clarinet , Kaj Genell. Old movie.

Meningen med litteraturen

 Romantikens estetik är en ”svävningsestetik”, innebärande dess ideala estetiska mål är en upplevelse av en svävning, eller en serie svävningar. Den estetiska njutningen beskrivs av Romantikerna fantasifullt och sensuellt som en fågels flykt, eller en de sju sinnenas oscillering eller extas - en hisning - en extas i sinnets värld. En extas, att vara "utom sig" i sinnenas värld. Ty så njöt man litteratur under Romantiken. Litteraturens mål - och ett sådant satte man alltså i dåtidens turbulenta tid upp - var den sinnliga njutningen. Lika mycket som man dyrkade konst-objektet, lika mycket dyrkade man den estetiska uppfattning med vilken man betraktade konstobjektet ( alltså UPPLEVANDET ) och så kom följaktlige Romantiken att självbespeglande helt enkelt dyrka njutningen av konsten och sig egen person, sin förmåga att som läsande människa njuta. Detta innebar i sista instans en Dyrkan av Konstnären, skapandet av den hisnande texten. ( Konstnären som fick ersätta Gud. Ty Romantiken var ateistisk, - skapad av en bunt prästsöner, i revolt mot den gamla Ordningen.) Detta - att dyrka konstnären - har vi slutat med. Men svävningsestetiken och dess ideal finns - om än i högsta grad omedvetet - kvar. Ty inte alls alla i dagens värld skulle hålla med om att litteraturens mål ( ... det finns idag nästan ingenstans en diskussion om litteraturens mål )är sinnenas njutning, och mer specifikt njutningen av att läsande oscillera och hisna , så kvarstår denna halvt erotistiska uppfattning, omedveten, hos en del av den läsande allmänheten, hos oss, den utvalda skaran bland patricier och pöbel.

Att romantikens njutningsestetik av mig beskrivs här som halvt erotistiskt, och inte helt dylik, är en viktig sak. Detta förklarar sig i det förhållandet, att det i den romantiska njutningen i högsta grad rörde sig om en instrumentell njutning. Själva denna svävning, svävningen själv, denna hisning, hisningen själv, var inte god nog i sig själv, var inte till för att bara simpelt konsumeras, men svävningen och hisningen, dessa var en svävning och en hisning in i en själv , in i den egna själens djup. Så var Romantikens estetik en estetik som målande uppmanade till en upplevelse- och kunskapsresa in i vars och ens inre. Den förblommerade ateismen ( man förblommerade denna genom att framhålla sin panteism ) innebar inte att man inte antog en själens existens. Den egna själen ( denna själ, som inom religionen alltid brukar definieras som den del, som ägs av ...någon annan ) var det människans EGNA individuella och överindividuella mysterium, som den estetiska njutningen revolutionärt i hisnandet skulle uppenbara! Romantikens fråga är inte: "Vad är världen?" eller : "Vad är vackert?" eller: "Vad är sant?" utan: "Varför hisnar jag?" Men för att skapa frågan måste givetvis Romantiken först och främst skapa själva hisnandet. Ty detta finns inte utan litteraturen. Så är Romantiken denna kulturella dubbelrörelse ( hisnande även i själva sitt begrepp ) som är så lite medvetandegjord för dagens läsande patricier och pöbel.) Meningen med Romatiken var att Människan skulle upptäcka hela djupet och vidden av sig själv i hisnandet. Hur nu denna Romantiska idé kom att förändras med Freuds intåg på scen, ( hisnandets store upptäcktresande ) det är en annan historia, men den skulle givetvis var högst väsentlig att redogöra för just här. Men det sker alltså inte. Kanske har den moderna romantiken mest med ... Kafka att göra, - kanske inte. Vad vet vi?

