En osentimental resa. Kap. 1.

 

EN OSENTIMENTAL RESA

En roman.

av

Bill Clactoe

 

Kapitel 1.

Starotsken försökte hejda mig, men det var omöjligt. Inom kort hade jag fått tag i en mindre båt - benämnd S/s Vita, en gammal skorv, troligen rysk, en mörkgrön och vinröd lastbåt med rostig järnplåt - som förde mig till en öde ö utanför kusten, och som det var en kompetent besättning, trots att allihop var från Irak eller Kurdistan, gick seglatsen på bara runt en timme.

Jag steg iland och möttes av ett gigantiskt oväder med åska. Väl inne i ett obebott hus slog jag mig till ro, men hörde rätt vad det var några vargar utanför. Jag tog för sannolikt, att jag och vargarna var de enda levande djuren på ön. Mitt i åskvädret ställde jag mig den lustiga frågan om jag skulle öppna dörren för vargarna!
Det var rakt emot mitt eget Själv som jag öppnade. Vargarna smög då försiktigt in och lade sig kring den öppna spisen och slöt ögonen. Efter att ha givit dem och mig själv bröd och soppa, som jag hittat i en kökslåda i huset, så sov vi alla fyra hela natten för att dagen efter anträda en lång, en längre resa.

Jag vet att detta låter otroligt. Vi gick emellertid - efter frukost - sedan allihop genom en underjordisk tunnel vars öppning jag också hittat av en slump till en annan, en lite större ö, där det då för tiden fanns ett palats, fyllt av figurer i terrakotta samt försett med två tjänare, Elim och Pramalan, av uråldrigt släkte tycktes det, även om de var unga och intelligenta, som förde oss - mig och mina vargar - in i ett bekvämt rum på andra våningen med utsikt över ett hav med blå av den genomlidna stormen uppbrutna isflak. Väl inredda här började vargarna och jag ett liv långt ifrån Prexezla - där starotsken och min gamla släkt ( rester av den ) fortfarande bodde - för att utforska och skapa oss ett nytt liv. Tyvärr skulle vargarna efterhand besluta att lämna mig åt att söka mig en framtid själv. De ville förmodligen inte vara till ytterligare besvär. De såg ju att jag nu hade två tjänare till min hjälp.

Jag satte mig vid ett stort skrivbord i mörkt trä och tog en penna och ett papper från en hög som låg där i halvdunklet och började skriva ner mina minnen från Prexezla, allting om dessa stora släkter i dessa kalla länder, farbröder med kindskägg och mostrar, lesbiska med jättebröst, som kom på besök hos oss på Prata 71, allt medan jag, ännu liten, bakom tjocka glasögon, förundrat sög in alla intryck och sparade dem i maggropens själ.

Jag skulle förmodligen inte på länge återse Prexezla.

Det fanns nämligen ögonskenligen saker som stod i vägen. En av dessa var diamanten i min stövelklack. Eftersom min släkt – som tidigare praktiskt taget styrt hela stan - kommit i onåd i Prexezla, så hade släktens huvudmän beslutat att investera den återstående förmögenheten ( vilken i sanningens namn skulle kunna köpa en halv mindre stad ) i en sällsynt jättediamant. Denna hade man sedan låtit en skomakare – vars namn var Lubitsch – sätta in i det inre av min högra stövels klack. Där satt den nu.

Man hade sedan bett mig resa till Paris, för vidare order. Förföljelserna ökade, och många av släktens överhuvuden hade redan blivit antingen fängslade eller hängda, och jag var då tvungen att fullfölja den plan, som jag först tvekat inför. Att ta mig till Paris. Jag gick så till Starotsken och berättade allt, efteersom denne var en släkting till mig. Starotsken varnade mig då. Men jag fattade till sist mod, och nu var jag på väg. Kanske till Paris, kanske inte.

Jag väntade mig att förföljare skulle ta upp jakten, på mig och på diamanten.

Jag  skakade försiktigt på högerbenet, med dess stora stövel, med klack. Den 5 centimeter höga klacken var stabilt fästad vid stöveln, och hur mycket jag än skakade om den gedigna fotbeklädnaden, så avslöjade sig inte den i klacken gömda ädelstenen sin existens med minsta ljud. På ett solitt sätt var den alltså förankrad inne i klackens mörker, till min belåtenhet. Att jag råkat bli släktens utvalde var dock en källa till delade känslor hos mig. Jag hade helst velat slippa vara släktens hopp och framtid. Men nu var det som det var.

