tänker jag då

    En bok måste ha rytm. Den måste det.     Orienthielm mådde ofta dåligt, men på olika sätt, alternerande . Så kunde han ena dagen säga, att nu var det den dagen då hjärnan var alldeles för het, medan han en annan dag klagade över att hjärtat fladdrade, medan hjärnan den dagen upplevdes som sval och behaglig. Detta upprepades, så att jag vid ett tillfälle undrade om det kanske var så att hans kropp följde månens faser eller något, och jag klättrade då och då upp i utsiktfönstret för att se hur det var med månen, eftersom jag aldrig kunnat hålla reda på tid ordentligt, nånsin. ”Ni kanske är deprimerad?”, sa jag. ”Vad har det med saken att göra?”, menade Orienthielm oförstående.        ---------------------- Ironi kan mörda en text, menade Orienthielm, när han var i sval i hjärnan, likaväl som den – om den inte syns – kan lyfta den. Han berättade vid ett tillfälle att han i sin ungdom spenderat tusentals nätter med att förs...

 Romaner bör inte vara så vackra att det gör ont. Istället bör romaner handla om hur man möter det som är så vackert, att det gör ont.

  Kap. 31. Om att vilja vara fången. Greve Masoch och jag.   Kidnapparen, Orienthielm hade   lektioner varje dag. Vi satt då allihop vid var sitt skrivbord, med papper och penna framför oss, medan Orienthielm var placerad längst fram, vänd mot oss, på ett podium, i sin favoritlänstol, som hade stoppade armstöd. Ofta när han satt och tala de om författandets konst masserade han samtidigt sina tjocka ben, som ju var så påtagligt tjocka och kom hela gestalten att framhävas som barnslig. ”Akta er för poesin!”, sa Orienthielm med sin klangfulla stämma,” ty poesin är ett konservativt påfund. Särskilt bör man vakta sig mot den slags poesi som försöker, och ofta lyckas med, att fånga ögonblicket, känslan, situationen, eller tingets väsen, ty i det poesin gör detta, så är den på atomismens väg. Den må på ett superbt sätt många just hur det känns att lägga handen på kyrkporten, eller att höra de första slagen från klockan vid vespern, ja, det må i poesin kunna framstä...

 Finns det mer än ett land, som inte är?

  Den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk kan beskrivas med en regel. Vi kan kalla denna regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara: Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.   Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det,   som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka ...