Trumbechers diamant
KAPITEL ETT
Telefonsamtalet kom klockan halv två en augustisöndag.
Jag hade just varit ute en sväng invid Majvallen med grannfruns hund, Bandit, och på Seven Eleven för att köpa lite snabbkaffe och croissanter. När jag
kom hem till min lilla pittoreska hörnlägenhet fick jag samtalet på mobilen.
Det var från en ung dam som muntert presenterade sig som Pauline. Hon hade
förmodligen sökt på ”privatdetektiv” och ”Göteborg” på Google, och funnit mig. Hon undrade om hon kunde hyra mig för några
veckor.
“Mitt
namn är Pauline Box. Är detta Bertrand
Nilsson?” frågade hon.
”Jodå.”
menade jag lite paff och tog tag om bordskivan på köksbordet. Allvarligt talat:
hade inte fått så många jobb sedan jag lade av med arkeologin och konsten och slog
mig in i säkerhetsbranschen.
”Skulle
du kunna tänka dig? I undersökande syfte, att hjälpa mig att leta efter en
sak?”,” Du är väl van vid sånt.” tillade hon.
”Vad är
det frågan om då?” undrade jag. Jag kunde på kvinnans röst och tonfall att hon
var ung och van vid att lätt charma sin omgivning. Sådant kan man ju lätt höra.
Hon förklarade snabbt, att det ”ungefär” gällde att bevaka ett arv ”en sån där
tråkig historia” och att hon behövde upplysningar om hur det stod till på ett
mindre gods i Halland som hon trodde sig snart, tillsammans med övrig släkt,
kanske få ärva. Dess ägare hade just dött. En 109 år gammal man.
Pauline ville, kom det så småningom fram, kort och
gott att jag skulle söka upp godsägaren, en viss Herbert Box, under förevändningen
att vilja skriva en bok om honom och hans släkt, för en bygdeförening i
trakten. Den omedelbara orsaken till brådskan förklarades med att släktens
ålderman hade dött och nu hade dennes son kallat allihop i släkten till möte
den 25te Augusti, för att avslöja hur det stod till arvet efter den gamle och
också hur det stod till med ekonomin i det gamla godset och allt det lilla som
var kvar av ägorna, och måhända var hela rasket efter detta datum ute till
försäljning på offentlig auktion.
”Det
talas om att det skall avslöjas något märkligt i ett brev eller dokument av den
avlidne gubben Box, Rudolf Box ….”
Pauline
avbröt sig. Hon hade redan, viss om min samarbetsvilja, sa hon i ännu lättare
ton, förvarnat Herbert. Herbert Box,
sonen till den avlidne, som var ett ensamt gammalt original i 70-årsåldern hade
genast samtyckt till mötet med en ung journalist som dig och sagt att du var välkommen
att husera på godset några dar.
Så var
upplägget. Alltihop skulle för ett par veckors arbete inbringa 40 papp, i mitt
fall, plus fritt vivre på landet då,
vilket den helt klart grundlurade Box skulle stå för. Vad Pauline själv anbelangade
så skulle hon komma någon dag efter och möta mig, som av en slump då. Och Pauline
försäkrade att Herbert inte känt igen hennes röst. Herbert var fruktansvärt
disträ. Hon hade utgett sig för att vara en miss Olga Nilsson.
”Det
handlar dessutom om en diamant. Enligt skvallret. Spännande va?” sa Pauline,
nästan ursäktande varvid hon, troligen på lek, och för att retas lite, tryckte
på några tangenter på sin telefon, så att det blippade i mitt öra.
Eller så kom väl hårsvallet åt displayen.
”Fråga
gärna lite diskret om diamanten!” tillade hon.
Hon lät
väldigt tilldragande. Bättre än de flesta hissröster jag har hört i alla fall.
Såna där inspelade ni vet, som säger ”Våning tre.” Senare skulle jag utröna att
hon kallades för Pallas. Hon hette Pauline Alicedotter Box.
=======================
Sommaren utanför mitt köksfönster på Ekedalsgatan
stod i full augustiblom, tänkte jag, när jag efter samtalet beskådade gården,
träden och himlen från köksfönstret, där jag odlade suckulenter och försökte
driva upp en tebuske från Kina i en kruka. Från frön jag köpt på Ebay. Inte minsta lilla skymt av buske ännu dock, trots att jag
vattnat och hållit på i tre veckor. Jag nämnde att det var ”mitt köksfönster”.
