Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.

 

 

 

Hemsida www.kajgenell.com 

Med ett leende likt Clark Gables

ROMAN

Kaj Bernh. Genell

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel I

 

 

Det var en molnig eftermiddag i slutet av september, i New York, då västvinden ljumt och vänligt svepte in över Hudson-floden och Manhattan och över alla de slitsamma och äregiriga människor som bor i New York, inklusive Simon Spiegel, en fyrtioårig, lätt skallig, mindre lyckad författare av underhållningsromaner. Denne hade till sin enorma glädje och förvåning nu blivit extra kulturskribent med halvårskontrakt för en av stadens morgontidningar, New Morning Post.

Vädret var alltså ungefär som det brukar i metropolen. Föregående dag hade det ösregnat, och här och där fanns en vattensamling eller en stor fuktig fläck i asfalten, som ett minne av det.

 

Simon var själv helt dränkt i ekonomiska bekymmer, och slogs av blyghet, när han tänkte på hur fullständigt misslyckad hans författarbana var. Han funderade nu – eftersom han nyss misslyckats med ett semi-autobiografiskt romanförsök, ( autofiktion, som dom kallar det ) och ändå var enveten - på att skriva en bok om forntida pirater, kolonialism och slav-handel, med tonvikt på europeiska kapare och kolonisatörer, men visste inte riktigt hur stort han skulle lägga upp det hela. En detta ämne närliggande bok hade han redan klar, om Drottning Kristinas av Sverige liv och död, en monark som ju även hon hade haft ett antal piratfartyg underställda sig. Piratverksamhet var rätt så ofta, i forntiden, en statsangelägenhet.

 

Simon kunde svenska, efter att ha bott i Sverige i fem år, på 90-talet. Han hade där passat på – medan han var ung och pigg - att doktorera i Uppsala på den kände renässansmannen, läkaren och antropologen Dr. Lemnius[1], en avhandling som gick praktiskt taget alla förbi.

 

Simon tillhörde det slaget människor som enligt ett lösligt schema företar långa promenader - t.ex. i Central Park - ungefär varannan dag, för att sedan helt och hållet koncentrera sig på sitt arbete de andra dagarna, och därmed låta den ena dagen inverka på det mest gynnsamma sätt på den andra. Detta sker ju sällan om alla dagar tillbringas på samma sätt.

Simon led även av minst ett sällsynt handikapp. Ofta hände det att han flera dagar i sträck levde som i en dimma, mentalt sett, och inte riktigt kunde delta i verkligheten. Han hade själv inte minsta kontroll över när dessa perioder kom eller avslutades, men var i det avseendet som ett rö för vinden.

 I de bättre perioderna, när dimman inte var där, kunde man emellertid inte alls märka på honom någon som helst verklighetsfrånvändhet, klumpighet, överdriven dumhet eller något som skilde honom från folk i gemen.

Under de dåliga perioderna, så märkte folk kring honom att han rörde sig som i en dröm, och många, som var observanta, undvek då hans sällskap. Andra, som inter hade tid eller lust att notera hur folk var, blev bara överraskade över att det kom någon i deras väg, som tycktes helt frånvarande och hjälplös.

Detta Simons dimtillstånd hade med ä åren inte alls förbättrats, men utgjorde tvärtom nuförtiden en så stor del av dennes liv som nära nog totalt en fjärdedel av den tid under vilken han existerade.

 

Simon hade just denna dag – som var en dag av något begränsat medvetande - begett sig från Lenox Avenue, där han bodde i en trerums-lägenhet, på fjärde våningen, med högt i tak och höga fönster – som vilken klassisk lägenhet som helst på Manhattan med byggår 1900 - och stuckatur i taket, en liten klenod till boplats - en del i en Co-Op – fastighet – ärvd av sin moster, på en lång hälsorunda, iförd nya promenadskor, som var lite högre i lästen och stödde ankeln lite, vilket ju var extra nödvändigt, då han just tillfrisknat från ett brott på vänster ankel.

Simon beundrade arkitekturen i staden. Han tröttnade aldrig på dess buttra karaktär. Även om han, såsom varande ingrodd skeptiker, inte hade mycket till övers för arkitekter, så var ju New York ändå, enligt honom, en bebyggelseetetisk lyckträff. Husen i New York var som gjorda en vänlig, händig snickarfarbror. Sky-skraporna liknade stora radioapparatschassin, konverterade till jätteformat och morbitt uppdragna på höjden mer av en okänd gud än av snillrika New England arkitekter.

 

Promenaden ledde denna dag först genom det närbelägna rutiga gatunätet på gamla Manhattan, där folk strömmade i båda riktningar längs trottoarerna, klädda i all världens färger, och med en outgrundligt noga kalibrerad hastighet, så att man vare sig kunde misstänkas att skynda sig eller dra benen efter sig. Efter att ha räddat en liten svart hund från överkörning hade det inte burit sig bättre än att han tagit en lång sväng inne i Central Park, där han ätit en stor strut klassisk chokladglass vid ett litet stånd intill vattnet – där det också på en liten scen fanns ett grönmålat upright parkpiano, där en äldre svarthyad tant i vit, plisserad klänning och jättelik uppbuffat hår och dubbla fuskpärlhalsband som vilade lätt mot hennes svettiga barm, på de av regn och fukt gistna tangenterna spelade A Nightingale sang in Berkeley Park. Efter att lyssnat till den enligt Simon verkligt talangfulla damen och även lagt en tjugodollarssedel på pianolocket hade han återvänt till sina egna trakter på Manhattan och då passerat gränsgatan till Central Park mot Harlem, stadens forna horgata, 111th Street, som ju numera blivit alltmer neutraliserad av den nya tiden, där livet för stadens befolkning blivit allt mindre reellt, och nu mer försiggick mer andligt i hemmets vrå, vid laptoppar, surfplattor och mobiltelefoner.

 

New York var ett nytt mer ljusgrönt The Apple, ett nytt New York, nu när pandemin hade passerat, och medan man under pandemin ansträngt sig för att hålla tyst om alla hemskheter under denna farsots lopp, så hade man ännu inte beslutat sig för nya samtalsämnen. Därför tycktes folk lite mer undvikande än vad som var vanligt. Andligen trevade man sig fram – bildlikt talat - i denna världens mest betydelsefulla metropol.

Sedan hade han dock ändrat sig, och beslutat sig för att inte alls gå hem, men att ta en stor sväng västerut.

Det hade tagit i att blåsa lite, och en fiskmås dalade på ett djärvt sätt ner mot ett tappat wienerbröd i ränn-stenen.

Efter en dryg timme hade han – trots sin ömma ankel - nått Bronx.

Förbluffad stannade han då plötsligt till, när han upptäckte att man på ett ställe där man förut sålt latexskor, skinnskärp och lädermode för unga kvinnor. Affären var borta. Istället låg där nu ett antikvariat. En ny pampig svart skylt – 2 meter bred - över fönstret förkunnade med vita stora bokstäver

           

                     ANTIKVARIAT ORMVRÅKEN

 

Eftersom böcker nu var ett av Simons allra största intressen, så gick han snabbt närmare skyltfönstret och noterade med van blick numerären, originaliteten och skicket på sortimentet. Fanns där överhuvudtaget något intressant, eller var alltihop romaner om damer som blev mördade i Florida på en strand? Eller gamla Dickens-romaner, eller Harlequinsnusk?

Ganska tillfreds noterade han att där fanns Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och Carol Joyce Oates.

 

Så beslöt han sig lika snabbt – i ett anfall av sällsynt aktivitet - för att närmare utröna vad det var för människor som kommit på den briljanta idén att öppna ännu ett antikvariat i det redan så antikvariattäta New York.

Väl inne på linoleumgolvet i butiken, möttes han av ett glatt tillrop från någon bakom disken:

”Aah, Mr. Spiegel! Wellcome! Vi har fått in massor av litteratur om renässansen!”

 

Han hade blivit igenkänd!

Rösten tillhörde en medelålders skallig man i grönrutig kavaj. Han bar stålbågade glasögon, bakom vilka fanns snabbt blinkande, nyfikna ögon.

 

Det var dock faktiskt numera inte ovanligt att man visste vem han var, då han till och med blivit intervjuad i CNN om en biografi, skriven av en engelsman, som just kommit ut om Leonardo ca Vinci. Man kunde nästan säga att Simon tillhörde etablissemanget, även om han själv inte riktigt ville att det skulle vara så, men föredrog Underdogens position. Men han behövde ju pengarna, bland annat för att betala hyran för sin vackra lilla lägenhet.

 

Simon hade egentligen alltid varit fattig. Om man hela livet går och grunnar på hur den STORA ROMANEN skall se ut, så blir man inte rik. Och fattigdom är mer en känsla la som biter sig fast i en, än ett faktiskt ekonomiskt förhållande. Den som en gång varit fattig agerar i något betydande avseende som en fattiglapp i resten av sitt liv, även om han eller hon gör av med pengar så det visslar.

               ---

Antikvariatet, där Simon blivit så generöst mottagen, bestod av fyra rum. Det var högt i tak där också, men riktiga bokhyllor var ännu inte på plats. I två av rummen fanns provisoriska bokhyllor längs alla väggar, men i de andra stod enbart travar av papplådor, fulla med böcker, som alla osade av långvarig förvaring i någon gammal övergiven lada i Connecticut.

Inget är härligare än gamla böcker! Tänkte Simon barnsligt.

 

Mannen bakom disken, där det tronade en urgammal kassaapparat i gjutjärn, med kassalådan utdragen till sitt maximum, ville inte ge sig:

”Det är väl förresten inte så att ni vill vara med i vår kulturklubb?”

 

Spiegel lade ner en bok han funnit om Kinas antika historia framför sig på disken och svarade:

”Ojdå, har ni en förening också, en klubb?”

”Ja, vi har litteraturaftnar på andra våningen.”

Här pekade mannen över det med böcker i olika format och färger helt belamrade rummet mot en liten oerhört brant vitmålad vindeltrappa som vid en kortvägg ledde upp till ett hål i taket, varifrån ett originellt ljus strömmade och även lite musik. Det var klassisk musik, som Simon gissade var Vivaldi.

 

”Ah, fantastiskt”, sa han. ”Det var rappt agerat! För en månad sen var det kläder här, damkläder…”, pladdrade han på, fortfarande som ett barn, medan han – som dragen av en osynlig kraft förflyttade sig mot vindeltrappan, som – liksom den gamla kassaapparaten - även den var en gjutjärnsskapelse av äldre modell.

 

”Ja, välkommen i morgon kväll till exempel,” sa mannen i den gröna kavajen, vars mönster nu började klarna för Simon, där han stod mitt framför mannen, som lutande sig över disken, just rafsat åt sig den kinesiska historieboken och nu försökte se om den var märkt med något pris på insidan av bakre pärmen.

Kavajens mönster bestod nämligen av bokstäver. En text löpte originellt nog över hela kavajen, i långa täta rader.

”Vad står det?”, undrade Simon nyfiket, och pekade på ärmen på mannens kavaj.

”Det är Dantes Inferno! På italienska.”, svarade mannen glatt, varpå han tillade: ”4 dollar.”

”Haha”, skrattade Simon artigt och mycket torrt. ( På Toskanska, tänkte han, men sa inget.) Sen dristade han sig, medan han vände blicken mot trappan, en fråga:

”Kan man inte få ta sig en titt upp till klubben?”

”Helst inte. Mnemosyne städar just nu där uppe. Det är hon som gillar Vivaldi.”

Simon gick ändå, frimodig, och van att raljera som han var, några steg mot trappan, där han nu syntes vara förbluffad över hur oerhört brant den var, vilket han inte sätt förut, medan han tänkte att även han själv gillade Vivaldi.

”Kors då, va smal den är, trappan!”

”Ja”, sa ägaren.

”Jag har just tillfrisknat från ett brott på fotleden. Vet inte om jag nånsin kommer upp för den trappan.”

Simon var visserligen bara i fyrtioårsåldern, och för övrigt frisk, men den branta vindeltrappan skrämde honom.

Han ville inte skada sig ännu en gång. Brottet på vänsterfoten hade orsakats av att han blivit påkörd av en äldre cyklist på 5:e Avenyn, då han slagit i ankeln i trottoarkanten, så att själva ankeln slagits i två delar, och den övre delen förskjutits 0,2 mm utöver den lägre. Foten hade svullnat upp ordentligt, och han hade med foten i paket fått tillbringa två månader i hemmet, då han passat på att fullborda tre romaner, vilket i och för sig var en god sak, men som hade påverkat hans humör och kondition till det värre.

Nu ville han inte klättra i vindeltrappor.

 

”Finns det ingen annan väg upp till våningen över?”, undrade han, starkt förvisad om att det måste finnas en sådan.

”Jodå”, sade den blinkande antikvaristen och log artigt,” man går in genom porten bredvid här, och så tar man hissen upp, och på dörren där står: ”–––Barbado Travels”.

”jaha”, sa Simon, som nu inte fann det passande att fråga mer, när han mötte på detaljer, vars innehåll han inte begrep.

”Vi har inte hunnit ersätta skylten”, förklarade mannen urskuldande. Han tillade:

”Men idag är det alltså städdag, och vi har för övrigt mest öppet om kvällarna alltså. På klubben.”

Simon insåg nu att han fick ge med sig, och han betalade de fyra dollarna genom att trycka sitt bankkort mot en liten digital apparat.

Simon hade ont om pengar som vanligt. Även om han nu hade anställning som julturskribent, så räckte inte pengarna.

”När är det öppet på klubben då, och vad heter klubben och vad är dess syfte?”, undrade han slutligen, eftersom han visste att det skulle reta honom senare om han inte fått veta svaret på dessa frågor.

Idet samma öppnades dörren mot gatan hastigt, och en otroligt vacker, lång kvinna, iklädd en svart dräkt och en stor gul regnjacka, och med en bred, svart basker på huvudet, kom in i affären, med ett ljudligt rop:

”Ohoh, så pinsamt!”, ropade hon.

   -------------------------------

Långa blonda, curlande lockar dinglade ner på båda sidor under baskern. Hennes ögon var stora och blå. Hon flämtade och stödde sig mot den bakre delen av en c:a 130 cm hög avbalkning av masonit vid ena skyltfönstret, som var till för att stödja de böcker man satte upp i skylten.

”Du kan inte tänka dej, en man kom fram, rakt ur blotta intet och ville bjuda mig på lunch! Jag hatar sånt!”

Antikvaristen rusade fram mot henne på ett sätt som avslöjade att de var bekanta:

”Lisette! Så jobbigt! Så jädra jobbigt! Men det är över nu..”, ropade han tröstande, medan han strök henne över armen, nogsamt, för att inte verka utnyttja tillfället för att göra något närmande.

Simon fick för sig att flickan, som verkligen var lång och stor, och såg lika stark ut som en häst, hade inbillat sig alltihop, eller rent av hittat på det. Simon uppfattade med ens det överdrivna hos henne, och beslöt sig, innan han blandade sig i samtalet att vara redo att möta en psykopat.

