Det konstiga med människor som utvandrar från en fattig bygd – vilket är det vanliga att folk gör - är att de ofta vill berätta om det, och att de ofta bygger hela sin identitet runt själva flytten, och runt det faktum, att de aldrig nånsin riktigt flyttat , men att de livet igenom befinner sig i ett limbo , vilket varken är här eller där, och att de tycker att detta måste man berätta för andra människor, människor som förmodligen allihop befinner sig i ett eller annat limbo om än just inte nödvändigtvis i ett ”flyttlimbo”. Så är det så, att har man inget annat att berätta om, vilket man ofta inte har, då de flesta människor inte har nån fantasi, så kan man alltid berätta om detta föregivna ituslitande av ens Ego som situationen med flytten försatt ens fattiga själ. Därför svämmar nu världen över av böcker som i tårfyllda ordalag berättar om hur i sitt inre man slits mellan två kulturer, och ingenting utom några paradoxer och lite se...