Diamanten

Kapitel ett.

Ängsmarkerna låg blöta efter gårdagens och nattens regn. En hare vände plötsligt öronen i skogsbrynet och den kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över slätten var, trots att den var grå, genomlyst och skimrade. Den välvde sig stor, tyst och blänkande över det gamla herresätet, ett gult schangserat trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och aspar kringgärdade trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt. Godset hette Barkholm.

       Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart kom en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Portlandslätten. Klockan var nu snart elva. Den gamla hederliga västvinden, som alltid bringat välstånd till denna del av landet, ryckte bort till och med helt friska löv från aspar och lindar, och över himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln groteskt fram. I den saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de små över städerna som omgärdade det flacka Portlands slätter i söder och norr.

Barkholm låg vid sidan av flera andra små gods och storbondgårdar av modernare snitt. Landskapet var bara här och där uppodlat.

I skogspartierna tryckte sig vildsvinen tillsammans inför ovädret. Harar hade snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden nu mogen stod darrande med sina spröt i halvljuset, och sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna. Biffkorna stod varma och i stunden blickstilla på fälten, och de vred ståtligt sina huvuden och spanade innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd under träden i kanten av betet medan solen mellan molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden.

Alla djur, från pilfink över dyngbagge till näbbmus, här på halvöns magra utmarker, var goda och religiösa i sinnet och lugna. Fälten var stora, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande steniga bäckar, mest en huvudbäck, kallad Portlands Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig nånsin svämmade över sina bräddar.

Analogt med landskapets odramatiska, triviala, fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Portland också själva folket sedan gammalt till att bli enkla varelser, som inte visste vad en vision var för något eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgier var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig sett nån socialist här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem.

Detta var kort sagt inte den sortens land och mark man startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under tristess och utan fest och glam. Portland var en odramatisk halvö, en utmark, i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna.

 Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vätter mot ett intet. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Här halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet. En utmark är likt dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras ju utmarken bara långsamt som en trött försening, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still.

Vindarna här bar inte direkt saltdoft, men man kände ändå vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet. Här syntes åt öster böjda enar och krokiga strandtallar. Man hade få naturliga hamnar men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade aldrig velat starta något fiske här och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden.

Många som beger sig hemifrån skriver så småningom en bok om saken. Människor som utvandrar från en hur fattig och trist bygd som helst vill dock ofta berätta länge om det, och ofta bygger de hela sin identitet runt flytten, och runt det för dem egendomliga, att de ändå aldrig nånsin riktigt flyttat, men att de, livet igenom, befinner sig i ett slags limbo, varken här eller där, och att de tycker att just detta måste man framför allt berätta för andra människor, människor som förmodligen allihop befinner sig i ett eller annat lika ömmande limbo om än just inte i samma. Har man inget annat att berätta om, vilket man ofta inte har, då de flesta människor inte har vare sig någon upplevelseförmåga eller nån fantasi, så kan man alltid berätta om detta ituslitande av ens Ego som situationen med flytten försatt ens ack så ordinära själ. Därför svämmar nu världen över av romaner, poem och visor där någon i tårfyllda ordalag berättar om hur man i det djupa inreslits mellan två kulturer, den man lämnat och den man kommit till, och ingenting utom sentimentalitet kommer ju ut därav. Det är ingen mening med att slitas mellan kulturer. Man kan inte få något ur det!  Det är antingen eller, som gäller! Inte både-och! Stora invandrarländer, som USA och Argentina är helsentimentala kulturer. Ja, det är i själva verket den mest prosaiska historia, världens vanligaste berättelse, man som ut- och invandrare berättar, också när man tror att den är djupt originell.  Så skall man – när man vill bilda sig och göra sig klokare – i görligaste mån söka undvika alla dessa ”flyttböcker”, då dessa alla är de tråkigaste av alla böcker som skrivits, och inte har något egentligt gemensamt med Tusen och en natt, där man sannerligen inte ägnar sig åt att ångestfyllt jämföra äpplen och päron precis. Överhuvudtaget skall man akta sig, om man väljer att berätta en historia, att välja ett upplägg, som är sådant att man är koncentrerad kring ett så distinkt ämne så att man börjar historien med en så att säga rynkad panna, med en bekymmerrynka, och det är sällan så, att man genom att betrakta en svårighet, ett problem, en jämförelse nånsin kan komma till det läge att man alls kan beskriva en verklighet. En verklighet är inte sådan att den är en jämförelse, eller en frågeställning. En verklighet är något mycket större eller åtminstone klatschigare. Alltså bör innehållet, det manifesta centrat i en berättelse vara så litet som möjligt, en ynka sak, som en toffel eller ett sandkorn, eller en diamant, och inget som man behöver grubbla över, för att sedan kring detta utveckla en berättelse, som i sig skapar grubbel både här och där, ty Livet och god litteratur är just som Kierkegaard säger att det är, ”det att bekymra sig”. Och bekymra sig brett. En god berättelse börjar aldrig med en skillnad: ”så var Portland och så var Stockholm”, men med en igenkänning.

