reflexion

 

Med reflexion förstår jag lust. Reflexion är ett förhållande. Där tom identitet icke slagit igen dörren om sig själv, - där finns reflexion. Reflexion är som en frihetens aktivitet i rum, där inga gränser ännu har legitimitet….Där kan glädjen frodas ordentligt. .Lustfyllt, - sällan som någon plågsam dans. Den är så att säga den "glada retoriken": den försöker övertyga dig själv om att du ännu inte vet vad du genom denna ganska enkla syssla kommer att snart få veta…. Just det, att det är fråga om retorik, en inre retorik kanske man inte i första hand tänker på. Den övertygar och tröstar och ger kunskap på en och samma gång! Reflexionen är så lik en självgående maskin. En lång lust, som lätt finner sina orter hos oss människor. Reflexion är som ett landskap utan bortre gränser. Utan att tänka på eventuella andra landskap. Och då har filosofin lätt att leva.

 

Reflexionen är ständig, - liknar en hand, uppehållande mig i en atmosfär av en variation, en anda, som kanske blir till personlighet. En bearbetning av observationen, och samtidigt ett blickande inåt, och inåt åt alla håll, in i varje skrymsle, hämtande varje liten reaktion därinifrån på vad som nu kan ha retat ; ett sammanlänkande, likaväl obundet av intresse , och idogt blockerande andra lustar och begär än reflexionens, men ändå kapabelt till ett utnyttjande alla lustar och begär. Som en andning, - så är ju den reflexion, som på detta sätt får en estetisk karaktär, "det klassiskt intresselösa".

Att man reflekterar, och att man reflekterar på att man reflekterar på ett sådant sätt, att man iakttar sina reaktioner i och med , i det att, man tar varje reflexionssteg, - liksom tecknaren, när han tecknar, efter ett eller ett par streck lyfter pennan och ser vart detta eller dessa enskilda senaste streck fört honom, ser om det "stämmer", och han lär av detta och lägger på minnet varifrån han kom, och vart de senaste strecket tog honom, - så är det också med den som reflekterar.

Jag talar här inte om den slags reflexion över ett begränsat vetenskapligt problem, som naturvetaren ofta ägnar sig åt, för att göra en beräkning av universums storlek eller liknande. "Min" reflexion är ngt mera filosofens eller vardagsmänniskans.

Nu kan ju tecknaren ofta också grubbla över hur det kom sig att det eller det strecket gav den eller den effekten - inte bara på papperet, utan djupt in i själen på honom -, och det är som om tecknaren då gick djupt in i huvudet på sig själv och in i sina ögon , blir fysiolog - samtidigt som tecknare - och betraktade enskilda tappar och stavar och små små trådar ibland ganglieceller, - sådant som han vagt känner till, och de machband ,( den för alla bekanta, av alla erfarna förstärkningen av tingens konturer via ett system i ögonbottnens konstruktion ), som faktiskt omöjliggör varje avbildande,- alltså, som om han bedrev fysiologiska studier i anslutning till sin konst, sitt tecknande….( mach-band.)

På samma sätt kan det ju hända att den som sysslar med analytisk reflexion, iakttar sin egen reflexion över ett bekant fenomen, och reflexionen på det reflekterade. Han måste se om det finns ngt som omöjligör det, som han tror att han håller på med….. Han måste då kanske i första steget tänka på om den första reflexionen bringade någon "ny" kunskap till honom. Kanske har han lagt samman två och två, och åter fått …. fyra, - eller han har sett ett invecklat samband mellan några märkvärdiga tal eller deras exponenter, och då ger han sig in i att försöka ta reda på vad han använde i reflexionen, och vad det var för känslor som åtföljde de verktyg som han då brukade, - om det var ett egenartat grepp som fick honom att se sambandet, om känslan födde greppet, och om hur den känsla kändes som åtföljde processen, om han kunde bilda sig en uppfattning om hur detta "sanningens ansikte" såg ut, - ty i insiktens ögonblick var det som om det snabbt svävade förbi…., och han kan jämföra känslan med andra liknande känslor som åtföljt andra insikter, små och stora, ---- ty han är ju en sann reflekterare ------, -och, om det nu är så lyckligt att han finner ut, att reflexionen inte slutade med att två och 2 är fyra, eller att detta eller detta andra samband gällde, eller att de känslor som födde reflexionen och de som åtföljde och de som efterföljde var helt olika några andra han haft, men att han kom till en djupt insikt om att hans liv, - det kan ju vara det han ägnar mest tid åt att fundera över -, betydde just det eller det, liksom det borde ha den innebörden för alla människor i ungefär samma läge som han befinner sig i, och att denna insikt inte bara var olik men helt annorlunda, och mycket vackrare än de insikter han haft om sitt liv någonsin tidigare, på ett sådant sätt, att reflexionen nu hade placerat honom i ett land, ett land han aldrig besökt, men ett land beläget mellan allt han besökt...., så att det nu fick en realitet det nästan inte borde ha haft, en realitet som var stark nog att beröra honom, men en realitet svår att benämna, och speciellt svårt var det, att benämna denna realitet som en upptäckt, ty vem skulle, - i detta läget -, tro honom -: det var reellt och det var icke reellt, - det var vackert och det var ett steg, ett framsteg,- ett reflexionssteg - , som hade fört honom med ens långt in i ett land, som han nästan inte kunde tänka sig ha besökt någonsin, - vare sig i drömmen , i ett tidigare liv eller i vaket, reflekterande eller icke reflekterande tillstånd- så bör han tänkta på hur det kom sig, hur reflexionen tedde sig, hur dess karaktär var, som reflexion betraktad!.

