den första tennisbanan i Båstad, men Horn hade satt sig i sinnet att bygga riktigt fina gräsbanor, likt Wimbledons. Man ville skapa ett stort tenniscentrum söder om Göteborg, för att locka V-Gustav dit, och så skulle inte bara banor byggas, men läktare samt hus för handel och vistelse, samt restaurang, gästgiveri o.s.v., vägar och allt skulle upprustas. Man började med en mycket liten kalkyl och fick med sig August på detta, då August lockades av tanken på att få träffa prominent folk. I övrigt var denne dock – som du antyder - mest sysselsatt med att träna sina korpar. Han hade just lärt ett antal av dem att flyga i tunneln, ända ut till havsbandet, och tillbaka. Varför August lånade ut pengar och lät Konrad inteckna åkrar och skogar är det ingen som vet. Både Eskilsson, Konrads advokat och Tennis-Horn menade att en hel liten tennisstad var ett säkert kort. Man skulle tjäna en förmögenhet. När man byggt stadion och allt var klart så skulle den invigas med en match mellan världens två bästa spelare, och allt skulle filmas med filmkamera. Sådant hade Horn lärt sig på resor i USA. Man måste satsa pengar, för att få pengar. Mycket pengar.”

     ”Ja, så skulle man ha ett namn på härligheten.” sa Tutor, ”Det blev då ”Box´ Circus”. Ja, det är fullständigt glömt nu. Konrad tyckte det lät bra, och att det påminde om Piccadilly Circus. År 1917 var bygget klart, och man skulle under sommaren inviga det hela, mitt under brinnande krig.”

     ”Har aldrig hört talas om detta.” sa jag.

     ”Nej, allt tystades ner. Och eftersom det var krig så gick det för sig. Samtidigt så gick det ju inte alls för sig.”

     ”Nå tennisbanan föll sen i glömska till trettiotalet,”, fortsatte Tutor,” då den sattes igång av Konrads son, Rudolf, gubben som dog härom veckan. Han var alltså född 1912, långt efter sin bror Vilhelm.”

      ”Now you are talking,” tänkte jag.

“Nu är det alltså 1937.” återtog Tutor, och lade till lite mer dramatisk nerv i rösten. Men sen återgick han till imperfekt.

 

     ”Rudolf byggde upp vad som varit lite förfallet. Inget förfaller så snabbt som nöjesfält och stadions. Men nu skall jag berätta om Trumbechers besök.”

    ”Trumbecher?” sa jag.

    ”Javisst, han med diamenten!”

    ”Det var en aprildag 1937,” berättade Tutor, som om han ui inte gjort annat än guidat folk på Barkholm,” när det kom en väldigt ståtlig bil körande på vägen här borte, ja ungefär där hon står och mekar med bilen därborte!

Då såg jag att personen vid vägen, med bilen som tydligen krånglade, vinkade och ropade åt Tutor. Även Tutor blev uppmärksam på detta. Avståndet från oss till där kvinnan, ty det var en kvinna, det såg jag nu, stod, var väl två stenkast.

      ”Åh,” ropade Titor, som nu kisade och skyggade med handen, mot solljuset, ”det är ju Pallas! Det är Pauline!”

         Han ursäktade sig nu, mitt i berättelsen om Barkholms hemliga liv, och begav sig i väg mot bilhaveriet, nu försedd med en stor skiftnyckel, som han grabbat åt sig från en spik på utsidan garaget. Jag stannade kvar där jag satt, då jag förutsåg att man skulle komma hit med bilen, och jag tänkte dessutom ta fram mitt antekningsblock, som jag i hastigheten hade glömt att använda mig av för att nedteckna en del stolpar ur Tutors väldiga exposé.

När Tutor kommit ett halvt stenkast bort vände han sitt huvud i farten mot mig och ropade:

       ”Detta är en släkting till Herbert!”

Sen tillbringade Tutor en kvart vid bilen, som sedan puttades av vägen och ner i ett lågt dike, lite till hälften, så att man lätt skulle kunna hämta den sen med traktor. Så kom kvinnan och Tutor i promenadtakt åt mitt håll, med Tutor bärandes en stor resväska. Jag var glad vid åsynen av resväskan, ty jag hatar såna där plasttråg med hjul, som man lurat på större delen av befolkningen.