Sannerligen, litteratur bör vara sådan att den kastar ut människor nakna i ett träsk varifrån de sedan ensamma får klara sig bäst de kan. Om litteraturen endast bestod av emigranthistorier, i vilket var och en kunde bli sentimental, så skulle hela mänskliga rasen bli tom i huvudet, ty av att ständigt jämföra blir man till slut blind för jämförelsen, och man slutar till slut att tänka. Så är en emigranthistoria som en vacker bild som man tittar på, tills det upplöses i ett töcken och blir ett oformligt vaddå.

De märkligaste och mest gripande historierna är de som inte handlar om en flytt, men om någon som stannar, och har det som hon har det, ty i djupare mening stannar en människa alltid hos sig själv, och den människa är klok som låter en resa, en förflyttning i rummet, just förbli en enkel resa. Och skulle resan vara tur och retur, så låter man den just vara en sådan. Man bör inte grubbla över resor så mycket som över vad som händer i det som är, i det som stannar, det som lever i det aktuella och i nödfall om det som händer i busskupén, vid vägkanten och vid värdshuset. Reseskildringar och sentimentala böcker är gift för själen. Sådana böcker fördummar. En berättelse som redovisar det som händer i den ort och i den människa som bara finns där, den berättelsen är ofta spännande och lärorik. Faktiskt är det så – menar jag alltså - att de intressantaste böckerna skrivs av dem som stannar kvar, på samma plats. Det är inte alla människor som har modet att stanna där de är. Majoriteten av människor på jorden tar till flykten. Man flyr från mor och far. Man åker land och rike kring, till diverse orter där man inte förstår någonting. Men de som stannar kvar de förstår, och de märkligaste skrifter och visor skrivs av dem.

Folk som reser har sällan något tänkvärt att berätta. De kan rada upp tillfälligheter, men aldrig att man hör dem dra några originella och generella slutsatser.

De intressantaste romanerna skrivs också - menar jag - så, att man har väldans lite fakta i dem. Fakta kan man skaffa sig annorstädes än i romaner. Nej de intressantaste romanerna, och man kan här tala om en rent objektiv intressanthet, det är de där man kan skönja en gigantisk kamp mellan författaren och berättaren. Ty vem är väl huvudpersonerna när det gäller en bok om inte den som håller i pennan, och den som är satt att föra talan. Jag menar att sådana personer som hjälten och läsaren, de kommer ju i andra hand. Så utspelar sig det väldiga och det mest intressanta slagsmålet mellan just den person som sitter och präntar och den, vars tonfall mer och mer tar över och vars eländiga värderingar, som syns uppkomma ur något vidrigt avlopp, välla ut över sidorna. Ty författaren har oftast inget att sätta emot berättaren. Allt en författare kan göra är att söka begränsa berättarens plats, så att inte berättaren får breda ut sig med funderingar för varje steg som tas. Ty en alltför stark och potent och fantasifull berättare gör ju hela berättelsen till ett kåseri eller en fars. Och så vill vi ju inte ha det. Någon av oss.

      Så kan man säga att ingenstans finns det så mycken omedelbarhet och omedelbar sanning som i kampen mellan en författare och en berättare. De är helt beroende av varandra. Författaren håller sin berättare med ett fast grepp i håret, så att inte denne pladdrar och fransar ut i kanten, medan berättaren ser till att göda författarens lust med alla sina kostliga infall och sina groteska synpunkter, förutan vilka författaren inte skulle ha något att skriva om. Så är alltså berättarens idealgrepp ett grepp om författarens testiklar, eller uterus, på det att författaren skall manas att söka utvinna så mycken lusta och insikt ur verkligheten som det bara går. Och vice versa.

