FLICKAN I FÖNSTRET

FLICKAN I FÖNSTRET.

Stadens universitet var känt för att vara oöverskådligt. Kanske på grund av dess ålder, traditioner och för att man tillåtit en administration ta över innan den gamla helt avvecklats. Hur som helst så visste ingen människa hur många institutioner detta universitet innehöll, och det löpte som ett evigt skämt i korridorerna i universitetets huvudbyggnad, som låg på en kulle i en park omgiven av gigantiska lindar och kastanj, att man alltid kunde leta upp någon institution, där professuren var vakant och insätta sig själv som prefekt där och sen lyfta ett litet honorar livet ut, och ingen skulle säga någonting om det.
Fullt så illa var det nu inte men under tiden för det stora kulturlyftet – som det då kallades – var det närmast en folksport bland studenterna, att vid sidan av doktorera i något ämne som nästan ingen hört talas om och som få nånsin kunde övertygas om den reala existensen av. Så förhöll det sig också detta år, 1972, då jag själv av en slump råkade komma i kontakt med – av allting i världen - Regelhielmskt tänkande. Vad nu ”Regelhielmskt tänkade” är skall jag förklara närmare nedan.
Institutionen låg i ett mycket gammalt gult tegelhus i en backe, och man kunde endast komma in genom ytterdörren genom att från en mycket brant trappa hoppa över ett smalt schakt invid en husvägg, där man sedan med hjälp av diverse krampor i husväggen, samt genom att grabba tag i murkna rester av en poppel, tog sig förbi diverse pilastrar och sönderfallna stenlejon samt, via en rad hala överväxta spruckna bauxitkrukor, upp till själva porten, på vilken en gigantisk ringklocka var monterad, invid vilken man genom ett sexkantigt hål kunde ropa på tjänstgörande professorn, som efter det man kallat på denne en stund, småleende kom och öppnade och sen släppte in besökaren i det lilla biblioteket, där tre skrivbord fanns uppställde invid väggar som dignade under ofantliga boktravar soft upplysta av gaslyktor.
När man sedan väl slagit sig ner invid ett bord på en knirkande karmstol och professorn nickande avlägsnat sig, kände man lukten av sjögräs, eftersom fem våningar under havet trängt in och skapat ett slags göl, där misstänkt obeskrivliga monster förmodligen helt sakta låg och blinkade i det svaga ljus som trängde in genom byggnadens spruckna väggar. Huset var i själva verket så skört, att det darrade i golv och stomme när man gick därinne. Man var överhuvudtaget inte säker på att huset alls skulle tåla ens om man tog ner en större bok från någon hylla, eller om just den viktförskjutning, som denna åtgärd medförde, kunde bringa hela institutionen – om vars namn man svävade i total okunnighet ( någon yttre skyltning förekom inte ) – till dess slutliga och totala förintelse.
Bortsett från ett litet porlande och enstaka svaga smackande ljud från avgrundens paddor inunder, så var det knäpptyst i byggnaden. Ibland kunde man visserligen höra, från professorns rum, hur denne vände blad i en bok och varje timme förkunnade dessutom en liten gonggong, eller något ditåt, timslaget, men i övrigt var man helt lämnad åt sina tankar och åt den stilla förintelse av tillvaron som kallas ren existens.
Den första bok jag nu fått ner från en hylla i biblioteket visade sig vara en guldgruva. På dess omslag – som var av mörkt, stelnat, fläckigt läder – förkunnades i guldbokstäver: Erik Hvalfrid Regelhielm: tänkande.
I denna bok fördjupade jag mig raskt och det skulle ta mig nära en månad för att kunna klura ut ungefär vad den handlade om. Under denna tid, då jag alltså varje dag, utom söndag, tog mig till institutionen, utväxlades inte en enda stavelse mellan mig och den gamle professorn, på vars läppar städse spelade ett litet leende, som man kunde tyda på det sätt som passade en. Jag kan väl avslöja att jag under denna tid – det var på våren – kände mig så lycklig, att jag senare i livet mången gång tänkt mig att jag nog var världens lyckligaste människa just då och där. Kanske kan ni förstå mig. Jag skall göra mitt bästa i mina förklaringar här.
Givetvis verkar det obegripligt, om jag skulle ta mig till en sådan förfallen institution, göra mig mödan att ta mig in där, och sen orientera mig där inne och söka göra mig hemmastadd där, utan anledning! Då kan jag avslöja att det fanns en anledning. Jag hade nämligen, dagarna innan jag tog mig till porten och ropade på professorn, sett, på husets andra sida, som vette mot ett hotell, på vars takterass man serverade billig sprit med spagetti, en mörkhårig, smal, tankfull flicka röra sig inne på institutionens andra våning, där den lilla föreläsningssalen låg ( som jag senare begrep) , och denna lilla varelse hade på mig gjort ett så djupt intryck, att jag de följande dagarna vaktade inom synhåll ett halvt kvarter från den vanskliga entrén invid moraset med krukorna och popplarna för att se om jag inte kunde få kontakt med flickan när hon lämnade huset. Men hon kom aldrig ut genom porten. Så efter ytterligare en tid, när jag åter ifrån takterassen sett flickan gå och bära omkring diverse böcker i salen tvärsöver, beslöt jag mig för att jag kanske kunde tänka mig att se efter va d man nu lärde ut på denna institution, då vårt universitet i alla fall inte tillhörde vare sig de sämsta eller de som var allvarligast drabbade av den vilt grasserande pesten.