Han är som tecknaren, när denne inte bara tecknat, - eller tecknat likt, men tecknat något, där han ville befinna sig mitt uppe i, ibland dessa linjer… och som nu tecknaren snart beslutat sig för att teckna på samma sätt, men från en annan sida, och beslutat sig för att: detta tyckte han om!, mycket ! Så älskar reflekteraren sin reflexion och sin reflexion över reflexionen i detta sitt reflexionsrike, där reflexionen är, men icke är sådan, att den kan ses av envar , men för den, som har verktyg att betakta reflexion…….

Med en reflexion som är baserad på erfarenhet, annat än något redan bekant, - det som är beskrivet ovan är såsom man beter sig vid hanterande av symboler som man redan erkänt! - förhåller det sig annorlunda.

Vi återkommer till detta. Ty vi har ännu inte kommit till en reflexion om vad som är verkligt, vad som existerar eller varför …. Ontologiska och metafysiska  spörsmål, som ju alltid ligger under all annan reflexion och lurar…..

Ty detta, reflexionen, den fria, s.a.s. "givna" reflexionen - som vi alla känner till - ( hur bra eller dåliga vi än är på att genomföra den….) är ju alltid en dubbelrörelse, en duplicitet, en jämförelse, som ibland slutar i det, som jämföres, slutar bland allt detta, som bildar ett speciellt ställe, där man obehindrat kan andas och andas ut, där den stora Friheten härskar, på den intellektuella reflexionens härliga "elyseiska fält"….

Och det är här inte alls tal om en negativ frihet, en frihet där man är fri ifrån där man lägger sitt hjärtas ben på ryggen, ty man har här kunnat etablera en ny, en verklighet av ett speciellt slag i frihet, - av en möjlighet som dök upp som ur ett Intet, som kunde här skapa en viss nära-nog Realitas, som gav en lust och glädje in i hjärtats innersta outforskade och okända tillhåll…….

Reflexion får icke vara bara ett: så skulle man kunna göra, utan måste i grunden vara en intellektuell handling: en reflexion måste kunna kunna klassificeras såsom ett steg i en tanke- och personlighetsutveckling, där steget inte har någon ångerklausul inskriven. En reflexion är en reflexion. Och jag erkänner den såsom en del i mitt liv. Alltså:

Denna nära - nog - Realitas är en väl så god Realitas. Nära-nog är vad man skulle kunna säga : tätt intill. Detta är - när allt kommer omkring - själva grunden för reflekterandet,- det som tycks vara ett "lustreflekterande": att realitetsgraden i reflekterandet tycks högre än den realitetsgrad som man kan finna hos ett förgängligt ting , en stol som rätt vad det är faller isär, en planet som brinner upp….. eller hos en människa , en Annan , som man ( i allmänhet ) inte kan lita på, - trots allt vad alla dessa idealistiska teoretiker i den Andre-filosofin säger - vars tankar man aldrig riktigt ( riktigt ) kommer underfund med o.s.v….., alltså, : att realiteten i reflexionen upplevs såsom reellare än allt annat, ( och tryggare: man vet var man har den! HOS SIG SJÄLV! ) inte bara reflexionsmässigt, som antytt , - utan även känslomässigt: den känsla som åtföljer reflexionen är mycket starkare hos den , som som reflekterar ( på detta sätt ), än känslor inför annan s.k. verklighet.

Det är ,som bekant, inte alls ovanligt bland diktare och filosofer, att dessa säger: "Endast då - när jag skrev - levde jag!".I infallet. Upplevelsen av realitet är då intensiv. ( Och omvänt, - främlingsskapet inför de påtagliga tingen, eller inför vyn utanför fönstret….) - Så kan man t.ex. se Gunnar Ekelöfs Herren Någonting Annat som en kuriös skuggbild av reflekteraren.

