KAPITEL FYRTIOTRE

 

KAPITEL FYRTIOTRE

 

LISAVETAS BEGRAVNING

 

Begravningsbyrån Adjö hade ordnat allt för Slim: beställt tid i kyrkan till lördag kl.12.00, ordnat med lunch för de som ville hedra Lisabeta på Lundens gård, en restaurang inte långt från kyrkan, med utsikt över fjorden, samt även arrangerat med blommor och musik i kyrkan.

Tutor – som ju var en av Slims nära vänner – skulle gå dit, medan Herbert inte ens hade mött Slim, men bara sett denne på avstånd, och tänkte stanna hemma.

Nils ville gärna bevista en begravning på landet, så han beslöt sig för att följa med Tutor på lördagen till pastor Ambroses kyrka.

 

Slim hade ringt sin bror Chuck, och bett denne komma, men han kunde inte komma ifrån, sa han.

Slim blev inte överraskad över detta, men lite besviken, och hans bedrövelse var svår för alla att se.

Den långa mannen i svart kostym från Adjö hade valt en vacker vit kista med meanderbårder på. Blommorna var tiotalet mörkröda rosor, för att Slim velat ha just det.

Slim tänkte – som gripen av någon okänd ostyrig kraft - att i nästa liv så skulle han själv bli begravningsentreprenör.

 

Gästerna anlände i god tid till den runda, av svarta kedjor på granitstenar kringgärdade, grusplanen utanför den måttligt stora kyrkan, vilken var gjord i trä på stengrund. Stengrunden – vid vars grönmossiga kant vitplister, fetknopp och timotej syntes - var från gamla Götakungars tid.

Kyrkan föreföll, kortvuxen som den var, föga mytisk. Mer tänkte man på familj och kommun än på Gud och bispar och den yttersta domen, när man såg den. Den såg kort sagt vänlig ut, och man hade inte släppt lös någon arkitekt med metafysiska böjelser.

Arkitekter har historiskt sett i Sverige ofta rekryterats från befästningskonsten. Därför – bland annat – ser kyrkorna så ointagligt fientliga ut i den flesta svenska socknar. ( Det gör ju gamla skolor också, eftersom dom också är ritade av gamla militärer, eller nazisympatisörer. Arkitekter är som grupp vanligen konservativ. Även alla de nydanande, experimentella arkitekterna är, i hemlighet, konservativa. Det finns ingen revolutionär arkitektur. ) Den gamla kopplingen mellan religion och krigföring saknades alltså i Fjerrered, där kyrkan mer vykortsfager anspelade på dragspel och midsommarfest än på härnadståg till Königsberg och Prag.

 

I kyrkans port, vars ena halva stod öppen, dominerade Carl Ambroses gestalt, klädd i svart långrock och blanka svarta skor. För dagen var hans svarta hår nästan slätkammat, och hanförsökte se så farbroderlig ut som han kunde, även om hans n pormalla pojkaktiga, mer slyngelaktiga uppsyn då och då sken igenom. Innan han hade stigit ut på kyrktrappan hade han tagit en cigarett och fimpen bar han nu dold i handen, i tumvecket. Just detta fick honom att se hemlighetsfull ut i ansiktet, eftersom Ambrose tillhörde den lilla skara av människor som har svårt med simultankapaciteten. Man förundras över att det finns människor som till exempel har svårt att både gå och prata samtidigt, medan det t.ex. finns sjöstjärnor som kan hålla ordning på flera hundra fötter när de förflyttar sig på en strand.

Vilka egenskaper som generellt går i par med dålig simultankapacitet vet jag inte, men hos Ambrose syntes egentligen inga andra handikapp föreligga. Mannen var i allating ytterst kapabel, och det är en gåta varför han valt prästyrket.

Den lilla skaran som anlänt för att hedra minnet av moster Lisaveta och för en stund försjunka i reflexion över dödens realitet, var alltså några tiotal människor, varav inte alla känt henne alls.

De nickade tyst åt varann, och ett fåtal skakade hand, med löst handslag.

 

Himlen var denna dag blå, luften ljummen och luktade hav, - det var vindstilla och bara enstaka fåglar korsade rymden över den i järn smidda kyrktuppen.

Ambrose lämnade nu porten och gick sedan runt och hälsade på alla som kommit, och nu var det ett fast handslag som gällde. Handslaget tycktes säga ”Så roligt att du kom, och det är så fint att vi i alla fall lever, så att vi kan säga farväl till henne som dött, och att det finns några som minns henne, och vi måste också tänka på att nästa gång är det vår tur.”

