SALONGERNA

 

 

_SALONGERNA

_{roman av}

 

Kaj Bernh. Genell

 

 

 

 

KAPITEL ETT.

_{Månen sken full denna septembernatt över Sten Sturekyrkan och den närbelägna Västra Karschgatan. Kyrkan låg på en liten höjd i en mindre gruspark. Gatan löpte fram till kyrkan, men just bara som en bigata. Parken var bara helt knappt insprängd i stadsbilden, och bortsett från kyrkan så fanns där även ett läroverk, som visade baksidan, med stora kvadratiska, gardinlösa fönster åt både sandplan, volyminösa träd och det spetsiga kyrktornet. Molnen gled kantbelysta sakta över en mörklila himmel. Sommaren hade något dröjt sig kvar.}

_{Väl i det skarpa ljusskenet vid ett periodvis välbesökt fastighet på Västra Karschgatan kunde man se att klientelet var unga välklädda människor, ofta nog berusade och på väg från en lyxkrog och således förledda av någon lustigkurre till frestare till att öda pengar en timme eller två tillsynes på sådant som egentligen inte var något på gatans nattklubb. En av stadens få sådana.}

_{Det hade just slutat regna. Vädertjänsten hade meddelat att en storm var annalkande, men ingen i staden hade ännu inte märkt av några kraftigare vindar. Man var helt upptagna av annat. Den skadeglädje varmed vädertjänstens unga damer i radion rapporteda om det annalande ovädret var ingen glädje som nådde människorna vid Västra Karschgatan.}

_{Klockan var omkring nio. Den medelålders, skallige mannen i ljusgrå flanellkostym låg snett framstupa i den smala stentrappa, som ledde via en grön dörr från entrén upp till klubben. De såg ut som om han först blivit attackerad med ett stickvapen, för att sen knuffas huvudstupa ner för den branta trappan. Servitören eller utkastaren – han tjänstgjorde i båda dessa fack - kunde av den onaturliga halsvinkeln genast dra slutsatsen att denne var död.}

_{Dödsfallet skakade om i hela stadsdelen Sten Sture, vilket var en välbärgad men också egendomlig stadsdel. Inte bara de ljusskygga som var på väg ut från och in till klubben, men även de många stormrika människor, som kom med attachéväskor eller små shoppingbagar eller rastade hundar i kyrkparken, stod som slagna av blixten. När det långa polisfordonet med tjutande sirener slutligen kom fram till den famösa klubben. Club Hein, ryktbar i den lilla stadens undre värld, som låg avsides, men samtidigt helt visst ändå i stadens gamla centrum, så blev många förskräckta.}

_{”Vad är det som har hänt?”, ropade en ung man med blonderat hår och en rubin i örsnibben.}

_{”En man ligger död i trappan.”, svarade en securitasvakt, som kanske varit placerad på krogen i andra änden av gatan. En Italiensk trattoria, som serverade olika slag av pastarätter.}

_{En äldre man med blått hår, i påfallande sliten, men elegant pälsbrämad rock snyftade:}

_{”Vad är det för människor som sticker ihjäl varandra på det här viset. Sånt här hände aldrig förr i tiden. Ja, jag säger bara det."}

_{En annan proper herre, av mer bastant slag ropade:}

   _{”Gräsligt! Gräsligt! Så ihjäl dräggen!”}

_{En stark målad, smal, parant affärskvinna med en ofantlig näsa riktade en uppmaning på bruten svenska till alla som ville höra på, medan hon blickade runt om sig på gatan utanför klubben:}

   _{”Släng ut alla utlänning! Det är deras fel!”}

_{En man, som inte tycktes ha på klubben att göra, då han var iklädd en blå vindtygsjacka och bar en röd ryggsäck, snubblade ut ifrån klubben och såg sig villrådigt omkring. Efter att ha blivit knuffad i riktningen mot centrum, valde han motsatt riktning och sökte sig istället åt kyrkan till. Han blev uppmärksammad av klubbens utkastare, som tydligen varit ett ärende, då han just anlände från andra sidan gatan.}

_{”Vem är du?”, ropade han efter mannen med ryggsäcken. Men den sportklädde undvek villervallan, vinkade bara avvärjande till vakten och log lite, som on han sa: ”Kors sånt ståhej!”, tryckte sig mot en vägg, där han stod och andades ut.}

_{Vakten rusade nu in genom entrén.}

_{Här svängde klockan 20.16 upp ett stort ljusblått polisfordon vid den främre ingången på Västra Karschgatan, och ut rusade tre poliser med dragna vapen, pistoler och en karbin. De skrek högt:}