Högt sa han:

”Folk har ingen hyfs!”

Flickan lossade försiktigt antikvaristens grepp om sin underarm och vände sig mot Simon, och under det hon fick ett lidande uttryck i ansiktet, utbrast hon:

”Hyfs?! Det var ju en attack! En attack mot min heder!”

Simon stirrade på henne.

Han beklagade nu för sig själv återigen att han varit så mycket hemma med sin brutna fotled, ty han kände sig plötsligt ovan vid möten med människor, särskilt känslofyllda sådana. Men han beslöt sig ändå att hålla sin linje och att avvisa det hela som en bagatell. Det var inte nån betjänt med att man höll på att dutta och pyssla med denna händelse, som ju var ganska sp å alldaglig i all sin tarvlighet.

”Vad tror ni Tolstoys Anna Karenina skulle ah sagt om hon hade blivit utsatt för samma sak?”, undrade nu Simon glatt.

 

Lisette, som flickan ju hette, som såg ut att vara i trettioårsåldern, stirrade på Simon och sa sen:

”Det vet väl inte jag.”

Vändande sig till antikvaristen frågade hon nu, istället:

”Var är toaletten nu igen?”

”Den är trasig. Tyvärr.”, svarade antikvaristen, som istället på ett bjudande sätt försökte sammanföra Lisette med Simon.

”Detta är Simon Spiegel. Detta Är Lisette Helmgard.”

 

Lisette sträckte fram handen och Simon tog den. Hennes grepp var överraskande löst.

”Mitt eget namn”, sa antikvaristen till Simon, ”…är Rupert.”

Simon bockade överdrivet.

”Rupert Hodgkins”, fyllde han i och drog med den lediga handen över den skalliga hjässan.

”Finns det ingen toalett på övervåningen som fungerar då?”, undrade Lisette.

Det fanns det, och strax försvann Lisette, något stönande upp för den branta vindeltrappan. Simon följde henne med ögonen, och förstärktes i intrycket att hon besatt stora kroppskrafter.

”Det var det”, pustade Rupert, som om han just genomgått en smärre pärs.

Simon tänkte, att vissa människor är jobbiga som pandemier, eller som livshotande sjukdomar.

”Har du haft antikvariat nån annan stans förr?”, undrade nu kulturjournalisten och tänkte att om han hade haft en stol så hade han satt sig. Det värkte i ankeln. Kanske sockan satt för hårt också.

”Inte egentligen. Jag har ett nätantikvariat också.”

”jaha”, sa Simon och såg sig om efter en stol.

Rupert försvann bakom disken och kom tillbaka med en taburett, en enkel men vacker skapelse av lackad björk med normal sitthöjd.

”Vad trevligt här e!”, sa Simon och satte sig.

Han sneglade på klockan. Hon var 03.00pm.

Nu slamrade det på övervåningen, och sen kom Lisette åter nedklivande.

Även om hon är falsk, tänkte Simon, så verkar hon guskelov inte alls pretentiös. Om man får välja mellan falsk och pretentiös – även om pretentiositet är en sorts falskhet – så valde jag hellre falskheten, tänkte Simon.

När Lisette åter var hos dem, nu mer lättad, sa hon:

”Ja, ursäkta mig. Jag var visst lite odräglig.”

Simon log från sin taburett. Rupert ställde några böcker tillrätta i skylten på et chevalereskt sätt. Han tycktes ha fått en hel massa uppfostran, tänkte Simon.

”Ingen fara”, sa Simon, utan att tillägga något alls.

I den pinsamma tystnad som uppkom genom denna Simons osynliga tillrättavisning beslöt sig nu Lisette för att hämnas:

”Det var en äcklig karl.”

Hon menade mannen som sökt bjuda henne på lunch utan att de var bekanta.

Simon log. På något sätt tyckte han om denna storväxta kvinna, med baskern och de stora ögonen. Hon var så stor och klumpig att han tänkte att detta hade fått henne att i många avseenden hamna utanför. Men hon tycktes ha både vant sig vid detta och accepterat det. Men hon hade troligen valt att spela en del spel för att kunna stå ut med  att inte tillhöra något egentligt sammanhang.

”Han var inte bara äcklig. Han förstörde min dag också”, sa hon, och nu började hon nästan gråta.

Rupert grep nu in och sa:

”Simon här jobbar på **** Post. Han recenserar.”

Mitt i ett par tårar såg nu Lisette upp och strök sig över den nästan platta magen med handflatan.

”Han skriver romaner också. Thrillers och annat.”, fyllde Rupert i, belåten som om alltihop gällde honom själv.

”Åh”, sa Lisette.

”Så nu har jag bjudit honom med i klubben”, sa Rupert.

”Då kommer ni i morgon kväll?”, undrade Lisette.

”Jag tror det”, menade Simon som sedan fick reda på att klockan åtta vore nog alla samlade.

 

Efter det tog Simon sin nya bok och promenerade hem, något haltande av sin ankelskada. Rupert och Lisette vinkade efter honom från dörren.

Så trevligt med nya vänner, tänkte han.

Fast lite underliga och forcerade verkade dom, tänkte han.

 

 

 

 

 

 

KAPITEL II

 

 

Väl hemma igen tänkte Simon, medan han kokade potatis, av sorten King Edward – de enda ätbara, enligt Simon - att allting var bättre än det liv han levde för några år sedan, med Iris.

Potatis ja. Han hade ju det så dåligt ställt. Även om han inte hade mycket hyra i Co-Op-fastigheten, - mest bara lite för skötsel av löpnade saker i föreningen, en tusenlapp i månaden, så hade inte mycket att leva på. Simon var nämligen skuldsattsedan ett tiotal år tillbaka, på grund av en knalldålig husaffär uppe i Maine, en sommarstuga, en skogsbungalow, en tänkt skrivarstuga, som visade sig vara praktiskt taget obeboelig, och inte värd nåt alls. Skulden för detta uppgick fortfarande till flera miljoner. Han visste att om han inte skrev en bestseller, eller nåt nära nog i den klassen, så skulle han förbli fattig resten av sitt liv.

Potatis levde han ofta på, eftersom det var billigt. Med ett snett leende tänkte han på Muhammed Atta, en av de som  planerat och genomfört detaljerna i 11 september-attacken mot World Trade Center, hur denne, medan han ännu levde i Hamburg, hade livnärt sig i flera år på enbart potatis.

Men, det är klart, hade Simon tänkt, att skulle han nu själv leva på potatis, så borde det vara bra potatis. Så handlade han alltid i en liten eko-affär, där dom hade just King Edward.

 

Han började tänka på detta, att allt i alla fall var bättre än på Iris´ tid, eftersom han funderade över Lisette, som han visserligen inte alls var attraherad av, men som ändå förde med sig en slags frisk förtvivlan in i hans synfält.

 

Iris alltså. Iris, som sedan länge stod som en mörk fond till hans nuvarande liv. Så hemskt det hade varit alltihop!

Han hade träffat Iris på en privat vernissage i en våning på Manhattan, där en bekant ( Sudden Lindholm ) till Simon, - en svuren fleece- och polystyrenmotståndare - hade samlat ihop – köpt och lånat – en mängd teckningar av den svenske konstnären Simon Fredrik Hill, som varit verksam kring sekelskiftet 1900 i Sverige efter en del studier i Frankrike.

Hill hade visserligen tidigt blivit galen, men producerat en mängd teckningar, vilka nuförtiden räknas bland konsthistoriens verkliga klenoder.

Det sägs att han blev inlåst i sin fars hus i Lund, satt och ritade mängder av fantastiska scener, med tusch, på baksidan av de anteckningar som hans far, professorn i matematik vid Lunds Universitet, gjort i sina matematiska forskningar, för att sedan gå till fönstret på andra våningen, ropat till sig barnen på gatan, och sedan låtit teckningarna singla ner till dem.

Fantastiskt, bara det!

Alltnog, under visningen av dessa teckningar, på Manhattan, dit de alltså nu förirrat sig, så hade Simons armbåge stött ihop med en kvinnas, Iris Hoffman, en liten olivhudad kvinna med becksvarta ögon, överarm.

Även hon var bland tjoget inbjudna gäster.

De hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park istället.

De hade börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var, så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park istället.

 

Hon var kortväxt, och hade alltså olivfärgad, lite mörk hy, ( som hos romer ) , svart, något krulligt hår, och detta hår satt på ett lustigt sätt vid tinningarna på det mycket lilla huvudet.

 

Ögonen var svarta, men med osedvanligt små pupiller, ungefär som om någon just hade slagit henne i huvudet med något hårt.

Simon tyckte att sättet som håret vid hjässan ramade in den lilla pannan, var något så utsökt att han tänkte att han skulle vilja se den pannan framför sig resten av sitt liv.

Iris var inte särskilt pratsam av sig, med verkade begåvad och arbetade inom socialförvaltningen med stödlägenheter åt missbrukare.

En egendomlighet med henne var att hon, när hon talade med eller mötte nån alltid halvt vände borthuvudet åt ena eller andra hållet. Det var också så att hon ofta på håll, med ena halvan av ansiktet vänd mot de närmaste personerna, ofta sneglade på folk med en mycket kritisk blick, ja ibland med ett öga som tycktes fråga: ”Är du inte riktigt klok?”

Oavsett vem som inlett samtalet, av oss två, så tittade hon alltid rakt in i ögonen på mig hela tiden. Men hennes ansikte var givetvis då, som alltid, halvt bortvänt, eller tillvänt – vilket man nu föredrar.

Analytisk var hon inte, vilket man kunde trott, med hennes mycket höga IQ, men hon bemötte snarare tillvaron intuitivt.

Hon mer låtsades diskutera än verkligen diskutera.

Ofta sa hon: ”Nej det anser jag inte!”, eller: ”Nej, det tycker jag VERKLIGEN inte.”, och det tyckte Simon var oerhört sexigt.

 

Samtidigt som detta nonsens pågick, så var Simon säker på att Iris gjorde sina analyser.

Dessa behöll hon dock för sig själv.

När han då – mitt i ett gräl om ingenting - drog henne till sig för att kyssa hennes mycket lilla panna, blev Iris alltid stel, eller formlös. Hon varken gjorde motstånd eller spelade med. Men Simon Spiegel hade hela tiden känslan av att hon var medveten om och njöt av varje sekund. Det gjorde att Simon blev än mer upphetsad. Han kunde inte få nog av hennes lilla rebelliska, aggressiva varelse.

 

Han bjöd – efter att de umgåtts på vernissagen - ut henne på restaurang och de blev ett par, flyttade ihop och bodde i flera år i en lägenhet i Bronx, när hon arbetade och Simon skrev en engelsk version av sin avhandling om Lemnius.

 

Då Iris var så tystlåten, så fick de inte stort umgänge, och absolut inte på Socialförvaltningen där hon arbetade, och Simon förlorade till och med en del av det umgänge han förut haft. När tre år hade gått så tyckte inte Simon att det hela fungerade, hur söt och lojal än Iris var.

 

Därför sa han en kväll, när Iris som vanligt satt på golvet med ett av sina vanliga jättelika pussel, som hon var en mästare på att lägga, att han ville göra slut och att han tänkte flytta, och att hon kunde få lägenheten. Om den var för stor, så kunde hon ju byta, sa han.

 

Iris stirrade på honom. Hennes små pupiller blev nu ännu mindre, nästan till ingenting, och hon sa, medan hon knyckte på nacken och de små armarna beskäftigt sysslade med pusselbitarna, att hon inte tillät det:                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   

 

”Inte.”, sa hon, ”Jag tillåter det INTE.”

 

”Va?”, sa Simon, och famlade efter luft med tungan.

 

”Om du försöker lämna mig, så dödar jag dig!”

 

Hon hade länge brukat anklaga honom för att inte älska henne.

Han hade då svarat att han aldrig sagt att han älskat henne. Hon hade då alltid svarat, att det var just precis det hon sa.

 

Iris hade under åren skaffat sig ett hundratals pussel av kolossalformat, pussel, som hon förvarade i stor sjökista, som hon ärvt av sin far, en sjökista som stod bredvid tv:n, på ett ceremoniellt anklagande sätt.

 

Nu bytte hon omständligt pussel, genom att rafsa ihop det natursceneripussel hon hade framför sig på golvet, precis innan det var helt lagt, och la det tillbaka i kartongen, som hon sedan placerade i sjökistan, ur vilken hon tog en annan låda, hällde ut dess bitar på golvet, och började lägga det nya pusslet. Detta – som föreställde en lemur i en hängmatta i tropikerna - hade hon lagt ett otal gånger, men var alltid spänd på att lägga det på nytt.

 

Simon hade absolut noll förståelse för denna sysselsättning, men han hade genom åren märkt att den höll henne lugn och nöjd.

 

Därför avbröt han henne inte, och när han – vid en hastig snegling – märkte att en liten bit som ännu inte var inpassad, skulle passa precis på ett visst ställe, och där forma en vassrugg, så reste han sig från soffan och böjde sig ner för att plocka upp den lilla träbiten.

”Du lämnar mig INTE!”

 

När Simon den kvällen gick ut med hennes hund, en osedvanligt dum Cocker Spaniel, av den svartvita sorten, - med namnet ”Basso” - så var han så upprörd att käkarna skakade.

 

Skulle Iris verkligen döda honom? Det lät så.

 

Han försökte ett tag tänka på något annat, på sin bok om den gamle belgaren, författaren till boken om 1500-talsmirakler, som missbildade kor och människor med siarförmågor.

Snart var han tillbaka till tankarna på Iris.

Väl hemma igen med hunden, sa han:

 

”Hur skulle det vara om jag hotade dig då?”

”Försök!”, sa hon.

”Du kan inte mena allvar.”, sa Simon, med tilltagande uppgivenhet.

 

Sen lämnade de ämnet för dagen och gick på kvällen och lade sig, trötta och givetvis sura på varandra.

 

Framtiden såg mörk ut. Inte nog med dödshotet, nu tycktes Simons ekonomi också bara bli allt sämre.

 

I sitt enständiga arbete med mytkritik hade han helt tappat skrivförmågan. Det ligger i sakens natur att böcker som SKAPAR myter är mycket mer färgrika och underhållande än de böcker som försöker AVSKAFFA myter. Han hade – i kultur och skrivavseende – blivit något av en tråkmåns. Och det finns ju, för författare, egentligen bara en dödssynd, ju. Att vara tråkig.

Men efter några veckor, då Simon hade övervägt att lägga in sig på psykiatrisk klinik, ångrade sig Iris och sa:

”Okey då. Du får väl gå då! Aldrig får jag behålla nånting här i livet.”

”Allt skall tagas ifrån eder.”, hade hon sedan sagt, bibliskt.

Alltid när fruntimmer blir bedrövade återvänder de till barndomen, och till saker och ting deras pappa sagt, eller så.

Simon hade raskt packat, och med bara en stor resväska tog han den kvällen in på ett litet omodernt hotell, ( Hotell Sagan ) varifrån han sedan skulle ser om han kunde få tag i en lägenhet.

