Vansinnet

 

ETT ENDA PROBLEM

Jag kommer ihåg att jag en gång läste en bok av Albert Camus, där han påstod att det bara fanns ett enda filosofiskt problem, nämligen självmordet. Det låter sig ju sägas. Om man med filosofiskt problem menar något man kan grubbla öber i oändlighet utan att komma fram till något svar på det, så kan jag förstå en del av hur Camus tänkte. Men jag har en annan kandidat till det filosofiska problemt par excellence. Nämligen dårskapen.

Få ämnen är nämligen så aktuella för en människa livet igenom som dårskapen eller galenskapen. Är det intgte så att man redan har drabbats av dårskapen, och sitter där komplett galen, så kan det ju i nästa ögonblick vara så att däårskapen vandrar in och tar befälet över ens sinne, och så sitter man där, på den psykiatriska avdelnigne och undrar vem som har rätt, den läkare som distinkt förklarar att man blivit galen, eller man själv, som förklarar att det bara är en naturlig sak att man är orilg över att människor kryper fram i ett i ett från gömställen bakom elementen.

Varför skulle dårskap vara ett filosofiskt problemi högre grad än självmordet då? Jo, för att det inte alls kräver någon handling. Ingen ber dig att välja mellan att avsluta ditt liv genom att hänga dig i garderonbben, för att du är usel eller olycklig, eller låta bli att hänga dig i garderoben av dessa skäl, men dårskapen är blott ett definitionsproblem.

Ett filosofiskt problem är något man kan diskutera i oändlighet, utan att behöva riskera att det i slutändan leder till en så obehaglig handling som att man träder ett rep runt sin hals.

De flerstas mä’nniskor tror att de har ett stabilt förnuft, som de kan lita på i alla väder. Det närmaste vansinnet gemene man kommit, det är att vakna upp efter en narkos och inte riktigt veta var man är, och att i den stunden uppleva att världen är groteskt ofomad. Men detta går över efter en stund och man ler därefter åt alltihop och säger att det ju var väldigt tokigt.

Måbnga människor är disktinkt oroliga över att förlora förståndet. Ja, det finns vissa psykologer – och bevars filosofer också – som menar att man inte är någon riktig männiksa, om man inte någon gång fruktat för sitt förstånd.

Det tillhör så att säga Självmedvetandets villkor att då och då snubbla på uppfattningen attt detta självmedvetande är felaktigt i någon grad, eller att det för en vilse i en omfattning som gör att man inte kan kalla det medvetande längre, men att det mer är en dröm.

I vårt västerländska samhälle är det nu också en ytterligare dimernsion som läggs till frågan om galneskpaen, tokskapen, dåreriet, vansinnesblivandet och det är att det inte är någon allmän föreställning som skall råda hos en själv och ens omgivning om att det just är vansinne som föreligger, men att det ärt en yrkeskår som skall bestämma, enligt en manual, bevars, om Vansinne föreligger eller om det inte gör det.

I alla tider har det vissrligen varit så att det främst är omgivningen som avgör om man har att göra med vansinne eller inte.

I strikt mening – skall vi säga filosofisk – är det där talet om ”sjukdomsinsikt” något helt omöjligt att handha, om man är vansinnig. Begreppet sjukdomsinsikt kan otvivelaktigt gälla om man har en gastrit eller en lätt blodförgitning eller så, men inte när det gäller psykos eller allvarlig depression. Kanske de, som i samband med vansinne, talar om behovet av sjukdomsinsikt, är vaninniga själva. Omöjligt är det inte.

NÅGoN ANNAN måste se dig som vansinnig. Annars är du det inte. Ser du dig själv som vansinnig så är du det inte. (Eller?)

Likt Michel Foucault så bör mnan alltså alltid se vansinnets sociala aspekt som den kanske viktigaste. Den som är vansinnig kan ju, rent teoretiskt, vara helt lycklig i sin tokeribubbla. Vaniinet behöver inte – filosofiskt sätt – vara ett problem såtillvida som att vaninnet skulle göra ett liv sämre än ett liv utan vansinne. Men oftast, ja i 99% av fallen så är ett liv i vansinne sämre. Men allså inte nödvändigtvis. Jag känner till mängder av usla liv, som inte en sekund präglats av vansinne.

Ja, det är alltså om detta som mitt resonemang skall handla.

Hur tacklar man det dystra predikament som innebär att det är de andra som avgör graden av ens vansinne, och hur handhar man det oerhörda problem som uppställs av den licencierade provisionen, när denna helt enkelt, innan de kåser in en för kvällen, helt sonika förklarar att man ju inte har någon sjukdomsinsikt.

Den långa mörke läkaren förklarar med sin barytonstämma att man själv för NÄRVARANDE inte inser att man sjä’lv har en hallucination av den ovanliga sort som innebär att VERKLIGHETEN är ens hallucination, och i särskilt hög grad KROPPEN, då man ju i flera fall under de senaste dagarna förklarat att man tror att kroppen har en sjukdom, medan läkarvetenskapen inte kunnat iaktta någont som helst fel. ”Du sitter ju här,” som psykiaterikern förklarar, och i nästa ögonblick skall man så förhoppningsvis bli av med föreställningen om att man är sjuk, genom intagandet av TRUXAL och så bums i säng.

Som om inte detta var ett filosofiskt problem.

Nu tänker ni att detta kan man tala om i oändlighet. Ja, det var ju det jag sa! Att det nära på bara finns ett filosofiskt problem, och det är vansinnet.


 

Kommentarer

Populära inlägg