Så himla ”mitt” var det ju inte. Jag bodde i andra hand. Lägenheten tillhörde
mitt ex, Veronica, och det var lite pinsamt att gå omkring bland hennes saker,
medan hon var i Sydafrika. Vad hon gjorde där det har jag lovat att inte berätta,
så det får jag återkomma till i nån annan bok, där jag har andra syften än vad
jag har i denna. För övrigt är det intressant att bo i andra hand. Det där, att
inte känna sig riktigt hemma, är ju något som uppfordrar till en viss
påhittighet och även till en mer prononcerad flit än den man uppammar om man
bor i eget bo. I egen lägenhet kan man ju slappna av, drömma sig bort och till
och med tidvis glömma bort vem man är. Men den som bor i andra hand, den
glömmer aldrig bort vem den är.
Många som
bor i andra hand har förmodligen åstadkommit storverk, som de aldrig skulle
åstadkommit om de bott i egen villa.
---------------------------------
Vädret var verkligen kanon. I Slottskogen, vars
yttre kant jag hade utsikt över, över ett plank, stod träden med almar och
lindar i massiv grönska. C:a 27 grader i luften och härliga, västliga, gammaldags
vindar.
I Majorna ( uttalas:”Majerna” ) i Göteborg finns det
ännu en hel del plank på gårdarna. Som arkitektonisk detalj är planket ofta
beskärt den del av stadsbebyggelsen som karaktäriserats som proletär. Inga
förmögna hus ståtar ju med plank. Man får istället anta att byggmästarna
införde planket i enkel arbetarbebyggelse för att så att säga sära lite på
arbetarna, så att de inte samlades för många. Det kunde ju vara farligt för överheten
Där gjorde då planket storverk.
Det plank som finns på min gård, och över vilket jag
tittar, är nuförtiden fullklottrat med f graffitti, och i allehanda grälla
färger uppvisas nu där både dansande demoner och raketer, samt diverse himla
kroppar och hästar samt en afroamerikan med kulspruta. Konstnärerna i Majorna
har fantasi.
Kanske något mindre regnväder nu skulle dyka upp
från sin vandring över Brittiska öarna, och svalka sensommaren. Gratis
sensommarsemester! Pallas ( som hon senare ju sa att hon hette, och därför, för
enkelhetens skull, heter redan nu ) hade
för säkerhets skull rekommenderat ett litet paraply.
”Vi ses,
min vän.” hade hon sagt, kapabelt och intimt. Hon lät kollossalt vänlig. Visste
hon mycket om mig?
Jag hade i och för sig figurerat lite i lokalpressen
under det året. Tillsammans med en detektiv hade jag, som arkeolog, lyckats
klara upp ett mysterium i Kållered ( en liten ort mellan Göteborg och
Kungsbacka ) där jag i en åker lyckats lokalisera ett släktsilver. Vår klient
kunde därigenom öka sin förmögenhet med c:a 400.000 kronor, varav detektiven
fick 20.000 och jag likaså samma summa.
Det var efter denna bragd, varunder jag tog hjälp av
av hund, Lukas, som tillhörde mitt ex, som jag bytta bana, och blev detektiv.
Och efter ett par dar - för
min del späckade med läsning om Hallands historia, geografi och bönder – sade
jag adjö till min granne, och Bandit,
som glodde på mig med sina dumma ögon, och tog tag i min resväska och gav mig
av.
Jag hade ringt upp min vän Rogier, som är den enda vän jag har,
och sagt att jag skulle vara borta i en vecka eller så. Han kunde ju alltid nå
mig på mobilen, sa jag. Själv skulle Rogier arbeta i en trädgård ute i Askim,
för att göra sig en hacka. Trots att Rogier var 65, så ville han jobba och tjäna
en hacka. Även om det var mitt i sommaren. Med Rogier trivdes jag bra. Han önskade
mig lycka till, men tyckte att arbetsbeskrivningen jag fått av Pallas lät lite vag. ”Var försiktig!”,
menade han.