Det var då mostern hade dött, och en advokat ringde och sa åt honom att han ärvt co-op-lägenheten på Lenox Avenue.

 

 

 

 

KAPITEL III

 

 

 

Nästa dag på eftermiddagen gick Simon återigen till de åtta kvarteren till antikvariatet.

De hade visserligen bjudit inom till kvällen, till klockan åtta, men han var både orolig och misstänksam, så han tänkte rekognoscera lite, genom att titta i antikvariatets fönster, som om han just haft vägarna förbi.

Det hade han inte. Tidningsredaktionen till exempel låg åt diametralt motsatt håll, i New Haven.

 

I antikvariatsfönstret hängde en skylt, där det stod:

               

  ”STÄNGT FÖR STÄDNING”

 

”Konstigt”, tänkte Simon, som ju aldrig upplevt att antikvariat var något annat än ostädade.

Samtidigt, medan han betraktade de nöta bokbanden som låg framme i skylten, gamla klassiker av Shakespeare och Molière, att han nuförtiden mådde så dåligt att det växlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland kände han sig befriad av att historien med Iris Hoffman var slut, medan han andra dagar kände sig bottenlöst ensam och missnöjd. Ofta funderade han på om han inte i alla fall skulle åka upp till Maine, där den där stugan han hade ruinerat sig på, stod, och fortfarande var i hans ägo.

Den var visserligen praktiskt taget obeboelig, på grund av alla sina brister – vilka vore en allt för lång historia att redovisa – men han kunde ju ändå kvarta i den lilla gäststugan, som hörde till huset, och där han faktiskt hade vistats en hel sommar, medan han ännu trodde att huvudbyggnaden skulle bli möjlig att bo i.

Där fanns ju en härlig natur, en sjö, med brygga och en egen båt. Trevliga grannar bodde inte långt bort, och livet på landet var inte så hektiskt. Man kunde sitta utanför livsmedelsaffären, eller vid bensinstation och prata hela dagarna.

I New York handlade allting om pengar, och att hålla sig flytande och att vara ajour, och inte göra sina bekanta missnöjda med en.

Men han ville inte bo i en gäststuga resten av sitt liv.

Hur man än vände och vred på saker och ting, så landade det alltid i en enda insikt: man behövde PENGAR.

 

Nu kände han en hand på sin axel.

Han ryckte till. Det passerade så mycket folk bakom honom att han inte observerat mannen, som ändå faktiskt syntes tydlig i skyltfönstrets spegling i glaset.

När han vände sig om var det en okänd man i trettioårsåldern, av medellängd, klädd i beige, svagt randad, kostym, kanariegul väst och blå slips. Han bar en ljusgrå regncape i handen, och såg ut som en affärsman, men med lite artistisk touche. Håret var ljust, ögonen blå och han hade en liten, ljus mustasch, välklippt över den konstant leende munnen. Kanske kom han från Skandinavien? Var han finländare eller något? Det är mycket med ursprung i New York.

Egendomligt nog tänkte alltid Simon på sig själv som främling i staden. Varför visste han inte.

     ”Simon Spiegel?”, frågade mannen nyfiket.

Simon blev chockad över att folk visste vem han var, men så var det: om man syntes i CNN, så visste plötsligt alla vem man var, och man blev ett slags offentlig egendom, i klass med parkbänkarna och elbelysningen.

”Det är ju stängt idag.”, sa han vänligt.

”Du skulle också kolla på böcker?”, frågade Simon, för att också var a vänlig. Det är ju det man lever på i New York.

”Nej, jag är en av ägarna till antikvariatet…”

”Aha. Åh. Jag trodde att Rupert…”

”Jo, Rupert är också ägare. Vi är fem stycken.”

”Ojdå, ja … alt är ju dyrt…”, mumlade Simon, som ändå tyckte att fem ägare verkade väl komplicerat.

”Får jag presentera mig? Mitt namn är Rostock. Maximilian Rostock.”

” Nice to meet you!”

”Får jag bjuda på en kopp kaffe istället?”, undrade den blonde mannen, just medan ett par regndroppar blötte båda deras oskyddade huvuden.

”Det ligger ett kafé om hörnet.”, sa han och pekade österut.

Simon samtyckte, och snart satt de på var sin taburett inne i Café Sundown, ett litet hak med tjugo sittplatser eller så.

Maximilian hade beställt och betalat, och kaffet smakade prima.

”Vad gör ni mer än deläger antikvariat?”, undrade Simon, och ansträngde sig för att le större än han kände för.

Hans oro för allt hade dragit ner mungiporna till knäna. Och trots sitt på många sätt bevisade skarpsinne, och sin omfattande beläsenhet, så kände sig Simon ofta mindervärdig och som om han på nåder fick delta i det sociala livet, så som det levdes av medelklassen på Manhattan. Han fick kämpa för att försöka vara med, och givetvis kämpa ännu mer för att på något sätt uppskatta att vara det. Helst ville han vara nån annanstans. Han visste bara inte var.

Maximilian betraktade honom med sin oblandade vänlighet, och som om han läst Simons tankar sa han:
”Det är allt en jävla stad detta!”

Simon böjde lättad på huvudet för att kunna le större. Han hade två trasiga tänder, som syntes för väl, när han l log.

”Haha!”, skrattade han, och kände sig bekväm nog att inte kommentera Maximilians öppning med mer än just ett skratt.

”Du visade ett visst intresse för vår kulturklubb?”, sa Maximilian, nu aningen mer strikt.

”Ja, det … givetvis.”

”Vi sysslar mest med konst. Med tavlor, måleri.”

”Jaha. Jag undrade just. Kan du berätta mer?”

”Klubben heter Trismegistos.”

Simon studsade.

”Men är inte det ett galleri?” Han drog sig till minnes att han faktiskt besökt ett galleri i Bronx, med just det namnet.

”Jovisst. Det är vårt galleri.”

”Jaha. Så klubben är mer en förening som sköter ett galleri?”

”Jo, det kan man säga. Fast vi har väldigt trevligt också. Men givetvis, det handlar ju mycket om att göra en god affär.”

”Jovisst.”

Maximilian fyllde på mer kaffe i sin kopp ur en liten vit porslinskanna med små blå blommor på.

”Är det nåt möte ikväll?”, undrade Simon, som tänkte att han hade missförstått något.

Maximilian sköt kaffekannan mot Simon till med en artig gest, och sa:

”Jess. Vi skall bland annat diskutera nästa utställning. Om du vill vara med i klubben så får du naturligtvis vara med i att planera utställningar i galleriet också. Det är ju det vi gör. Och alla som är med och deltar i arbetet får förstås sin del av vinsten.”

”Vinsten?”

”Jaja, vi säljer ju tavlor.”

Simon tänkte att det ju verkade utmärkt att kunna tjäna en slant. Och han kunde ju vara nyttig för ett galleri, som journalist, även om han ju inte var den som hade mest kontakter i New York precis.

”Ojdå. Intressant. Vad är det för tavlor då?”

”Vi har en konsthandlare, Robert, med i klubben, som har ett helt parti med gammal europeisk konst, från expressionismen. Mest tysk konst. Han har flera Kirchner. Modersohn-Becker och Kirchner.”

”Åh, det var en vacker period!”, sa Simon, och lyste upp. Han beundrade verkligen Kirchner, som hade starka färger. Men samtidigt blev han bekymrad, eftersom Kirchners konst ju betingade väldiga priser, och att det tycktes konstigt att ett amatörgalleri kunde ÄGA sådana konstskatter.

”Men Kirchner är ju berömd??”

”Ett oväntat kap, som sagt.”

”Jag har rest mycket i Europa. Min familj kommer från Finland, eller ursprungligen från S:t Petersburg. Men jag har bott i Berlin. Konsten som Robert har fått tag i är verkligen förnäm. Vi har inte just Kirchner öppet i galleriet, men säljer dem privat. Vi har galleriet mer för att ragga upp lämpliga kunder.”

Simon stirrade på Maximilian.

Det hela verkade mer än skumt.

Vad skulle han göra? Resa sig upp och tacka för kaffet, och säga att han hade mycket att göra?

Simon satt kvar och stirrade framför sig.

”Tavlorna är bra.”, sa Maximilian. ”Dom ser verkligen ut som Kirchner. Vi behöver en journalist, som vet vad som rör sig i journalistvärlden. Du anar inte hur viktigt det är för ett litet galleri att ha kulturvärlden bakom sig!!!”

Simon tvekade.

”Men jag är ingen sån kulturjournalist. Jag skriver bara en bokrecension då och då. Jag vet ingenting om…”

”Om du vill vara med, så kan du tjäna en hacka!”, avbröt Maximilian.

”Ni säljer alltså förfalskade Kirchner?”, frågade Simon rakt upp och ner.

”Välgjorda.”, svarade Maximilian spotskt.

Han tillade:

”Det är otroligt svårt att slå sig fram i dagens kulturvärld. Endast dom som är i det allra högsta skiktet – och där är varken du eller jag – får några kontrakt över huvudtaget. Det vet du själv. Ditt kontrakt va rju inte så lukrativt a så att man blir hysterisk inte…”

Simon nickade. Man hade gjort research på honom. Man visste att han behövde pengar. Och nu erbjöds han ett jobb. Frågan var väl bara vad han väntades utföra för något. Skulle han vara nån slags kontaktman, eller penningtvättare eller nåt?

”Det verkar riskabelt. Visst skulle jag behöva pengarna, och att förfalska en oljemålning är ju inte direkt det värsta brott man kan utföra.”, menade Simon.

”Exakt. Nej. Konstvärlden är ju humbug. Kirchner är visserligen bra, men konstvärlden i sig är ju humbug.”

”Men vad skulle jag göra för att få vara med?”, undrade Simon.

”Du skall bara stå och se hederlig ut. Ingen människa har sett så hederlig ut som du på CNN. Du ser verkligen ut som en man kan anförtro sitt favoritdjur till.”

Simon nickade.

”Ingen kommer att upptäcka att tavlorna är förfalskade. Inte om de marknadsförs i de bästa kretsar. Det är kretsarna som ger legitimitet.”

”Men jag rör mig inte i de bästa kretsar…”

”Du sällskapade en gång med Violet Hutcherson?”

”Violet, jo?”

”Vi vill att du återupptar bekantskapen med henne. Det är Reginald Hutcherssons pengar vi vill åt.”

Simon studsade. Allt detta var absurt.

Han kom mycket väl ihåg Reginald Hutcherson, en stor, skarp, intelligent karl, som Simon hade varit rädd för som 25-åring, när han och Violet dejtade. Hutcherson hade varit ingenjör och byggt broar i Canada. Dom hade hur mycket pengar som helst.

Han var även konstsamlare.

”Men Violet är ju gift och har barn och allt?”

”Hon är skild.”

”Jaha.”

Simon började svettas.

Detta var inte bra. Han borde nu tacka Maximilian för kaffet och resa sig och gå hem.

”Detta är absurt.”, sa Simon. ”Jag förstår inte varför jag sitter här och pratar över huvud taget. Jag är väl ingen gangster?!”

Han knäppte kavajen och skulle just till att resa sig, då Maximilian sa:

”Iris är också med på det hela.”

”Iris är också med på det hela. På sätt och vis.”, upprepade Simon tonlöst.

Vad var detta? Drömde han?

    Varför gick han inte bara hem.

Hur kunde Iris vara inblandad? Detta översteg hans författarhjärna mångdubbelt i gåtfullhet.

”Vadå? Iris?”

”Ja, hon vill också tjäna en slant.”

”Men vi har gjort slut.”

”Ja, h hon är i alla fall med i Trismegistos.”

”Hur många är med?”

”I det riktiga bedrägeriet bara två. Det är jag och Ziggy. Det är han som målar tavlorna. Och så jag. Dom andra tror bara att allt är ett kulturellt skämt. En happening..”

”Det är ju väldigt bra att veta hur många man är, om man är en sammanslutning som skall begå brott…”, försökte Simon.

”Kanske det.”

Simon var mållös.

”Hur som helst så samlas vi alla ikväll klockan 8, på Barbado Travel, ovanför Antikvariat Ormvråken.”

”Jo, så e det”, sa Simon dystert. ”Pengar måste man ju ha. Trevligt att träffa nya människor också. Men det är alltså bara ni två som vet att det skall utföras ett bedrägeri?”, undrade han, ägaren till en mögelskadad stuga i Maine, som nu plötsligt fick ont i sin ankel, som han trodde hade läkt fullständigt. Det kanske skulle bli en sån där skada, som gjorde sig påmind när själen krisade. Kanske ankeln skulle bli hans nya varningsklocka. Förr hade han alltid fått ont i magen.

”Det är inget tvång.”, sa Maximilian i lätt on, sköt ifrån sig den urdruckna kaffekoppen och var på väg till cafédörren innan Simon hade kunnat samla tankarna. Men han vände sig om och sneglade på Simon, inte dystert som Iris brukat, men mer spefullt:

”Du får fixa dom där framtänderna förstås. Annars lär du inte göra nåt intryck på vare sig Ziggy, Violet eller Reginald!”

Simon kom att tänka på Lisette, men sa ingenting.

 

 

 

 

 

KAPITEL IV

 

 

 

Simon gick de åtta kvarteren hem utan att märka var han var, vad han såg eller om han blev sedd, eller av vem.

Efter han stängt ytterdörren hemma om sig i lägenheten på Lenox Avenue, på våning 3 av 14, så beslöt han sig att gå till kylskåpet och ta fram whiskyflaskan.

Livet var ändå slut, tänkte han.

Detta skulle aldrig gå!! Inte en chans i helvete! Dom hade kartlagt honom i minsta detalj. Han var som en liten marionett.

Men vad hindrade honom att helt enkelt gå till polisen och berätta att han kommit på några konstsvindlare?

Han funderade.

Han hade ju inga alls bevis. Om han backade ut, och gick till polisen, så skulle dom naturligtvis bara sluta att ha möten på Barbado Travel, och inte ha nån utställning just då med Kirchner.

Dessutom kunde det gå illa för Iris.

Men på vilket sätt hon var insyltad visste han inte. Om hon alls var det.

För att gå till polisen med det hela, så måste han alltså spela med ett tag, till allt blev mera konkret.

Å andra sidan, tänkte Simon, att om han gick till polisen när han väl gått med i ligan – eller vad det var – så kunde han bli straffad av dem på ett sätt som han knappast kunde bli innan han gått med.

Om han gick med, och tjallade då, så kunde dom mycket väl sätta ett skott i nacken på honom.

Om han skulle gå till Polisen så fick det bli nu.

Han stod vid den öppna kylskåpsdörren med ena handen om den stora whiskyflaskan, där det fanns en tredjedel nästan persikefärgad lättflytande nektar.

Hans hand slöt sig hårdare. Vad skulle han göra? Han kunde inte dricka nu! Han måste hålla huvudet klart. Nu var det allvar. Detta var en chans, men det var också en risk.

Vad ville han?

Ingen hade han att be om råd. Vem skulle det varit?

Utan att ta med sig flaskan gick han in till stora rummet och satte på tv: n. Det var ju ingenting han ville se, men ljudet skulle lugna.

