Ur: Diamanten. Kapitel 10.

           ( Ur: Diamanten.)Kapitel tio.

          I vilket allt krånglar till sig. Ännu mer. Promenad med Filla i ett träsk.

H

erbert hade denna dag tagit sig till baksidan av huset, där, i skuggan av några japanska ligustrar, godsets imposanta privatkyrkogård låg, stängslad vackert med meterhöga rostiga gjutjärnsstaket och försett med små grå, mossbelupna statyer i högt gräs föreställande både änglar och hiskeliga monster i sandsten och granit. Här låg massor av människor begravda, inte bara Sprättmans, ty under alla långliga tider hade kreti och pleti trängt sig in och lagt sig här för att njuta, njuta av och få färg och ära av det fina sällskapet, ända sen Gule Sprättmans tid, på 1600-talet. Ty körgårn, som aningen liknade en pestkyrkogård, var byggd av denne, och här låg – bland alla lycksökare - hela släkten, hela långa raden av män och kvinnor som burit namnet. och Här fanns frillor och här fanns det drängar och köksor i långa rader, här fanns bekanta och långväga gäster, som dött under gästa bud, samt knektar och kuskar, fientliga ( danska ) soldater, och likaså katter, hundar och hästar och ett flertal korpar, dessa senare dock utan kors, likaledes de begravda på frostfritt djup. Alla, ända ned till den mest obetydliga knähund, ja till den minsta lagårdskatt, hade förärats en gravsten på vilken det i vad som liknade guldskrift förkunnades födelse- och dödsdag. Kyrkogården var närmast en kulturskatt.

      Så stod nu Herbert framför Geoliattas grav, som var huggen av djupröd marmor, med ett darrblomster i handen och mumlade. Det var nog så med Herbert, att den enda människa han älskat var modern. Hon skulle just denna dag fyllt 100 år om hon levat. Men hon blev alltså inte så gammal ens.

      Herbert mindes och grät och suckade och det gjorde rent av ont i bröstet när han tänkte på hur mycket han längtade efter hennar.

       ”Lilla mamma!” ropade han, och förskräckta sprang ekorrarna och ärlorna undan och även en kopparorm inunder ett litet fång spireor, samt diverse gravspindlar.

       Nu hade, under tiden, jag själv och Filla nått ända ner till Portlands strandängar, där det bitvis började bli sankt, och där man nu fick se sig för noga vid varje steg på tuvorna. Här växte vassen lång, samt stod asp och strandtobak, starrgräset vippade, och på bergssidorna som omslöt ängen fanns enbuskar och hela fält med fetknopp, strandlin, violett ljung, blå tistel. trift, strandglim, darrgräs, gul fetknopp, strandkål och strandkvanne. Man kunde dessutom skönja porsglim och vitplister. Ute i vattnet låg, i skydd av grynnorna, ett i vitt dun lysande svanpar som elakt glodde mot oss ungdomar och utstötta väsande ljud. Över våra huvuden singlade svalor, som om de hölls i trådar av Guds vänliga fingrar, och en svag bris rörde vid våra huvuden och kinder och smekte våra små ansiktshår och rörde vid läppen den röda lätt. Allt var som det var klippt direkt ur saligheten och klistrat uppå verkligheten. Allt var ljuvt som ytan på ett underbart vin i ett kristallglas. Som ett bilder ur en sagobok för femåringar. Och det var som om tusende små händer tyst klappade ovanför våra huvuden och äskade lycka över oss. Det var som om luften var ett bolster, som sökte hölja oss och skydda oss från tidens törnen. Musik strömmade från molnen, och harpor och trumpeter var stämda i himmelska tonarter. Ja, så var det! Och än mer ljuvligt! Ja, så ljuvligt att jag helt enkelt inte förmår beskriva det!

    ”Så försmädligt bara,” sa Filla, ”att banken nu snart äger hela godset, och all mark och alla tillgångar. Det är så man spyr! Nå vad har du fått fram nu då?”

     I detsamma halkade jag till på en sten invid en av tuvorna med starrgräs och slant med foten långt rakt ner i det ljumma vattnet. Och där fastnade jag. Filla, som var några steg före, vände sig om, slängde kokett med rubinen i sin kedja och betraktade mig.

    ”Kom loss!” skrek hon i falsett, med ett enormt magstöd.

    ”Jag kan inte. Jag sitter fast!”

