Kapitel 22

 

Slim Tegelvall hade inte en endaste talang. Arnar var, förutom elektrotekniskt geni, en utmärkt elgitarrist ( under namnet ”Chuck” ) – som behärskade ”tapping” – och schlagerpianist och förtjänade i sina tonår en mindre slant på att spela i olika band i storstaden. Slim, som, vilket ni redan gissat, kallades ”Slim” på grund av sin nära nog bisarrt smala och taniga kroppshydda, kunde inte ta en ton och var trög i nära nog allting. Om fadern, Ericus Tegelvall, dragit en vits mitt i alla snickerierna på sin ögonsten till hus, så hade Slim dels inte förstått vitsen, men också ofta ansett vitsen vara ämnad att få honom sluta att blanda sig i husbygget, där Arnar då ofta kommit på nån originell idé om en yttre trappa från övre sovrummet eller kommit med ett tips på nån genial stupränna av presenning.

Om man inte förstår sin omgivning, vilket stämde in på Slim, så är det lätt att man blir misstänksam.

Slim hade ett intensivt förhållande till datateknik. Hans kunskap var dock av det mer intuitiva slaget. Datakod var – enligt Slim - sådant man kopierade. Den matematik man mest lärde ut på Chalmers var av ett generellt slag, vilken oroade Slim. Denne hade lyckats komma in på Chalmers enbart genom utnyttjande av diverse appar på internet, VPN och avancerad AI, samt bruk av hjälp från kamrater i Orten via hörsnäcka. Slim var mest intresserad av matematik UTAN paradoxer och utan inblandning av negativa tal, imaginära tal och annat konstigt. En sådan enklare form av matematik kunde man finna inom datateknik. Detta var en enkel matematik, och knappt ens matematik. Kodning till exempel var ju mer ett chiffer, samt en serie kommandon som direkt bestämde vad man ville ett protokoll skulle utföra. Lätt som en plätt. Och ganska så lätt att komma ihåg, då allt var skäligen endimensionellt. Alla siffror och symboler man använde i protokollen var strikt bundna till funktioner, till praktiska resultat som framkom i dataströmmar, i loggar, datakluster, i figurer och texter på en skärm. Inte heller serverteknologi var något som krävde någon Einstein.

Så var Slim en produkt av det nya samhället. Datasamhället. Ingenting föreföll för Slim egentligen krångligt, så länge det fanns på internet. Allting som var IRL, hade stämpeln IRL på sig eller luktade IRL var för Slim, liksom vad det föreföll, alla Slims nätkamrater, helt förkastligt. Drömmen om kommunikation och en ideell tillvaro var för Slim visserligen inte alls Flashback eller Telegram. Drömmen, som för Slim var ett och samma sak som med Verkligheten, var att suveränt flyta fram i ett universum där algoritmer blandades med digitala ryggdunkar och där LEKEN ( den nya kulturen ) var själva syret i den tillvaro, som – i kraft av den digitala matematiken – föreföll vara den nya Vågen, vars koppling till ett yttre liv var behagligt vag, och därigenom helt försumlig.

Den digitala världen skulle utrota alla problem.

Slim kände sig alltså BEFRYNDAD med sina kamrater, de å den digitala surfvågen seglande nya conquista-dorerna, där målet för de ständiga upptäckterna inom kodningens område var – förutom den exkluderande exklusiviteten, vilken var ett övergående stadium, en slags teknikens mörka medeltid - en värld av oändlig transparens, oändlig tillgänglighet och förgörande av de fiender som inte tillät denna genomskinlighet.

Man föreställde sig, i Slim och Slims kamraters krets, World Wide, att hela världens lycka hängde på utrotandet av okunskapen om digitala system. Om okunskap i kryptering blivit ett minne blott, och att om bara alla en gång blivit medvetna om krypteringens välsignelser så kom man på så vis att – med elektricitetens hjälp - simma i salighetens nejder. En hjälp på vägen var givetvis kryptovalutan, som skulle utrota kapitalismen – förpassa korruptionen och svälten till forntiden - och ge alla lika möjligheter till en gigantisk förmögenhet och evig lek.

 

Att detta på flera sätt och vis var verklighetsfrämmande och ologiskt, det hade ännu ingen kommit på. Inte ens Slim. Han visste inte om den nya datavärldens mål var att möjliggöra att kartlägga och kontrollera all mänsklig verksamhet, intill minsta signalsubstans hos minsta kryp på vilken himlakropp som helst i vilket solsystem som helst. Han visste inte om det var byggandet av detta enorma bibliotek, som var det yttersta målet för all digital forskning och utveckling. Nej. Var insamlingen av data skulle stoppas - om alls - visste ingen. Han hänfördes – liksom alla sina fränder online – av de möjligheter, som det senaste programmeringsspråket erbjöd. Hur eleganta var inte de nya lösningarna, då man kunde så lätt sekvensera bilder som erhölls ultrasnabbt, bilder med en så gigantisk skärpa, att man blev bedövad. Om den digitala världens tankeinnehåll, i den mån det fanns något, brydde sig inte Slim.

Datavärlden var liberalismens karikatyr, och han visste inte om det.

 

Slims överordnade reflexioner kring digitaliseringen och dess naturliga konsekvens: AI var av den enklare sorten. Han var övertygad om att vacker dag, så skulle några kriminella använda AI till att spränga hela jorden i två bitar. Till dess skulle man njuta av datasamhället, som – enligt Slim – var själva höjden av allt mänskligt tänkande. Om man visste att världen skulle gå under, så behövde man inte bry sig om saken, tänkte Slim, som i detta avseende var rationell.

 

Slim Tegelvall var alltså obildad – i motsats till Cantrell Ruthbjörn - och skulle förmodligen, om någon påmint honom om det, sagt att han inte heller hade någon önskan om att bli det, heller! Eftersom bildning var något för den gamla världen. I nutida kunskap existerade ingenting som benämndes ”bildning”. Man var helt enkelt kunnig, eller inte kunnig, i det bestämda avseendet. Av eller på. Etta eller nolla.

 

Digitaliseringen hade utrotat rationaliteten, kunskapsbegreppet och reflexionen. Så var det vara. Den som inte begrep det, var en idiot.

Så lät den digitala världens budskap, även om ingen sa det rakt ut.

Tekniken, denna autonoma dumma kraft, hade – med hjälp av sina slavar, genomförarna, teknikerna - bevisat sin överlägsenhet, omedvetet och effektivt likt en bakterie som ödelägger ett värddjur.

Det gamla afrikanska ordspråket löd: ”Om man gräver för djupt i marken, så bränner man fingrarna.”

Så enkelt var det.

Framtiden – trots att Slim inte visste det – var att ta hand om brända fingrar.

Folk hade hittills glömt bort den ädlaste av alla konster: konsten att låta bli.