När han passerade fönstret såg han brandtrappan utanför. Den gjorde honom alltid trygg. Alla gatlyktor gjorde så att trappan var väl synlig, även om det nu var mörk kväll ute. Det var som en halvt religiös upplevelse att få en glimt av brandtrappan därute. Det fanns alltid hopp, tycktes den säga. Även om branden kommer, så är jag här!

En fiskmås hade suttit på den häromdan och tittat in mot honom i flera minuter.

Som en ängel.

Bakåtlutad i soffan gjorde han nu flera kalkyler, utan att nå något avgörande.

En film på tv, på en kanal som han inte begrep hur han fick in visade guldframställning i Congo på 1920-talet.

Tv-kanalen tycktes hete Amalthea, och Simon tänkte att den kanske tillhörde bostadsföreningens abonnemang. Han hade ju uppfattat att det fanns ett sådant, och att det sköttes av ordföranden, en gammal Navy Seal med blå, små, intensiva ögon, och stor kroppshydda, en man som han ibland brukade möta då denne varit och handlat, och kom fullastad med påsar och små lådor, där det fanns vita och röda bönor, palsternackor, kål, läk och indiska kryddor. En man som lagade sin egen mat kunde man lita på!

Han hette Calton Dewey.

Alltså var kanalen vald av Dewey, tänkte Simon, som blev mer och mer förbryllad över filmen.

Han glömde nu totalt bort sin eventuella framtid som konstbedragare, och uppslukades av den lilla dokumentärens innehåll.

Man visade en bit av Congo, och hur man färdades på låglandet där, på dammiga vägar fram till bergen. Där grävde man djupa schakt och lastade sedan upp mineraler i truckar, vilka tog med malm till en liten fabrik.

Efter att vita män i rockar, och svarta män med bar överkropp, i flera steg förädlat metallen, som visade sig vara guld, till tackor, så transporterades dessa tackor sedan till sin slutliga förvaringsplats: riksbanken i Bryssel.

Filmen avslutades med några bildsvep över den vita personalens haciendor, med prunkande trädgårdar, kvinnor i långa kjolar och tropikhatt, samt barn som lekte under tropiska växter, vaktade av en svart Nanny.

Filmen var uppenbarligen en reklamfilm för guldutvinning.

EN REKLAMFILM FÖR GULDUTVINNING.

Det behövdes det väl ingen reklam för.

Förtvivlad över mänskligheten slog Simon av tv:n med en knapptryckning på remoten.

Han suckade, och med full kraft återkom nu funderingarna över de nya människor han stött på i samband med besöken på antikvariatet.

”Så snillrikt!”, utbrast han halvhögt.

Egentligen var det visserligen smart att ha en hel mängd entusiastiska kulturmänniskor, som frontade hela aktionen. Har man ett gäng idealister ikring sig, som protesterar mot konstmarknadens urartning, så kan man, inbäddad bland dem, hålla sig dold.

Sedan tänkte han på att han borde akta sig.

Främst oroade han sig för att dom hade letat upp Iris.

Om de inte varit så totala fiender, så hade han ringt upp henne.

Han sökte slå bort tankarna på tavelkuppen totalt genom att sätta sig vid sin laptop.

Där tog han nu upp email, och konstaterade att han var jagad av sina kreditorer. Hur han bar sig åt, så skulle han nog aldrig bli av med skulderna.

Överallt trängde sig problem på.

Han tänkte på att ringa sin ende trogne vän, Evertsen, men var orolig att han skulle trötta ut denne, genom sitt evinnerliga tjat om sin dåliga ekonomi.

Evertsen brukade säga:

    ”Sluta då upp med att skriva böcker och skaffa dig ett vanligt kneg! Du får väl växa upp nån gång!!”

Evertsen hade egen datafirma, och livnärde sig på det.

     ”Jag är inte intresserad av nåt annat än litteratur”, hade Simon sagt.

     ”Litteratur är egentligen ingenting”, hade Evertsen svarat, irriterad.

Simon hade inte svarat på detta. Han hade bara tänkt på alla böcker han läst.

Bland hans livs lyckligaste stunder var de resor som Evertsen och han själv gjort längs kusten ovanför Boston.

Så enkelt och så fritt det varit, att bara promenera längs stränderna, utan att vilja något mer än att röra sig i de fria.

”Promenader är ingenting heller”, hade Simon tänkt för sig själv.

Nu plingade det till i laptoppen. Ett nytt mejl tydligen.

 

Det var från Maximilian. Och det löd:

”I morgon 10.30 hos Dr. Overberg på 44:de gatan. Hansen-Overberg Clinic. Jag har beställt tid hos dig. Han fixar dina tänder gratis. Räkningen skickas till mig.

Hjärtliga Hälsningar från Maximilian”

 

En kall kåre gick från ryggslutet upp i nacken på Simon.

 

”Ge dig inte in i detta!”, sa en främmande röst i hans huvud.

Han stängde laptoppen och gick och la sig. För att kunna hoppas sova la han på sig ett extra täcke.

Livet var en grym historia!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL V

 

 

Livet är en grym historia!

 

Vid 05.30am vaknade han med ett ryck.

Ingenting speciellt hade väckt honom. Bara oron. Hela natten hade han drömt om Maximilian. Dennes leende ansikte dröjde sig nästan var hos Simon när han svängde upp benen från bädden och satte dem på det kalla golvet intill sängen.

Utan att tända några lampor, men bara litande till det han nu såg som skuggfigurer i sin lägenhet, tack vare det ljus som kom från lamporna på gatan, sökte han sig – insvept i en vinrödrandig morgonrock av frotté - ut i köket, hasande i tofflor, för att sätta på kaffet.

Kanske hade han vaknat så abrupt av plötslig subliminal motvilja mot Maximilian.

Hur som helst beslöt han sig, medan kaffevattnet kokade upp att godta Maximilians erbjudande om nya framtänder. Det skulle ju göra hela tillvaron lättare för honom själv. Folk dömde en efter tänderna.

Han letade i halvmörkret rätt på sin telefon, såg att den hade nästan slut på batteriet och kopplade den in för laddning i ett urtag invid tv-soffan.

Sen sjönk han ner i soffan och lutade sig med rygg och armar mot alla kuddarna, i ett försök att i alla fall hjälpligt njuta av tillvaron.

Han existerade ju i alla fall.

Han s tillvaro var full av problem, men existensen själv är ju inte bara en potens, men även en sällsynt realitet.

 

Slagen av tankarna på sin dåliga ekonomi – böckerna sålde nästan ingenting, och tidningen betalade bara smulor för de artiklar han levererade – lät han huvudet falla bakåt mot soffkanten och slöt de ännu sömniga ögonen.

-Tänk om man skulle stanna här i lägenheten, tänkte han. (Han hörde hur hissen passerade ner förbi hans våning ute i trapphuset, skranglande.)

Om han aldrig skulle gå ut mer? Hur vore det att nu enbart syssla med det han hade i huvudet.

Den som levt i fyrtio år har livserfarenhet nog, så det räcker!

 

Det fanns massor av människor som levde så där inskränkt, som var inne, såg på tv, lekte med hunden; eller de som bara spelade tv-spel. Och det fanns alla de som livet igenom jobbade på ett intellektuellt projekt: skrev en världshistoria, en ordbok för något exotiskt språk, eller bara skrev en tjock bok, kanske om nån annan bok, och dessa människor var fullt tillfreds med dessa sysslor, och grämde sig aldrig över nåt!!

Varför inte sluta sig till denna krets av människor, för vilka tanken på att ge sig in i ett konstbedrägeri bara skulle väcka av sky?

De skulle allihop tycka att det, att planera och genomföra ett konstbedrägeri var tecken på dålig självkänsla och brist på fantasi. Den sanna fantasin och den sanna självkänslan kunde bara yttra sig i ett gediget litterärt verk, eller i ett konsekvent genomfört projekt av inre självförverkligande på ett högt, och generellt oantastligt, moraliskt plan.

Om man ville värna ok sig själv, så skulle man inte begå brott.

Att privat anse att brott inom konstvärlden inte alls var något brott, men bara en revolt mot konventioner, och således ett tillåtet sätt att kapa åt sig miljoner på, det var ju – enligt dessa högtstående solitärer – bara ett gigantiskt självbedrägeri!

        Ett ”nietzscheanskt” uppror skulle aldrig resultera i en miljon, eller en halv, på fickan!

Simon satt och kved i soffan. Blotta tanken på pengarna som en Kirchner, falsk eller äkta, kunde inbringa kom han salivkörtlar att svälla.

Tänk hur bottenlöst träligt livet skulle vara, instängd i en lägenhet med ett jävla PROJEKT!!

Aldrig att han skulle klara av det, även om han nu hade vissa autistiska drag.

   Så sträckte Simon ut handen mot golvlampan, och ryckte i den lilla kedjan som slog på de tre glödlampornas sken under den beigea skärmen.

Dagen tog sin början, tänkte han, neutralt.

 

   -----------------------------

Nu var klockan plötsligt mycket, och eftersom Simon beslutat sig för att gå till tandläkaren, så dök han nu in i duschen, och efter att ha rakat sig, bytt till rena kläder och nappat åt sig sin mobiltelefon, störtade han ner på gatan för att hoppa på en buss som tog honom de få kvarteren till doktor Overbergs mottagning.

Denne – en kort, glad karl med tangorabatt - mötte honom redan vid den mycket lilla receptionen och tog vänligt hand om honom, i det han sade:

”Så klart att man måste se fin ut, om man skall återknyta bekantskapen med ett gammalt x!”

Han log vänligt, med en bländade tandrad. Simon svarade inte. Maximilian var en fräck fan, sa han till sig själv.

Simon tänkte också, medan Overberg mixtrade med hans tänder, på hur filmindustrin i Hollywood förr i tiden just på samma sätt som Maximilian gjort. Clark Gable såg ut som vilken lagerarbetare som helst när han spelade sina första roller som cowboy. En av cheferna på filmbolaget erbjöd honom nya tänder. Den perfekta tandraden gav magin åt ansiktet. Ett proffsjobb av en tandtekniker fixade hela karriären.

När Overberg tagit en avgjutning på det han lämnade av Simons framtänder sa han att Simon kunde återkomma dan därpå, vid tvåtiden, så skulle den nya bryggan vara klar.

Simon tackade så hjärtligt och begav sig nu hemåt igen, för att tänka över om han verkligen skulle bege sig till kulturklubben på kvällen.

 

Han hade fortfarande inte bestämt sig, och hans vankelmod var pressande, och så mycket mer obehagligt, som han kände sig totalt ensam i situationen.

 

Väl hemma slog han sig ner vid sitt skrivbord, bland diverse papperslappar, refuseringsbrev och halvlästa tidskrifter och böcker med hundöron.

Ingen av hans böcker, hans få böcker, hade sålt mer än 1000 exemplar. Borde man inte inse att loppet var kört. Hur var det nu med den där definitionen från Einstein på en idiot: en person som gång på gång försöker med samma försök, på samma sätt, med samma förut-sättningar, förväntande sig ett annat utfall än det föregående.

Om han misslyckats med alla sina böcker, vad talade för att han nånsin skulle lyckas?

Hans förläggare hade klagat och bett honom att införa mer kraftfullt mytiskt material i sina berättelser.

”Du som känner myten så väl, du, om någon, borde väl ha förstått att det alltid är myten som säljer. Ingen berättelse får någon nerv eller nåt djup, om inte någon av vår kulturs bredare myter är åberopad. Du borde veta det. Men ingenstans i dina böcker finns det sådana breda, mytiska anslag. Då blir det som det blir!”

Simon suckade, och medan tungan trevade mellan tänderna, där Overberg på några ställen hade borrat några jack i tändernas sidor, jack, som alltså var nya och obekanta för tungan, så lät han handen riva ner en brevhög, så att den föll ner just vid sidan av bordet.

Det var en smått revolutionär gest.

Han tog tag i laptoppen och googlade upp ett namn:

                  

                 ERNST LUDWIG KIRCHNER

 

Jaha. Ja, så var det ju. Kirchner hade levt i Tyskland under trettiotalet, blivit hånad av nazisterna, och rädd, förföljd, och desillusionerad hade han tagit sitt liv i början på WWII.

Vad hans konst var värd fick man inte reda på i artikeln han läste. Men berömd och hyllad var han.

 

  ----------------

 

Simon gick ut i köket och letade rätt på bröd och ost och gjorde sig en stor smörgås med persilja på.

Sedan gick han in i storarummet och satte sig tillrätta i läsfåtöljen som stod invid fönstret som vette ut mot Lenox Avenue.

Trottoaren utanför, trevåningar ned, var bred, och dessutom planerad med en liten allé höga almar, så man var delvis förskonad från det värsta bullret, som ju annars är en ständig följeslagare till allt liv på Manhattan.

Solen trängde då och då igenom molnen där uppe, nu på eftermiddagen, och några sjöfåglar passerade utanför på jakt efter sopor.

 

Invid fåtöljen fanns ett litet sideboard av ljust trä, belamrat med böcker och tidskrifter.

Simon suckade när han sjönk ner i fåtöljen, medveten om att han måste fatta ett beslut angående Maximilian och hela kulturklubbsgrejen.

Skulle han verkligen inte bara avstå från alltihop?

Vad hade han att vinna?

Att han skulle tjäna några pengar på det hela kunde han inte inse. Man skulle bara utnyttja honom. Ingen människa gav bort pengar i onödan. Allra minst folk som Maximilian.

Haken var ju bara den, att dom hade lurat med Iris.

Hur i alla sin dar dom fått tag på henne var en gåta, men nu var det i alla fall så det var, och det var bekymrande för Simon.

Förhållandet med Iris var visserligen slut, och det hade ju dessutom urartat till något förfärligt, men det var ju ändå så att man hade vissa skyldigheter mot människor man en gång haft nära relationer med. Eller hur?

De var en del av ens liv, och om man struntade i dem, eller betedde sig illa mot dem, även om relationen var över, så kunde det påverka en själv, ens livshistoria, ens egen själ och själsfrid.

Han kunde inte bara strunta i att dom lurat med Iris.

Även om nu Iris var en mycket kapabel människa, så var hon nu ändå i en mycket utsatt position, givet vad Simon trodde sig veta, och trodde sig ha fått reda på genom Simon.

Dessutom var Simon nyfiken. Inte minst på konstförfalskaren själv. På den mystiske Ziggy.

 

Simons respekt för människor som verkligen kunde ett hantverk var mycket djup.

Det, som Albert Einstein en gång sagt, om att arbete är det enda som gör livet uthärdligt, det höll Simon med om, och han hade där för sig själv tillagt att vad som verkligen skänkte frid, det var att behärska en syssla, en konst eller ett kunskapsområde till fulländning.

Så var det nog med Ziggy, att denne förmodligen kände till Kirchner och oljemåleriets konst till 100%, och han kunde alltså vila i fullständig förtröstan och tillförsikt i denna visshet.

Det var Simon nyfiken på.

