FLICKAN I FÖNSTRET ( Kapitel 2 )

Kapitel Två. ( Flickan i fönstret )

Kapitel Två.

Redan den andra dagen av mina studier på den nya institutionen, vars namn jag – trots efterforskningar - ännu inte blivit klar över, försökte jag ta mig upp en våning till den del av huset där jag sett flickan. Jag förmodade att även detta våningsplan tillhörde institutionen, eftersom det bara fanns en enda ingång till huset, den jag hade använt, den besvärliga med poppelgrenarna. Det visade sig att huset, som var byggt i en backe, som sagt, till sin konstruktion var så egendomligt att man trädde in på tredje våningen, där professorn alltså hade sitt rum, och där biblioteket och de små studiebåsen fanns. Således var flickans våning den fjärde, och upp till denna våning ledde en trätrappa, medan den trappa som ledde ner till andra våningen, som alltså delvis var souterräng, var av sten med insprängda ortoceratiter. När jag tog de första stegen uppför trätrappan tvekade jag. Varför var det nu så lockande med just denna flicka?

För att ge en aning om frågans vidd och dess betydelse för mig måste jag något redogöra för hur mitt liv såg ut i stort, och vad som omedelbart föregått mitt inträde på institutionen efter den förmodligen helt olycksaliga spagettilunchen på takterrassen:

Under min tidiga ungdom hade jag förlyft mig. Ty ingenting är så fullkomligt utmattande som att göra ingenting.

Jag bodde i en del av staden, som skulle rivas. Lägenheterna var ytterligt billiga, runt 100 kr i månaden bara, och det lämpliga i storleken på denna utgift var i själva verket en utmärkt spegel av min totala ekonomi. Många, förutom jag, var fattiga. Dessutom for ju pestvagnarna kors och tvärs genom staden, fullastade med lik. Ibland tycktes mig som himlen under denna tid var helt röd.

Som student var jag usel och jag kunde oftast inte ens förmå mig att gå till tentamina. Som ni förstår var jag därför utestängd från den livsviktiga förmån som går under namnet studiemedel. Det hållbara i min situation – eftersom jag inte hade något som helst arbete - är uppenbart. I stället för att försöka göra något åt mitt dilemma, - jag hade väl klarat två tentor på två år, och inte skaffat ett enda betyg - hörde jag på radio hela dagarna, liggande på min säng, stirrande på de blå och vitrutiga gardiner som var det hela möblemang jag lyckats få till i min lägenhet, förutom den torftiga sängen, vilken jag berövat benen, och som alltså låg dikt mot golvet och förlänade lägenheten en viss air av knarklya. På väggen ovan sängen satt en enda affisch, med ett tåg på, i glada psykedeliska färger samt med texten ”De Dion Buton” på. Jag hade flera gånger sökt information om denna text i lexikon – detta var ju långt före internet - men fann ingen och min tolkning blev den enkla, men fantasieggande: ”Om Guds knapp”. Mina föräldrar fanns i en annan stad, umgänge hade jag inget, utom en flicka som då och då barmhärtigt tittade in och frågade hur jag mådde. Hon hette Ann-Berit och läste Franska och hon log och strök sitt långa blonda hår, när jag avslöjade min översättning på texten på affischen.

Ofta hade jag en helt morbid huvudvärk, över ögonen, och jag var tidvis så övertygad att jag skulle dö av huvudvärken, så att jag gick ut och över närmaste väg samt la mig i en park på gräsmattan, på rygg, stirrande upp mot den röda himlen och inväntade slutet.

Så var det i en viss grundläggande mening synd om mig, åtminstone tills den dag då jag såg den vackra mörka flickan från takterrassen.