     Foten hade glidit ner i en bergsskreva under strandängens bedrägliga tuvor, ty här likande mer Bohuslän än Halland, eller var nånstans mittemellan. Faktiskt kanske jag hade klämt foten mellan de båda landskapen!! Mycket solitt fast satt jag, hur som helst. Foten kom varken fram eller tillbaka, upp eller ner. Tårna gick som tur var att vicka på, det kändes. Men jag satt helt fast. Filla kom och drog i benet, men det hjälpte ju inte.

   ”Stackars dej! Åh, är du en sån där som råkar illa ut hela tiden!” suckade Filla, som nu med denna generalisering tydligen visade att hon var en riktig Sprättman, d.v.s. en helt hjärtlös typ, som håller på sitt och struntar i andra.

   ”Stå inte och spekulera! Du får ringa efter hjälp!” skrek jag, nu med gråten i halsen, - skrek, trots att hon stod alldeles intill.

   ”Jag kan väl inte lämna dig så här!?” sa hon och började nu släppa tankarna på bankens rovkapitalism och mer tänka  på mig.

   När vi ätit upp våra smörgåsar tog hon upp mobilen ur fickan och frågade mig vart hon skulle ringa.

    Svanparet närmade sig under tiden långsamt i viken och gjorde lite ringar på vattenytan och man kunde skönja en viss medkänsla i själva rörelserna, som var liksom mer trevande samt i fåglarnas nu lite skygga och undrande blickar. Vinden tycktes emellertid friska i, och så lyfte fåglarna plötsligt, tydligen glömska av allt, och flög iväg. På 10 sekunder var de utom synhåll.

   ”Jag ringer väl 112.” sa hon.

   ”Tänk om jag plötsligt får loss foten då…”, sa jag ängsligt.

    ”Hur ska du ha det då?”

   ”Nu har du en historia att lägga på din blogg, du …”

    ”Ska jag ringa eller ska jag inte ringa?!”

    ”Du kan väl ringa Herbert?”

    ”Han kan väl inte komma hit. Han är ju halvblind.”

    ”Nä, ring 112 då.”

        Filla ringde 112. Hon förklarade, att vi befann oss i väglöst land. I en utmark. Sankt och oländigt. De skulle skicka en helikopter med läkare i.

        Sen beslöt vi oss för att vänta. I mitt stilla sinne tänkte jag, att jag inte, i det läge jag befann mig, kunde erövra Filla, och det var likaledes inte rätt moment att fråga om vad hon hade tänkt sig att diamanten skulle ta vägen om jag fann den. Allt hade med andra ord gått upp i rök, eller, som det nu var, fastnat i en skreva. Eller, som man säger: åt h*****e. Jag beslöt mig, att aldrig nånsin mer hoppas på lycka. Och så har det blivit. Aldrig ett ögonblick har jag efter denna händelse aspirerat på jordens härligheter, men mer nöjt mig med blotta avglanser. Så djupt smärtade mig detta svek ifrån de högre makterna, att jag från denna stund såg allting i tillvaron i svart, i becksvart. Svart är min värld från denna stund och mitt namn stavas helt enkelt ”Sorg”.

   Jag skämtar. Men illa var det definitivt.

    Nu drev molnen in över kusten. Det mörknade. Klockan var fyra. Och regnet började falla i stora stänk från en grå himmel. Portland kunde i stora drag beskrivas med ett enda ord: regn.

   ”Vad hade vi här att göra? Hoppas att Herbert tar hand om Diego!”

    ”Diego?”

    ”Ja, min hund.”

    ”Vad skall man med djur till?” sa jag, - för jag hade ju ganska ont.

    Nu kom jag ihåg att Philomela i sin bil alltid medförde en stor svart rottweiler, och att denna lystrade till det spanskklingande namn hon just nämnt.

      Nu vräkte regnet ner. Till yttermera visso. Jag ryckte och slet i foten. Den satt i sin sko och skon satt fast. Regnet strilade kring foten, men den satt där den satt. Vi försökte göra ett regnskydd av vad vi hade med oss. Jag svor över att jag denna dag, i motsats till alla andra, inte tagit paraplyet. Filla tog upp ur fickan en hopfällbar solhatt och satte den på mitt huvud.

       Sen satt vi tysta och frös tills helikoptern kom. Den kunde dock inte alls landa där vi var, så den försvann och kom inte tillbaka.