Grannfrun, som är tjock och
vacker, klagade över sin onda höft, men jag tyckte inte hon såg direkt ledsen
över att jag reste. Hon kanske skulle sakna mig senare, tänkte jag. Jag hade
dock varit inne hos henne och druckit kaffe och beundrat hennes sjötavla, som
bestod av en bild på en enda våg. Jag hade länge grunnat över motivets
symboliska betydelse, ty det ingick i en konststudents vardag att spekulera
över innehåll i konsten.
Efter påföljande onsdag
efter några timmars bilresa var jag där, på vischan alltså. Området, som jag
nådde med taxi - jag hade för tillfället inget körkort, och har aldrig haft det
-, var en karg, kustnära, primitiv obygd, som hette Fjärred, ett litet område i
norra delen av Västra Götaland. Taxichaffisen log och sade, på bredaste
Palermodialekt: ”Molto grazie. Bella tristeza.” Jag betalade honom med kort.
============================
KAPITEL TVÅ.
Jag levde
under denna tid ett enkelt liv. I själva verket var det lite i civilisationens
och det vuxna livets utkant. Och jag hade inte för avsikt, dåförtiden, att
någonsin inordna mig i samhällslivet, som folk ikring mig i samma ålder redan
gjort.
Kanske
avundades jag också den självklarhet och den energi med vilka alla jag kände
tog sig an livet. Jag kände mig mer som en försökare och ett halvfabrikat.
Aldrig kunde jag riktigt känna självsäkerhet och aldrig briljans i något jag
företog mig, och det började gå upp för mig att jag nog inte var något särskilt
alls, och började ställa mig frågan om jag alls dög till någonting här i livet.
Men även
om jag alltså inte var duktig på något, och inte hade någon social kompetens
eller strålande yttre, så hade jag en ganska snabb fattningsförmåga. Jag tog
alltså inte evigheter på mig för att förstå nyheterna i den senaste
mobilmodellen, men hade ett behagligt och snabbt intellekt när det gällde just
sådana saker.
Nå, denna
barnmänniska var det alltså som nu hade fått ett jobb att försöka trassla ut en
släkthemlighet på ett lantgods söder om Göteborg.
Och den
brist på erfarenhet av illistighet, svek, grymhet och falskspel som jag besatt
var i just detta sammanhang ingen fördel. Bättre hade varit om jag varit insatt
i hur sanslöst själviska folk kan vara, när det handlar om att söka tillskansa
sig rikedomar och makt. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att det i
VERKLIGHETEN kunde vara så, att folk faktiskt tog livet av andra personer bara
för att själva få en chans att bli förmögna och uppnå en ställning i samhället.
Jag visste
inte att det fanns såna människor. Det hade inte framgått, helt enkelt, vare
sig under min skoltid eller min tid på konstskolan, att det var så. Den enda
grymma person jag träffat var min massör. Men det skall vi tala om en annan
gång. Så man kan säga att jag var oförberedd på vad som skulle komma i mötet
med släkten Box.
Helt
obarmhärtigt, naket och sant oförberedd.
---------------
Det var nu
onsdag i svinottan i Fjärreds socken. Som inga svin dock skulle slaktas denna
dag, så var ingen människa vaken. Och markerna kring Barkholms gods låg något
blöta efter gårdagens och nattens regn. En ensam hare vände öronen i skogsbrynet,
de spröda veteaxen darrade under daggdropparna och den kyliga morgondimman
lättade i dalen. Himlen över den leriga slätten välvde sig grå, tyst, genomlyst
och skimrade över det gamla herresätet, ett gult sjangserat – men pietetsfullt
bevarat - trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade
fasader, och med sin av krusbärsbuskar och ljuslila aspar kringgärdade trånga
gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt och patetiskt. Godset
var sanslöst gammalt och hade alltså det snustorra namnet Barkholm.
Nu blåste det upp lite grann. De vindade i de
halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog
kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på
Fjärredslätten. Klockan var nu snart elva. Den gamla hederliga västvinden, som
alltid bringat välstånd till denna del av landet, numera skäligen sällsynt
sedan Golfströmmen försvagats något, ryckte bort till och med helt friska löv
från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa
sjok av moln nästan groteskt fram, som på en målning av Velásquez. I den
saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in
över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de städer som omgärdade det
flacka Fjärreds slätter i söder och norr.
Gamla herresäten som överlevt och som – av det
tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen
restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter,
nya silos, nya ladugårdar ( som inte ens kallas ladugårdar ), moderna uthus i
ljus cement, eller – som i Barkholms fall – nogsamt bibehållit all sin gamla
prakt, likt ett föremål på bygdemuséum.