      _{”Polis! Ambulans! Undan!! Polis!”}

_{De människor som fanns i närheten gav sig springande iväg ett stycke mot centrum, alltså bort ifrån klubben och den närbelägna Sten Sturekyrkan, vars bakre port stod på glänt. I porten till klubben stod klubbens nye ägare, Pontus Nilzon. Hans röda hår stod på ända och vid hans breda sida – greppande hans arm - huttrade en diminutiv, mycket mörkskinnad, flicka i ljusbrun långhårs pälsjacka över en blå gnistrande paljettklänning och med en jättelik svart huvudknut i en vit turban, vars ena, av en strålkastare upplysta, sida syntes fläckad av färskt blod.}

_{Mannen med den röda ryggsäcken, som stod intill husfasaden en tio meter bort, beskådade alltihop med öppen mun.}

_{Knappt hade polisen anlänt, när det började forsa ut människor från klubbens entré, hela rader av förhållandevis välklädda och välfriserade män, som alla viftade med armarna. Mängden av personer på gatan var närapå absurd. Man hade inte kunnat tro att det under en vardagskväll kunde finnas så många människor på en ordinär innerstadsgata som Västra Karschgatan.}

 

_{Man kringrände liket och man argumenterade med poliserna, och det hela slutade så med att tre av männen följde med ambulansen, när denna gav sig av. Polisen spärrade av trappavsnittet vid entrén till Club Hein, så gott det gick, eftersom alla klubbesökarna, de flesta, vad man tyckte var lite konstigt, klädda i mörka kostymer, alternativt flanelljackor i purpur, rödkindade vimlade omkring som yra höns.}

_{-------------------------}

_{Denna gata, Västra Karschgatan, var inte bara nattklubbsgata men också platsen för en av stans dyraste, fashionabla och eftertraktade skolor, och denna skola – som från början varit enbart dedikerad till undervisning av högreståndsflickor - hade tagit i anspråk nära nog samtliga hus i närheten, hus som samtliga byggdes för mer än hundra år sen, i gotisk/nationalromantisk stil, bemängda med utsirade torn och pilastrar, utom just de tre våningar helt nära parken, i vilken Club Hein Bleue huserade. Men faktum var att inga andra än personer ur de högre samhällsskikten bodde här.}

   _{Det var dock ytterligare trångt om saligheten här. I de våningar som låg ovanför klubben, från fjärde till åttonde var också ett sällskap inhyrt sedan årtionden. Detta sällskap hette Föreningen för historia och filosofi. Men det gick allmänt – d.v.s. i akademiska högerkretsar - under namnet ”Salongerna”. Klubben och salongerna hade ingenting med varann att göra, men var helt enkelt båda hyresgäster hos en fru Schipold. Föreningen och klubben delade ingång. Tog man till höger i entrén, via en röd dörr, så kom man till klubben, via en enkel trappa, till vänster och man kom till föreningen, via fyra trappor eller en hiss. Dörren till föreningen var grön. Röd eller grön. Grönt är intelligensens färg, sa Strindberg.}

_{Så kunde man i vanliga fall om natten se en liten ström av människor på spindelben, och i läderstövlar vackla och kryssa sig fram, likt knappt synliga dimgrå skuggor, på den öde Västra Karschgatan ända tills de blev tydligt upplysta av den rad lyktor, somliga festligt röda och gröna, andra lismande gula, med vilka den obskyra klubben behagade upplysa entrén. Intill den breda entrén,, med dess foajé med de två olikfärgade dörrarna, fanns på fasaden tre blyinfattade fönster, där Club Hein annonserade sin – och de nätta dansösernas – närvaro med pråliga affischer och med diverse med vita stjärnor klumpigt censurerade fotografier i svartvitt av nästan nakna flickor.}

_{Husen var ju egentligen vackra nog, ja så det förslog. Tinnar och torn. Egendomligt var det att man tydligen kring år dazumal, kring 1890, vid byggnationen, inte kunde bestämma sig för om husen skulle vara gotiska eller just nationalromantiska. Blandningen öppnade för närmast för det hiskeliga. Så liknade husen närmast illustrationer till Dracula, med utensilier från Buttericks.}

_{Men det moderna livet var ju sådant. Man begav sig från tomhet till tomhet – i arkitektur eller vad som helst.}

_{På vägen till all världens salighet kunde ett ögonkast eller två utväxlas - i vänlighet - eller några komiska fraser, som aldrig glömdes. Eller ett knivstick kunde – i fiendskap - mutilera eller taga liv av daga. Allt var yta, och allt var samtidigt pengar.}

 

_{Eftersom klubben – många skulle säga ”porrklubben”, andra ”nattklubben” - inte alls var flott, men snarare tarvlig och enkel, liksom föreningen för filosofi – ”Salongerna” – var några enkla, men rätt stora, rum - så kan man undra vad det egentligen var som ännu efter 20 års existens lockade dit kunder. Det var, det kan jag tryggt säga, varken flickorna, baren eller musiken. Men vad var det då? Och vad för en klubb var det, bakom det gåtfulla namnet, som nästan ingen förstod? Och bakom den dockskåpsaktiga fasaden?}

_{Man kan nog tryggt säga att det handlade om försäljning av diverse sinnesförhöjande substanser som man kunde tillföra kroppen. Heroin, kitt, steroider och annat, samt diverse handel med beröringar, synintryck och egendomliga poser och stönanden.}

_{Över huvud taget var det halvdana och stillösa i att detta glädjepalats och att den historisk-filosofiska klubben huserade på samma gata, vilken i sin tur låg ett stenkast från en liten gotisk kyrka helt symptomatiskt för den lilla staden.}

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL TVÅ.

