Kafka och Anna Pouzarová.

          Kafka hade tre systrar, kallade Valli (g.1913), Elli (g.1910) och Ottla (g.1920.). Två bröder dog ( den ene i mässling, den andra av en öroninfektion ) mycket tidigt, Georg, 1885-1885; Heinrich 1887-1888. Vad vi vet är, att Herman Kafka var framgångsrik och att han var en auktoritär familjefar. Vi vet att Julie tidigt tog hjälp till att ta hand om barnen, att Ottla ofta arbetade nio timmar om dagen i butiken, och att Franz hade en fransk guvernant ( Mademoiselle Bailly ) från tidiga år. Han lärde sig Franska av henne, och kunde senare läsa detta språk flytande - och gärna. Man hade kokerska, hembiträde, hushållerska, ett faktotum ,”Das Fräulein”, en tjeckiska, den enbart tjeckisktalande Marie Werner(-ová) ,och flera guvernanter avlöste varann. Julie tycks ha gjort sig själv nästan osynlig, utom för mannen. Franz Kafka växte upp i  ett tvåspråkigt hem. Han var tvåspråkig, även om han uteslutande gick i tyska skolor och den tyska delen av universitetet. Han behärskade dock aldrig tjeckiska så perfekt att han skulle kunnat skriva skönlitterärt på detta språk.  Hebreiska lärde han sig aldrig fullt ut. Familjen bodde alltid i Altstadt eller nära. Från hösten 1912 - bodde man i ett hus vid det viktiga torget Altstädter Ring, i ”Kinsky-Palatz”-, där faderns butik också låg i bottenvåningen, samt där även Ftanz´ realskola låg. Man hade från våningen utsikt över floden Moldau. Anna Pouzarova, en av guvernanterna ( eg. hembiträde, närmast barnflicka, men också lekkamrat till barnen Kafka  … ) – bara två år äldre än FK - ger långt senare - 1995 i Der Spiegel - en bild av den unge Franz - och hans syskon - i dennes hem:

       "Jag hade hand om uppfostran av Franz Kafkas tre systrar. Det var den 15-åriga Gabriela, den 13-åriga Valerie och den 11-åriga Otylie (Ottla). Ella gick redan i privatskolan i Schönborns, och de två andra flickorna följde jag varje morgon till skolan på Fleichergasse. De två flickorna var pigga, lärde sig lätt, - den temperamentsfulla Ottla var bångstyrig, men också ett älsklingsbarn. Franz studerade juridik vid det tyska Karls-Universitetet /..../. Bredvid dörren stod skrivbordet, där det låg Römische Recht i två band. /...../ Den unge herrn var mycket flitig. När han var hemma satt han nästan alltid vid sitt skrivbord, studerade och skrev. Herr Hermann Kafka, barnen och jag åt vanligen middag utan Fru Kafkas närvaro. Denna åt först när "chefen" åter gått till affären. När Franz vid middagstid kom hem, så åt han helst tillsammans med modern.. /---/

    Två gånger i veckan kom pianolärarinnan. /... /. Ottla tog en dag hem en gul kanariefågel, och Franz beundrade den, liksom de yngre systrarna gjorde. Han gav den ett namn - Karabontara -, ett namn tillräckligt komplicerat, för att flickorna måste öva sig på det, för att inte bryta tungan av sig, som Franz uttryckte det. Efter ett tag hade det lilla flygfät vant sig vid det namn som Franz bestämt. Kanariefågeln flög på mornarna, när vi öppnade buren, omkring i vardagsrummet, där man sällan var. Om det var ledig tid för lek, så gick Valerie (/Valli/) in i rummet, sträckte ut sin hand och ropade: "Karabontara!". Kanariefågeln kom flygande, satte sig på Valeries hand och lät sig bäras till buren. Uppenbarligen hade Franz tränat den under sina lediga stunder. Snart efter kanariefågeln kom ytterligare ett "djur" in i familjen, när flickorna någonstans funnit en liten hund - en Fox l - : "Men vem skall sköta om hunden, när ni är i skolan ? Självfallet hembiträdet !". Och så var det alltså nödvändigt att föda upp hunden, som inte kunde äta själv än, och vi måste mata den först med flaska med mjölk och sedan med mjölkskål.

        När Franz kom in till oss i köket, blev jag och kokerskan Fanny alltid glada. Den unge herrn var ingen vän av billiga skämt och skoj. Även hans muntra blick var på ett sätt samtidigt allvarlig. Han frågade om hur vi mådde och om vi hade mycket att göra. /..... /. Franz Kafkas mor, Fru Julie Kafka, tyckte jag mycket bra om ända från första ögonblicket. Hon var sysselsatt alla vardagar i affären och även söndagsförmiddagarna, men trots det aktiv i hushållet och vänlig mot alla.