När man kom närmare det gamla godset fick man därför
– när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt
huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en
årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden
av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort
sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda
bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder
stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och
torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade.
Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och
alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig
helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Barkholm på
den omvittnat fattiga Fjärredska slätten och andades evighet – inte utan en
viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet.
Barkholm låg vid sidan av flera andra små gods och
storbondgårdar av avsevärt modernare snitt och med bättre hälsa och ekonomi.
Landskapet var dock bara här Fjärreds socken – på grund av moränmarken -
fläckvis uppodlat. Det var som om bygden aldrig riktigt bestämt sig för om det
var någon idé att alls odla något på åkrarna. I skogspartierna tryckte sig
vildsvinen stirrande och randiga tillsammans inför ovädret, som
onsdagseftermiddagen hotade med. Måttligt skräckslagna och nyckfulla harar hade
snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden nu mogen stod
darrande, ängslig och blind med sina spröt halvdant vajande i solljuset. De
långbenta jössarna hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång
stanna. Biffkorna stod som alltid trygga, varma och ångande, och i stunden blickstilla,
på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade så vitorna
glänste innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd. De ställde sig
till sist under träden i kanten av betet, där ängen sluttade den mot den med
oleander och spretigt ris försedda dikningen, medan solen mellan talrika
molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden. Kanske de poserade
för en lanskapsmålare, som glömt att infinna sig på avtalad tid. Alla djur, alltifrån
dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar och näbbmöss till korpar,
steglitsor och örnar, här på Fjärredhalvöns magra, ömsom steniga, utmarker, var
goda, lugna och religiösa i sinnet. Fälten var visserligen här och där stora
och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten
och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka
ringlande steniga bäckar, mest en huvudbäck, kallad Fjärreds Knarrbäck, som
visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig nånsin svämmade över sina
bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt. All fukt
som fanns kom med vinden, och den räckte ju inte.
Nederbörden i denna landsdel hade alltid varit ett
problem, och överallt hade man dammar och även rader med tunnor för vatten, som
man ibland fick hämta från inlandet.
Analogt med landskapets odramatiska, triviala,
fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Fjärred också själva folket
sedan gammalt till att bli ganska enkla varelser, om än med ett visst
smålistigt drag, människor som inte visste vad en vision var för något eller
nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. Ingen skald
eller uppfinnare, eller politisk agitator hade sitt ursprung här. I dessa
trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en
pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske
eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgiastiker
likt Zinzendorfare och andra blodsromantiker var här alla dörrar sedan urminnes
tider stängda. Och man hade heller aldrig sett skymten av nån socialist eller
godtemplare här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man
egentligen av några allvarligare problem, annat än magerhets, torkans och
tristessens. Detta var kort sagt inte den sortens land och mark man startade
krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig.
Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och
letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet,
närapå helt utan fest och glam. Fjärred var en odramatisk halvö, en utmark, i
ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den
gröna och delfinfria. Hade Caesar eller Napoleon kommit hit så hade de dött av
leda. Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter
ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något
närapå försumbart. En utmark vetter mot ett intet. En utmark är ett område man
aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns i stort sett ingenting.
Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på
jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en
mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Det är intresset
som föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover
allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet. En utmark är likt
dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då
förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött och omusikalisk försening
och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När
den kan, om den kan.
Vindarna här bar visserligen salt och lite fukt då
och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark,
att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit
dess främsta kännemärke, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var
nära det stora västerhavet. Här syntes nämligen i österväg böjda enar och låga,
krokiga strandtallar som med ena handen stödde sig mot granithällen.
Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot
Kattegatt, apropå fisklöshet, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från
Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man
hade alltså aldrig velat starta något fiske här, och från trakten hade utvandrat,
bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av
vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på
grund av den magra jorden och bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma
hade lämnat Fjärred. Nu var det akut brist på folk i alla dessa socknar, och
mest i Fjärred. Det var inte i dessa trakter som kondomfabrikanterna hade sina
bästa kunder.
Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft
jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av
utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de
gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler
som brukats genom århundradena. I Fjärred var det dessutom så illa, att det
egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa
det gamla skräpet, och så var tusentals lador och schapp som stod och lutade
sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med
gammal bråte av detta slag. Samt åtskilligt annat, som det skulle ta månader
att räkna upp. Ibland disputerade drängar glatt om vad det var för pryttlar man
hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg,
trallor, grepar, ystkar, hovtänger, potatisämbar, skovlar, skaklar, ässjor, sågklingor,
plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck,
hammare och spik, tjurselar och mjölkmaskiner och fan och hans mormor, som låg
huller om buller, och intrasslade i varandra i skjul efter skjul. Månne man
inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli
kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket
här ville ha hit Antikrundan. Man var lite folkskygga. Och vägnätet var inte
något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från det tunnväggade
godset Barkholms gula mangårdsbyggnad, invid kanten på den närmaste
åkerlapparna, löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande
passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla
socknens äldre och fattiga. En service som ordnats genom påtryckning på
kommunen från Barkholms herre, Godsägare Box. Det var en mycket antik
grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom
oljudet från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa
enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det
alldeles tyst kring godset. Åkrarna i den omedelbara närheten av Barkholm hade
mestadels växt igen och allt var på sina ställen blott stubb och ogräs. Kråkorna,
som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom
småfåglarna i allmänhet, liksom denna sommarmorgon, alldeles tysta.
KAPITEL TRE.
”Det är framför allt viktigt att inte låta psykåpaterna styra världen.
Vad vi behöver i en modern värld, där konsten å övertyga har blivit en så
viktig del, är en sköld emot psykopaterna. Ty de ( eller ni, eller vi ) är så
duktiga på att via ord övertyga, på ett övertygande sätt.”
Det ansåg Tutor
Larsson, som var en ung blond dräng på Barkholm och som klädd i grå, säckiga
byxor gled han just nu fram på en cykel upp mot godset, blängande upp mot
solen, som just skulle till att gå i moln. Kanske skulle de te å bli lite regn
i alla fall. Man kanske skulle ställa fram e tunna.
Tutor var
politiskt intresserad, vegan och för barnbegränsning.
På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot
väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen
förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade
fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på
grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet
från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i
näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären
förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det
visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och
ställt på ömse sidor om trappen.
Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal
gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen.
Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster,
givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa
denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora
bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över
huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en
stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som
klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita
bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången
en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.
Där stod nu jag på trappen, anländ från det stora
Göteborg, och med föregivet ärende att skriva en artikel om godsägaren. Jag
sneglade ömsom på Tutor, som steg av sin cykel och höjde handen till hälsning,
sävligt, som seden är på landet.
Godsägaren Herbert Box, 75, en kortväxt, spänstig
man med markerad näsa, flint omgärdad av flottigt svart hår och skarp blick stod
ett bra stycke från mig i en alldeles för stor vit skjorta uppe vid altanräcket
och var i färd med, ja hotades i alla fall av sin träbalkong på andra våningen
i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert fallit, - ett
fall på c:a tio meter -, ty själva byggnaden var onekligen hög, så skulle han,
som var förhållandevis klent byggd, och till åren, och hade ömtåliga inre vitala
organ, dött på fläcken.
Jag vinkade upp till den vitskjortade mannen och
skrek:
”Hallåå! Detta är Bertrand Nilsson!”
Då mannen inte svarade, men snabbt försvann från balkongaltanen,
troligen för att söka upp en trappa som ledde ner till den plats där jag stod,
så såg jag mig omkring och insöp godsets yttre enkla skönhet och atmosfär.
KAPITEL FYRA.
Egendomligt var det för en stadsbo som mig att befinna
sig på landet. Man kom så att säga när marken och vattnet och animaliteten, och
kroppen reagerade med att aktivera sig, försätta sig i förhöjd beredskap, när
den omströmmades av allt detta friska syre, som om den undrade vad detta var
för en egendomlig omgivning. Det egendomliga var ju inte den friska luften, men
att min kropp vant sig vid en osund halvtillvaro i stadsluften.
Det började nu faktiskt regna, från en blott
halvmolnig sommarhimmel. På landet handlar nästan allting om väder.
”Jaja.
Javisst.”, sa Herbert, medan han stod och trummade på det vitmålade trätrappräcket,
och de första regnstänken regnstänk yrde kring hans tunna svarta hårtestar.
