EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG

 

EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG

 

 

Det hade börjat blåsa en vecka tidigare, men eftersom det var höst, så var det ingen som blev speciellt förvånad över det. Fast det var bara september, vilket gjorde att man lite till mans bekymrade sig. Blåsten var hård, den var ovanligt jämn också, och kom rakt västerifrån, från Brittiska öarna. Vindstyrkan höll sig kring 25 meter per sekund. Denna jämnhet var nästan gåtfull, eller den var det, och adderade till företeelsen en air av mystik.

De publika meteorologerna, flickorna och pojkarna som serverade prognoser i tv-kanalerna, dessa människor som vanligtvis håller en lätt ironisk distans till sitt publikum….verkade nu allihop förvirrade, och till och med klentrogna, eftersom en sådan vindsituation inte alls stämde med vad de hade lärt sig om sådana förhållanden på de meteoroligiska instituten. Så delade de – omedvetet och i hemlighet – upp sig i två inriktningar: vissa meteorologer på TV låtasade som ingenting, medan andra i dunkla ordalag antydde att man i vädersituationen hade att göra med krafter som var okända, och som i sin tur förebådade något mycket värre än en stadig västvind på 25 meter i sekunden över Sveriges västkust.

Meteorologer omger sig gärna med en naturlig air av viktighet. En sådan viktighet beror givetvis av det kunskapsområde man företräder, och meteorologers apparition är i inbilskhet endast överträffad av stavningsexperter och tandhygienister.

Men inget slår egentligen det tonfall som just meteorologer har, när de i kvällssändningen proklamerar att det kommer att bli en orkan nästfölande dag, eller att sommarens torka kommer att fortsätta ännu en vecka. Just att de påstår sig veta detta framställs på ett sätt som ans tyder att de själva är i ett ödesmättat förbund med vädrets makter, och att de som officianter vid stora stormar och väldiga skyfall har något med själva styrkan i väderhändelsen att göra, som om de själva besatt vidunderliga krafter.

Sällan hör man dock meteorologer – som ju ändå uttalar sig väldigt vitt och brett om allting – utveckla tankar om den psykiska påverkan olika väder har på den mänskliga organismen.

Själv är jag en sådan där väderpsykolog. Det medger jag gärna. Och jag skall berätta lite varför, hur och ikring:

Tidigt hade jag en teori om att det var just vädret – jämte magens tillstånd – som kommit människan föreställa sig att hon hade en ”själ”. Denna teori har jag senare utsatt för olika påbyggnadsprojekt.

Historiskt misstänker jag att det gått till så att man som människa häpnat över de sinnestillstånd man hamnat i när man ätit något egendomligt, alternativt hur man känner sig när åskväder närmar sig. Man har då tyckt att det har varit egendomligt att man plötsligt känt sig som en annan människa, bara för att hästköttet var gammalt, eller för att det skall just n börja regna. Som kontrast har man till dessa händelser ställt sådant som att möta en osedvanligt vacker människa av det motsatte könet, eller att oväntat få en påse pengar, eller ett hot i ett brev på posten. Att dessa senare händelser påverkat sinnestillståndet har varit förklarligt, och man har inte grubblat över det.

Men att man – sken bart utan orsak, eller på grund av en så långsökt orsak, har blivit som förbytt, det har kommit människan att undra över den egna själens identitet och skapnad.

Det är ju bland annat DETTA som meteorologerna har fått sin status ifrån, - att vädret har han ”mystisk” inverkan på människor.

Inte minst då just blåst.

Ty det har visat sig – enligt min mening – att blåsten påverkar oss mycket mer, och på ett mycket egendomligare sätt än vi i förstone vill erkänna.

Det påverkar vår tankeskärpa, om det blåser kraftigt.

Det har – vid vetenskapliga försök – troligen visat sig att det är svårt att med lätthet addera tvåsiffriga tal under det att man är utsatt för blåst.

Man blir både orolig, och i längden även deprimerad, av blåst.

Civilisationer som byggs i blåsiga trakter på jorden kommer gärna att domineras av ödestro, medan man i mer skyddade atmosfäriska landskap snarare får en religion där man känner sig trygg under en väldig gudsfader, som leder sitt folk genom en ändlös välgång.

