Ur: Diamanten. Kapitel 10.

           ( Ur: Diamanten.)Kapitel tio.

          I vilket allt krånglar till sig. Ännu mer. Promenad med Filla i ett träsk.

H

erbert hade denna dag tagit sig till baksidan av huset, där, i skuggan av några japanska ligustrar, godsets imposanta privatkyrkogård låg, stängslad vackert med meterhöga rostiga gjutjärnsstaket och försett med små grå, mossbelupna statyer i högt gräs föreställande både änglar och hiskeliga monster i sandsten och granit. Här låg massor av människor begravda, inte bara Sprättmans, ty under alla långliga tider hade kreti och pleti trängt sig in och lagt sig här för att njuta, njuta av och få färg och ära av det fina sällskapet, ända sen Gule Sprättmans tid, på 1600-talet. Ty körgårn, som aningen liknade en pestkyrkogård, var byggd av denne, och här låg – bland alla lycksökare - hela släkten, hela långa raden av män och kvinnor som burit namnet. och Här fanns frillor och här fanns det drängar och köksor i långa rader, här fanns bekanta och långväga gäster, som dött under gästa bud, samt knektar och kuskar, fientliga ( danska ) soldater, och likaså katter, hundar och hästar och ett flertal korpar, dessa senare dock utan kors, likaledes de begravda på frostfritt djup. Alla, ända ned till den mest obetydliga knähund, ja till den minsta lagårdskatt, hade förärats en gravsten på vilken det i vad som liknade guldskrift förkunnades födelse- och dödsdag. Kyrkogården var närmast en kulturskatt.

      Så stod nu Herbert framför Geoliattas grav, som var huggen av djupröd marmor, med ett darrblomster i handen och mumlade. Det var nog så med Herbert, att den enda människa han älskat var modern. Hon skulle just denna dag fyllt 100 år om hon levat. Men hon blev alltså inte så gammal ens.

      Herbert mindes och grät och suckade och det gjorde rent av ont i bröstet när han tänkte på hur mycket han längtade efter hennar.

       ”Lilla mamma!” ropade han, och förskräckta sprang ekorrarna och ärlorna undan och även en kopparorm inunder ett litet fång spireor, samt diverse gravspindlar.

       Nu hade, under tiden, jag själv och Filla nått ända ner till Portlands strandängar, där det bitvis började bli sankt, och där man nu fick se sig för noga vid varje steg på tuvorna. Här växte vassen lång, samt stod asp och strandtobak, starrgräset vippade, och på bergssidorna som omslöt ängen fanns enbuskar och hela fält med fetknopp, strandlin, violett ljung, blå tistel. trift, strandglim, darrgräs, gul fetknopp, strandkål och strandkvanne. Man kunde dessutom skönja porsglim och vitplister. Ute i vattnet låg, i skydd av grynnorna, ett i vitt dun lysande svanpar som elakt glodde mot oss ungdomar och utstötta väsande ljud. Över våra huvuden singlade svalor, som om de hölls i trådar av Guds vänliga fingrar, och en svag bris rörde vid våra huvuden och kinder och smekte våra små ansiktshår och rörde vid läppen den röda lätt. Allt var som det var klippt direkt ur saligheten och klistrat uppå verkligheten. Allt var ljuvt som ytan på ett underbart vin i ett kristallglas. Som ett bilder ur en sagobok för femåringar. Och det var som om tusende små händer tyst klappade ovanför våra huvuden och äskade lycka över oss. Det var som om luften var ett bolster, som sökte hölja oss och skydda oss från tidens törnen. Musik strömmade från molnen, och harpor och trumpeter var stämda i himmelska tonarter. Ja, så var det! Och än mer ljuvligt! Ja, så ljuvligt att jag helt enkelt inte förmår beskriva det!

    ”Så försmädligt bara,” sa Filla, ”att banken nu snart äger hela godset, och all mark och alla tillgångar. Det är så man spyr! Nå vad har du fått fram nu då?”

     I detsamma halkade jag till på en sten invid en av tuvorna med starrgräs och slant med foten långt rakt ner i det ljumma vattnet. Och där fastnade jag. Filla, som var några steg före, vände sig om, slängde kokett med rubinen i sin kedja och betraktade mig.

    ”Kom loss!” skrek hon i falsett, med ett enormt magstöd.

    ”Jag kan inte. Jag sitter fast!”

     Foten hade glidit ner i en bergsskreva under strandängens bedrägliga tuvor, ty här likande mer Bohuslän än Halland, eller var nånstans mittemellan. Faktiskt kanske jag hade klämt foten mellan de båda landskapen!! Mycket solitt fast satt jag, hur som helst. Foten kom varken fram eller tillbaka, upp eller ner. Tårna gick som tur var att vicka på, det kändes. Men jag satt helt fast. Filla kom och drog i benet, men det hjälpte ju inte.

   ”Stackars dej! Åh, är du en sån där som råkar illa ut hela tiden!” suckade Filla, som nu med denna generalisering tydligen visade att hon var en riktig Sprättman, d.v.s. en helt hjärtlös typ, som håller på sitt och struntar i andra.

   ”Stå inte och spekulera! Du får ringa efter hjälp!” skrek jag, nu med gråten i halsen, - skrek, trots att hon stod alldeles intill.

   ”Jag kan väl inte lämna dig så här!?” sa hon och började nu släppa tankarna på bankens rovkapitalism och mer tänka  på mig.

   När vi ätit upp våra smörgåsar tog hon upp mobilen ur fickan och frågade mig vart hon skulle ringa.