Så gick de sörjande in och satte, kyrkvaktmästaren – en man med grönblek hud och tjocka glasögon – stängde porten, och pastorn klättrade upp i predikstolen, under vilken en träfigur, föreställande något som såg ut som en av ålder flagad sjöjungfru log tandlöst, och vinkade åt organisten på läktaren.

Denne spelade ett preludium av Bach, som lät som ljudet av en nyoljad slåttermaskin.

Efter detta höll svenskamerikanske Ambrose en slags predikan, vilken dock visade sig mer vara ett föredrag:

 

”Kära vänner!”, började han.

Man märkte hans stora förtjusning över att där, utan att bli avbruten, kunna få orda om det mänskliga villkoret i nästan en halvtimme, under förhållanden som gjorde det osannolikt att någon skulle avvika.

Nils, som satt i raden näst längst bak vid sidan om Tutor, tänkte att det givetvis var därför som Ambrose blivit präst. Den gode narcissisten ville kunna tala ostört till en samling random people.

 

      ”Well”, sa Ambrose, och lade fimpen till höger om Bibeln i predikstolen.

     ”Många människor känner inte till den amerikanske filosofen William James. Hur som helst så menade denne att allt som finns till är sant.

Detta bör inte tas bokstavligt, men James menade troligen att det är viktigt att ta till sig livet som enkelt. Att kunna se omkring sig och se sanning och trygghet i det enkla, att saker och ting, och varelser i nuet finns till.

     Det finns i amerikansk filosofi en strak vilja till gemenskap, till odling av det lilla kollektivet. Detta är ju något bra och positivt.

Ingen människa är en ö. Ingen är heller en bottenlös tjärn. Ingen är ens en halv tjärn. Alla är vi beroende av varandra. Vi simmar alla i livets å. Döden hotar vid varje krök.

     I Tyskland fanns det under tidigt 1900-tal en filosof vid namn Max Stirner, eller han kallade sig så, anspelande på sin höga panna, vilken verkligen var slående hög. Denne menade i sin bok Den enskilde och hans egendom, att människan borde se om sig och sitt, och inte låta någon ta något ifrån den enskilde. Stirner myntade det klatschiga uttrycket:

      ”Ich hab mein Sach auf Nichts gestellt.”

        Alltså: ”Jag har grundat min uppfattning på Intet.”, i protest mot alla metafysiska åskådningar, främst då kristendomen, religionen, vilken Stirner uppenbarligen hatade.”

Nils hostade här till, vilket noterades av Ambrose.

”Stirner menade att om var och en – suveränt – skötte sig och sitt, så skulle världen blir mycket bättre. Han var alltså en slags anarkist, i kontrast bland annat till William James, bror till författaren Henry James, som var närmast evangeliskt kristen, eller något ditåt, och dessutom svor på USAs konstitution.

      Nå, en viss uppmärksamhet fick Stirner, bland annat av Friedrich Engels, men inte många följare. Man imponerades dock av kraften i hans individualism, av språkets fyrverkerikraft. Men det spelade egentligen ingen roll hur kraftfull denna individualism var – retoriskt – eftersom Stirner när denne blev lite äldre, blev sjuk, och då han inte tjänat tillräckligt mycket pengar, så var han tvungen att resten av sitt liv, sjuk, ligga samhället, och det allmänna till last. Därmed lät Stirner – likt en korporerad freudiansk felsägning - sin egen kropp bevisa att hans huvud, med den osedvanligt höga pannan, hade haft fel.”

           Församlingen skruvade på sig.

 

Nils blick vandrade till de tre svarta små griffeltavlor, som med stöd av metallsprinter vågade sig att sträcka sig ut en bit över församlingens bänkrader, förkunnandes med några vita på spikar hängandes siffror på tavlans svarta botten, vilka psalmer som skulle sjungas, varav en, förmodligen, var den sorgliga om släkten som följa på släktens gång. Han visste att om den psalmen sjöngs, så skulle den sitta kvar i Nils huvud i en hel vecka framöver. Så stark ”logos” hade denna sång, för Nils.

   ”Lisaveta var ingen Max Stirner.”, fortsatte Ambrose, vars ansiktsuttryck föreföll Nils som en påstridig tupps, och Nils fann också – tarvligt nog - att det till formen liknade en spade.

     ”Hon insåg – när hennes syster plötsligt blev tagen ur livets aktuella räjong -, att hon måste uppfylla det generella kategoriska imperativet och frånse från sig själv och istället måna om sina syskonbarn. Hon valde det enkla, den stora gemenskapen, framför att egotisktiskt försöka koncentrera sig på det egna och personliga. Så blev det generella det personliga för Lisaveta, och vi hyllar henne, i denna begravningens stund för detta, hennes osjälviskhet och konstruktiva kärlek, och att vi nu alla bör i andakt och respekt böja våra huvuden i en tyst bön för lilla Lisaveta, i tacksägelse. Låt oss även be för Max Stirner!  Guds frid vare med eder, och Lisaveta, intill tidens ände! Allt som finns är sant. Låt oss omslutas av den stora enkelheten! Halleluja! Amen.”

Så fördömligt kort, och upplysande, och enkel, var Ambrose.

 

Efteråt var det kaffe i prästgården. Pliktskyldigast deltog nu både tutor och Nils även där. Lisaveta hade ju inte minst förtjänat så mycket tänkte Nils Steiner, efter att ha fått berättat för sig i korthet om hennes förhållanden i livet av Tutor, som ju visste allt.

Slim kom och hälsade på både Tutor, som han ju kände, om än inte särskilt väl, och på Nils, som han ju kände till, inte minst genom spionkameran på Boxeby.

”Tack för att ni kom!”, sa Slim enkelt.

Alla tyckte att Ambroses pre3dikan, så kort den varit, hade haft många poänger, och ovanliga. Kanske hade karln dolda förmågor, tänkte många.

Något mer uppseendeväckande inträffade inte på begravningen, men Nils och Tutor åkte med Toyotapickupen snart – och långt innan det mörknade över Halland denna dag i tidig oktober - tillbaka till det kära Boxeby, som Nils mer och mer betraktade som sitt hem.

”Det var väl en fin begravning?”, sa Nils, lättad, till Tutor.

”Ja, och lite speciell.”, sa Tutor, när han svängde upp på gårdsplanen, varifrån Pontius III nu för tillfället dragit, för att ligga på trappen till verandan, från vilken han lät sina bruna ögon spela på allting utom bilen som kom, eftersom han hade en av sina blå dagar. Pontius III ( alltså döpt – satiriskt -  efter en gammal Ruthbjörn ) – så tax han var - kunde inte begripa vad han var till för, och varför han alls skulle fortsätta äta.

Ingen brydde sig ju om honom. Han hade själv börjat fatta tycke för sin kedja (!), som ändå ibland tycktes honom som den hyste en viss välvilja och inte hade det så lätt den heller.

Att även hundar kan bli galna, det visar detta, och det var något man börjat misstänka på Boxeby.

Galna djur hör man sällan talas om.

Pontius III slickade på kedjan.

Ingen kallade honom för Pontius III. Man kallade honom för ”hörru”.

Kanske var det därför han blivit galen. Pontius III visste att ”hörru” inte var nåt namn.

 

Nils klev ur bilen alldeles intill och sände en blick av medlidande med djuret, som dock inte längre väntade sig något av människosläktet.

Tutor körde vidare bilen till sitt garage, där han parkerade den vid sidan av, för att sedan gå in i sitt skjul och sätta på en kopp kaffe på bryggaren han hade där inne.

Nils satte sig i en korgstol på verandan, för att pusta ut efter den sorgliga ceremonin, och det nyskapande talet.

Medan Nils sträckte ut benen så långt han kunde, samt viftade med de lågskobeklädda fötterna åt sidorna, för att hjälpa upp blodcirkulationen, tänkte han att en gå i en landsortskyrka så där, och höra på en predikan, var en mycket sinnlig upplevelse.

Man blev på något sätt ett med träet i kyrkan, och kände också en viss masochistisk fröjd över att så att säga bli lite utskälld av Gud, i pastor Ambroses gestalt.

En människa som höll en sådan predikan, han måtte ha ett inre som liknade en karneval i Rio, tänkte Nils.

Hur ljuvligt att för en halvtimme låta sig risas, för att sedan med ens släppas ut återigen i guds gröna natur, för att där återigen kunna synda, tills det var dags för nästa fölåtelseorgie!

Nils log, tänkande på diverse passager ur predikan, som att till och med Friedrich Engels hade fått var med där, men blev plötsligt så sömnig att han halvskalliga, runda huvud föll bakåt mot den knistrande korgstolens lilla huvudkudde och han somnade, snarkande.