Någon gång i livet hade han mött människor som så behärskade en konst, att de liksom svävade en liten bit över golvet när de förflyttade sig, och de hade själva gjort sig lite större än själva livet.

 

När Simon bestämt sig för att gå till kulturklubben, så blev nu resten av dagen lättare, och han försökte dra sig till minnes allt han visste om konstförfalskning, vilket inte var särskilt mycket, innan han somnade i den mjuka, blommönstrade fåtöljen, just som några solstrålar letat sig ner bland husväggarna och träden på Lenox Avenue, och snuddade hans av bekymmer konstfullt mönstrade panna.

 

 

 

KAPITEL VI

 

 

 

 

Simon var punktlig, och stod nu, kl. 08.00pm utan för Ormvråken, och funderade på varför det var släckt i antikvariatet om nu klubben, på våningen ovanför skulle vara öppen, då han kände en hand på sin axel.

Det var en kortväxt, rödlätt man med rullande gång, i fiskbensmönstrad grå kavaj, med pigga blå ögon och fula, bruna tänder.

”Simon Spiegel?”

”Jo då.”, svarade Simon.

”Jaha, ja, jag är Ziggy Berntsen. Maximilian sa att du skulle komma till klubben ikväll. Vi har bytt adress!”

”Jaha…”

Utan vidare godtog Simon förklaringen och hoppade in i en liten bil av märket Audi, som tydligen var Ziggys. Ziggy satte sig bakom ratten, startade och snart var de två på väg utföravenyn i hög fart.

”Vart skall vi?”

”Vi åker till Maximilians.”

Det visade sig att ´Maximilians´, det var helt enkelt galleriet, som Simon kände till något, Trismegistos, i Bronx, efter att besökt en liten utställning där med blyertsteckningar av någon han glömt namnet på.

Ziggy parkerade utanför, och de gick in i galleriet, genom en dörr där en skylt förkunnade ”STÄNGT”.

Simon kunde inte låta bli att skratta för sig själv.

Så enkelt och lätt detta var, att få nya vänner i kulturvärlden.

Väl inne möttes han av synen av ett sällskap som stod med drinkar i händerna och betraktade konsten på galleriets väggar, vilken uteslutande tycktes bestå av oljemålningar och teckningar av Kirchner.

Inalles visade det sig vara sex personer i rummet, förutom Simon själv.

Maximilian som kom emot Simon med utsträckt arm presenterade alla en och en, genom att demonstrativt peka ut dem, där de stod, pekande med ett kort intelligent pekfinger:

”Här har vi Rupert Hodgkins, som du redan känner. Och här är Lisette Helmgard.”

Simon noterade att de var uppklädda som till fest, och Lisette hade en vacker kort kjol av gult siden och högklackade skor.

”Här är Gloria. Gloria Nicholson.”

Simon bugade inför en lång flicka med svart pagefrisyr.

”Här är Ziggy, Ziggy B., som du redan känner.”

Simon log.

”Och här är Petrus, en vän till mig från Columbia.”

Petrus var en stor kille i trettioårsåldern, axelbred med ett vinnande leende. Han tuggade tuggummi.

”Och vi njuter av Kirchner!”, sa Max.

Simon vände sig, lite ängslig, till denne:

”Men var är … Iris?”

”Hon kunde inte komma”, sa Maximilian lätt, och gav Simon ett glas sherry, i ett dimmigt glas.

 

Simons hjärta slog ett dubbelslag, och han funderade över om det Maximilian sagt om att Iris var med i klubben alls hade någon sanning i sig.

Var han lurad? Vad skulle han säga?

Maximilian kände människor väl nog att begripa att detta med Iris skulle locka Simon att komma, och det skulle vara svårt för Simon att bevisa att Iris INTE var medlem av klubben.

”Nu njuter vi av Kirchner!”, upprepade Max.

Simon funderade på om han lite lätt skulle ifrågasätta att det var Kirchner, men fann att det skulle vara oprofessionellt, och att dt inte var säkert att samtliga som var närvarande visste att det rörde sig om förfalskningar, varpå han istället sa:

”Han var hatad av Hitler.”

Alla de sex andra log nedlåtande åt denna svaga kommentar.

”Så detta är kulturklubben?”, fortsatte Simon, som dock inte tänkte låta sig bli dominerad till tysthet och passivitet.

”Jo, kärnan av kulturklubben.”, sa Max leende.

”VAD ÄR DÅ SYFTET MED KULTURKLUBBEN?”, undrade Simon.

”Att lura av de rika svinen pengar förstås”, sa Gloria, som här krökte på överläppen i utstuderat hån mot denna grupp.

När Simon nu var införstådd med vilken samling människor han befann sig, beslöt han sig för att hålla en lägre profil och låta den andra spela ut sina kort.

 

Efter en liten stund, när man hyfsat glasen, lotsade Maximilian in alla i ett inre rum, där det fanns några soffor och fåtöljer, samt lite mer ögonvänlig belysning.

Genom en högtalare hördes Donna Summers gamla discolåt ”Hot Stuff” tona ut i rummet.

 

”Vi planerar alltså att lotsa hit gamle Reginald Hutcherson. Och Simon här har lovat att invagga den gamle gossen i julstämning.”

Simon såg ner i golvet, från kanten av en fåtöljsits i blå sammet.

”NU var goda råd dyra”, tänkte han och kände hur det värmde av skam i nacken. Skulle han inte gå med detsamma. Han hade ju inte minsta lust att vara med om detta. Varför skulle han alls vara med om detta?

Sagt och gjort. Simon reste sig upp, knäppte sin kavaj och sa till de andra, som just börjat glamma lite i rummet, understödda av musiken.

”Jag tror jag ska gå.”

De andra sex personerna tystnade, och som genom ett under tystade även Donna Summer, mitt i en fras.

”Vad då?”, sa Maximilian Rostock. ”Har du inte förstått?”

”Jodå. Nu i tänker begå ett brott.” Simon var nu på väg mot dörren till utställningssalen, genom vilken de kommit in i rummet.

Petrus ställde sig då i vägen och tog tag i rockslaget på Simons kavaj.

Maximilian höjde rösten:

”Du har inte förstått att din väninna inte är här, för att vi ville ha henne nån annan stans.”

Simons hjärta flög upp i halsen. Vad var det han sa?

”Va?”

”Iris är i gott förvar hos oss. På annan plats. Ända tills den här affären är genomförd.”

Så var det, tänkte Simon. De hade kidnappat Iris.

Nu begrep han äntligen.

Han var fast.

Ingenting kunde han göra, annat än att ställa upp på att lura Reginald. Ja, Violet och Reginald.

Nu återstod bara om han skulle kunna underrätta polisen.

Maximilian läste givetvis hans tankar, och sa därför:
”Om du blandar in polisen, så hamnar lilla Iris i Hudson River.”

Simon återvände till sin fåtölj, i vilken han sjönk ner med en suck värdig en dekadent symbolist.

Åh, tänkte han, vad Iris måtte hata honom för detta. Där hon satt, förmodligen i ett mörkt rum, eller en källare, nånstans.

Den långa Gloria kom och satte sig bredvid honom.

”Var inte ledsen!” sa hon.

Simon undrade varför han inte skulle vara ledsen, men Gloria förklarade ingenting, men bara strök sina fingrar utmed hans hals.

 

Ingenting av större u intresse utspelade sig under kvällen. Man talade faktiskt om kultur – kanske för att öva upp en förmåga, tänkte Simon.

Således var man ense om att det såg mörkt ut för Hollywood och för film i allmänhet, medan man spådde framgång för konserter och event.

Så mycket som det diskuterades pengar under den fortsatta kvällen kom Simon att undra om han verkligen hade hamnat hos någon samling människor som verkligen var i stånd att revoltera mot de rika och deras konstsmak.

Vid 10.00pm började Simon tänka på refrängen, och efter att ha växlat några ord med Maximilian angående tandläkare Overberg, och tackat Maximilian för de nya tänder han skulle få påföljande dag, begav han sig hem över, med en buss han fann.

 

 

 

 

 

 

KAPITEL VII

 

 

 

DET VAR först när han steg in över hemmets tröskel på Lenox Avenue, som känslorna hann ifatt honom.

Han var nu kapad av ett gäng, att genomföra ett bedrägeri.

Alltihop var helt osannolikt, eftersom bedrägeriet ju knappast kunde hålla mer än en kort tid, och sedan blev hela bunten anhållen av Polisen, tänkte Simon. Det hela framstod som så enfaldigt planerat att han inte trodde det var sant. Var detta verkligen Maximilians mening? Kunde inte Maximilian och Ziggy bättre än så här?

Simon suckade.

Nu hade han ett val ( eller två val som folk sa…):

Skulle han kontakta Polisen, eller skulle han inte?

En ännu större fråga var kanske var dom höll Iris någonstans.

Klockan närmade sig nu 09.00pm. Ju längre kvällen framskred, medan han slötittade på CNN, och denna kväll kunde njuta av presentatören, Becky Andersson, vars skönhet Simon i åratal i hemlighet beundrat, ju klarare blev hans sinne, som under dagen – på grund av hans egendomliga mentala handikapp – varit mer eller mindre försänkt i dimma.

Han hade tidigare inte velat störa processen genom att försöka få tag på Iris, med vilken han ju inte hade något egentligt att göra längre. De hade ju gjort slut, och inte alls planerat att nånsin återse varann.

Men nu – eftersom det var för hennes skulle han fortfarande var delaktigt i hela den här fåniga affären – så ville han försöka ta reda på vad som hänt henne.

Det var om inte annat en hederssak, tänkte han.

Iris svarade dock inte i telefonen. Inget röstmeddelande heller. Ett oändligt antal signaler gick fram, men ingen svarade.

Simon stirrade på tv:n och kände sig nu plötsligt, i denna situation – inte särskilt förvånande egentligen – kolossalt ensam.

Han var van vid ensamhet, men i denna pressade situation var ensamheten något annat.

Nu återstod då problem No.2. Skulle han ringa Polisen?

Vad skulle då hända med Iris?

Alltså var valet lätt.

Han skulle spela med i den löjliga planen och se hur allt utvecklade sig. Det kunde ju inte bli värre än vad det redan var.

Vad hade han att förlora?

Han var ju – när allt kom omkring – en fullständigt misslyckad författare, och en utfattig New York-bo. Kanske var ändå Maximilian, som föreföll vara en bildad karl, och Ziggy, i grund och bottenärliga människor som ville honom väl.

Han funderade över denna hypotes, men slog sedan bort den som orimlig. De var givetvis rena skurkar, och om han själv kunde lura dom, så var det just det han skulle göra!

Tills han kom på hur det skulle gå till, och han ansåg sig ändå skarpsinnig, fick han avstå från att ringa Polisen. Han kunde ju alltid ringa Polis senare.

Nöjd var han inte med sina funderingar, men det var ju faktiskt inget man kunde göra något åt, tänkte han. Om man inte kom på nån bättre plan, så var det så.

Varför oroa sig? I morgon skulle han i alla fall få nya tänder!! Det var ju något odelat positivt. Det hade ju aldrig hänt annars.

Om han inte mött Maximilian, så skulle han gått med trasiga framtänder resten av sitt liv. Så företagsam var han ju. Typ.

 

Simon gick sedan till sängs, och somnade omedelbart, uttröttad av denna dags alla ovanligheter.

 

                  -----------------

 

På morgonen vaknade han av att en solstrimma letade sig in genom köksfönstret, vilket var högt beläget på köksväggen och genom den lilla gången till sovrummet och in på den blå trasmattan invid sängen, där hans tofflor stod.

Iklädd sin vinröda frottémorgonrock lagade han till kaffe åt sig.

Kaffet gjorde hans sinne ljust, och berusad på detta sätt tog han upp telefonen och satte sig att googla på ditt och datt.

Han tänkte att han borde lära sig lite om Kirchner, eftersom han ju förmodligen måste tala för Kirchners sak när han träffade Violet och Reginald. Bäst var om han var fullständig expert på Kirchner, tänkte han, lystet.

Expertens roll var ju något som kunde rädda den mest futila personlighet. Inte för att han ansåg sig futil, men det gjorde aldrig en osäker människa sämre att kunna ALLT, formligen ALLT, om en liten företeelse i den mänskliga kulturens sfär.

När han läst igenom Wikipedias redogörelse för Ernst L. Kirchners liv och gärning, kände han sig lätt befryndad med Kirchner. Denne hade varit snille, men också missbrukare, sjuk och mentalfall. Han hade slutat sitt liv med att skjuta sig med sitt gevär. Det var osäkert om det var med avsikt.

Hans tavlor och teckningar var fantastiska. Så mycket var klart. Kirchner hade varit ett snille. Död 1938.

Han hade sett kriget komma.

Simon beslöt att gå till Antikvaroat Ormvråken för att se om de hade någon konstbok med Kirchners verk.

Men först skulle han ju till tandläkaren.

Före det kunde det vara lämpligt med en promenad, resonerade han.

Central Park var ju alltid en pålitlig vän. Kanske damen vid pianot fanns kvar där, eller var där igen, sa han sig.

 

Vid elvasnåret steg han ut ur sin port, iklädd sin gamla svarta skinnjacka, då det ju nu började bli höst, och satte av söderut, mot den välsignade parken.

Han glömde för en stund bort Maximilian, Ziggy och konstkuppen, och njöt av att bara existera. Kanske var det den gamla jackan som gjorde det. Han hade inte haft på sig den sedan i april nånting. Den bar på gamla minne från lyckligare tider. Den hade till exempel varit med i Uppsala, när han doktorerat. Det var tider det! inbillade sig Simon, som aldrig glömde hur ensam han varit i Sverige.

 

Väl framme i parken kom en flock duvor att förfölja honom. Varför visste han inte. Kanske någon i svart skinnjacka brukade mata dem?

 

På den lilla scenen stod det gröna pianot ensamt, övergivet och kallt som en monolitskulptur.

 

Simons mod sjönk. Fanns ingen att tala med.

I samma stund upptäckte han på den smala sandvägen ett bekant ansikte bland de få människor som mitt på dagen tog en promenad. Det var Willyart, en gammal lodis som han kommit i kontakt med på ett kafé för länge sedan, och hjälpt med att teckna ett mobilabonnemang.

Willyart såg ännu mer sliten ut, och Simon tänkte att han såg ut som om han minst av allt hade något mobilabonnemang kvar.

De skakade hand, och Simon frågade hur han mådde.

Willyart hade keps, luggslitet blont hår och svarta pilotglasögon. Hyn var blek och på ena sidan av ansiktet knottrig.

Han var klädd i en lätt smutsig jeansdress, och luktade källare på långt håll.

”Hur mår du?”, undrade Simon. ”Va roligt!”, tillade han, uppriktigt.

”Jag har haft en stroke.”, mumlade Willyart tandlöst, men även han med ett äkta leende.

”Va?”, sa Simon.

Båda stod de där, och båda tycktes drömma sig bort till en lyckligare och mer problemfri tillvaro.

Efter en stunds samtal, under vilken den gamle flanörskollegan även berättade att han brutit sin lillfinger, framkom det att han fått försämrad pension. Ty förtidspension av någon sort var vad han levde på.