Romantiken var ett (!) av svaren på Kants skepsis - och är helt nödvändig att begripa sig på om man vil förstå den Moderna Människan, myten och den moderna romanen och den Stora världshistoriska ironiens oscilleringar i ens egen samtid. Med ironien fick man ett medel att både fly skepsisen, och inkorporera denna. Även om vi idag inte är dränkta i ironi, inte badar i distans, så är ironin alltid centralt i kulturen. Med ironi ser man som i en blixt världen och förändrar den.

I tidskriften Ateneum, som utkom kring år 1800, förbådande Hegels stora verk om anden, skriver Fr. Schlegel om poesin, och vad han skriver är ju i många avseenden helt häpnadsväckande. Han förklarar att den poesi som i hans samtid lever i Preussen inte har någon mytologi, och att det är mytologi – som ”de gamle” hade – är just det som gör poesin till viktig poesi. Han är medveten om att man i hans land inte kan ha en uppsättning gamla grekiska gudar som mytologisk bakgrund, så grekerna hade, men att det bör finnas ett sådant skikt, för att få mening att bildas, i poetisk mening, - det inser han. Så föreslår han att man som mytologi bör ha den mänskliga anden själv. Men vad ande var, det visste nu inte Schlegel. Så föll hans vision i glömska. Tills Freud kom. Ty då kunde man plötsligt använda en myt och det själsliga som den stora myten om Människan. Så finner vi att för att uppnå den svävningseffekt, som är poesins, och som är romantikens, men som också tillhör t.ex. Atlantaskolan, med Truman Capote och Harper Lee, så måste man ha en resonansbotten, där man tar läsaren till själens djup (!) via måhända en alledering till dröm och hallucination. Utan en sådan liten hänvisning till själens symboler, till exempel i Freuds fattning, så faller dikten platt.Man må kalla denna grund för mytologi,och denna dubbelhet ironi.
Om man använder en sådan mytologi, och en sådan dubbelhet, och gör det intensivt, så är man inne på pikaresken, som är en variant av svävningsestetik, som existerade långt innan Schlegel.

Högerpolitik - vänsterpolitik - skjutningar.

 Den stora skillnaden mellan höger och vänster låter sig formuleras till en enda klar fråga, som varje medborgare bör kunna besvara:

Vad väljer du? Väljer du ett samhälle ( som vänsterns ) med 300 skjutningar per år, men med ett demokratisk debatt och ett rikt samhällsliv och framtidsvisioner om rättvisa ( och visioner om noll skjutningar ).....,  - eller ett samhälle ( som högerns ) med 3 skjutningar/år, inskränkt demokrati och yttrandefrihet, utan innovationer, med förföljelse av oliktänkande och som potentiellt initierar ett tredje världskrig?

Det är bara att VÄLJA! DET ÄR du SOM BESTÄMMER.

Lägg ner Israel!

 Lägg ner staten Israel! Det är en stat skapad av ett kriminellt pseudoreligiöst gäng. Upprätta istället en ny stat, där alla är välkomna. Den kan kallas för Decent state No.1.- Där skall inte finnas några religiösa ideologier insmugna i lagar o förordningar, men staten skall upprätthålla vettiga upplysningsideal. Sedan kan andra stater med tvivelaktiga ideal följa efter, såsom Iran, Ryssland, Kina och Cuba. I framtiden kommer stater inte att hålla sig med några religiösa eller nationalistiska över- eller undertoner. En stat är ett förvaltningsområde av lämplig storlek, där man talar lämpliga språk, som folk förstår. Kulturer finns ändå inga. Det är en myt att folk har olika kulturer. Till och med ett lands myter är ren myt. Myter uppstår inte underifrån men är något som de som föredrar att ha makten portionerar ut, för att folk skall tro att de är ett enheltligt folk. Enhetliga folk finns juu inte. Vi är alla en salig bloandning. Så lägg ner Israel och alla andra stater också, och skapa förvaltningsområden. Krossa myten omfolk, nationer och religioner. Alla är vi människor som älskar ett bra drama, glass, Elton John och fotboll. Beröva dem som har makten denna makt, och ägna er alla åt den demokratiska processen. Bilda partier för ett demokratiskt och fritt land, utan myter och nationalism!