Man kan då se reflexion såsom något som enbart främlingar sysslar med…… Men så enkelt är det ju inte. Och det är ju inte heller så enkelt att alla främlingar lyckas med sin reflexion. Tvärtom, - de flesta av de "lyckliga reflekterarna" får se sig hamna i ett ganska förvirrat tillstånd, i en rätt obegriplig realitas….. med tiden….Reflexion är en vansklig syssla.

En poetisk främling måste ha en väldig känsla för vad som inte är verkligt……..

Filosofi och reflexion är ett kryssande: filosofen kryssar mellan extremer , men i full konsistens, i reflexionens stora lust bland infallen, fantasins atomer, : , Filosofen måste kunna argumentera mot de båda fundamentalistiska ytterligheter som framgår ur:

   1.) Ingenting spelar någon roll.

och

    2 .)Allt spelar roll. Allt betyder något .,…… och i ett huj förklara att common sense ofta saknar ……. symboler. Helt huvudlöst.

      Sådana ideer, i vad Husserl kallar "livsvärlden", vilket blivit ett begrepp, som finnes iden dagliga reflexionen är för det mesta vaga som:" Något sådant v i l l jag .". Ointressanta är idéer, vilka ger en komplett byggbeskrivning av en väldig maskin. / Där har vi också filosofins svaghet: I stället för svar på en fråga tillhandahåller filosofin en lite annorlunda föreläsning, bestående av frågor, en mängd sådana, vars antal ökar exponentellt…………..Framför allt och över allt annat så är reflexion utsträckning…. Intellektuell linje. All reflexion är inte filosofi. - Filosofi är någonting underligt,……. - något man blir förälskad i, - vilket i sig är underligt -, såsom Sokrates i Gorgias påstår att han är förälskad i filosofin, och såsom Kant påstår, att han drabbats av ödet att vara förälskad i metafysiken - i hans nedgörande bok om Swedenborg. Och om nu all reflexion kan karaktäriseras som inkrökthet, som självkärlek……Varje gång jag avviker från min reflexion börjar jag en ny, men jag är fortfarande identisk med mig själv.Målet med reflexionen är att jag skall besluta mig för att avvika ifrån den. Vika in på avvägen. Detta mål måste jag ha in mente hela tiden, men det får aldrig störa den aktuella reflexionen. På så sätt har jag alltid ett dubbelt mål med min reflexion. Att fullfölja den, och att ( när som helst ) avvika från den.

Detta är det ideala.

 

   Reflexionen är väl bara en samling negationer? En samling negationer. Inte i den uppbyggliga, hegelska-adornoska . Nej! I den sanna andan av bortstötandet av…..det tarvliga i all existens. Jag skall förklara vad jag/ han menar: i en argumentering mot denna "anda"…. Någon måste säga ifrån.------------- Man måste då och då stanna upp, och man bör då och då säga ett NEJ. - Det är absolut inte så, att det är negationen som är den drivande kraften i världen.

"Dialektiken driver sig själv framåt genom extremer, driver tankar med den allra yttersta konsekvens till den punkt där de vänder sig mot sig själva, istället för att kvalitativt förändras.", som Th. Adorno en gång skrev, till mångas förfäran. En förvanskning av både G.W.F. Hegel och Karl Marx, menade man . Men efter " den drivande kraften", så kommer negationen som den avgjort nödvändiga korrigeringen utan vilken dumheten sulle segra totalt .

Den väsentliga reflexionen uppkommer egentligen aldrig ur ett nej. Nejet är överskattat. Ingen diskussion är fattigare än den som är uppbyggd antitetiskt. Nej, den diskussion är rik, som bygger på nya överraskande infall, PÅ SIDAN AV nejet………… Jag är ingen anhängare av det ….. dialektiska……. Reflexion är att avvika. Reflexion är väl ytterst att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka! Det är sann reflexion. Reflexion ut i det oändliga, så att säga……. ( Jag kommer att tänka på den österländska spekulationens ying och yang, där det i varje ying bor en liten yang, i varje yang finns ett litet ying: i varje ja finns nog ett litet nej ; i varje nej ett litet ja, - något som då, följaktligen varken helt kan förnekas eller bejakas……)….

Eller hur förhåller det sig…..?

Det tycks rimligen som om den, som framställer yttranden om reflexion också måste framställa någon teori om medvetande. Helst också om Jaget. Ty reflexion försiggår i vad som brukar kallas ett medvetande, eller i ett Jag, en människa ….eller i en tankeverksamhet. Och att nu detta bör redas ut, - det är det som ställs som krav. Jag - som skriver detta - kan bara säga, att jag inte äger mer än reflexioner kring begrepp som medvetande och tanke, - ingen teori. Reflexionen föregår däremot inte medvetandet. Medvetandet är på något sätt primärt… har man tänkt sig.