Simon beklagade även detta, då Willyart lyste upp och sa:
”Förresten, jag såg Iris häromdan på JFK!”

Simon studsade. Vad sa karln??

”På flygplatsen? Hur då?”

”Ja, hon såg så lycklig ut. Hon hade resväska och skulle nånstans, jag vet inte vad. Hon hejade på mig i alle fall.”

När Simon och Willyart umgåtts hade de en gång ätit lunch på McDonalds tillsammans, och Iris hade då varit med och hade talat om matematik med Willyart, som en gång tagit en magisterexamen i detta ämne, samt matematisk statistik, vid Penn University.

”Men vart reste hon?”

”Ingen aning. Vi bara hälsade på varann. Hon försvann.”

Simon nickade.

”Var hon ensam där?”, frågade Simon.

”Ja, jag såg ingen annan som var med henne.”, mumlade Willyart, som nu började svettas. Kanske han inte mådde bra.

”Hur är det?” undrade Simon.

”Det är magen”, sa Willyart, som sen sa att han måste gå.

Simon klappade om Willyart, rotade fram en femtiodollarssedel ur fodret på skinnjackan, som han lagt där för katastrofsituationer, och Willyart avlägsnade sig söderöver, varifrån han kommit, med en lätt rullande gång, som accentuerats genom åren till att fullständigt likna en parodi på gång. Men det är klart:  att få en stroke kunde ju inte precis förbättra en redan dålig gångförmåga.

Synd att Willyart haft solglasögon på sig, tänkte Simon, för han hade velat se hur Willyarts ögon såg ut. Om det verkligen var samme Willyart som förr. Utan att ha sett hans ögon och pupiller var det omöjligt att konstatera något sådant säkert.

 

Simon lämnades stående, tomt stirrande mot den lilla scenen med pianot.

”Vad i all sin dar hade Iris gjort på JFK?”

Kunde dom ha lurat iväg henne, till Barbados eller nånstans … deras kontor hette ju Barbado Travels …. För att lättare kunna hålla henne fången DÄR?

       ( Han borde ju ha frågat Willyart vid vilken gate han sett henne försvinna.)

Den här historien blir bara konstigare och konstigare, tänkte han, medan han också bestämde sig att gå tillbaka hemåt. Det var för tidigt att gå till Dr. Overberg redan nu. Han kunde till exempel laga pannkakor hemma, resonerade han, medan tanken på Iris fortfarande pulserade som ett hjärta framför hans ögon.

Eftersom han ändå hade tid, så ändrade han seg och beslöt att personligen gå till Iris´ adress på 53rd Strit och se om lägenheten fortfarande var bebodd.

Raskt letade han reda på en buss som tog honom de 30 kvarteren dit, och när han kom till porten så såg han att hennes namn stod där som vanligt. Han ringde på. Ingen svarade.

Mer fanns inte att göra.

Iris var försvunnen.

Och Maximilian visste förstås var hon var. Men varför hade hon varit på JFK? Var Iris med och PLANERADE och LEDDE kuppen? ”Aldrig!”, beslöt Simon.

Hur han funderade begrep han inte.

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL VIII

 

 

 

Efter det besök Simon senare denna dag kom att göra hos Overberg, så tycktes nu faktiskt ett helt nytt kapitel i hans liv ta sin början. Ja, så fantastisk var den nya brygga, eller protes, som nu täckte hans egna framtänder, och som fick hans leende att stråla!

 

Overberg var verkligen en begåvning!

Han hade tackat denne sjugånger, bugat och därpå nästan stormat nerför trapporna.

Ett sånt LEENDE.

Folk på stan blev med ens oerhört mer tillmötesgående, och han fick lättare att röra sig både på trottoarerna och i butiker och på matställen. Om han bara hade munnen lätt l öppen så att en glimt av den nya tandraden syntes, så gjorde han nu succé, där han förut mer hade behandlats som något som katten släpat in!

 

Efter en kopp kaffe på Merv´s Coffee House – där den blonda servitrisen nästan hade satt sig vid hans bord i en liten stund och tänt en cigarett - tog han sig hemåt, för att där invänta nästa instruktion från Maximilian, hans nya arbetsgivare.

Simon undrade i sitt stilla sinne om han skulle drista sig att be om ett litet förskott. Maximilian kunde ju inte förutsätta att Simon skulle jobba för denne på kredit.

 

Men kvällen kom utan något samtal eller något meddelande från kidnapparen.

 

Simon var för orolig för att läsa och beslöt sig för att se en gammal film. Han hade laddat ner ett otal gamla Film Noir från Internet Archive till sin laptop, så att han när som helst kunde streama en film från datorn till tv:n och njuta av Edward G. Robinson, George Taft och Humphrey Bogart när som helst, utan att behöva bry sig om resten av världen.

För Simon, som hade en grundlig kunskap om all världens kultur, och läst klassikerna ofta på originalspråk, och uttalat sig på CNN om Leonardo da Vinci och linjens energi, och en annan gång t.o.m. om Marcel Prousts Á la Recherche du Temps Perdu, och om den taktila handen, så var ändå världskulturens absoluta höjdpunkt de svartvita filmer som gjorts i Hollywood på 1940-talet om den undre världen i USA:s båda kustområden.

Han älskade hela atmosfären och fotot och miljöerna. Alltihop! Ofta också de taffliga intrigerna. En film av den gudomliga Ida Lupino var för Simon Spiegel mer värd än all modern konceptkonst sammantagen. Inget här i världen avskydde han så mycket som konceptkonst. Hans primära hatobjekt var tomatburkar av Andy Warhol. Aldrig att Simon kunde förlika sig med att sådana enfaldiga engångsöveraskningar i fönsterskyltningsformat kunde ses som KONST!

 

Nu tog han upp listan på filmer, och valde efter en stunds betänketid High Sierra med Humphrey Bogart.

Mitt i första scenen, där Bogarts bekymmersrynkade panna tonat fram ringde det i telefonen.

Simon kastade en hastig blick på sitt armbandsur, en billig sak han köpt från Kina.

09.22pm.

Det var Maximilian.

”Hello! Du är nöjd med tänderna förstår jag?” hördes Max röst lågt.

”Jodå. Jag tackar så mycket!”

”Då kanske du kan börja jobba. Du får se tänderna som en första betalning.”

”Men jag är nästan pank…”, sa Simon, som hade förutsett Maximilians drag.

”Då får du väl pantsätta nåt. Vi har inga pengar.”

Simo9n studsade vid oförskämdheten.

”Du skall ringa upp Violet. Ikväll!”, fortsatte storstadsbanditen.

”Ikväll??”

”Ring 072355********!”

Simon kände svetten bryta fram i pannan. Så fort allt gick! Och vad i all sin dar skulle han säga till Violet?”

 

Maximilian hade nu en liten utläggning om vad Simon skulle lägga fram för Violet, och Simon tog fram ett vitt kuvert ur en pappershög på vars baksida han antecknade stolparna i det Maximilian sa:

Maximilian: ”Reginald bor ju kvar i det hus där du redan varit på besök, ute i skärgården, du vet The Hamptons.”

”Mm. Jag vet.”, svarade Simon tyst.

”Efter skilsmässan från Doktor Ortiz så flyttade Violet tillbaka, i fjol, till den gäststuga som står invid Reginalds villa, … gäststugan invid bryggan, där du också varit.”, fortsatte Max.

”På dagarna åker hon in till stan och har sin psykologpraktik på 92nd Street. Där har du dock inte varit, eller hur?”

”Nej, hon var inte klar psykolog när vi träffades…”

”Alltnog. Du skall ringa upp Violet och säga att du vill ses. Helst då hemma hos henne. Eller ännu hellre, förstås, hemma hos Reginald. NU är han 80 år, men en pigg gubbe. Det är ju honom det gäller att övertyga. Du skall säga att du slagit dig på konsthandel och att du faktiskt råkat få in ett helt PARTI med Ernst Ludwig Kirchner från ett dödsbo i Boston.”

”Jaha.”, sa Simon avogt.

”När dom frågar hur tavlorna ser ut, så säger du att dom visar jag gärna, men att dom hänger så mörkt på galleriet att bilder blir dåliga om man fotar dem. De skall ses i verkligheten. Och de är dessutom till salu, om man köper snabbt.”

”Det låter väldigt amatörmässigt.”

”Att sälja konst är ingen Rocket Science. Det är baserat på överrumpling.” Maximilian hördes le i telefonen.

”Men om jag inte kan få träffa Reginald då? Det är ju inte ens säkert att jag släpps in där i The Hamptons. Violet kanske inte alls vill träffa mig?”

”Det tar vi då. Vi utgår från att hon vill.”

Simon suckade.

”Ring nu, och så ring tillbaka sen! Omedelbart.”

”Jojo, men först. Jag undrar …. Var är Iris nånstans?”

”Bry dig inte om det! Ring nu!”

Maximilian la på.

 

Simon svettades och djupandades. Allt detta var absolut gräsligt! Hade han kunnat ringa polisen, så skulle han gjort det meddetsamma.

Han skakade i händerna och visste inte vad han skulle ta sig till. Nu MÅSTE han lugna ner sig. Annars skulle alltihop misslyckas. Men om det misslyckades så skulle han ju bli fri från alltihop! Att misslyckas vore ju lösningen!! Allt han behövde göra var att bryta ihop, dra täcket över huvet, och inte öppna nån dörr, nånsin.

Men om han inte hörde av sig till Maximilian så skulle ju denne bara ringa honom och säga att det såg illa ut för Iris.

 

Efter en kvart ringde han upp Violet.

”Hej! Det är Simon!”

Det blev tyst i andra änden.

”Siiimooon? ”sa en röst nästan viskande.

”Ja, är det Violet?”

”Jaaa…”, svarade rösten.

”Det är Simon. Simon Spiegel.”

”Åh, är det du!”

”Ja, jag hörde att du fortfarande levde.”, skämtade Simon, vars händer nu var stadiga igen, eftersom Violet till och med lät vänlig. Kanske skulle hon kunna hjälpa honom i hans eländiga belägenhet?

    Det var femton år sedan de senast sågs.

”Jodå. Äldre och klokare.”, sa Violet som nu tycktes ha hämtat sig från överraskningen.

Violet var en ljus rödhårig flicka – rödhårig som hela hennes släkt - med något sneda blå ögon, som löpte ihop i ett litet elakt kors under den låga pannan. Näsan var ganska lång och munnen som ett tunt neutralt streck. Det var en empatisk, intelligent flicka, som hade lätt att komma överens med alla hon kom i kontakt med.

( Detta kunde nu inte Simon se framför sig exakt, eftersom han inte hade kvar sitt bildminne, och nuförtiden led av propagnosi[2] – d.v.s. oförmåga att känna igen ansikten, och att visualisera sådana. Det hade hänt som en följd av att han, när han gripits av polisen i Bronx, vid ett tillfälle, då han råkat vara hög som ett hus på en substans, som gick under försäljningsnamnet ”Librium” och som han först hade kommit i kontakt med i Uppsala, då han hade förskrivits Librium just av en ”omtänksam” allmänläkare vid ett tillfälle när han varit så olyckligt kär att han försökt dränka sig i Fyrisån – som löper genom Uppsala – och räddats av två stabila äldre, i gröna galonbyxor klädda, ålfiskare, som genom HLR fått liv i honom.

I USA, dit han ju återvände efter doktorsexamen, var Librium mycket lätt att få tag i, och när han haffats av polisen, raglande fram i en park i Bronx, hade han FEM gånger maxdosen i blodet. Han hade spärrats in i en cell, berövad sin Libriumburk, och i den efterföljande abstinensen, hånad av en bunt poliser, ja hade han tre gånger sprungit med huvudet före in i en betongvägg i cellen, tills den mest barmhärtige konstapeln stoppat honom. Efter denna egenmisshandel av tankens högborg, kunde inte Simon mer föreställa sig några ansikten. Sannolikt var även andra kognitiva processer skadade, men ingen så lätt märkbar för honom som denna. Under nätternas sömn kunde han heller aldrig drömma om några personer med ansikten. Drömmens gestalter hade bara konturer, åtbörder och auror.)

”Tänkte att jag skulle höra av mig…”, sa Simon.

”Varför då?”, skojade Violet.

”Jag har till exempel lagat den där framtanden som gick halvt av när vi skulle ut i kanadensaren, du och jag, den där gången ute i Hamptons.

Violet kom uppenbarligen ihåg detta, för hon skrattade och sa:
”Det var väl på tiden. Det är ju över femton år sedan!”

Simon insåg att det varit det. I nästan en halv livstid hade han gått med denna tandskada, som bara blivit värre och värre, och påverkat hela han sociala liv, tills nu, då hans leende mer liknade Clark Gables.

”Jag ser ut som Clark Gable.”, sa han, och slappnade av en smula, då han tyckte att samtalet artade sig bra, och att Violet och han nu gnabbades precis som de gjort hela tiden när de varit ett par i ungdomen.

Försöksvis drog Simon nu in magen och kände efter om han kände sig förhållandevis ung och alert. Det gjorde han till en viss del.

”Jaha.”, svarade Violet, med ett visst spefullt tonfall.

Simon kände att han redan – i denna del av sitt uppdrag – lyckats, och sa då:

”Du har inte lust att träffas eller så?”

”Jodå.”, sa Violet. ”Men skall du inte fråga vad jag gör nuförtiden?”

”Det vet jag ju. Du är psykolog. Allmänpsykolog med egen praktik.", svarade skribenten.

”Okey, nå, var skall vi ses och när?”, undrade nu den rika hjärnskrynklerskan.

”Central Park i morgon. Vid lilla fontänen. ”, sa Simon och sneglade på sin armbandsklocka av märket SOKI med grönt sportarmband med dubbelpiggar och dubbelhål.

”Jag har lunch kl.12.00.”

”Kan du inte ta ledigt på eftermiddan?”

”Hur skulle jag kunna det?”

”Nänä.”

De var således överens, sade hej och la på.

    Simon var delvis nöjd. Kanske han skulle kunna tala med Violet om vilken soppa han befann sig.

Kulturklubbens plan var ju så vansinnig och betydde bara en sak: raka vägen till fängelse i fem år för hela gänget, inklusive honom själv.

Simon kände sig trött och gick och la sig, slött reflekterande över sin ensamhet, som kanske skulle kunna brytas, men som annars väl såg ut att endast kunna lindras genom inköp av en katt eller något sådant.

Innan han hann gå till sängs ringde Maximilian återigen, för att höra hur det gått.

”Det gick bra.”, sa Simon kort.

Maximilian bara skrattade och la på luren.

Man hörde att han rökte en cigarett.

Vilka upplysta människor rökte cigaretter? tänkte Simon slött, medan han klädde av sig, svagt belyst av ljusen utifrån Lenox Avenue.

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL IX

 

 

Simon vaknade mycket tidigt, och gick upp och satte sig, iklädd morgonrocken i läsfåtöljen vid fönstret.