Kom ihåg: det är alltid de konservativas fel! Allting är alltid de konservativas fel!

LUDWIG HOLBERG,

 

LUDWIG HOLBERG,

 

Inte mindre än 18 olika komedier av Holberg refereras det till av Kierkegaard i dennes publicerade verk. Således hade Kierkegaard inte bara en speciell kunskap om Holberg, men tycks ha haft dennes verk mycket kära.  Ludwig Holberg var måhända icke helt dansk, men född i Norge, son till en officer, i Bergen i slutet av 1600-talet. Tidigt i sitt liv, redan som tonåring, begav sig Holberg ut i världen, späckad med nyfikenhet. Han hade ett osedvanligt gottminne, social förmåga och var dessutom född med en god penna.

Först tog han sig till Holland, men råkade – som allt som oftast utför sjukdom och fattigdom och måste återvända hem. Holbergs tidiga år föröpte som en enda stor rundresa, eller snarare rundpromenad, och en studieresa, i Europa. PÅ grund av sin fattigdom fick nämligen Holberg, polyglott, som då och då endast fick smågig som informator till adelsmännens söner, promnera på sina resor i Tyskland och Italien. Till B Norge återvände han stort sett inte, men fick rätt vad det var, efter att ha studerat teologi och föreläst i Köpenhamn, en professur av kungen, vilken ingått morganatiskt äktenskap.

Holberg skrev mängder av historiska verk, men så på 1720-talet i en rasande fart till stadens nya teater, en mängd komedier. Dessa gjorde succé, men på grund av alliansen mellan kungen, den sorgsne Kristian VI och de religiösa krafterna, vilka då utgjordes av Zinzendorfs Hernhitare, så fick teatern lägga ner, då den anågs hädisk.

Holberg, själv, blev dock professor i metafysik, och skrev massor av böcker i historia, bland annat en Jödarnas historia.

I samband med den änglige arkitekturvännen Kristain Vis död, 1746 kom Holberg att redigera sina samlade verk. Hans komedier kom nu åter upp på teaternarna, och han dog i Köpenhamn 1756.

 

Holberg har främst haft inflytande och betydelse genom sina komedier, vilka spelats både i hemlandet och internationellt med stor framgång.

Dessa teaterstycken är rappa, merd tydliga karaktärer, kvick dialog och med osedvanlig klarhet i tendens och resonemang. Ofta görs klara poänger i ämnen som kön, bildning, rikedom och moral. Holberg ger en bred och varm skildring av mänskligheten och haR EN FÖRLÅTANDE BLICK varmed allt som rör mänsklig svaghet – men inte dumhet … - överses.

 

Nya rön om Sören Kirkegaard .....

 

S. KIERKEGAARD

 

 Søren Kierkegaard ur historiskt- biografiskt perspektiv.

 

”Min olycka, mänskligt talat, har helt enkelt varit, att jag är ett geni, att jag är strängt uppfostrad i kristendomen och att jag har haft pengar.” ( S. Kierkegaard, Dagboken, s. 358.) .

 

 

Psykologer och psykiatriker har sedan mitten av förrförra seklet sökt komma till kunskap om och beskriva Kierkegaards mentala konstitution. Det har framkastats hypoteser från dessa psykografers håll beträffande Sören Kierkegaard, ibland användande sig av den gamle Kretschmers lära om personlighetstyper, att Kierkegaard – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, - att denne man egentligen inte alls skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men tvärsemot snarare tillhört den av Kretchmer beskrivningna personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, sällskaplighet, humor och stark sexuell drift.

Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det, för den känslige läsaren, som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekante Janus än mången annan känd intellektuell. Än ser man ju Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Än är han den innerlige vännen, än den beräknande dialektikern. Och man får inte riktigt ihop det.

 

När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard SJÄLV med obändig energi, lät omvärlden nå, och utstå, så kommer man dessutom så småningom underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga, men dessto mer kunde man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor och svårigheter.

Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett predikande om detta. Voluntarismens gamla visa alltså. En annan tänkare, som insåg att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var den franske halvädlingen Maine de Biran, en fransk advokat, och han skriver på sin tid mängder av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom nu Biran – som var gift med en skönhet från Västindien - skrev just det, just som det var: livet är att anstränga sig ( att göra det rätta)!

 

Av all världens voluntarister, så blev emellertid just vår Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika denna LÄRA, och dymedelst få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket mer intressant.

Man måste få människor att MED LUST anstränga sig.

 

Så inbillade Kierkegaard DÅ folk att om de satte de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så tycktes Kierkeggard tänka – om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller vad de trodde – så länge de ansträngde sig att vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka.

Och lycka är något gott.

Och just i detta arbete, att framhålla intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning, det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så tragiskt - var. Att övertyga människor, och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest, förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till detta sisyfosarbete fordrades det gott humör. Och det var ju det som Kierkegaard – enligt de gamla psykograferna - var född med.

 

 

Massor av människor har haft en eller två föräldrar, som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar, i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som med viljedyrkandet.

Ty Kierkegaard var givetvis, liksdom Kant, störtintresserad av pedagogik och barnuppfostran.

Han visste att han blivit ”avsidigt” uppfostrad. Av sin far.

 

Givetvis håller inte alla med om denna beskrivning av vad Kierkegaard ville, och säkert anser de flesta av mina läsare, av vilka majoriteten har en aning om vad Kierkegaard velat säga, att jag bibringat läsekretsen en måttlös trivialisering. Och givetvis är det rätt att Kierkegaard nu inte alls hade i åtanke att genom diverse onödiga intellektualiseringar få människor att anstränga sig. Icke så.

NEJ.

Kierkegaard ville dels skaffa sig en syssla som beredde honom nöje, vilket snabbt visade sig vara just skrivandet, dels skapa ära och berömmelse åt sig själv. Detta allt utvecklade sig till ett författarskap, som hade diverse yttre kännetecken, ämnen (teman) och stilkvalitéer. Vad Kierkegaards skrifter, vilka utgör ett ansenligt antal, behandlar är i huvudsak detta: Hegels filosofi, Antikens filosofi, erkannerligen Sokrates. Litteratur och kommunikation, Personlighetsfrågor och livsfilosofiska problem. Kristendomen, inkl. biblisk exegetik och teologi samt predikningar över bibelpassager, statskyrka och prästerskap, dagsaktuell estetik, hans egna skrifter och deras mottagande.

 

Själv brukade Kierkegaard understryka att han var en kristen skriftställare och att vad han ville säga väsentligen hade med kristendomen att göra. Nu kan man tänka sig att Kierkegaard använde både kristendomen och filosofin, eller varför inte hela livet …(?), som en förevändning till att få orda fritt om saker och ting han fann nöje i att orda om! Som han inleder med, i den lilla boken Gjentagelsen, att nämna Eleaterna, de grekiska filosofer, som ställde sig negativa till existensen av rörelse, vilket motbevisade av Diogenes, och som Kierkegaard i det sammanhanget anmärker att minnet är ett slags rörelse, och att upprepningen, som minnets motsats ( minnet baklänges ) då av Eleaterna också torde ha ifrågasatts, så föregiver sig Kierkegaard att sökt återigen – med Diogenes – att bevisa att Eleaternas inställning är orimlig, och att både rörelsen, samt rörelsens extrem, upprepningen av denna samma rörelse, som dessutom är minnets motsats, visst är möjliga. Eftersom han varit i Berlin ( t.ex. ) en gång redan, så ämnar han nu slutföra beviset för att rörelse ( i upprepningens övertygande form ) är möjlig, genom att återigen resa till Berlin, i en upprepning.

   Allt för att motbevisa en filosofisk tes. Detta S.K.s prat om Eleaterna är givetvis rent nonsens. Men det öppnar upp för en del givande reflexioner om ditt och datt.

Men innerst inne var Kierkegaard ute efter något annat.

