Gamla tiders restaurang.

 

KAPITEL 33.

 

Ruthbjörn hade gått och lagt sig för att ta en tupplur efter sin stadiga frukost, och tankarna kom på hur det varit förr, medan han svepte sin filt så att den både täckte hela kroppen, halva huvudet och armarna.

 Sådana skådespel ungdomens restaurangbesök i Vasastan och runt Linne´ varit, - hela tragiska dramer,  psykodramer, ledde av tjejerna, utnyttjande killarna!

Under det grå filttäcket kunde Ruthbjörn rentav kosta på sig ett leende.

Det vanliga var att man kom till restaurangen vid halv åtta-snåret. Alla tjejerna släpade dit sina killar, kväll efter kväll, för att visa upp dessa, och för att se om man kunde byta ut dem – om blott för en natt. Standard var att de ung a männen spelade olyckliga, hårt ansatta av världen och som offer för praktiskt taget alla orättvisor som kunde drabba en människa. Flickorna spelade tröstare och beundrare, i en och samma person.

Oftast var det någon av männen som började tala om sina alkoholskador ( medan han drack ) och om hur doktorn menat att han bara hade några månader kvar i livet, om han  inte slutade dricka. ( slurk, slurv) .

De unga damerna i mohairjumprar i pastellfärger och med bara armar, som viftade – obetydligt parfymerade bland glas och flaskor på borden - himlade med ögonen och låtsasskällde på männen, medan de spanade in den snyggaste killen samt ansatte dennes flickvän för en kanonad med frågor om vad det nu var hon sysslade med på dagarna.

      Nu började också debatten. Eller debattshowen. Någon av killarna, som tillhörde dem som ansåg sig ha enbart åskådarstatus – för att flickan ville att han skulle mer vara det – slängde in en fråga till de mer involverade, tragiska männen:

   ”Kommer verkligen Palmes död att påverka valutgången positivt för Socialdemokraterna?”

( W Eftersom Palme just för nån månad sedan blivit skjuten på öppen gata…)

  Hyenaaktigt spände nu alla flickorna ögonen i sina respektive partners.

     Säg nåt klyftigt nu! , tycktes deras stora ögon säga.

”Det är väl klart”, sa en ung man, som såg ut som en förvuxen Hans, ur nån Hans och Greta-saga.

”En sån fråga!”, sa någon, som tjuvdruckit för mycket, och som meddetsamma blev tystad av sitt bihang.

           ”Socialdemokratin har länge varit på glid utför. Det kommer att fortsätta oavsett att folk blir skjutna”, menade någon, vars ansikte var dolt av kvinnans hår, då denna just försökte hångla sig till en stor kyss.

I samma stund hade någon fått ner gitarren – en enkel av spansk modell – från väggen, och börjat sjunga Olle Adolfssonvisor.

Det stimmade i lokalen, glas bars runt, och glas dracks ur, och sångaren sjöng nu ”Helga jag älskar dig”, som hju inte är en av de längsta Adolfssonsångerna, men inte den kortaste hller.

Ingen kunde texten utom sångaren. Så blev det därför något tystare kring borden, medan visans bedövande sentimentalitet och sommarkänsla fick blodet att rusa omkring centralt i både kvinna- och manskroppar.

Visan blev som en signal att byta ämne.

Någon kvinna tyckte att det blev för magert innehåll i debatten och att just hennes hjälte har kommit i skymundan.

Ett säkert kort är därför att be denne redogöra för hur lyckat det var på en annan krog, kvällen före, då denne hade gjort succé genom att offentligt sabla ner en författare och denne senaste bok, en författare som då dessutom varit lite lätt närvarande, svinberusad vid ett bord i närheten.

Mannen, som bar trasiga glasögon ( en effekt av et bråk på hemvägen kvällen före ) berättade omhändelsen, med breda analogier.(”Det var som att fälla en tolvtaggare.”)

Då sa en kille med finnar i hela ansiktet att världen efter Nietzsche och postmodernismen skulle övertas av starka individualister, medan en annan sa att man borde slopa alla gränser och omdana världsekonomin genom att ge alla en garanterad grundlön samt estetisk utbildning.

Som svar till den förste invände en annan, äldre med vit skjorta och med för stora svartbågade glasögon och stor svart slokhatt:

”Men människor som inte har en aning om Nietzsche, lever dom också i en postmodern värld?”

Invändningen bedömdes som barnslig, och man bad servitrisen om en stor karaff Vino Tinto till.

Sen bytte man ämne igen, genom ett inlägg från en kvinna denna gången.

”Vad skall ni göra i sommar?”, frågade denna.

Trots att flera av paren planerade att upplösas redan nästa dag, så ställdes frågan om vad just paren skulle göra.

Detta var en del i dramatiken på restaurangen.

Här skulle man höra vilka som ljög bäst om sina sommarplaner.

Under redogörelserna om vilka sommarhus som var tillgängliga för den och för den, så började nu några bli rejält fylledryga.

”Det skall la du ge fan i!”

”Darling, kyss mig hårt!”

”Älskling, var har du varit hela mitt liv?”

”Jag tror att jag har cancer.”

Ruthbjörn slängde av sig filten, och satte sig, nysvettig, upp i sängen.

Det var dags att ta en promenad.

Eller kanske skulle han gå och se till duvslaget. Kanske det hade blåst ner i natt? Det var ju storm.

 

          -----------------------------------------------------