Ansiktet var ett nät av rynkor. Hundratals, kanske tusentals av små, små
sådana. Lustigt, tänkte jag, hur vissa människor blir hur rynkiga som helst,
medan andra behåller ett babyutseende till sin hundraårsdag.
Det mörknade nu, trots att det var blank onsdagsmiddag,
och så började att storregna. Detta föranledde drängen Tutor att – avbrytande
lagning av en motorcykel i det söderöver liggande lilla garaget - genast ta in
hunden, Pontius, från sin kedja på grusplanen på framsidan. Han hade slängt på
sig en ljusblå regnrock och en rutig keps och vinkade upp mot oss där vi satt
på verandan halvt i skydd mot regnet, som snart smattrade mot tak och balustrad.
Verandans tak var nämligen bara ett halvtak.
Jag såg upp
mot husgavlen och såg i ett fönster under taknocken ett blont flickansikte.
”Åh,” tänkte jag. ”Här bor det fler!”
Herbert och jag tog oss upp för trappan och genom
en unken hall och sen upp för ytterligare en trappa in i vad som skulle föreställa
salong. Här fanns massor av fåtöljer och soffor, samt bord med tillbringare på.
Tutor
släppte med en osynlig blinkning in hunden till oss.
”Det är
bara ett sommarregn!” sade Herbert godmodigt. Likt många välbeställda människor
med fina anor, så hade han ett lätt sätt och såg förnöjsamt på livet. Lugnet
gick i själva verket i släkten. Lärde jag mig senare. Ingen med namnet Box hade
nånsin haft ens en antydan till hysteri. Ytterligare en förmåga gick i släkten:
reflexionen. Det skymtade alltid av reflexion i Herbert Box´ ögon. Liksom hos
flera av hans släktingar.
Det var givetvis ett sommarregn, tänkte
jag.
”Det är
bara en skur…” sa jag, förstärkande och kikade upp mot molnen där solen skymdes
av det blekgrå, och böjde undan det blommiga, lila-rosa draperiet in mot Herberts
stora salong, den berömda Boxska salongen, som till och med en gång – det
skulle jag få reda på senare - hyst självaste
August Strindberg. Talrika var ju gästerna som genom tiderna flockats på
godset.
Salongen, den murriga, med gröna tapeter ( jag fruktade
att de var av den gamla sorten, med arsenikfärger ) låg alltså direkt innanför den stora balkongen
på andra våningen i träslottet. Min ungdomliga entusiasm och nyfikenhet hjälpte
mig inte alls att lyfta undan tygschoket, som var nån slags brokad och tungt
som cement. Under tiden började det mullra i fjärran nånstans, på sensommarvis,
och regnstänken blev allt fler. Dropparna föll på träbeläggningen intill räcket
på den breda altanen och bildade fläckar på träet.
Det är
ibland osäkert varifrån oväder kommer. Detta kom från väster.
”Jag
skall hämta mitt paraply!” ropade jag socialt och teatraliskt, när jag tog
steget in i salongen, där jag, glidande lätt på en mycket liten, koboltblå äkta
matta, just höll på att välta en stor blommig utsirad, mörkröd venetiansk
porslinsgolvkruka med en svärdsflikig, burmesisk palm i. Invid krukan lutade
sig en gammal träklarinett med löst hängande beslag av ljust ärgad mässing. På
klarinettens klockstycke fanns ritat med vit täckfärg ett äpple. Den var sedan
länge helt ospelbar, bedömde jag. Men i paraplystället, där jag ställt mitt
paraply såg jag nu mitt röda paraply, som hemtamt log mot mig.
Periodvis är jag – det skall jag erkänna - en
älskare av accessoarer. Jag kan inte se en hatt, en schal, en fingerring eller
en läderväska, utan att det vattnas i munnen på mig. Och just nu var jag mycket
fäst vid min plånbok, mina rödblårandiga, tunna strumpor och likaså vid mitt
paraply.
Då kände jag, innan jag hunnit greppa min ägodel,
plötsligt hur någon grep tag i mig bakifrån i mitt läderskärp och halade ut mig
på balkongen igen. Det var givetvis Herbert, - och vi var återigen tillsammans
ensamma ute på den med svenska mått mätt enorma träavsatsen. Herbert hade på
något underligt vis praktiserat sig iväg efter mig på och alltså fått tag i
mig, antagligen för att påminna mig om något för mig upprörande. Det finns
överhuvud taget ingenting så hemskt i hela världen som när mycket gamla
människor återfår oanade krafter från förr och visar prov på dittills oväntad
slughet, sans och överlevnadsförmåga. Jag hatar det.
