Svensk slavhandel på 1600-talet.

 

 

Svenska Afrikanska kompaniet och Hendryk Carloff

 

Under drottning Kristinas regenttid, vilken löpte fram till 1654, hade en affärsman från Belgien nästlat sig in i de högre samhällsskikten i landet Sverige, genom stordåd inom affärs- och industrivärlden. Han hette Louis De Geer. De Geer  -  som mestadels inte alls bodde i Sverige - sysslade bland mycket annat med vapen-tillverkning och textilframställning. Han blev adlad här 1641.

På initiativ av de Geer - med oktroj från Kristina - och andra amoraliska äventyrare bildades år 1649 'Svenska Afrikanska kompaniet', vars huvudsakliga mål var att bedriva handel med slavar, guld och elfenben i Västafrika. En expedition med den mångförslagne internationalisten Henrik Carloff från Rostock i spetsen sändes i väg till Guldkusten. Vid Cabo Corso köpte svenskarna mark ( i konkurrens med Engelsmän )  av kungen av Futu. Det köpta området, som kallades Koloni, låg på nuvarande republiken Ghanas område och administrerades de första åren av Carloff. En mindre borg, Karolusburg, byggdes under ledning av Schweizaren Isaac Melville, och två små kastell byggdes även längs kustremsan.

L. de Geer var huvudrisktagare. Gustav Horn, Adler Salvius och Julius Coyet[1] m.fl. stockholmare hade andelar. Cabo Corso låg i kung Brewedas land Futu el. Fetu.  En Skeppar Gabbe tog 260 svarta slavar med sig på sitt skepp och seglade över till Barbados i Västindien. Slavarna byttes mot socker. Denna mer oskyldiga last togs till Göteborg, Vinsten av byteshandeln blev betydande, varför Louis De Geer beslöt att utrusta fler svenska fartyg, segelskeppen Christina och Stockholms Slott bl. andra. Drottning Kristina såg, även hon, jämte sitt hov, det hela an med esprit. Fartygen lastades fulla med tyger, metaller, glaspärlor, knivar, speglar och sädesbrännvin. Skeppen seglade ner till Cabo Corso och kom åter med koloniala produkter.

En rejält slavhandelserfaren kompanjon till De Geer, tysken – eller finnen, eller holländaren -  Heinrich ( Hendryk )  Carloff, utnämndes med ens till guvernör över Cabo Corso. Carloff brukade själv säga att han var finne. Andra säger att han föddes i Rostock. 1637 var han hur som helst anställd vid Holländska Västindiska Kompaniet. 1649 tjänstgjorde Carloff i dess tjänst i Afrika, i trakten av nuv. Ghana. Han fick då löfte om köp av land från Kungen av Futu.  Efter 12 år hos Holländarna erbjöd Carloff sina tjänster åt de Geer, som ju var multikulturell. Han hyrdes till det nya kompaniet - som eg. var i allting blott en kopia av det holländska - för hundra gulden och ett uns guld i månaden som både skeppare och direktör. Han tog över fartyget på Elbe och anlände till Guldkusten 22 April 1650, samma år som Rembrandt målade bebådelsen, Kvarnen samt gjorde en fin tuschteckning föreställande ett lejon.

Henrik Carloff ( som i England kallade sig Carelove ) hade varit i holländsk tjänst och kände den enväldige kung Breweda. Carloff blev med ens också svensk general och adlades, under namnet Carloffer, - med vapensköld i Riddarhuset och allt. Den svenska fanan hissades 1650 och Breweda fick från Drottning Kristina, ett brev skrivet på svenska.

Vid ett tillfälle, då Carloff var på väg till Sverige 1652 med skeppet Christina blev de uppbringade och tagna in till Plymouth. Tjugo säckar guld samt 6,500 elefantbetar lastades av på Engelsk mark. Guldringar, hals- och armband togs till Tower of London. Men Carloff själv fick resa vidare.