_{I en bänk i kyrksalen inne i den av gul sandsten solitt byggda Sten Sturekyrkan satt den medelålders mannen med den blå vindtygsjackan och den röda ryggsäcken. Hna var kort och ganska stabilt byggd, lätt skallig och med en ljusblå eftertänksam blick. Prästen kom nu in. Han var lång och mörk och klädd i svart kaftan. Lite förbluffad stannade prästen till och lade handen på ryggstödet till en av kyrkbänkarna och tappade då sin psalmbok. Den gled ned framför bänken, där den lade sig vid en regel som tjänade som fotstöd. Prästen, som bar ett par tunna glasögon, som hotade att glida av,  fick krångla sig in i bänken och luta sig ned, mycket obekvämt, för att med ena handen söka leta rätt på sin bok.}

_{Den främmande mannen, i sin sportiga utstyrsel, satt i en bakre bänk och stirrade framför sig, som om han funderade över något och märkte knappt av prästens inträde.}

_{”Är det inte Axel?” frågade prästen, som nu fått tag på sin psalmbok.}

_{”Åh, är det inte Wallin?” svarade nu mannen med ryggsäcken, som var lite röd i ansiktet, som om han nyss sprungit, men ändå var samlad.}

_{”Det var ju åratal sedan!”, sa Wallin, som tycktes ha anslag för spydighet och nu stort leende stoppade undan psalmboken i en ficka i kaftanen. Han sneglade härvid upp mot taket, där stora av gjutjärn förstärkta träreglar höll upp ett mörkt blåfärgat valv, i vilket glasbitar gnistrade likt stjärnor.}

_{”Ja, och så kommer jag när det skall bli storm…”, sa Axel.}

_{Och ute friskade det i.}

_{”Ja, jag är på väg att ta en runda i kyrkan, nu efter musikstunden.”, sa Wallin. ”Så att inga fönster står uppe i fall det blir …”}

_{”Men inga fönster står väl öppna i en kyrka?”, sa Axel, som, fortfarande lätt andfådd, sneglade på ett programblad som låg kvarglömt, iuppslaget, på ryggstödet till framförvarande bänk.}

_{”Nja, efter renoveringen så satte vi faktiskt i vädringsfönster. Folk tror inte…”}

_{”Vädringsfönster!”, skrattade Axel. ”Jojo.”}

_{Wallin bet sig i tungan och sa:}

_{”Kommer du för att träffa Inga eller?”}

_{”Nä”, sa Axel, ”Inga och jag är ju skilda. Jag komemr bara för att uppleva atmosfären här, efter som jag har bott här så länge. Men sen åker jag ut till Lerum, där jag har minh lilla stugfa.”}

_{Men du har varit bortrest. Eeler? Jga har ju inte sett dig på flera år ju?” Wallin krängde nu av sig kaftanen medna han pratade. Uppenbarligen var de tyvå mycket gamla bekanta. Annars betedde man sog ju inte så som präst.}

_{”Jojo. Jag har varit i Frankrike. Jag brukar bo i Paris då och då. Jag skriver mina böcker där.”}

_{”Javisst ja, Du är forskare ja…”}

_{”Men hur ’r det med Inga?”, frågade nu Axel, med skenbart lätt tonfall.}

_{Wallin log nästan synligt inombords.}

_{”Hon mår utmärkt.”}

_{Axel log frånvarande. Fyra år tidigare hade han bott med Inga på Västra Karschgatan, där Inga valt att bo, på grund av just närheten till denna kyrkan, där han och Wallin nu hade sitt samtal. Han själv hade varit lärare på Universitetet och Inga hade sin organisttjänst här i kyrkan.}

_{I programbladet som han nyss läst hade han sett att Inga just tidigare denna kväll hade spelat i kyrkan, under musikstunden, stycken av Bach och Pachelbel.}

_{”Så du är här för att hälsa på?” sa Wallin.}

_{Axel mörknade nu lite.}

_{”Faktiskt så blev jag nyss vittne till ett mord.”}

_{Wallin ryckte till. Han kände inte till och hade ingenting märkt av kalabaliken utanför, bortsett från att han hört sirenerna när polis och ambulans kommit till Västra Karsch, men inte brytt sig om att gå ut och titta.}

_{”Ja vad händer där ute? Jag tänkte det var en trafikolycka ller något? Det är ju så mycket folk där vid klubben….”}

_{”Fattar du inte,” skrek Axel i det han stoppade på sig det lilla beigea programbladet,” att det var ett mord på klubben, Och jag såg det!”}