------------------------

Jag hade skickat ut Elim på jakt efter höns åt vargarna och gett båda mina tjänare order om att flytta upp biblioteket ifrån magasinen samt upprätta en telefonlinje till Europa när jag plötsligt hörde en röst utanför dörren till mitt halvupplysta rum, in i vilket en månstråle just kastade sitt sken.
Det visade sig nu att det var en lokal berömdhet jag skulle få möta, den prostituerade Baruda, en elegant yppig dam i grå dräkt, vars händer var som liljeblad. Hon slog sig ner i en soffa, anvisad av mig och jag tog fram en flaska portvin ur ett skåp, som inte använts på länge, ty gångjärnen gnisslade förskräckligt, och efter några inledande fraser på det lokala språket, som jag av en slump lärt mig som 10-åring, började nu Baruda ( ett förfärligt namn, egentligen ), Baruda Lincolnsson, lägga fram sin sak. Denna var på intet vis enkelt. Jag såg också i hennes ögon detta tvivel, som jag alltför väl lärt känna i Prexezla som ett tecken på att allt nästan var förlorat:

- Gör mig lycklig, herre!

Vid detta tilltal var jag ju tvungen att ta mig en längre funderare. Vem var jag , och vem var hon ? Väl medveten om skillnaden i klädsel. Mina egna kläder var närmast luffarkostym medan hennes var haute couture. Och vem trodde hon att jag var? Härskare över detta slott? Och vem var hon då i relation till denne presumtive härskare, som hon så ampert kallade: "herre"?
Jag ville på intet vis utnyttja min situation utan sade helt enkelt.

 - Jag kan på inget vis tänka mig hur jag skulle kunna göra Er lycklig.

Baruda log ett bländvitt leende och jag betraktade hennes utsökta sinnliga brasilianskt-asiatiska drag. Viss om min oförmåga och mitt slitna utseende sade jag ändå:

- Stanna här och se …. om du trivs!?

Baruda log återigen gåtfullt.

- Min familj då?

- De är alla välkomna. Vi har - förmodligen ett överflöd här. Av allt. Det är vad jag tror…. Kalla mig …. Greve Vaktel ! ( Det var djärvt sagt, men hon reagerade inte märkbart. Att hon hade en stor släkt var jag inte beredd på. ) Jag ringde via en klocksträng på min ledige tjänare, Pramalan, och bad denne göra i ordning en extra middag till Baruda och hennes familj. ( Fadern och modern var visst döende och hennes syster visst dövstum. ) Pramalan lovade att steka upp några höns.

 
Efter detta mellanspel satte jag mig åter vid skrivbordet och skruvade upp ljuset på fotogenlampan, grep penna och skrev:
"Mina tankar går till den lilla charybdiska kvinna som läste sagor för mig som liten."

Nu hördes ett bankande på dörren och Elim kom förskräckt - utan tillåtelse - in med en livs levande papegoja. På dessa breddgrader. Vi tog den gröna fågeln och bäddade ner den i en kartong med bomull och matade den med fikon, som vi hittad i det lilla ålderdomliga köket, där den enda belysningen var just månskenet.

Papegojan såg på oss med kärleksfulla ögon och jag undrade i det ögonblicket mycket över reptiler och dinosauriers själsliv.

 

Elim, vänlig och blid, log och jag bjöd honom in till ett glas portvin, även han. När vi satt så som jämlikar - efter att ha möt ett naturens under - så dristade sig Elim, efter en viss vånda, att fråga:

- Kommer ni att stanna länge här?

Det tyckte jag var en svår fråga. Men jag sade
- "En man som rymt, trots varningar; en man som besegrat svårigheter större än vad någon annan mänsklig varelse någonsin har gjort, vad skulle han svara på en sådan fråga, som ju i det perspektivet är trivial, annat än: "Jag har ingen aning!""

Jag visste inte själv var jag fick denna svada ifrån, och jag förvånades över hur jag med mina ord målade upp min person och mitt öde.

Men kanske var det en ren slump.

Elim log. Han såg ner i golvet och sade sen.

- "Så säger ni, från ert land, när ni vet att ni kommer att stanna för evigt…."
Jag stirrade förundrad på portvinsglaset som nu - av någon absurd anledning - antog enorma proportioner.

- Se till att vargarna har det bra! Och låt nu ingen störa mig, för det är nu sent på dagen. Och kalla mig för Greve Vaktel !
Elim reste sig, leende som alltid, borstade av några dammkorn från sin närapå lysande gröna dräkt och gled ut ur rummet som nu hade en behaglig temperatur kring 20 grader Celsius. Jag gick till den låga bädden över vilken ett simpelt tryck i vitt och blått förklarade: "Ingen lever för evigt."

Så lade jag mig till rätta för att sova - med Barudas blott alltför vackra ansikte på näthinnan - den första dagen på denna nya märkliga ö, långt , behagligt långtifrån Prexezla. Men jag bedrog mig, ty dörren flög upp, ja så hastigt att den genast slog igen av rekylen. Men ändå hade Elim slunkit in och nu böjde han sig flämtande över mig och sade upprört med en stor oro i det annars så lugn ansiktet som kröntes av en kal hjässa:

- Nu har trupp landstigit!

- Trupp!

- Ja, via patrullbåt!