Detta år (1652) dog Louis de Geer i Amsterdam, och mindre framstående affärsmän fick ta över som partners till Carloff.

Två fabriker och lager byggdes under tiden vid Gemoree vid Accra. Slavar, som levererats av kung Breweda, skeppades till den portugisiska ön Sao Tomé utanför Afrikas västkust där be byttes mot socker, med vilket fartygen sedan seglade till Bremen.

Nu hände det stora saker i Stockholm. Drottning Kristina avgick 1654 som drottning och gack sig iväg till Rom med halva svenska statskassan och sökte audiens hos påven samt lyssnade på konserter med Allessandro Scarlatti.  Samma år dog även den ansedde och framsynte rikskanslern Axel Oxenstierna, mannen som var stor även i Paris, och skapade Sveriges hela förvaltning.

ALORS. Arkivmaterial visar att fartygen Johannesburg och Stockholms Slott den 2 februari 1655 medförde 36 slavar, 90 mark guld samt en del andra produkter, vilket allt försåldes vid omlastningsorter. Kompaniets hemmahamn var det relativt nygrundade Göteborg. I själva verket handlade man mer med hamnar vid Elbe.

Nu anklagades Carloff för svindleri och förskingring av de Geer. Efter sex år avskedades denne och så utnämndes en ny svensk guvernör över Cabo Corso, Johan Filip von Krusenstierna. Än idag äro Krusenstiernorna stolta över sin anfader.

Carloff försvann.

Den 27 mars 1657 erbjöd emellertid Carloff sina tjänster till Fredrik III av Danmark. 1657-1662 var Carloff sedan direktör för Danska Afrikakompaniet. Carloff hade aktier för 25,000 gulden. December 1657 lämnade Carloff Emden på "Glückstadt" som hade 18 kanoner och 48 man ombord, och 25 januari 1658 landsteg man öster om Karolusburg. Det är oklart om Carloff här lämnade Köpenhamn i egenskap av kapare, med fribrev från Fredrik, eller som anställd krigsman – vilket senare energiskt hävdades.

Den 27 januari 1658 kom Carloff på s/s Glückstadt, och erövrade på bara två dagar Karolusburg och Cabo Corso åt Danmark. Krusenstierna tvingades – misshandlad - lämna kolonin. Många deserterade till Carloffs sida.  Fartyget Stockholms Slott, togs i beslag och så var hela Cabo Corso danskt, inklusive alla handelskontrakt. Karl X Gustav såg detta som ”causa belli” och han angrep, delvis p.g.a. att hans krig i Polen gick så dåligt, och hela armén höll på att förintas av porussierna, Danmark 1658.

Genom fred i Roskilde i februari 1658 erhölls alla danska provinser i södra och västra Sverige. Det är JUST DÅ som Danmark tar den svenska kolonin Cabo Corso. Karl X anfaller i vredesmod på nytt Danmark i augusti 1658 och vinner igen.

I freden i Köpenhamn 1660 återfår Sverige - efter 2 år - Cabo Corso. ( Men då har Karl X redan dött, av förkylning i Kronhuset i Göteborg. )

Carloff lät sen stjäla alltihop i Karolusburg, lät tömma befästningar, lager och kastell och tog guld och dyrgripar ombord på fartyget Stockholms Slott och sitt egna fartyg Glückstadt. 40 säckar guld, cirka 5 ton elfenben, 20 kanoner mm.mm.

Carloff lät sedan dansken Samuel Schmidt, med 40 man,  hålla ställningarna. Carloff trodde att han skulle tas emot som en hjälte i Danmark. Men Danmark och Sverige hade slutit fred, upptäckte denne då, och Carloff såg det som ett bättre alternativ att försöka ta hela lasten och återvända till Holland.

Samuel Schmidt sålde – i sin tur - kolonin för 8.000 Floriner 1659 till Holländska Afrikakompaniet och försvann - även han - med pengarna.

Detta utspelade sig ju under en tid när man KUBDE försvinna. Det var relativt lätt att försvinna, och man behövde egentligen inga frömögenheter för att slå sig fram utomlands, bara lite erfarenhet och djärvhet.