       Framåt kvällen, när guldkransade moln visade sig vid horisonten och regnet gett sig av, kom en trupp med ambulanspersonal med en röd smal bår tågande inifrån Barkholm rastplats, och svärjande och försedda med myggnät tog man sig, likt en djungelpatrull i Vietnam, fram i ösregnet till mig, och det var när jag fick se dem, som värmen flöt genom min kropp likt honung, och foten lossnade med ens med ett litet ploppande ljud och jag hade inte ens längre ont i den! Jag undrade inom mig om jag inte fastnat med foten av ren skräck, av rädsla för Filla? Jag vet att jag har en så stark inbillningsförmåga, en så stark hysteri att mitt inre kan skapa yttre ekvivalenter i det reala av föreställningar som bottnar i ren rädsla. Men sen struntade jag i vilket. Jag la mig ner i gyttjan, borrade ner foten mellan två nya stenar och låtsades nu att det värkte i foten. Filla sa ingenting men såg på sjukvårdspersonalen. Ambulansmännen bar mig sen de femhundra meterna till sitt terrängfordon, med vilket vi tog oss till Barkholm, där en ambulans väntade för transport till Kungsbacka Sjukstuga. Men när vi kommit till Barkholm gods, så sa jag att jag ville stanna där, för foten var redan bättre. Då åkte all nödpersonal iväg, efter det de skrivit ut en jätteräkning för flygräddning i onödan på en surfplatta, som jag fick signera med några rörelser av mitt pekfinger.

       ”Den kan du bestrida senare.” sa Filla, som syntes bevandrad i ekonomi, bank och offentlig förvaltning, varefter hon försvann till sitt av Liselått iordningsställda rum på vinden för att krypa ner och värma sig. Hon kände sig iskall, sa hon. Diego, som dragit in tungan, tittade sig förvånad omkring och yttrade intet.

      ”Hur gick det?” frågade Herbert i mitt öra, när jag lagt mig att vila på den gröna schäslongen i salongen med två plädar på min, med torra kläder försedda kropp, efter att ha fått varm punsch i en liten kinesisk skål.

      ”Hur gick det?”

       ”Jag hann ju inte.” sa jag, och vände sen huvudet mot väggen, där en tapet, ornamenterad med flockar av storögda lejon med tveändade svansar, genast bestämt sig för att försöka trösta mig.

        Chopin var måttligt tyst i sin bur i hörnet invid fönstret. Han hade fått en ny, nästan färsk, majskolv av Liselått och mumsade och sprätte skal och föreföll inte lägga upp några större planer för framtiden. Jag tyckte, innan jag somnade, att Chopin nu nynnade Internationalen.

Censorn och personen.

              Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig, som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn har Döden i vitögat, städse. Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av det vådliga och intrikata system som individen nu är.

           Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte fullständigt förgör henne, - den individ som har frihetslängtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning - har också den möjligheten att titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera glömskans skåps funktion. En lycklig människa av intellektuellt slag ( en ”genomreflekterad” ) är ju den, i detta avseende, som i efterhand kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt med avseende på den Sanning som senare skapats.

          Glömskan kan man komma runt med diverse tekniker. Vi vet alla hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då blivit vad man brukar kalla icke-autentisk.

          Glömskan, Censorns Abwehrmechanismen, avvärjningsmekanik,, utför väl sitt nödvändiga arbete, men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konstitutionsutskott.

          Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, ( detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet nämnde i ett förord till en av sina berömda klassiker ) ställs nu inför en serie principiella problem:

1.     Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. )

2.     Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och uträtta.)

3.     Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid en hel del att göra och se om.)

       Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögonblicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett liv efter detta.

            A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor ……

            Eftersom nu Sanningen ofta bygger på Skepticism, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konstitutionsutskott aldrig skulle kunna finnas och komma fram till en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet. Därför tror vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva.

            Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja.

            Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen.

            Det som döljer och det som uppenbarar.

            Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, sidor av ett och samma mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara.

           Givetvis är det ett större fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där censorn har. Herr C. – som vi kan kalla censorn – tycks ha ett kollossalt minne, just som vi själva. Dessautom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi.

            Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg att vi vår första skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan Herr C. veta att B.) det är en god metod att – på grund av den utslagna tanden, och den misslyckade skolstarten -  för all framtid låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten försteklassare.

            Vi kan resonera om saken. Säg att Herr C. noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset. Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet P. ( som i ”person” ). Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn tål detta, men inte P.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen.

