tisdag 9 januari 2018

Kapitel i en oskriven roman



Natt på tåget.

Jag vaknade emellertid snart. Dunket mot rälsen var ovant, och jag kände mig ensam och aningen övervakad av de tre ( trots allt ) sovande. Nästan omedvetet smög jag därför ut ur sov- och in i sittkupén iklädd min kostym - ty alla sov på galonslafar här, med kläderna på, som i couchettevagn. I sittkupén var det släckt och endast månen lyste glimtvis upp eller någon förbipasserad lykta. Då såg jag att kupén icke var tom, utan att här fanns den blå damen, damen som gråtit så hysteriskt över mig och min föregivet högt talande dröm tidigare.
Nu satt hon tyst och såg ut i natten på södersidan av tågvagnen. Hennes ansikte var blekt och allvarligt. Håret svart och kortklippt. Mittemot henne var alltså en tom sits och jag slog mig ner där utan att fråga, annat än lite ... med blicken.
Vi satt länge tysta och såg ut i natten.
Det slog mig ju genast att hon visste betydligt mer om mig än jag om henne. Ty jag visste ingenting alls om henne.
Hon tänkte tydligen samma, för hon sa rätt vad det var( på ryska, som var det gängse språket i denna vagn ):
- Själv är jag minsann inte Guds bästa barn heller.
Att kommentera detta tyckte jag för ögonblicket var lite svårt. Och en närmare analys av denna lilla mening avslöjade ju en hel del. Det uttryckte en skepsis gentemot mig i all sin föregivning generositet. Hon hade varit vittne till min dröm och ansåg uppenbarligen att folk med mardrömmar inte var "Guds bästa barn". Och av tonfallet att döma , så gick det inte att lita på såna, och hon tillhörde själv dem man avgjort inte kunde lita på. Därför var det ju också meningslöst att inleda ett samtal, det tycktes uttalandet raskt förmedla. Så om jag nu sade emot, eller frågade "Hur så?" eller sade något likgiltigt som "Det är svart såsom natten därute.", så skulle det vara att motsäga henne och hennes visdom. Ty det var ju erkannerligen sant, att folk med mardrömmar hade problem, och folk med problem är ju upptagna med dessa och har det alltså svårt med att förstå andra och man kan alltså inte lita på dem. Och jag var själv heller inte säker på att jag var intresserad, genuint!, av den blå damen ( hon var väl runt 35 ...).I brist på idéer och lust att lära känna henne, och likaså något förolämpad, så valde jag att sitta tyst.
Men det var tydligen ett val som retade upp henne ordentligt.
Efter bara några minuter såg hon ilsket på mig, tände den lilla lampan över sitt huvud och sa, i det hon böjde sig fram över tågbordet:
- Du ska inte tro att du är något, bara för att jag grät. Det var av medlidande!
När hon nu tänt lampan såg jag också att det låg en bok framför henne, och man såg i ljuset tydligt titeln på den:
"Totalité et infini".
Detta hon sa om medlidande var givetvis lögn, men en så vacker tanke, att jag nu inte kunde annat än småle. Ty medlidande var jag inte bortskämd med. Och det var som om hon anat att blott nämnandet av detta ord skulle förföra mig, vilket det till dels också gjorde. ( Kvinnor är- som män vet - listiga djur.)
- Läser du? frågade jag, och i och med detta hade jag gett mig in i något, som jag visste enbart kunde sluta på ett sätt. (Varför i helvete kunde jag inte hålla tyst??? Ibland är att tala att utföra en sexuell handling.)
Hennes hand låg nu redan på min och vandrade sedan upp på min glänsande kostymärm.
- Ja, sa hon med hes röst.
Då - som av ett mirakel - hörde jag ett buller bakom mig och snart dök doktor Ivanov upp och satte sig intill den blå damen ( - inte intill mig alltså). Damens hand försvann till totaliteten och oändligheten, d.v.s. boken. Ivanov hade räddat mig. Det visste han liksom om, men såg nog saken på ett något annat vis:
- Jaha…. och här talas det filosofi?
- Nja, sa jag. Vi kunde inte sova.
Här protesterade nu damen livligt, ty det jag sagt kunde ju uppfattas som att vi legat och sovit tillsammans tidigare, eller något ditåt. Jag hade i alla fall förolämpat henne och hon sade, återigen lika listig, görande sig intressant:
- Jag sover aldrig på transsibiriska järnvägen!
Det lät som poesi.
Nöjda applåderade Ivanov och jag också denna replik.
- Ha! sade doktorn och tog fram sin pillerburk, eller tydligen en annan pillerburk, ty han bjöd laget runt:
- Får det vara ett ilskepiller?
- Jag missbrukar inte. sade jag kort och blev nu allvarlig som en präst.
- Vad är det för piller? frågade blå damen nyfiket.
- Man blir glad av dem….
- Lever ni på piller? frågade jag, och släppte lite på min värdighet.( Bara för att få svar.)
- All glädje utan piller är konstlad glädje! bullrade doktorn och tog snabbt två piller, medan vi - naturligtvis - avböjde.
- Och ni är doktor!! sa damen.
- Igor. sa denne, dymedelst presenterande sig.
- Valerie. sa damen.
- Valerie? sa doktorn.
- Jean-George. sa jag.
- Jean-George! sa doktorn.
Så blev det tyst. Vagnen dunkade på och svajade lätt på den ålderdomliga rälsen. Jag log och damen lyfte upp sin bok och Igor inväntade med slutna ögon effekten av pillren.
- Jag skall säga en sak, sade jag med låg röst: "Tänk vad man kan bli berusad av lögner… tata, säg inget, jag skall förklara…!"
De båda andra satt med slutna ögon, troligen önskande sig bort , var och en till sitt paradis.
- En lögn är som en dörr, en nyöppnad dörr. Ty, om jag säger :"Det finns inget tåg!", då är allting så fritt och spännande. Ty , vad finns då. Vad finns när existensen rubbas på detta sätt, så ofattbart fräckt genom en uppenbar lögn? "Det finns inget tåg!" ,- det är bättre än något piller i hela världen. Det botar allt, - särskilt om man sitter på ett tåg…
Nu såg de båda andra intensivt på mig, som om jag vore galen.
- "Det finns inget tåg". sade damen eftertänksamt och smekte nu totaliteten och oändligheten med sin liljebleka hand. ( Smalare o vackrare än Barudas .)
- "Det finns inget tåg", sa Ivanov, vars tabletter nu börjat verka.
- Det finns inget tåg. sa jag, likt en österländsk meditationslärare. Jag mässade detta några gånger, för att få de båda andra i stämning. Och vad det såg ut, så lyckades jag. De log, och det var som om en dörr öppnats. Av en märklig lögn, som de ju alls inte trodde på.
Nu var goda råd dyra, ty jag kunde inte länge tyst behålla dem i mitt grepp. En fortsättning måste följa. Alltså sa jag:
- Erfarenheten av icke existerande tåg är att de är eviga.
- Nää. sa Valerie. Hon satte båda händerna runt sitt nu rodnande ansikte. Ni är inte riktigt klok!
Jag hade alltså missbedömt åtminstone en av dem, Valerie alltså, och nu var situationen helt katastrofal.
- Det finns inga tåg , som inte existerar. sa jag , nu med en annan, en barskare röst.
- Nä, just det! fyllde Igor i.
- Nä, det vet jag väl, sa Valerie, det är ju därför han e galen!!
- Men läser ni den där boken ni har framför er? frågade jag ( undvikande att helt utnyttja det löjeväckande i hennes argumentering.)
- Ja.
- Men då vet ni väl att ickeexistensen måste vara evig.
- Jag har inte hunnit så långt än. sa Valerie undvikande, som nu var på väg att börja gråta igen. ( Alls inte av medlidande.)
- Ta ett piller! sade doktorn och makade sig närmare det lilla odjuret i blått.
- Tack! Hon tog ett piller och bad mig hämta vatten. Jag gjorde så.
- Förlåt mig , det är mitt fel allt. Jag blir ibland poetisk på natten….., urskuldade jag mig.
- Jojo. sa doktorn med ett skälmskt leende. "Ni är ingen vanlig man inte. Med mardrömmar och poesi och filosofiskt skitsnack!!!!"
Detta var ju rena rama sanningen, och så slogs liksom dörren igen för vidare samkväm. Och var och en satt nu och såg ut i den svarta sibiriska natten, som om inget hade hänt. Damen och doktorn log svagt. Jag satt sur kvar intill morgonen bara för att bevaka dem, så att inget mer spännande skulle kunna hända. Det bekom dem inget, ty pillren var alltför starka.
Så fick jag ensam läsa igenom ett kapitel i Totalité et infini av Emmanuel Lévinas. Det gjorde jag enkom för att träna inför Parisvistelsen. Hela boken var full av strunt. För mig kunde det lika gärna vara kinesiska. Själva morgonen kunde också när den kom vara på kinesiska. Jag förstod inte att den kom. Det var så lite jag förstod, nästan ingenting - av ren utmattning, tror jag.
Doktorn och damen njöt dock natten igenom av något okänt.

Inga kommentarer:

Tussch