Där började han nu på allvar, medan en och annan transportbil körde förbi utanför på gatan, fundera över sin situation.

Han kunde ju inte bara sitta och avvakta katastrofen.

Något måste göras!

Han var alltså offer i en kidnappningssituation, och även om han inte kunde ringa polisen, så borde han försöka ta kontakt med NÅGON, tänkte han. Men vem?

Hur han funderade så blev resultatet detsamma. Han hade inga vänner.

Hur det hade blivit så, det begrep han inte.

Kanske var det hans fula tand, som hade gjort så att ingen tyckte att han var presentabel? Eller hade han helt enkelt isolerat sig för mycket, och suttit mesta tiden och skrivit på sina misslyckade böcker, i hopp om att bli rik, och att genom rikedomen kunna dra till sig människor att bli vän med?

Han suckade och sträckte ut handen efter porslinskoppen – som var vit, mönstrad med ljusbruna girlander - med rester av det kalla kaffet från kvällen förut.

Han var så slö att han inte ens kunde förmå sig att gå ut i köket och sätta på en kastrull vatten.

Varför var allt så här? Vad han hade gjort för ont? Varför ville Maximilian honom så illa?

Vem VAR Maximilian?

Till slut gick han ut i köket och fixade sig lite kaffe arabica.

Då kom han att tänka på Willyart.

Kanske kunde Willyart hjälpa honom? Eftersom klockan bara var 05.00 am, så kunde han inte ringa denne, men Simon beslöt att göra så vid niotiden.

Till dess kunde han ju till exempel städa lägenheten, tänkte han.

Av det blev intet. Istället satt han och funderade i sin fåtölj, medan det långsamt ljusnade.

”Så långsamt det ljusnar.”, tänkte han och sjönk ner i fåtöljen, sträckande ut benen framför sig, så att han hamnade i en position, där ryggen meddetsamma började göra ont.

”Inga pengar har jag heller!”, utbrast Simon trött, medan han lyfte båda benen upp i luften, för att sedan låta hälarna falla ner på parketten med en smäll.

Av smällen skakade det lite i rummet, och en bok föll ner från en bokhylla inne i arbetsrummet, ett mindre rum, som hade sitt fönster åt den lilla innegården, där skatorna höll till.

Simon log bistert, sjönk djupare i fåtöljen och somnade med ena handen fjäderlätt stödd mot golvet.

Så fridfullt det var, det lilla, privata livet.

 

Prick klockan nio vaknade han.

Bilden av Willyart tonade genast fram i hans inre synfält. Kanske på grund av sin utsatta situation, då han i praktiken försetts med en kvarnsten om halsen samtidigt som han knuffats ut på medeltjock is, av Maximilian, var han nu lite gråtmild, och hans sinnesstämning pendlade i det gråtmilda uppåt – inrtiktad på vackra minnen – och nedåt – riktad mot det mycket sannolika perspektiv som innebar att han kunde komma att tillbringa de närmaste åren bakom lås och bom.

Han noterade, samtidigt som bilden av Willyart växte sig allt tydligare och varmare, hur bräcklig sinnesstämningen var, men att det egentligen inte var värre att vara ofri på det sätt han nu var, efter det att Iris tagits som gisslan, än hur det känts förut att vara fri, och aldrig haft en aning om vad han skulle ta sig till med den frihet han hade, ställd i relation till de förmågor han hade, som genom åren tyckts honom allt mer bristfälliga.

Frihet var, på sitt sätt, en kvarnsten, även den, att bära. I vissa lägen kan det vara det bästa för en människa att verkligheten - åtminstone för en kort period – slår henne i formliga bojor, så att hon begriper vad ett liv i frihet är, sett ur dess motsats. Hos vissa teoretiker går sådana reflexioner, sådana kast i tanken, under namnet ”frihetsdialektik”. Man ställer frihet och slaveri mot varandra, och låter dem – liksom i ett slagsmål – vaska fram den sanna naturen hos varandra.

 

Willyart, tänkte Simon, var en ärlig karl.

När klockan blivit nio ringde han upp den f gamle vännen. Simon visste at Willyart var vaken tidigt, eftersom han många gånger sett honom på stan redan vid 06.00 am., rantandes runt i de mer enkla kvarteren på Manhattan, där även Simon brukade promenera, för att lunga sin själ efter ännu en halv natts dålig sömn, med drömmar fyllda med ansiktslösa individer, som på alla möjliga sätt ändå brukade påminna honom om saker som han inte ville bli påmind om.

När Simon tänkte på sina morgonpromenader kom det som en dimma för hans ögon. Om man råkade passera honom på gatan vid ett sådant tillfälle, och då få en glimt av dessa ögon, så tänkte han: ”Herregud, en sådan fullständigt oseende blick!”

”Hallå!”, svarade Willyart rostigt, och smått gurglande, ungefär som om han inte hade sagt ett ord sedan han vaknade, vilket förmodligen också var fallet.

”Jo”, sa Simon, bekvämt, nästan FÖR bekvämt, sittande i sin läsfåtölj invid fönstret som vette mot Lenox Av., där, på fönsterblecket en svart-och-vitspräcklig duva betraktade honom med sitt ena, blodsprängda öga.

”Jag har något som jag skulle vilja be om råd i.”

”Råd?”, sa Willyart, som hördes fippla med telefonen på något vanskligt sätt.

Simon undrade tys om Willyart satt på toaletten, men sa:
”Kunde jag få träffa dig, som i kväll eller i morgon förmiddag och prata. Jag har liksom råkat illa ut, men vill inte tala om det per telefon…”

Simon sänkte här språknivån till den nivå som han brukade använda i umgänget med Willyart, vilket alltså var lodisnivån, där ord och vändningar som ”liksom” och ”vet du” var frekventa.

”Jadå, jag gör ingenting.”

Willyart var inte så mångordig nuförtiden. En viss blygsamhet hade väl satt in efter stroken. Inte ovanligt, tänkte Simon, krasst och bannade sig själv, inom sig, för att han tänkte så.

”Ikväll klockan åtta på Burger Palace vid 111th Street? På andra våningen, bakom spaljén med gullrankorna!”, undrade Simon.

”Jadå! Hoppas det inte är något allvarligt.”, sa Willyart.

”Nädå”, sa Simon dumt.

De lade på.

Nu kändes det bättre.

Inte för att han trodde att han skulle kunna uppleva att de två var vänner och bästis, så som man hade kunnat uppleva relationer förr i tiden, men kanske kunde man ändå tänkta sig någon form, av sympatiskt engagemang?

Det var klart, det berodde mycket på en själv.

Hur mycket skulle han våga?

Arg lyfte han upp telefonen och ringde Willyart igen.

Denne svarade med samma ”Hallå?”

”Jo”, sa Simon med i dennes fall en mer kraftfull röst än förut: ”Jag är faktiskt förtvivlad. Några människor…”

”Va?”

”Några människor har kidnappat Iris, och jag tvingas att stjäla för dom!”

Det blev tyst i luren, Sen sa Willyart:

”Är du nykter?”

”Ja, tyvärr.”, sa Simon med ett misslyckat raljeri.

”Okey”, då vet jag. Då …. Jag kommer.”

Simon lade på.

NU kändes det bättre.

Frågan var bara om de två skulle kunna i något avseende stå upp mot Maximilian, om vars kapaciteter och tillgångar Simon inte visste mycket alls.

 

Han stirrade ut mot duvan på fönsterblecket, som nu kommit tätare intill fönsterrutan, som var av ett så gammalt slag, att det fanns luftbubblor i den.

”Duvdjävel!”, sa Simon.

Duvan blinkade och beslöt sig för att lämna det grönmönjade fönsterblecket för att hitta en högre utsiktspunkt, där den kunde betrakta den egendomliga skog av cementpelare, som en gåtfull försyn låtit henne födas mitt i.

 

Kanske flög den till Empire State Building? ( Som ju ännu inte var grusad av terrorister.)  Eller kanske ut till Staten Island? Kanske satte den sig fräckt på frihetsgudinnans fackla. Vad visste duvan om Gustave Eiffel? Absolut ingenting. För duvan kunde frihetsgudinnan lika gärna varit en jättekvinna som vadat över Atlanten och i inloppet till New York gripits av någon form av heligt vansinne, där hon i ett anfall av hybris nu lyft en fackla som hon hittat och ville guida ett fartyg i hamn, medan hon lyssnade till en himmelsk röst som genom molnen viskade till henne: ”Stå nu där och se blid ut, din dumma ko!!”

Hur som helst, så visste man att duvor inte visste saker som vi.

        Vi vet ju saker, som att Gustave Eiffel försökte bygga en Panamakanal också. Men hamnade i fängelse, ur stånd att betala kreditorerna. Sådan är mänsklig kunskap! Drastisk och fullkomligt nebulös.

 

 

KAPITEL X

 

 

Violet satt på fontänens kant, som var av huggna granitblock.

Hon var grannare än nånsin.

Hennes rödlätthet hade djupnat och hennes hår var nu mörkrött med ett stänk av svart.

Hennes ögon var ännu klokare.

 

Parken själv var på sitt bästa hösthumör. Efter det att den hysteriska sommaren nu passerat, och alla dess krav släppt, föreföll nu inget så fritt, så enkelt och generöst som just den i höstfärger klädda parken, som är New Yorks främsta stolthet.

Folk i hundratal rörde sig ledigt på gångvägarna, och de tycktes bära både sin forntid och framtid på ett så självklart sätt, att man undrade vad i all sin dar deras samtalsämnen kunde vara, förutom lägenhetsbyten och kläder.

 

En lätt bris svepte runt anklarna på Simon. Strumporna var tunna och rena. Han hade badat, tagit på sig en svart sammetskavaj, och stoppat en vit näsduk i bröstfickan. Håret var välkammat bakåt. Simon visste att Violet ville att han skulle se ut som en intellektuell, Helst en intellektuell gigant, men om inte det gick, så dög det om han såg ut som om han försörjde sig på att skriva.

 

Violet såg rakt på Simon med de där ögonen. Ingen halvfigur här inte.

Eftersom nu Violet var den som han skulle försöka lura, vid sidan av hennes far, så var just måttet av skarpsinne i dessa ögon oroande.

Här hade vi inte att göra med någon hjärnskadad varelse, som, likt Willyart och han själv, fick leta efter logiken i det som skulle framställas verbalt.

Violets hjärna var klar som kristall, och hennes tal som ett klart rinnande vatten.

För dagen var hon klädd i en, som det föreföll Simonsvindyr salt-och-peppar-mönstrad dräkt, vit blus och en orange-blårandig stickad halsduk, som hängde lös med ändarna långt ner på både bröst och rygg. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i svinrygg, och hon bar ett par ebenholtzramade glasögon, som hon ofta tog av och bar i ena handen. Den andra stödde hon på en beige axelremsväska, som hade sett sina bättre dagar.

Hennes naglar var målade som nyckelpigor. Det slog Simon att han inte hade sett en levande nyckelpiga på över tio år. Förmodligen tjugo.

Simon med svart sammetskavaj.

Båda två var vana vid Central Park, och de slog in på första bästa stråk, som skulle ta dem bekvämt runt i periferin av parken.

Vädret var behagligt.

De talade obehindrat. Simon tänkte, med ett stänk av grymhet, på en gammal kamrat från gymnasiet, Hugo Bergman, som hade saknat förmåga att samtidigt gå och prata, så att promenader i New York med denne alltid var smått outhärdliga, då Hugo stannade och stod still, så fort han skulle säga något.

”Dom där tänderna var ju snygga!”, sa Violet, med en granskande blick.

”Ja, dom är alldeles nya. Har knappt vant mig.”

”Det var då på tiden. Du hade kunnat skaffa dem för länge sen!”

”Jojo”, höll Simon med, och log. Hon var sig lik. Hon anmärkte, men inte på ett elakt sätt. Han hade brukat tänka på henne som en människa med ”kritisk empati”.

Hennes rationella tänkesätt var förstås i längden enormt tröttande, åtminstone för Simon, som mer hade en tillvaro som var byggd ikring den estetiska njutningen och formuleringskonsten, på uppskattningen av vindens rörelse i gardinen och av den lugna åtbörden hos kassörskan på snabbköpet.

Simon var dock glad att han äntligen fått dessa tänder. Länge hade han duckat för den djupa insikt han faktiskt själv hade om vikten av ett presentabelt yttre.

Det hade mest varit kostnaden som hade skrämt honom.

Simon var säker på att denna tandkonstruktion kostade mer än $500.00. Det var mycket pengar för en misslyckad litteratör.

”Så du jobbar som psykolog?”, undrade Simon artigt.

”Jag gör det.”, svarade Violet, blinkande irriterat med de kinesliknande, vinklade ögonen, på ett sätt som manade honom till större fantasifullhet i konversationen.

Violet hade alltid menat att han borde agera med större pondus och världsvanhet. Hon påpekade ofta att han hade en doktorsgrad från Sverige.

Simon ville helst glömma denna doktorsgrad, då den tillkommit mycket genom den personliga förbindelse han i Uppsala slutit med dottern till professorn i Sociologi där.

Sådan var världen, men detta skämdes han för.

Så hade han ju också i den vevan blivit opiummissbrukare, och förvärvat ett av sina stora handikapp: ångesten.

Ångesten plågade Simon ungefär två nätter i veckan, fortfarande, efter femton års lidande.

Denna ångest kändes som att en liten aphand kramade en del av hjärnan, mitt på höger sida av n, och kramade, och kramade tills all saft försvunnit, och alla tankar. Sedan tog det flera dar att repa sig hjälpligt från den känsla av bedövning som rådde i det området.

”Det är väl både lönsamt och intressant?” frågade Simon, som aldrig brydde sig om, huruvida något han sa lät enfaldigt eller inte.

Hna visste dessutom att detta – om än motvilligt från hennes sida – väckte en del beundran.

”Vad gör du själv nuförtiden då?” undrade Violet, som inte brydde sig om att svara på Simons utspel.

Simon log, och tänkte på en bok han läst med titeln ”Games people play” av Berne, men svarade, väl förberedd på denna fråga, som han var:

”Inget märkvärdigt. Jag vaktar tavlor på ett galleri. För brödfödan. Egentligen skriver jag ju mina romaner och essäer.”

”Vilket galleri då?”

”Åh, ett i Bronx. Trismegistos heter det.”

”Men det kan du väl inte leva på?”

”Jag vill inte ha något som tar för mycket tankekraft.”

Violet tycktes mäkta besviken.

”Vi har fått in en samling äkta Kirchner.”, sa Simon lätt.

”Kirchner? Vem är det?”

Violets bildning inom området modernt måleri var begränsad, liksom fallet är med många nutidsmänniskor.

”En fantastisk målare. Blev förbjuden av nazisterna. Gör succé nu.”, menade Simon, som nu kände att han började reparera vad som förefallit en påver bild av ett förvärvsarbete.

”Låter ju … charmerande.”, sa Violet, som uppenbarligen tappat ordförrådet för en millisekund.

”Kan nog bli en del pengar. Jag får ju procent.”

”Åh!”, sa Violet, som hade fullt klart för sig den stora fördelen med procent, i sådana fall.

Simon kände sig nu säker nog att lägga sin arm om Violets axlar.

”Vad GÖÖÖÖR du?” skrek Violet.

Simon tog bort armen.

”Förlåt. Jag glömde mig. Känner mig ensam ibland.”

Under resten av promenaden talade de om gamla tider, om människor de båda känt, som nu hade försvunnit åt olika håll. När det gått två timmar sa Violet att hon faktiskt hade en patient inbokad vid fyrasnåret och måste skynda sig till sin mottagning.

”Vi kan väl träffas nån dag?”, sa Violet försonande, ”Så kan vi också gå till ditt galleri och titta. ”

Simon log och såg på henne med sin oseende ögon, och var nöjd med att allt hade förlöpt enligt Maximilians önskning.

Att han själv kom ett steg närmare ett långt fängelsestraff, det kom Simon att enbart svagt framstamma ett:

”Det blir fint.”

 

När Simon strosade hem till Lenox Ave.33 var han glad att han skulle möta Willyart om några timmar, så att han kunde redogöra för någon om sitt faktiska läge, och slapp förställa sig.

”En god vän är värd guld.”, tänkte Simon, som upptäckte att han glömt alla de goda citat - särskilt gamla skotska - han förr kunnat utantill, som beskrev det stora värdet av att kunna dela lycka och bekymmer med någon.

Hjärndimman marterade honom, och han bankade sig själv på låret i besvikelse över sitt lidande.

Men klaga ville han inte. Vidunderligt som det var, så hade han alltid en känsla av att vara välsignad av en högre makt, en känsla som absolut ingenting, inte de allra gräsligaste katastrofer och svårigheter, kunde rubba.

Ibland såg han även det som ett handikapp och en smärta. Men nu var det som det var.

 

 

KAPITEL XI

 

 

Burgerrestaurangen, som inte alls var populär, gapade nästan tom. Byggnaden bredvid hade nämligen blivit brandskadad, och byggställningar och annat ( stora blå plastförhängen och annat ) hade gjort gatan nästan oframkomlig den sista tiden.

Simon gick och satte sig vid borden. Han hade bytt kläder, till en enkel grå kavaj, med nötningar på ärmarna. ( Det enda, förutom böcker, som Simon samlat på sig genom livet var just kavajer. Dessa tycktes honom nästan som en kroppsdel, och han älskade dem som sköldpaddan skulle älska ett extra skal, om man försåg detta djur med möjlighet till ett sådant, eller ett förråd av sådant. )

Klockan var nu åtta, och kvällen sänke sig snabbt utanför fönstret på det lilla snabbmatshaket. På vägen ut från lägenheten, när Simon skulle ge sig av till mötet med Willyart på denna inrättning, hade han kort stött ihop med bostadsrättsföreningsmannen.

Denne var ju en trygg person, Calton Dewey, och Simon tänkte, helt hastigt, att han mycket hellre hade velat be denne om hjälp mot Maximilian, ty Calton hade i alla fall varit och stridit i Irak – i ett i och för sig meningslöst krig, men ändå ett krig – än att blanda in Willyart, som ju inte hade mycket erfarenhet, så vitt Simon visste, av att lösa problem som involverade gangsters.

Men nu var det som det var.

Calton hade bara frågat om allting var okey, varpå Simon hade svarat jakande och lett ett brett leende.

Calton hade uppmärksammat tänderna, och sagt att tandläkaren ju gjort ett utmärkt jobb.

”Åh, tack, ja. Jag känner mig som en ny människa.”

Och det gjorde han på sätt och vis. Han var ju nu fyrtio år, och det fanns ju – i dessa tider – mycket man kunde ställa om till i livet vid denna ålder. Livet var inte slut. Det vill säga, - om man nu inte åkte dit för bedrägeri, stöld och förfalskning.

”Du ser ut som Clark Gable!”, log Calton och lade här handen på Simons axel.

”Åh!”, sa Simon och skakade sig lätt loss.

”Förresten, vi skulle ju sätta dit en ny balkongdörr i ditt sovrum, mot gården. Den är klar nu. Kan jag komma med den endera dan?”

”Javisst, … men jag har mycket att göra…”

”Jag har ju nyckel.”, sa Calton, och betraktade lugnt den nervöse Simon, som just då kände en liten aphand gripa tag om en del av höger hjärnhalva, och raskt och samvetslöst – som bara apor kan – krama till, så att en stöt av ångestelektricitet for genom ryggraden ända ut i fortplantningsorganet.

”Okey, men då kan vi säga i morgon klockan ett, eller?”

”Utmärkt, jag kommer då. Det tar inte mer än en kvart. Dörrarna är alla samma i hela uppgången.”

DE hade skilts åt, och Calton sa – generöst - än en gång:

”Rena Clark Gable!”

Willyarts gestalt – i en enkelt mörkblå, bitvis glansig, acryljacka, och med fett hår under kepsen - tornade upp sig vid sidan av Simon. Det visade sig att denne varit på toaletten, och suttit där och läst en bok.

Detta äcklade Simon, som inte tyckte om kroppsvätskor och sådant, men han bjöd vännen att sitta, och frågade om han ville ha nåt att äta eller dricka.

Det ville inte Willyart, men Simon hade ändå en extra pappersmugg halvvarmt kaffe, som han köpt för ändamålet.

 

”Berätta!”, manade Willyart.

 

Simon redogjorde, utan att utelämna någonting alls, för läget. Han till och med berättade om hur Iris hotat honom till livet, vid separationen.

Willyart hörde lystet på.

Hans ögon var lika dem, som barn har, när de ser på exotiska akvariefiskar, när dessa äter upp varandra.

 

”När Simon var klar med berättandet, och med lätt darrande haka väntade på Willyarts reaktion, som ju var mycket intressant för honom, eftersom Simon då och då funderade på om denna groteska historia allas rymdes inom vad en människa rent logiskt kunde uppleva.

”Efter två minuter – medan han kliade sig i ryggslutet - sa Willyart:

”Skumt.”

”Ja,” menade Simon. ”Vad skall jag göra?”

Det visade sig – inte alls förvånande egentligen – att Willyart inte hade en aning om vad man skulle göra.

”Man kunde ju ringa polisen…”, sa han bara.

 

Simon betraktade Willyart.

 

Människor som lever i samhällets utkant, som ser sig själva som förlorare, och inte egentligen hoppas på att nånsin komma i närheten av en respektabel tillvaro, med någon anständig säkerhet, beträffande hälsovård och säker och trygg ålderdom, som just erbjudes de etablerade medborgarna, känner ofta en stor samhörighet med varandra. En varm och stadig gemenskap. Det är en äkta känsla, och den är i sig något mycket fascinerande. Även de utslagna emellan så uppfattas denna känsla som Något av en höjdpunkt i tillvaron, och som en oväntad vinst i den annars helt vedervärdiga belägenheten. Alla randmännsikor känner till känslan, och de känner också till och upplever när den upplevs av andra.

En sådan upplevelse hade nu både Simon och Willyart.

Ställda inför ett gigantiskt problem, en olycka av formidabla mått, så knöts deras gestalter ihop av osynliga trådar, till en neural struktur, där de satt på den nästan folktomma burgerrestauranten.

Om de annars inte upplevt något här i världen, så var denna upplevelse i sig härlig nog för att göra deras liv meningsfullt. Det visste de också om.

De nickade båda i samförstånd över det enkelt uppenbara, och orimliga, i vad Willyart sagt.

”Men det går ju inte.”, sa Simon.

”Nä.”, rann det ur Willarts tandlösa mun.

”Ja”, sa Simon, på svenska, nästan som i en inandning, i ett sätt att prata som han lärt sig i Uppsala.

”Va?”, sa Willyart, på engelska.

”Nä, polisen kan vi inte blanda in. Då dödar dom Iris.”

Båda två satt tysta, i lodisgemenskapen.

Efter en stund lyfte Willyart handen och klappade sig på vänster sida av bröstet.

”Här finns en Glock. Bara så att du vet.”

”Åh!”, sa Simon.

Aphanden grep nu tag i hjärnhalvan, så att han närapå trillade av stålbensstolen.

Han blev kissnödig.

Allt var ett helvete. Simon betraktade Willyart. Det bleka ansiktet var ännu blekare, och den knottriga delen av ansiktet var ännu knottrigare.

Kanske hade Willyart faktiskt haft en stroke som berövat honom hans goda intellekt.

Willyart var obekväm inför granskningen och han letade fram ett par solglasögon som han ersatte sina pilotglasögon med.

”Vad är den fotoelektriska effekten?”, undrade Simon.

Willyarts haka föll ned.

Det kom inget svar. Simon visste att en gång i tiden hade frågan mer lockat fram ett skratt hos Willyart.

Efter att de gått och hämtat var sin kaffe till, så frågade Simon igen:
”Vad skall jag göra? Maximilian vill att jag skall sälja bluffkonst och blåsa Reginald, Violets far?”

”Jag vet inte.”, svarade Willyart. ”Om jag bara visste. Kanske allt är en bluff?”

”Varför då?”

”Jag vet inte.”

Simon måste erkänna att det var så långt han själv hade kommit i resonemanget. Willyart behövde inte nödvändigtvis ha förlorat skärpan, bara för att han inte begrep sig på Maximilian.

De satt tysta.

”Vi kan väl talas vid på telefon?”, sa Simon.

”Exakt”, sa Willyart, som nu reste sig, bytte glasögon och därefter lämnade burgerrestauranten med en släpande gång, lämnande efter sig en stark odör av källare.

 

Efter några minuter vandrade Simon genom Manhattan, upp mot Lenox Avenue, spanande förgäves bland gatljus och kvällsklädda människor, taxibilar och cyklister efter något bekant ansikte, efter en vän i nöden, en hjälpare, sänd av en okänd försyn.

”Det är sannolikt, att det osannolika någon gång kommer att inträffa…”, citerade nu Simon Aristoteles. Men det hjälpte inte det heller.

Han höll här på att bli överkörd av en gul taxi. Efter det taxin bromsat in och Simon – förbannad – hade dängt näven i höger stänkskärm, ovanför framlyktan, stack chauffören, som såg ut att vara av polynesiskt ursprung, ut huvudet genom rutan att påpekade att det var rött ljus.

Det var det, för gångare, och Simonen upptäckte att han blvit distraherad av en polisskåpbil, som med blinkande saftblandare, hade krånglat sig förbi alla bilar i korsningen.

Vissa gångtrafikanter, som bakom honom hade stannat för rött ljus, skrattade högt åt honom, och han fcik be chaffören om ursäkt.

”De nada”, hade denne sagt. Kanske kom han från Guatemala, tänkte Simon, när han placerade sig i hopen folk som väntade på grönt ljus.

   ----------------------------

Natten kom, och Simon mötte denna natt sittande i sin alltför mjuka läsfåtölj, invid fönstret.

Han hade en laptop framför sig, placerad på en rund taburett av lackad furu, av klassik typ.

Ibland intog han middag vid denna taburett.

Men nu satt han och googlade.

”Maximilian Rostock” var sökordet. Men inget fanns att läsa om någon sådan, utom några få upplysningar om en Gestapoofficer med detta namn, från förr.

Simon slog igen datorlocket, varpå rummet, det största i lägenheten, försänktes i näras nog kolmörker. Men när ögonen vant sig lite, så syntes ju allting ändå, som grå skuggor.

Simon, lätt snusande luften i sina näsborrar försjönk i halvslummer i fåtöljen.

”Kom!”, viskade han då, till en okänd metafysisk kraft: ”Kom nu, mörka moln av sömn, och svep in mig i din rock av skimrande skog och vind och dimma. Låt mig soooova….”

Ingen sömn kom.

”Jag har åtminstone mina nya tänder.”, sa han till sig själv. ”Om dom gjorde intryck på Violet, så kanske dom har samma effekt på Reginald?”

Nöjd över denna hypotes, detta implicita antagande, föll han i den efterlängtade sömnen, medan natten sänkte sig över New York.

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL XII

 

I drömmen fördes han tillbaka till gamla tider i Uppsala.

Staden framträdde i vacker sommardräkt, och han befann sig inlåst på psykiatriska Kliniken å Uppsala Akademiska Sjukhus.

Han satt i dagrummet med två kvinnor, som både var klädda i sjukhusets beigea morgonrockar, och såg på tv, där det var  nyheter från Irakkriget, som just då – likosm det hade i verkligheten när Simon legat på Akademiskas Psyk – pågick som blodigast.

Då kom en manlig patient i läderjacka in i dagrummet och stampade med ena foten.

Detta gjorde att de två kvinnorna försvann in på sina respektive rum. Simon satt kvar i soffan framför tv:n, och den jackklädde, med stort yvigt blont hår, sjönk ner, tätt bredvid honom.

Hotfullt tätt.

”Vad är det?”, undrade Simon.

”Ingen fara. Jag är snart död.”, svarade killen, som lyfte en blomkruka från ett, fat, måttad emot papperskorgen, som stod bredvid tv:n och sen förpassade blomkrukan i korgen.

Fatet drog han åt sig, tog upp ett cigarettpaket samt en porrtidning, en gammal, med namnet ”PinUp” på framsidan, och tände en cigarett med en tändsticka, vilken han prydligt la i det lilla bruna keramikfatet.

”Död?”, undrade Simon, som visste, genom tidigare samtal med personalen, att denne gosse var en mördare, som var skickad till Akademiska från Rättspsyk i Linköping, för utvärdering.

”Ja, jag tömde just 4 kvicksilvertermometrar i mitt vattenglas på rummet, och drack upp kvicksilvret.”

”Va?”, sa Simon, som begrep att han måste vakta sin tunga. Mördare får man vara varsamma med.

”Så nu är jag snart död.”, propsade den unge mannen igen, blossande frenetisk på sin Marlborough.

”Ja, men det var väl dumt…”, sa Simon, djärvt, - fruktansvärt torr i munnen av medicinerna han fått av dagsköterskan, vars i förtid åldrade ansikte var gulfärgat av någon misslyckad diet och för mycket duschande.

Killen svarade inte.

 

Här vaknade Simon med ett ryck, och tänkte att vad ahn drömt var nära nog ett exakt minne.

Höll han på att bli galen? Man kunde ju inte drömma minnen! Då var slutet nära.

Efter att ha rätat upp sig i fåtöljen började han nu tänka på drömmen.

Det där med porrtidningen stämde ju förstås inte.

En sådan tidning kunde man knappt hitta på antikvariat ens.

Detaljen irriterade honom. Förvånad noterade han att han minns hur den nakna flickan på omslaget såg ut. Åh, det var ju Violet!!! Bara att bysten var betydligt större.

Han skrattade till, reste sig ur fåtöljen och hämtade sin mobil, där det just plingat till.

Det var ett sms från Maximilian.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-

 

 

 

 

 

 

 

 

---

[1] Levinus Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst, natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare. Lemnius ( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som fötts som monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag. Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om.

r

[2] Lat. Proprium=ansikte; agnosi=okunskap.