            Sen tycks C. tänka: men okey, om nu P. vill veta vad som hänt så kan P. får tyda lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jag suddar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst och spetsigt. Jag låter P. uppleva lite obehag av vitt, vasst och spetsigt. Sen får P. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart.

            Nu kan det – så invänder ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet TILLÅTER INTE ”delete”.

            Denna invändning skulle då innebära att vi ser Herr C. såsom delvis ett offer för systemet! Herr C. är i själva verket en … tragisk figur. Herr C. städar, och han kan inte annat.

tankar

Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt tål. Hon har ju alltså inget intresse av kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, d.v.s. ett maktmedel. Ordnad kunskap. Självets kunskap är alltså makten över detta Själv. Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det icke bra till. Men givetvis: om något inom en värnar om en, skyddar ens SJÄLV, så är det ju bra. Många menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Man hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv. Just en omväg är det, eftersom det skulle vara omöjligt att skapa en veritabel insikt om en själv, utan att först skapa ett nät av referenser till vilken kunskapen relativt relaterar. En rak eller kortare väg skulle innebära att man tog hjälp av någon mystisk eller religiös instans, gjorde som någon annan sa. En genväg, en väg som gick utom den egna insikten, skulle därför vara falsk, ge ett falskt resultat. Kierkegaard skrev vitsigt att livet var en omväg, en omväg runt hela tillvaron. Sanningen om en själv är nu egentligen inte bara en kunskap om ens givna natur, ens autencitet, ens förutsättningar, men en besynnerlig insikt om relationen mellan ens natur och ens omständigheter, om den enskilda människan i relation till dess tid, dess gemenskap, och den är en relation även till den egna kunskapen.

           När vi växer upp inser vi ibland omedelbart och relativt saker om vad vi fötts till, om naturen, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt relativa närvarande i illusionen om Nuet och i Framtiden. Därför glömmer vi, avvärjande insikten. Därför drabbas vi av glömskans fintliga avvärjningsmekanism. Ty vi väljer inte att glömma, men – som Freud skissat upp – vi är uti denna glömska, liksom i mycket annat, styrda av en inre instans, kallad Censorn. Men allt glömt finns kvar som ihågkommet ändå. Någonstans. Det kan plockas fram ur ett skafferi i sinom tid, i en ny insikt, kanske ställas upp till en ny illusion, som bara delvis är drabbad av glömska, allt under förutsättning att vi har lyckan att hålla oss vid liv. De flesta – och Freud i synnerhet - människor anar att utan glömskan skulle vi faktiskt inte kunna hålla oss vid liv.

          Ibland kan det hända att vi råkar se sådana här glömskeprocesser nedskrivna i romanens form, - eller rättare sagt: nedskrivna SÅSOM romanens form - och det kan vara lärorikt för oss att ta del av dessa romaner, och det kan hjälpa oss att hantera våra egna minnen och glömskor, - göra vägen till oss själva – till dessa relativa Själv – kortare, och möjliggöra en slags sanning. Ty givet är att det inte är så att alla människor når insikt om sin ( högst föregivna ) autencitet, ( autencitet betyder ju just ”självhet” ) enligt denna föreställning om Självet, men många får se sig i grunden besegrade av sin Censor, som är till för att skydda Självets yttre skal, vår jordiska person, men som givetvis, om vi inte bjuder censorn lite motstånd, kan göra livet nästan helt tomt. Men bara nästan, säger den som skriver romaner

Om vi helt sonika lät bli att försöka komma ihåg, så skulle dock censorn troligen slå till med en så katastrofal glömska, att vi helt enkelt blev tvungna att komma ihåg för att helt enkelt fysiskt kunna överleva. Detta är en fascinerande tanke.

Men det är visst och sant att det finns människor som inte aktar mer på sitt själv än att de sitter hemma och leker med sin Censor.
---
 

        ”Farbror läser mycket. Säg mig, vad är det egentligen, enligt farbror då, som gör litteratur så högtstående, till den ädlaste konstformen, jämte musiken?”

        ”Säg inte farbror. Säg du!”

       ”Ja, men detta med litteratur. Själv läser jag inte mycket. Jag orkar faktiskt inte. Jag har inte nog med energi.”

         Herbert  lade sin bok på ett litet sideboard och satte sig sen tillrätta som inför ett längre samtal.

       ”Litteratur är att sätta raffset på verkligheten.” sa Sprättman och lutade sig sen meddetsamma tillbaka i stolen, som var hög nog att stödja huvudet, och föll sen i djup sömn, mitt på blanka förmiddagen.