Salongerna nattetid

 

Mannen i grå kostym låg i den smala baktrappan som ledde upp från källarplanet upp till klubben. De såg ut som om han först blivit attackerad med något stickvapen för att sen knuffas huvudstupa ner för trappan. Servitören kunde av den branta halsvinkeln och av blodet som lugnt, stilla och i ett jämnt flöde forsade ur den öppna munnen genast dra slutsatsen att denne var död.

Mordet skakade redan från början om i hela kvarteret. Inte bara den grå ugglan på toppen av Sturekyrkan kom av sig i sitt nattliga hoande, men även stod de många människor, som rastade hundar av olika snitt i parken som slagna av blixten när det långa polisfordonet med tjutande sirener kom fram till den famösa klubben. Club Hein Bleue, ryktbar i den lilla hamnstadens undre värld, låg avsides, men samtidigt helt visst ändå i stadens gamla centrum. Den gata, på vilken tillhållet för nattens oro och hemliga förlustelser låg, var nämligen också platsen för en av stans mer fashionabla skolor, och denna skola – som från början varit enbart dedikerad till undervisning av högreståndsflickor - hade tagit i anspråk nära nog samtliga hus i närheten, hus som samtliga byggdes kring år 1900, i gotisk/nationalromantisk stil, bemängda med utsirade torn och pilastrar, utom just de tre våningar helt nära parken, i vilken Club Hein Bleue huserade. Så kunde man om natten, som nu denna i november 20xx, se en liten ström av människor på spindelben, och i läderstövlar vackla och kryssa sig fram, likt knappt synliga dimgrå skuggor, på den öde Lilla Kartuschgatan ända tills de blev tydligt upplysta av den rad lyktor, somliga festligt röda och gröna, andra lismande gula, med vilka klubben behagade upplysa entrén samt de tre blyinfattade fönster, där man annonserade sin – och de nätta dansösernas – närvaro med pråliga affischer och censurerade fotografier i svartvitt.

Månen sken full denna natt. Molnen gled sakta över en mörklila himmel. Väl i det skarpa ljusskenet vid huset kunde man se att klientelet var unga välklädda människor, ofta nog berusade och på väg från en lyxkrog och således förledda av någon lustigkurre till frestare till att öda pengar en timme eller två tillsynes på sådant som egentligen inte var något.

Husen var ju vackra nog, ja så det förslog. Tinnar och torn. Egendomligt var det att man tydligen kring år 1900, vid byggnationen, inte kunde bestämma sig för om husen skulle vara gotiska eller just nationalromantiska. Blandningen öppnade för närmast för det hiskeliga. Så liknade husen närmast skotska skräckslott med utensilier från Buttericks.

Men det moderna livet var ju sådant. Man begav sig från tomhet till tomhet och på vägen kunde ett ögonkast eller två utväxlas, eller några komiska fraser, som aldrig glömdes. Eftersom klubben inte alls var flott, men snarare tarvlig och enkel, så kan man undra vad det egentligen var som ännu efter 20 års existens lockade dit kunder. Det var, det kan jag tryggt säga, varken flickorna, baren eller musiken. Men vad var det då? Och vad för en klubb var det, bakom det gåtfulla namnet, som nästan ingen förstod? Och bakom den dockskåpsaktiga fasaden?

Man kan nog tryggt säga att det handlade om försäljning av diverse sinnesförhöjande substanser som man kunde tillföra kroppen. En masse. Kokain, steroider och annat.

Alltnog: här svängde alltså vid 11.16 upp en stor polispiket vid den främre ingången på Kartuschgatan, och ut rusade tre poliser med dragna vapen, pistoler och en karbin. De skrek högt:

”POLIS! Undan!! Polis!”

De människor som fanns i närheten gav sig springande iväg ett stycke mot centrum, alltså bort ifrån klubben och den närbelägna Sturekyrkan.

I porten till klubben stod klubbens nye ägare, Didrik Regelhielm. Hans röda hår stod på ända och vid hans breda sida huttrade en diminutiv, mycket mörkskinnad, flicka i blå gnistrande paljettklänning och med ett jättelikt svart hår i stor vit turban, vars ena sida syntes distinkt fläckad av färskt blod.