Kierkegaard ville bli sin tids störste skräckförfattare.

Kierkegaard sökte effektivt att i stora delar dölja för allmänheten sin stora passion i förhållande till Sten Steenson Blichers noveller och romaner, ty trots att han ansträngde sig så kunde han inte alls få till någon gestaltande prosa liknande Blichers. Dennes mordhistorier stå nättopp oöverträffade än idag, och han ryms även inom den kulturkanon som de danska högerpopulisterna skapat åt skolväsendet i det land, vars språk Kierkegaard så utsökt talade.

Då Kierkegaard inte förmådde nå till den bravur som Blicher, eller för den delen Emelie Flygare Carlén, ( C.s bok om ett mord i Bohuslän var den ENDA svenska bok, som Kierkegaard låtit binda in och behålla i sitt privata bibliotek, vid sidan om Bellmans Fredmans Epistar ) så satte sig Kierkegaard före att skapa den mest hiskeliga bild av människan, d.v.s. Människan, som någon tänkare skapat, för att sen påstå att det, att hantera en sådan varelse som Människan, det kunde man blott göra aom man tog del av Guds plan för människan, och den ende som hade en aning om Guds plan var ju Kierkegaard, vars sätt att läsa världens grymmaste mordhistoria, d.v.s. Bibeln, var nyckeln till klarhet i dessa spörsmål.

 

Huru jag träffade Rogier

 

Först medan betydelserna ännu är fräscha, vill jag berätta lite mer om min vän Rogier.

Vi hade mötts för många år sen på en fest i en lokal på Hisingen, en maskerad. Man hade ordnat med musik, Ulf Wakenius och ett Djangohotjazzgäng, och jag hade klätt ut mig till trollkarl. På festen träffade jag en kille från Gårda, som även han klätt ut sig till trollkarl. Det visade sig var Rogier. Vi samtalade en stund, under det vi plockade av oss trollkarlsnäsorna. Sen sågs vi inte på flera år.

Men en sommar, när det var så varmt att duvor dog av töst på gatorna i Göteborg, strosade jag omkring i närheten av Södra Vägen och Burgårdgatan när jag på distans – halvt inne på en bakgård -  skönjde en gestalt som stod uppkliven i en container och drog och slet i en större matta.

Alldeles i närhet4en av containern låg dåförtiden en stor kinesrestaurang, där man tydligen bestämt sig för att byta ut en del av den gamla inreningen. Så hade man hyrt en container i vilken man kastat en nära nog oändig mängd gamla dyrbarheter, som mattor, vaser som skadats i kanten, rangliga stolar och gobelänger och diverzsse figuringer i trä, som en gång ornaerat en balustrad, samt några stora rislampor.

Allt detta hade nu Rogier nosat upp. När jag kom närmare såg jag att man från restaurangens sida inte alls var klar med att fylla containern, men att man i detta nu ( klockan var fyra på eftermiddagen denna tisdag ) fortsdatte att sälänga saker, och att under tuiiden det konverserades mellan den i röd tröja och blå jeans klädde Rogier och två kockklädda mindre karlar med asiatiskt utseende.

Man var ganska så överens. När jag kommit fram och vinkat åt Rogier och nickat åt de tvenne asiaterna, så lade även jag mig i diskussionen. Kineserna ville bara bli av med skräpet, spom man sade, och om Rogier, eller vem som helst ville ta alltihop och köra bort det, så var det fritt fram. Containerna skulle hur som helst forslas bort morgonenh därpå. Om Rogier, eller för den delen jag, ville ha grejerna, så hade vi natten på oss att forlsa bort det.

Rogiers ögon lyste av fyndglädje, och det tog ingen lång stund inna jag själv hade tänkt över saken och gett mig in i denna vinstaffär i skrotbranschen med att hyra en mindre lastbil hos Statoil.

Hela natten skulle vi sen ägna åt att packa denna bil full med kinesrestauranginventarier och köra det hem till Rogier och mig.