      Förvisso är det en kamp mellan dessa två. Mellan oss. Det är nu inte berättaren man, såsom läsare, skall lita på. Nej, det är författaren. Berättaren ställs oftast och med fördel ut som ett beläte, som en förkastlig människa. Men givetvis, givetvis, ändå är det just denne som är den intressanta personen här. Om det alls finns någon!! Man kan säga, att berättaren är den som skall avslöja, att det inte finns något intressant i världen, men väl någonting … att älska. Och författaren är den som sansat letar reda på lämpliga objekt för berättarens kärlek. Så kommer man i slutändan att älska både författaren och berättaren. Om nu författaren lyckas. Att ha en berättelse som enbart framföres av en författarröst, utan berättare, det blir ju en oerhört tung uppgift. Det är vid ett sådant läge som man med Flaubert frestas utropa: ”Vilken tung åra är icke pennan!” Så mycket lättare går det om man som författare slipper utforma allt innehåll, skapa alla teman, och om allting skapas i spänningen mellan författare och berättare. Dialogiskt. Här kan man då undra, vad det är som skapas i denna spänning, vad som är innehållet i en sådan tvekamp? Jo, det skall omedelbart sägas, att vad som då uppstår är det oändliga tvivlet, och det är tvivlet som är ämnet i en sådan litteratur. Det oändliga, himmelska tvivlet. Tvivlet är den gudomliga intressantheten. Den mystiska intressantheten.

--------------------------------------------

Tillbaka till vår fattigbyggd i Sverige. Inte långt från godsets gula mangårdsbyggnad löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift till några av den lilla socknens äldre och fattiga. En service som ordnats genom påtryckning på kommunen från Barkholms herre. Det var en mycket antik grönorange buss, med rostfläckar på sidorna. Förutom oljudet från bussen, vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade mestadels växt igen. Kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, liksom denna sommarmorgon, alldeles tysta. Det var som om själva naturen sedan en lång tid tillbaka höll andan. Något väntade, på förändring.

       På Barkholms långsträckta framsida, som brädfordrad och gulmålad vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde långsamt andas in regnet som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog.

Herbert Sprättman, 75, stod ett stycke från mig i en alldeles för stor vit skjorta vid altanräcket och var i färd med, ja hotades i alla fall av, att falla från sin träbalkong på andra våningen i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert fallit, - ett fall på c:a tio meter - , så skulle han, som var förhållandevis skör, inte minst i benstomme och inre vitala organ - mannen är drygt sjuttio -, dött på fläcken.

 Jag själv satt behagligt i en korgstol och drack kaffe. Klockan var väl halv elva. Min egen avsikt var att nu komma ifrån Herbert på herrgårdsterrassen i avsikt att, istället, kunna spana på lilla Mädchen, nitton år. Jag sa att jag glömt min plånbok i vilken jag hade en mängd anteckningar. Jag låtsades söka min plånbok, men, när jag givit mig av efter den så letade jag istället efter lilla Mädchen på så sätt, att jag helt visst glömde bort gamle Herbert, min uppdragsgivare. Jag hade faktiskt just nu glömt att jag högaktade denne, medan jag helt paradoxalt både åtrådde och föraktade Mädchen, en flicka som syntes helt övergiven. Flickan struntade – uppmärksamt - totalt i mig. Så underligt är det nämligen med oss människor och vår åtrå, att vi på samma gång kan åtrå och förakta, strunta i och observera. Vi kan samtidigt attraheras av något eller någon, och repelleras av det eller denne eller denna.  Plånboken hade jag i själva verket, om ni vill veta, i innerfickan, som dessutom hade ett solitt ultramodernt blixtlås, av det hållbara slaget, så att den låg hur säkert som helst där.

 ”Hm, jo”, sade jag alltså, innan jag begav mig iväg och i samma stund spänstigt reste mig från gjutjärnsstolen på övre balustradbalkongen, ”Jag har glömt min plånbok nånstans. Måste ha den.”

      ”Jaha.” sa Herbert och såg på mig, skeptiskt. Herberts blick var intensiv. Mannen var liten och lite kutryggig, nästan pingvinlik och han hade en sträv röst.

      ”Kanske jag lagt den i köket. Hos Liselott…” tillade jag. Liselott var Herberts vänliga, renliga och rundhyllta kokerska och alltiallo. Köket, som jag åsyftade, låg åt baksidan till och var ett rymligt, blåkaklat, skuggigt rum där man kunde sitta ifred och se Liselott sprita ärtor och klappa katterna, som brukade lapa mjölk där till frukost från små rosa fat. Katterna födde vart år var sin kull ungar, som dränktes av en syssloman vid namn Tutor.

         ”Jag går och tittar.” sa jag och reste mig enkelt från det vingliga bordet.