”Jo det var ju något som jag glömde.” ropade Herbert
Box och han blottade i si leende sina mörkgula tänder. Även det en
överklassmarkör, tänkte jag. Överklassen behöver inte ha blekta tänder. De är
så säkra på sig själva att de kan gå omkring och le med sina fula betar ända
upp i nittioåren. Framtänderna i sina ömkliga sneda tillstånd tycktes emellertid
stråla av hemlig visdom.
”Jag glömde fråga vad du skrivit förut?”
Regnet som nyss börjat så bra, tvekade nu plötsligt
och höll sig kvar uppe bland, eller i, molnen, som om det för regnet var mycket
viktigare att åskåda fortsättningen på dramat mellan Herbert och mig, än att
störa detsamma genom att brutalt falla ner på balkongens halvmurkna, mer än
sekelgamla träbeläggning. Analogt skingrades nu också här även molnen, och som
genom ett under så löpte det sedan en solstråle ner genom en lucka mellan de
jättelika, blå ångformationerna ner på både mitt unga huvud och på Herberts
likaså, och vi satte oss ner igen, jag tvunget, Herbert belåtet, illistigt
lismande och tryggt, svepande med den tunna handen genom de små, upproriskt
flygande, grå hårtestarna. Som om inte detta var nog, så, just som jag skulle
till att svara, stack nu plötsligt den blonda flickan, som presenterades av
Herbert som Mouchette, frågade om vi inte möjligen ville ha var sitt glas Vermouth.
”Ja tack,” sa Herbert.
Herbert, som, med sin vådligt krokiga näsa mycket
väl kunde misstänkas vara av judisk härkomst, hade i själva verket en så mörk
hy, att man även kunde ta honom för en indier eller kazak och ögonen är
likaledes så kolsvarta, trots hans ålder, att det inte vore helt fel att tänka
sig, att han kom från en urgammal, helt indo-romsk, släkt. Vem vet? De
halvadliga Box´ ursprung har ännu ingen lyckats kartlägga till fullo.
”Jag har faktiskt inte publicerat mig offentligt
ännu. Detta skulle vara det första,” sa jag.
Det ångade starkt ute på balkongen från ormbunkarna
som växte invid husnocken. Fåglar uppenbarade sig snabbt. Likaså kaniner, harar
och råttor, kattor, mullvadar och vildsvin. Sommaren var för övrigt ovanligt
varm och solen var ovanligt stor detta år. Solen var i själva verket så stor,
så oformligt stor, att jag ibland om nätterna, i drömmen, fruktade jordens samt
alla åtta planeternas snara undergång. Regnet skulle komma åter, tänkte hararna
på gräsmattan utanför godset och vildsvinen i skogsbrynet. Regnet skulle komma,
sjufalt starkare. Kanske byte sommarvädret nu stil.
Jag stirrade nu på Herbert Box, ättling till
August, som satt bredvid mig i en korgstol på balkongen i eftermiddagssolen.
Här ute på den vidsträckta balkongen, som var lika rymlig som rotunda, eller en
mindre allmogedansbana, stod rader av korgstolar, åtminstone fem. I dessa låg
dessutom små filtar eller plädar som man kunde ha om knäna, kvällstid eller om
natten, samt en mångfald platta kuddar, vissa i lintyg, andra i plysch, vissa
randiga andra glansiga och med blommor på, åter andra svarta som sorgen. Ty här
på godset var alla som var kvar, vilket inte var många, ganska frisinnade och
man plägade tjattrande som babianer njuta av livet och av varann. Eller så
drömde man sig tillbaka till svunna tider under en pläd, stilla spelande på
Cittra läppjande på en Martini.
Balkongen, eller toppaltanen, - ty det fanns en
altan på första våningen också, där man aldrig var, men enbart passerade och
som tjänade som skräpupplag - syns ha varit byggd, dels som resultat av en idé
om det imposanta, dels för att göra slottet till en fristad för berättande, ty
utmed hela denna kust var det snart väl känt bland alla bildade människor att
ingenstans i världen berättades det så underbara historier som på Box´ balkong.