        Under mitt år som anställd hos familjen Kafka blev inte en enda gång någon sjuk, - alla tycktes ha järnhälsa. /....... /

       Inför loven kom Franz, uppklädd till gala, in i köket med ett kaffekannslock på huvudet, och med ett skärp över bröstet, gjorde honnör för att sen avlägsna sig. Kanske hade han klarat något prov. Snart efter for vi på ferier till Zalezly^[i] i närheten av Usti nad Labem ( Aussig , vid Elbe ). Vi badade ofta och länge i Elbe och solade oss på stranden, alltid avskilt och utan baddräkter, för att känna oss som en del av naturen, och för att njuta av solen och sommaren. Franz åkte till Dresden, men kom snart tillbaka. Det gjorde honom gott att vara på landet. Han cyklade mycket och spelade tennis med en vacker flicka. Efter återkomsten till Prag skrev han en längre dikt - "Stella". Så hette nämligen flickan.” ( A.P. Der Spiegel, 1995.)

           Att Franz var mycket förtjust i Anna förmodas av Gerhard Rieck, som anför flera belägg för detta i sina uppsatser.^[ii] Men Rieck hävdar dessutom att hela författarskapet är determinerat av denna tredubbelt förbjudna kärlek, och redogör så för alla föregivna transformationer, som denna kärlek i olika FKs verk genomgår.^[iii] Den av AP nämnda dikten, ”Stella”, tycks vara den enda kärleksdikt som Kafka skrev under hela sitt liv. Tilläggas kan att kanariefåglar, icke bara Karabontara, alltid förekom i hemmet. Man hade också två katter. 

---

[i] ( Sallesel )

[ii] jfr.GR, Kafka und die Frauen.

[iii] Ib. ss.13f..

Livet som tröst.

Vad som skiljer Hovmannen från andra klassiker med ett mått av frånvaro, är ju det mått av närvaro av den hopplösa kärleken, i vilken man kan nå igenkänning. Så är boken alltigenom tragisk, om man ser den estetiskt. Ser man den etiskt, så är den nihilistisk. - Man kan härigenom tro, att en bok som är nihilistisk inte skulle kunna vara till tröst för någon. Det tycks vara tvenne motstridande egenskaper. Men om Hovmannen kan mycket väl sägas, att den - mitt i nihilismen - är en tröstande bok, i det att den hävdar, implicit, att det enda vi har är vår gemensamma dialog, vårt hopplösa klängande vid varann, i en värld blottad på vad som allmänt kallas "mening". Den, som inte tycker om den slags tröst, och som ändå tror att människan på något outgrundligt sätt kan skapa sig en värld, där åtminstone NÅGOT är perfekt ( solitt, tåligt och på vilket man kan grunda en tillförsikt ), - dessa människor har genom alla tider hatat , och kommer alltid att hata denna egendomliga bok. Det visste med all säkerhet Castiglione, - men han hade modet att skriva den för oss andra. Det var ett av hans livsverk  ( det andra var diplomatin ) och han satte hela sin personlighet som avtryck i den. Det, som utmärker den inställning, som Castliglione i allt detta visar, är avsaknaden av - eller låt oss rent av säga: friheten från... : dumhet. Friedell menar i sin Kulturhistoria att renässansen var tanketom, ofilosofisk och ren självbespegling. Måhända är det självbespeglingen som kommer vår tid att välja Castiglione framför Machiavelli? ( Om den gör det ...). Ty Machiavelli beskriver något yttre obevekligt utan distans. Castiglione beskriver/framställer en obeveklig självbespegling - utan att använda minsta distans. Något av en självmotsägelse.

Bild

VW

Vinter

My website

http://www.kajgenell.com/

Idiot

Bara en fullständig idiot frågar vad hen får för skatten.

Immer Kafka alltså

         Men om man vill klargöra världen och söka undanröja mystifikationer, som ju i längden står i vägen för förståelse av världen, så kan man otvivelaktigt ge sig på begreppet ”kafkaesk” som ju – det håller alla med om - används lite slarvigt: man blir ju inte mycket klokare om man står inför en samhällsföreteelse, som av någon blir benämnd ”kafkaartad”, om inte denne någon med ”kafkaartad” menar mer än t.ex.  groteskt+oförklarligt. Vad jag skriver i denna skrift  är alltså mycket till för att lösa upp denna föreställning och föra sakernas tillstånd dithän att man kan få bort ordet ”kafkaartad” som synonym till något sådant förenklat och uppenbart felaktigt som ”grotesk+oförklarlig”, och få det till något mer substantiellt, och med en mer verksam, preciserad innebörd, med en klar genes. Då, om jag lyckas med detta, så har jag lyckats ”befria världen” ifrån en mystifikation och dessutom förhoppningsvis bringat ytterligare ”positiv” kunskap till världen. Kanske kan begreppet äntligen få en mer solid innebörd?