Blåst gör allting osäkert, och i blåsiga trakters gudsläror kommer man därför ständigt att se hur gudarna byter genåler, och hur de rövar döttrar och söner från varandra i ett hastigt tempo, och utan att kunna redogöra – i sånger, sagor och myter – för de egentliga bevekelsegrunderna. Man vet aldrig hur empyréerna ser ut i blåsiga trakter.

DE högsta gudarna har flera namn, och ingen kan med säkerhet säga vilken gud som är mäktigast.

Så har de blåsiga trakterna det svårt, och tanklösheten och de många krigen i de blåsiga trakterna har skapat endast flyktiga kulturer med skulpturer och bilder föreställande helt enkla, klumpiga människor, och hästar som ofta bara har tre ben.

Det är sådant som subliminalt tränger sig på hos alla människor när det blåser ute. Man är – i djupa omedvetna skikt – rädd att bli som de efterblivna, dumma och vidskepliga folk, som finns i de blåsiga distriken.

Så väntar man – när det blåser – ivrigt på att det skall mojna, så att man kan börja tänka redigt igen, och utan svårighet återgå till att snabbt lägga ihop tvåsiffriga tal och dyrka sina faderslika gudar, vilkas söner och döttrar aldrig blir bortrövade eller ifrågasatta.

 

----------------------------------

 

När den pensionerade gymnasielektorn och docenten Edward P:son Tegelkrona - en legendar i akademiska kretsar bland de moderna Kierkegaardforskarna - vaknade denna otroligt blåsiga morgon i sensommaren eller den tidiga hösten, hade han ryggat inför den, för honom visserligen inte alls ovanliga, framför hans ögon svävande hypnagoga synen av en ung, dansande flicka.

Sådana där syner, vilka är ett slags av organismen helt rationellt framställda föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer, befinnande sig under hög psykisk press, talas det sällan om. Och om det ändå görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Ja, oerhört sällan talar man om sådana upplevelser, som vi gör här, upplevelser som kan utspela sig i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något i grunden positivt. Ofta är det, i istället, skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man - som hos gamle Boismont - snarare, och mycket vanligare, får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, som sviter av långvarigt missbruk, sexuella utsvävande liv eller som tecken på en mycket nära förestående död.

Att tala om dessa, av organismen så fantasifullt, finurligt och färggrant inplacerade avbrott i vardagen, - att tala om dem över huvudtaget, är riskfyllt, inte minst för skribenter, ty man kan då helt enkelt misstänkas för att vara helgalen, och till följd av detta utsätter man sig för den för författare fatala risken att inte vare sig bli publicerad eller läst, samt att allmänt få dåligt rykte. Ty man förknippas – i egenskap då av en som ser syner - lätt med det just nämnda vansinnet. Och vansinne har dåligt rykte.

Vansinnigt dåligt rykte.

Min egen uppfattning - som i viss mån väl får anses gälla här… - är dock att hypnagoga syner och hallucinationer är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Edward´ fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Och dessutom sällan mitt i veckan. Man kan – i Edward´ fall – säga, att det var i undantagsfall som han observerade sina egna hypnagoga vakendrömsyner med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst irrationellt mått av stolthet och känsla av originalitet och rikedom.

Hans stolthet var givetvis inte bara irrationell men även barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner, när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten, grå, kompakt revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga, konstaterande bedömningen av det mördarfrö, med endast svagt behårad överläpp, som de just skall börja uppfostra till ett mycket mer osäkert och kortare liv än vad ynglingen nyss hade att se fram emot.

Ty att iakttaga sina egna drömmar och inre visionära syner har genom historien bara lett till att man blir författare av ockulta skrifter, Rosenkorslitteratur, avantgardepoesi, samt - i Kafkas fall - helt absurda historier, som bara förvirrar folk.

Synen med den dansande flickan var snart glömd denna gång, ty Edward fick syn på mobiltelefonen, som låg på det lilla bordet invid sängen, och att denna hade blinkat till, och skakat på sig, på ett sätt, som den brukade göra, när ett sms anlände. Telefonen inte bara vibrerade, - den svängde på sig lite också.

 

Att jag alls slösar tid på att berätta detta, är för att understryka hur händelsefattigt l Edward´ liv under denna tid var, innan det sedan – ur vanligt folks synvinkel - riktigt brände till.