tankar

Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt tål. Hon har ju alltså inget intresse av kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, d.v.s. ett maktmedel. Ordnad kunskap. Självets kunskap är alltså makten över detta Själv. Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det icke bra till. Men givetvis: om något inom en värnar om en, skyddar ens SJÄLV, så är det ju bra. Många menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Man hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv. Just en omväg är det, eftersom det skulle vara omöjligt att skapa en veritabel insikt om en själv, utan att först skapa ett nät av referenser till vilken kunskapen relativt relaterar. En rak eller kortare väg skulle innebära att man tog hjälp av någon mystisk eller religiös instans, gjorde som någon annan sa. En genväg, en väg som gick utom den egna insikten, skulle därför vara falsk, ge ett falskt resultat. Kierkegaard skrev vitsigt att livet var en omväg, en omväg runt hela tillvaron. Sanningen om en själv är nu egentligen inte bara en kunskap om ens givna natur, ens autencitet, ens förutsättningar, men en besynnerlig insikt om relationen mellan ens natur och ens omständigheter, om den enskilda människan i relation till dess tid, dess gemenskap, och den är en relation även till den egna kunskapen.

           När vi växer upp inser vi ibland omedelbart och relativt saker om vad vi fötts till, om naturen, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt relativa närvarande i illusionen om Nuet och i Framtiden. Därför glömmer vi, avvärjande insikten. Därför drabbas vi av glömskans fintliga avvärjningsmekanism. Ty vi väljer inte att glömma, men – som Freud skissat upp – vi är uti denna glömska, liksom i mycket annat, styrda av en inre instans, kallad Censorn. Men allt glömt finns kvar som ihågkommet ändå. Någonstans. Det kan plockas fram ur ett skafferi i sinom tid, i en ny insikt, kanske ställas upp till en ny illusion, som bara delvis är drabbad av glömska, allt under förutsättning att vi har lyckan att hålla oss vid liv. De flesta – och Freud i synnerhet - människor anar att utan glömskan skulle vi faktiskt inte kunna hålla oss vid liv.

          Ibland kan det hända att vi råkar se sådana här glömskeprocesser nedskrivna i romanens form, - eller rättare sagt: nedskrivna SÅSOM romanens form - och det kan vara lärorikt för oss att ta del av dessa romaner, och det kan hjälpa oss att hantera våra egna minnen och glömskor, - göra vägen till oss själva – till dessa relativa Själv – kortare, och möjliggöra en slags sanning. Ty givet är att det inte är så att alla människor når insikt om sin ( högst föregivna ) autencitet, ( autencitet betyder ju just ”självhet” ) enligt denna föreställning om Självet, men många får se sig i grunden besegrade av sin Censor, som är till för att skydda Självets yttre skal, vår jordiska person, men som givetvis, om vi inte bjuder censorn lite motstånd, kan göra livet nästan helt tomt. Men bara nästan, säger den som skriver romaner

Om vi helt sonika lät bli att försöka komma ihåg, så skulle dock censorn troligen slå till med en så katastrofal glömska, att vi helt enkelt blev tvungna att komma ihåg för att helt enkelt fysiskt kunna överleva. Detta är en fascinerande tanke.

Men det är visst och sant att det finns människor som inte aktar mer på sitt själv än att de sitter hemma och leker med sin Censor.
---
 

        ”Farbror läser mycket. Säg mig, vad är det egentligen, enligt farbror då, som gör litteratur så högtstående, till den ädlaste konstformen, jämte musiken?”

        ”Säg inte farbror. Säg du!”

       ”Ja, men detta med litteratur. Själv läser jag inte mycket. Jag orkar faktiskt inte. Jag har inte nog med energi.”

         Herbert  lade sin bok på ett litet sideboard och satte sig sen tillrätta som inför ett längre samtal.

       ”Litteratur är att sätta raffset på verkligheten.” sa Sprättman och lutade sig sen meddetsamma tillbaka i stolen, som var hög nog att stödja huvudet, och föll sen i djup sömn, mitt på blanka förmiddagen.