Geometrisk plumphet

 

            Å sida 85 i Marx´ Kapitalet kan man på ett otroligt åskådligt och klargörande sätt få en uppfattning om vad fetisch är.

            Fetisch är inget objekt i sig, men en karaktär hos ett objekt. Fetisch är något som ”klibbar fast” vid ett objekt. Så om man tänker sig en sko, så är skon ingen fetisch, i sig, men kan - i överskylande syfte, och av bekvämlighet, av passion - kallas för en fetisch, medan det i verkligheten bara är skenet runt skon, dess karaktärssken, som ÄR fetischen.

            När en vara, t.ex., en sko, alltså en sko SOM vara, hos Marx, får fetischkaraktär, så ses det närmast, i ljuset  av Marx´ ekonomiska teori, och hans samhällssyn, som en olycka, inte för skon precis, men för oss som gillar skor. Själva upplevelsen av skon, i dess skönhet, funktionalitet och känslomässiga värden i övrigt, skyms av det varufetischistiska perspektivet, att skon  är tillverkad av en lönearbetare, i en fabrik, med alla de ekonomiska värden som därmed är knutna till skon.

En vara är en krånglig sak, menar Marx. I och med att varan existerar i det dynamiska värdecentrum som den gör, så får den en karaktär av fetisch, en karaktär som ”klibbar fast” på den. ( ”Uttrycket ”klibbar fast” indikerar något oönskat.)

           Det kan man ju gå med på, ur en slags fenomenologisk synvinkel. Frågan är då ju, också, om inte ANDRA ting, utom just varor, som befinner sig i andra komplicerade dynamiska kraftcentra, i det mänskliga sammanhanget, har fetischkaraktär? Så att inte bara varor skulle vara ting, som har karaktärer som klibbar fast vid dem, men att massor av ting runt oss, som vi väl känner, och som av olika anledningar betyder något i vårt sociala och existentiella sammanhang, får en karaktär, en aura ikring sig, som indikerar en slags overklighet, eller Annanhet, eller mystisk hänvisning.

           Enligt Marx, så förvandlas varan även – av samma orsaker – till en ”samhällelig hieroglyf”.

           Varför inte tänka sig att hela världen är proppfull med ting, som för människan inte syns frestande i sin nakenhet, men att alla för oss tycks som påklädda kejsare som går omkring och visar sig för varandra, där vi tolkar in en saga, där ett helt menageri med påklädda kejsare skymmer sikten, och där det oförvillade ögat – hos barnet kanske – bara ser en helt oförklarlig verklighet, absurd i sin tarvliga geometriska plumphet.