Nu tröttnade den afrikanske slavhandlarkungen. Han  tog tillbaka Cabo Corso ett par veckor efter holländarna anlänt. OCH han överlät det till gamla Sverige igen. Ny guvernör blev en viss Anton Voss från Hamburg, som betalade 27.000 daler i guld till Breweda. Affärerna kom igång igen, delvis nu med afrikansk personal ( soldater ). Mångåriga strider mellan svenskar och holländare ledde till att Svenska Afrikanska Kompaniet blev ruinerat. Alla kolonister, de Geer, Salvius, Ebba Brahe, Brita och hennes väninnor i palatsen i Stockholm, slickade sina sår. Svenskarna fick 1665 till sist 140.000 Riksdaler i ersättning från Danskarna för Cabo Corso mot att svenskarna på Bibeln lovade att de avstod från att i framtiden lägga sig i på Guineakusten.

Man ville dock från Sveriges sida innan dess ha Carloff utlämnad till Sverige.  Fryxell:

        ”Icke heller kunde Carloffs utlemnande med skäl begäras, emedan det var i egen skap af Dannemarks lagliga krigare, som han eröfrat Cabo Corso. Men Sverige vidhöll sina påståenden och uppdref ersättningssumman stegvis från 200- till 300 och slutligen till 400,000 riksdaler,  samt hotade att icke bortföra sina troppar, förrän också denna fordran blifvit beviljad . Konung Fredrik bestormades af sina undersåtares klagomål öfver svenska hären , och af deras böner att blifva befriade från denna tryckande Jandsplåga. Rörd häraf samt utan tillräcklig magt att göra motstånd , nödgades han slutligen lofva utbetala äfven dessa 400,000 riksdaler. Då förklarade Karl Gustaf, att han till säkerhet för verkställigheten fordrade något landskap i pant eller ock en borgensför

bindelse af några köpmän från Hamburg. Detta villkor ansåg konung Fredrik vara för sig ganska förnedrande.” o.sv.,o.sv.

Redan 1659 var Carloff I konflikt med Holländska Västindiska kompaniet rörande ägandeskapet till guld. Hendrik C. bodde då i Haarlem. Han hotade holländarna, under dessa förhandlingar, med att gå över till Britterna. Holländarna planerade då i en sinnrik plan att mörda brodern till kung Breweda. Detta skulle ske genom en attack på Karolusburg. En viss Isaac Coymans, en nederländare, underrättade då danskarna om dessa planer. Coymans dömdes för förräderi och satt på tukthus – trots att mången ädel dam utbad sig för honom -  i fyra år. Carloff själv gifte sig I Holland med Sophia Felicitas von Wohlzogen.  1660 köpte han ett hus på Keizersgracht, intill Jan Valckenburghs, en vän från tiden på Guldkusten.

Långt före 1662 ( och före 1667 när Sverige officiellt avsade sig hela projektet med handel på Guldkusten ) insåg Carloff att de nordiska ländernas äventyr I Afrika syntes slut.

Han lämnade sitt kära Amsterdam 1664 och seglade till Angola. Mellan 1664 0ch 1677 skulle Carloff inneha diverse poster inom det Holländska kolonialväldet i Västindien, bland annat som guvernör på Barbados och Tobago. När Engelsmännen erövrade Tobago ( en ö som bara under den Nya Tiden bytte ägare 33 gånger ) och Carloff togs till fånga.

 Efter 1677 har man inte längre några uppgifter om Hendrik Carloff. Så känner man vare sig dennes födelseår eller dödsår.

Drottning Kristina skulle överleva allt detta, och kunde på tryggt avstånd från Sverige ner i södra Europa reflektera över – lärd och intellektuell som hon var - vad det blev av Sveriges kolonisation av Afrika.

---

[1] Än idag finns ett brev från Carloff till Coyet i Riksarkivet för oss att bese.