    Svanparet närmade sig under tiden långsamt i viken och gjorde lite ringar på vattenytan och man kunde skönja en viss medkänsla i själva rörelserna, som var liksom mer trevande samt i fåglarnas nu lite skygga och undrande blickar. Vinden tycktes emellertid friska i, och så lyfte fåglarna plötsligt, tydligen glömska av allt, och flög iväg. På 10 sekunder var de utom synhåll.

   ”Jag ringer väl 112.” sa hon.

   ”Tänk om jag plötsligt får loss foten då…”, sa jag ängsligt.

    ”Hur ska du ha det då?”

   ”Nu har du en historia att lägga på din blogg, du …”

    ”Ska jag ringa eller ska jag inte ringa?!”

    ”Du kan väl ringa Herbert?”

    ”Han kan väl inte komma hit. Han är ju halvblind.”

    ”Nä, ring 112 då.”

        Filla ringde 112. Hon förklarade, att vi befann oss i väglöst land. I en utmark. Sankt och oländigt. De skulle skicka en helikopter med läkare i.

        Sen beslöt vi oss för att vänta. I mitt stilla sinne tänkte jag, att jag inte, i det läge jag befann mig, kunde erövra Filla, och det var likaledes inte rätt moment att fråga om vad hon hade tänkt sig att diamanten skulle ta vägen om jag fann den. Allt hade med andra ord gått upp i rök, eller, som det nu var, fastnat i en skreva. Eller, som man säger: åt h*****e. Jag beslöt mig, att aldrig nånsin mer hoppas på lycka. Och så har det blivit. Aldrig ett ögonblick har jag efter denna händelse aspirerat på jordens härligheter, men mer nöjt mig med blotta avglanser. Så djupt smärtade mig detta svek ifrån de högre makterna, att jag från denna stund såg allting i tillvaron i svart, i becksvart. Svart är min värld från denna stund och mitt namn stavas helt enkelt ”Sorg”.

   Jag skämtar. Men illa var det definitivt.

    Nu drev molnen in över kusten. Det mörknade. Klockan var fyra. Och regnet började falla i stora stänk från en grå himmel. Portland kunde i stora drag beskrivas med ett enda ord: regn.

   ”Vad hade vi här att göra? Hoppas att Herbert tar hand om Diego!”

    ”Diego?”

    ”Ja, min hund.”

    ”Vad skall man med djur till?” sa jag, - för jag hade ju ganska ont.

    Nu kom jag ihåg att Philomela i sin bil alltid medförde en stor svart rottweiler, och att denna lystrade till det spanskklingande namn hon just nämnt.

      Nu vräkte regnet ner. Till yttermera visso. Jag ryckte och slet i foten. Den satt i sin sko och skon satt fast. Regnet strilade kring foten, men den satt där den satt. Vi försökte göra ett regnskydd av vad vi hade med oss. Jag svor över att jag denna dag, i motsats till alla andra, inte tagit paraplyet. Filla tog upp ur fickan en hopfällbar solhatt och satte den på mitt huvud.

       Sen satt vi tysta och frös tills helikoptern kom. Den kunde dock inte alls landa där vi var, så den försvann och kom inte tillbaka.

       Framåt kvällen, när guldkransade moln visade sig vid horisonten och regnet gett sig av, kom en trupp med ambulanspersonal med en röd smal bår tågande inifrån Barkholm rastplats, och svärjande och försedda med myggnät tog man sig, likt en djungelpatrull i Vietnam, fram i ösregnet till mig, och det var när jag fick se dem, som värmen flöt genom min kropp likt honung, och foten lossnade med ens med ett litet ploppande ljud och jag hade inte ens längre ont i den! Jag undrade inom mig om jag inte fastnat med foten av ren skräck, av rädsla för Filla? Jag vet att jag har en så stark inbillningsförmåga, en så stark hysteri att mitt inre kan skapa yttre ekvivalenter i det reala av föreställningar som bottnar i ren rädsla. Men sen struntade jag i vilket. Jag la mig ner i gyttjan, borrade ner foten mellan två nya stenar och låtsades nu att det värkte i foten. Filla sa ingenting men såg på sjukvårdspersonalen. Ambulansmännen bar mig sen de femhundra meterna till sitt terrängfordon, med vilket vi tog oss till Barkholm, där en ambulans väntade för transport till Kungsbacka Sjukstuga. Men när vi kommit till Barkholm gods, så sa jag att jag ville stanna där, för foten var redan bättre. Då åkte all nödpersonal iväg, efter det de skrivit ut en jätteräkning för flygräddning i onödan på en surfplatta, som jag fick signera med några rörelser av mitt pekfinger.

       ”Den kan du bestrida senare.” sa Filla, som syntes bevandrad i ekonomi, bank och offentlig förvaltning, varefter hon försvann till sitt av Liselått iordningsställda rum på vinden för att krypa ner och värma sig. Hon kände sig iskall, sa hon. Diego, som dragit in tungan, tittade sig förvånad omkring och yttrade intet.

      ”Hur gick det?” frågade Herbert i mitt öra, när jag lagt mig att vila på den gröna schäslongen i salongen med två plädar på min, med torra kläder försedda kropp, efter att ha fått varm punsch i en liten kinesisk skål.

      ”Hur gick det?”

       ”Jag hann ju inte.” sa jag, och vände sen huvudet mot väggen, där en tapet, ornamenterad med flockar av storögda lejon med tveändade svansar, genast bestämt sig för att försöka trösta mig.

        Chopin var måttligt tyst i sin bur i hörnet invid fönstret. Han hade fått en ny, nästan färsk, majskolv av Liselått och mumsade och sprätte skal och föreföll inte lägga upp några större planer för framtiden. Jag tyckte, innan jag somnade, att Chopin nu nynnade Internationalen.