tänker jag då

      När jag tagit mig ner för de knirkande trapporna i kolmörket i trappen och nått den lilla hallen, så såg jag där ett par gula ögon. Det var givetvis katten. Sara hette hon. Det stod på en lapp på hennes halsband, som jag skymtade i det månsken som slapp in genom en liten fönsterglugg vid trappfästet. Lukten i trapphuset var speciell, och det skulle ta en gof stund att redovisa denna mystiska odörs sammansättning. Man kan tänka sig våt masonit, kattpiss, gammalt läder, ärg – som från gamla tromboner – trasmattor, ruttna ägg, grisjuver, gamla biblar, o.s.v. Jag smög ner, lyfte mina ben ett och ett över katten, som fökjde varje min rörelse med lika delar intresse och misstänksamhet, utan att man därför kunde kalla intresset misstänksamt eller misstänksamheten intresserad. Slutligen kom jag till ytterdörren, som knappt ens var stängd. Den hängde lös på sina hakar och orkarde inte ens ge ifrån sig ett gnissel när man sköt upp den. När jag väl fått denna port ...

 

 ....... Jag läste en gång en anteckning som rörde skarpsinne. Jag tror det gällde filosofer. Den löd ungefär så här: Aldrig nånsin är dessa så enastående skarpsinniga i sina resonemang som när de vet om att de har fel, men ändå beslutat sig för att göra allt för att dölja detta. Nu kan man tänka sig att även detta kna göras god litteratur av. Och vem vet, kanske är det själva kärnan i litteraturen, detta att uppamma den allra yttersta skaprsinnighet, för att dölja att något i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Kanske är det jag skriver just nu just ett exempel på detta enastående skapsinne. Jag redogör här, i skenbar oberördhet för en liten vitsighet, medan jag i mitt sinne är ganska noggraant exakt i motsatt sinnestämning mot den ni percepterar med era förnämlöiga sinnesreceptorer, som ni har till låns

  KAPITEL FYRA   Li ksom jag alltid känt en dragning till vansinniga människor har jag, beträffande kvinnor, i hela mitt liv enbart umgotts amoröst med blonda, kattlika kvinnor av den där sömniga typen, som man får dra omkull utan att de gör så mycket väsen av det hela, men mest drickar lemonad under tiden. Så var också Els-Marie av det lasciva, sävliga och rågblona, lite lätt korkade slag, som jag alltså trodde mig föredra. Det är ju aldrig lätt att veta vad man föredrar, då man kan tända till på de mest otroliga kombinationer. Jag blir ju mest upphetsad av små mörka,veslilika rågummibröstade tonåringar, men dom är ju alldeles för besvärliga att ha och göra med i längden, så därför håller jag mig till de typiskt Vimmerbyaktiga, som man lätt kan hunsa hit och dit. Nu hade Els-Marie blivit sjuk, eller åtminstone fått en kämpa. Hon hade råkar göra illa sitt knä ordentligt i det att hon fastnade i en trampolin. Knäet bröts och sedan dess så är hennes mest vanliga replik, ...