Jag rusade upp, omedveten om min nakenhet och Elim höll fram byxorna åt mig. Tillsammans var vi snart ute på balkongen, som hade ett bröstvärn med små tinnar på. Himlen var mörk men överdragen av ljusbeiga skyar, som aldrig förekom i mina forna hemtrakter. Ljudet från det närbelägna havet hördes som ett jämt brus. Några röster trängde dock igenom…
- This way, it must be this way!

Pramalan hade - klokt nog - utan vidare släppt in dem på slottsområdet och jag sände ner Elim för att sända in truppen I den stora salen på botten våningen. Jag såg mig om i de övre rummen efter några bättre kläder, letade i skåp och skrymslen. Jag fann en rund svart hatt som jag pressade ner nästan över öronen, tog ner en sabel från väggen och gick så ner för att möta de engelsktalande. Det visade sig vara fem amerikaner. En av dem, som hade fler stjärnor i mössan än andra steg fram och tog mig i hand.
Han förklarade med omsorg att de var ute efter en viss Herr Belfrage.

Elim, som förstod engelska utmärkt, sade till mig att det var slottets förutvarande herre, som just förra månaden givit sig av.
Jag meddelade officeren detta. Han såg tvivlande ut på ett lustigt vis.
- He has left? But who are you? Jag förklarade inte detta utan ljög.
- Jag är ägaren.

- Jaha, ni är chef för I.V.O.R.A ? skrattade han med sina blixtrande vita tänder glatt fientligt synliga.

-Inte chef, jag är ägare till slottet.
- Men det är I.V.O.R.A s slott! påstod den unge mannen med bred texasdialekt.

- Jojo. Jag vet. Jag blev utsedd igår till permanent upprustare här.
Nu suckade amerikanen och tog fram en mobiltelefon.
- Jag måste kontrollera.

- Sen åker ni, sade jag och visade sabeln.
Den telefonerande mannen sneglade under samtalet på det antika vapnet som jag höll lite fram mot honom. I mitt stilla sinne tänkte jag hur jag betvingat de tre grå ulvarna med blotta viljestyrkan.

- Jaha, sade den unge insatschefen slutligen. Om inte Belfrage är här så drar vi!
De gjorde så utan att genomsöka slottet.
När de gått skrattade Pramalan för första gången.
- Så är dom alltid, jänkarna! Bara buss på….
- Är dom det? frågade jag med en viss tillrättavisning varpå Pramalan blev sitt "vanliga" buttra jag igen, plutade med de breda läpparna och sa:

- De faller mig inte i smaken.

     Elim kom till min hjälp.

- Vad vet vi?

- Ja, vad vet ni? Sa jag och började gå mot trappan till övervåningen. I ett hörn vid trappan låg vargarna och halvsov, flämtande , mätta av höns.

Medan detta pågick hade Baruda hållit sig i sin svit i ett av slottets tre röda torn med sin familj. Hon dök nu upp. Klockan var två på natten den första dagen.
Hon hade med sig den gåtfulla Elena, den dövstumma, som var förfärligt påpaltad, antingen för att dölja sin magerhet eller för att hon helt enkelt frös.

- Elena har huvudvärk. Har du en tablett?
- Hur vet du att hon har huvudvärk? Hon kan ju inte prata!

- Hon kan peka! svarade Baruda argt medan hon iakttog mina bara blåa anklar som syntes för att jag inte haft tid att sätta på mig strumpor. Alltid detta trakasseri angående klädsel just från hennes sida!

- Jag har inga tabletter. Inte en enda! Fråga Elim eller den andre!

- Det har jag redan gjort. Jag har bott här i tre år och här finns inte minsta tillstymmelse till medicin.

 - Du kunde ju varit här när amerikanarna var här. Varför gömmer du dig?

- Jaja. Skall det vara på det viset, så får det duga med portvin!

- Nå, det var ju sjutton, sa jag och körde ut henne ur rummet. Hon tog med portvinet.
- Djävla fnask!!! skrek jag efter henne. Varför jag då såg Elena snabbt vända sig om, det hade jag ingen säker aning om. Hon visade då och då upp ett rött äpple hon gömt i kappan. Så var det. Jag misstänkte att hon hörde. Folk ljög tydligen här. Och här var fullt av höns. Det var å andra sidan både bra och dåligt.

Jag gick nu och lade mig för andra gången den första dan. Mina stövlar var jag tvungen att ta av mig, då något annat ju hade väckt misstanke. Jag gömde dem i en byrålåda, mot vilken jag lutade en stor stekpanna, som lovade väcka mig om någon försökte komma åt lådan.

Vinden ven utanför det enkelglasade fönstret. Det syntes bli ett ganska besvärligt grevskap eller pastorat. Men så hade ju också starotsken i det trygga gamla Prexezla försökt hejda mig…..
Snart sov jag. Nere i hallen sov även vargarna tätt intill varann, kanske av en halvt dunkel rädsla för något för dem inte helt obekant.