Således var nu balkongen, eller den med granatäpplebalustrar, försedda altanen,
även försedd med stora spaljéer, på vilka klättrade en mångfald vildvin och
rosor och diverse krälväxter, som gjorde att akustiken här ute blev perfekt och
som agerade vindfång. Några uttjänta tresträngade fioler hängde också i tunn
ståltråd längs husväggen, där de stilla sjöng utan minsta stråke. Man hade även
några fågelburar utställda här och där, väl meterhöga, i vilka tama fåglar satt
och stirrade med sina koksbitar till ögon. Kanske de memorerade allt som sades
här ute, och ibland lade de sig förmodligen i samtalen med gåtfulla repliker.
Och så hade de nog gjort i generation efter generation, resonerade jag med mig
själv.
”Jaja,” sa Herbert Box generöst, ”nån gång skall ja
vara den första.” Jag tyckte bara att du inte såg ut som en student precis. Du
är väl i trettioårsåldern.”
”Exakt,” sa jag, ”jag fyller trettiotvå nästa
månad.”
”Säg bara till när vi skall börja. Vi kan vänta
tills i morgon. Jag har mycket att berätta om godset, och här finns mycket att
se. Se dig omkring, och fråga vad du vill. Du har ju också Tutor ( Herbert
nickade åt garaget till) och Liselått, kokerskan och Mouchette,
trädgårdsaspiranten, att tillgå!”
Jag nickade och tackade försynen för att den gett
Herbert ett så lättsamt sinnelag. Men nu var jag för nyfiken för att tåla mig:
”Jo, er far, Rudolf, han bodde alltså också här och
dog här?” frågade jag utan något särskilt tonfall.
”Jodå, i bortre tornet därt, i norr, där bodde han.
Vi begrov honom i Söndags. Han ville ha en lugn gravsättning här bakom.”
”Bakom?” sa jag.
”Jo, vi har ern liten kyrkogård på baksidan. Kan
visa den sen.”
”Åh, det behövs inte,” sa jag, ”Jag hittar själv.”
Kapitel fEM.
Senare på dagen tog jag
så, iklädd ett stort svart regnställ, en tur ut till vagnlidret, som låg invid
garaget, där man antytt att det skulle finnas antikviteter. Lidret låg ett fjortontal
meter söder om Liselåtts kök, bortom rödbetsodlingen, och jag såg redan på håll
genom en rabatt av solrosor som dolde halva fasaden. Intill var garagedörren
öppen och det lyste av ett skarpt sken
därinne bland motorcyklarna. Kanske att någon svetsade. Och mycket riktigt. Det
var Tutor.
”Hallå,” sade jag och
böjde mig in över den breda, av ardenners slitna, tröskeln.
”Hallå ja!” svarade den
unge mannen i keps, som i detsamma slog av svetsen och lade den i en ljusblå
stållåda och reste sig upp från intill den jättelika motorcykeln, som var
större än han själv.
”Så det ska skrivas
godsets historia, har jag hört?” sa han, och sträckte fram svetshandsken, på
skämt mot mig.
”Asch, huvuddragen bara.
Ett sånt här gods historia kan ju egentligen aldrig skrivas,” sa jag, och
gladde mig åt min egen fyndighet.
”Ni är klok ni,” sa
drängen och iakttog mig med intensiv blick. ”Ni kommer å gå långt. Det hör
jag.”
”Asch, jag är nybörjare
på det här. Vill bara skriva en bok och tjäna en slant. För uppehället,” sa
jag, lätt insmickrande, viss att jag talade med en arbetare.
”Jaja. Men vet ni alls
något på förhand om Barkholm då? Det är inge tlitet ämne ser du….”
”Nä, jag hittade inte
mycket. Det lär ha byggts en tennisbana. Det är allt…”
”Jepp,” sa Titor, som nu
tagt av både keps och hanskar och som sneglade uppåt väggen i lidret. Där fanns
några hyllor med dammiga och sotiga böcker bland spindelväven under taket.
”Får se om fladdermössen
har ätit upp allt här…”
Han började rota
xxxxxxxxx
I samma stund small det
till ute på vägen, bakom lindallén. ”PANG,” lätdet.
”En bil,” sa Tutor.
”Jaja, men varför small
det?”
”Den körde väl på nåt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar