KAPITEL FYRTIOFen

 

 

KAPITEL FYRTIOFYRA

 

EN DAM KOMMER PÅ BESÖK

 

 

NÄR den nordiska hösten på allvar började slita löven från träden i Fjerrered, så att Boxeby allé, som på sommaren var så mjuk, och som ett långt rum, mer liknade en frövuxen kviståker, fann sig Nils hur som helst alltmer tillrätta på det gamla herresätet.

Han funderade på hur det skulle vara att bo där på landet, på landsbygden, jämt, att hyra in sig i ett par rum, ty det fanns ännu ett halvt dussin rum – med lågt i tak och bristfällig värme … - här som stod alldeles tomma, och inte ens var fullt möblerade.

Han trivdes här ute i den fria naturen.

 

Men det fanns ju flera krux. Bland annat: hur skulle han kunna få med sig alla böcker han hade på Arkivgatan? Och skulle han verkligen alls lämna denna ärla bland lägenheter, bara för att bo hos en vän, som levde som en greve ute på landet.

Och vad skulle han göra med alla mosterns kartonger i källaren? Det var ju mosterns lägenhet, ursprungligen. Vad skulle mostern ha tyckt om att han flyttade till landet?

Tankarna svirrade runt – nästan som för sig själva -  i tankens stora rymd.

Och vad skulle inte flytten kosta? Han hade ju så ont om pengar att han inte ens hade råd att betala en flyttbil. Patetiskt, men sant.

Och hur skulle han besluta detta? Kunde han verkligen be Herbert om råd i en fråga som involverade Herbert?

Det kunde han ju inte.

        Kunde han fråga Tutor?

Tutor var ju ung. En gammal man som Nils kunde givetvis inte fråga Tutor om råd i en sådan fråga. Och Pauline skulle vi inte tala om. Inte Fru Aho heller.

Han hade ingen att tala med. Jo, sin vän i stan förstås. Gusten Peterson, men det var ju kanske lite för länge sedan de hade talats vid, för att det skulle vara lämpligt.

Hur det än kom sig så frågade Nils Herbert om han tyckte att det vore en god idé om han, Nils, flyttade ut till honom på Boxeby, som han, Herbert, ju sagt att han ville att Nils skulle göra.

   ”Flytta hit, men hyr ut lägenheten till nån du känner.”, sa Herbert. ”Det kan vara bra att tjäna en slant.”

Nils sa att han in te kände nån som behövde en lägenhet.

Så stod nu saken.

De satt denna dag i köket och drack kaffe, som de tagit från automaten. Hushållerskan var denna dag ledig och i Göteborg, så de hade mat att värma, som stod i kulskåpet. Där fanns mat till alla fyra, snyggt insvepta tallrikar i stanniolpapper, till Herbert, Nils, Tutor och Pauline.

Ingen av de båda herrarna i köket var hungrig. Klockan var nu fyra på eftermiddagen, och nu hörde Pontius skälla ute på gårdsplanen.

       Vad är det nu, tycktes deras manér säga, när de båda reste sig, och halvspringande gick in i den lilla serveringsgången, varifrån de sedan dök in i stora salongen och fram till var sitt fönster för att se om det var en bil som svängt upp därute.

Och det var det.

En liten blå Kia av senare modell stod därute med motorn igång. En färgrik dress på föraren som skymtade i bilen skvallrade om att det var en kvinna.

”Vem i all sin dar är detta?”, undrande Herbert.

    Pontius III – denna tragiska kortbenta vovve, förbisedd av hela världen för sitt ilskna lynnes skull - hade - kedjad, som han var -, ändå gått fram till bildörren på passagerarsidan och stod där och nosade med en nyfödd tillit.

 

Nu studsade de båda vännerna i fönstret till, eftersom en dam steg ut på förarsidan och sträckte på sig, som  för att försöka räta ut ryggen.

Det var Inez Blomberg!

Hunden gnydde förväntansfullt.

Hon hade på sig en långärmad blå klänning med röda blad och blommor i halvsmått mönster på.

Bilen lät hon stå där den stod, mitt på gårdsplanen, och efter att hon böjt sig in i bilden och tagit ut en mörkbrun, blank promenadkäpp, slog hon igen bildörren så hårt hon kunde.

Pontius tog förskräckt ett skutt och sprang därefter ner mot den ljusgrå halvt mossbelupna silon i sin långa kedja, men utan att skälla.

Sedan tittade Inez upp mot huset, fick se de två bleka ansiktena i fönstret, och viftade då med sin käpp, på ett sätt som indikerade att hon bad dem, vilka de nu var – hon kunde omöjligt urskilja anletsdragen från håll – att komma ut på gårdsaplanen och välkomna henne.

Herbert och Nils gjorde också så.

 

   ------

 

MED DEN mänskliga tanken och upplevelseförmågan är det ju så, att den mest är inriktad på att söka efter avvikelser och skillnader. Om man till exempel har planerat en blomma i en kruka, vattnet och donat med den, och ställt den i ett fönster hemma, för att sedan resa bort på en ve4cka, så är det, som man noterar, när man kommer tillbaka till sin lägenhet, och skall ta en titt på n blomman igen, normalt inte dess skönhet, men just skillnaden i dess utseende från hur man minns e att den såg ut när man lämnade den i fönstret.

 

Så när Nils och Herbert hade eskorterat den på sin käpp stödde Inez upp för trappan till Boxeby, och via den nedra verandan in i den stora salongen, där så många lustiga partyn hade hållits för ett halvt sekel sedan, där i alla fall Herbert och Inez varit närvarande, så var det första som Herbert och Inez tänkte på var skillnaderna i utseendet på Herbert – respektive Inez – nu och då. Nils var mer en åskådare till hur de två nu mätta varandra.

Inez måste ha sett Herbert som en lite mer hopsjunken, lite mer brunfläckig, lite blekare version av den Herbert hon mindes. Mindre kraftfull också, och mer allvarlig. Onödigt allvarlig – om man frågade henne, som aldrig riktigt kunde kväsa den livslust som var så stark inom henne att inte sen ett förlorat minne kunde skapa bekymmer.

     ”Att återvända är endast bra, om man återvänder till sig själv.”, citerade Inez tyst för sig själv ur sitt goda fjärrminne Erik Gustav Geijer. Hon kunde Geijers skrifter utantill.

 

När Inez placerat sig i den stora soffan på söderväggen – väggen mot Södra Tornet – i stora salongen på nedre botten, där den stora klumpbenade Bechtsteinen dagen till ära sken med en ny glans, eftersom Ella polerat den med Lustre Varnish, ett polermedel, som hon funnit i källaren på en hylla – hade damen från Malaga knäppt upp sina gula läderboots och masserat de lite svullna anklarna en stund, med en gethandsbeklädd hand, innan hon avslöjader sitt ärende.

Herbert och Nils stod som två fånar och stirrade på den paranta damen, vars uppenbarelse dock var något generad av en dålig hårfärgning, så att flera vita testar av hår lite skamligt spretade ut ur den för övrigt ordentligt kastanjefärgade hårvolmen, vilken var genomdragen med ett långt pärlnystan, vars mest framstående ände slutade i en brosch, som syntes vara gjord av nån slags tjänstetecken för Slovenska fallskärmsjägartrupper, som troligen förärats henne av någon Slovensk turistälskare i Malaga.

Hur som helst bad Inez de två herrarna att sitta, för att sedan uppmana dem att hämta ett glas vatten åt henne, efterosm hon, som hon, sa ”höll på att dö av törst”.

Solen lyste milt in i rummet, och utanför satt Pontius III på trappan med spetsade öron för att försöka uppfatta något av konversationen.

Inte mycket intressant hände ju här på Boxeby längrer. Han s anfäder hade ju berättat så mycket intressant om gamla tider, när nazisterna haft sina partyn här, så att det rann punsch långt ner till bäcken.

”Jo”, sa Inez, som nu fått ett glas glimmande friskt vatten från kranen, av Nils, som sen satt sig på behörigt avstånd från Inez, i en alldeles för låg fåtölj, i vilken han nästan försvann.

”Jag vil höra vad det för trams med att det skulle finnas skatter nedgrävda i trädgårdarna i bygden!”

Inez hade med detta yttrande satt tonen, som i sig bar reminiscenser från förr, då det var exakt på detta sätt som Inez domderat formoddags, och fått alla att tjäna hennes agendor, likt en koordinerad skvadron slavar.

”Om det är så du ser det, som trams, så finns det väl inte mycket att tillägga.” svarade Herbert prompt, dymedelst fallande in i den av Inez honom tillskrivna rollen.

”Uppuppupp”, svarade Inez .”Nu skall vi inte vara sådana. Jag menar egentligen att jag vill höra mer om detta brev, som det pratas om, INNAN jag förklarar att det är trams!”

”Ja men säg  det då!”, svarade Herbert, som var klart missnöjd med hur besöket utvecklat sig, med en sädan hiskelig fart.

Ibland hade han ju längtat efter att få möta Inez, men när det nu äntligen skett, så önskade han att hon aldrig hade kommit. Mycket just för att hon var precis lika dan.

Ändrades verkligen inte folk någonting, efter att ha tappat minnet och bott i Malaga och blivit konstnär och allting?

”Brevet försvann i en brand på Europavägen. Bilen kraschade.”, sa Nils, som ville rädda Herbert, vars långa bleka ansikte bar spår av nära nog oändlig besvikelse.

Inez vände sig mot Nils.

”Inez Blomberg”, sa hon, stirrade stint på Nils med sina av hjärnskadan vanställda ögon, som mer likande baksidan på jetmotorer, än mänskliga ögon med iris och pupill.

”Nils Steiner. Jag är gäst hos Herbert.”

”Jaha.”

Här tystnade Inez, i övertydlig avsikt att få en obehaglig stämning att spridas, som hon sedan skulle kunna skingra genom att lägga fram något projekt som hon troligen skulle finna större gensvar för om det serverades i just en sådan stämning.

”Så brevet har brunnit upp? Jaha, och det var ju lämpligt. Misstänkt lämpligt.”, sa Inez och stirrade nu på Herbert, på ett sådant sätt att Nils kände sig avfärdad.

Brevskrivaren brann också upp”, sa Nils då, som givetvis inte tyckte om att behandlas illa.

Med det sagt, så började nu en hätsk stämning spridas i den lilla salongen, där egentligen ingen räddning syntes vara inom räckhåll, då Ella uppenbarade sig i dörren till serveringsgången med en bricka, på vilken det stod tre kaffekoppar, en kanna kaffe, samt ett fat med klenäter på.

”Åh”, sa Inez, ”äntligen en förnuftig människa! Vad har det tagit åt mänskligheten på sista tiden?”

Nils och Herbert utbytte blickar, som Inez denna gång valde att ignorera, fullt medveten om att hon hade hela sällskapet som i en liten ask.

Det var bara att trycka till, liksom.

Med det sagt, så skall i ärlighetens namn också hävdas, att Herbert inte hade yttrat ett enda välkomnande ord, ännu.

”Vi skall ju inte bråka, det första vi gör”, sa Herbert, och detta var nu den imaginära gest som behövdes, för att ställa allt till det n bästa.

”Jag vet inte om det går att få logi här ett dygn, eller om det är för mycket besvär?”, j hastade sig Inez att fråga Ella, som just var på väg ut i köket igen, genom den låga dörröppningen till serveringsgången.

”Det får ni fråga godsägaren om!”, svarade Ella.

”Går det bra, hörrudu?”, sa Inez, som ignorerade den förnäma titeln.

Nu hördes ett skall utifrån verandan, då Pontius III trodde att hon talade om honom.

”Det är klar, Inez”, sa Herbert, ”ursäkta att jag var så ohövlig. Det är klart du skall stanna.”

Denna replik blev nu, i sin ampra dräkt av tarvlig retorik, hängande i luften, medan man skålade på saken i kaffe.

”Säg åt damen i köket då att jag inte tål drag, inte tål smådjur och inte vill ha tjocka täcken men bara två fioltar.”

 

      -------------------------------------------