SKÄMTET SOM OMEDVETET

 

Freud skrev ju vid sitt statybelamrade skrivbord en ohygglig mängd böcker och artiklar, och i många av dem expanderade han det psykoanalytiska synsättet, - i andra är detta synsätt av mindre betydelse. I Freuds bok om vitsen ( Der Witz und seine Beziehung zum Unbewusstem. ) redogör Freud för vitsens koppling till det Omedvetna, och ansluter sig till den då berömde Spencers tankar om skrattet som spänningslösare. Skämtet skulle – enligt Freud – ge en vinst i psykisk energi, då det undanröjer inre repression.

Nu har ju nyare forskning visat att en gäspning, en riktigt kraftig gäspning, som gör att det knakar i käkfästena, om man ser till den påföljande rent mentala avslappningen, är mer än dubbelt så effektiv som skrattet. Därför har jag själv skaffat mig en ny hälsosam vana, och gäspar nu oupphörligt när jag ser en Chaplinfilm.

Humor kan ju vara – och är ofta – ett fruktansvärt vapen. Många modiga motståndsrörelser mot överhetens förtryck har stävjats när de penningstarkas arméer av komiker satts in.

     Så arbetade under Ludwig XIVs tid i Frankrike den lärda och intelligent Mme. Madeleine de Scudery för att bryta loss sinnena från mytens grepp, genom att i lunta efter lunta publicera sin lära om det preciösa, vilket bestod i att skapa rollspel, där deltagarna ( vilket allt också skedde i verkliga livet ) klädde ut sig till meningslösa antikt grekiska gudar och hjältar, för att dryfta moraliska problem av evig natur. Detta sågs illa på från hovet, som kände sig utpekade och förlöjligade. Man anställde därför, till höga kostnader, en viss Molière, som skrev komedi efter komedi, där udden var riktad mot rollspelarna, och där dessa utmålades som om de TRODDE på sina ROLLER, och var tokiga och obildade. Madame Madeleine de Scudery - och hennes bror, som hjälpte henne med både skrivande och med att förstöra hennes ekonomi - blev på detta vis till hälften tystade, och fick nöja sig med att på avstånd betrakta hur den frigjorda exdrottningen av Sverige vid ett besök i Versaille lade upp sina stövelklädda väldiga fötter på ett guldpläterat rokokobord, medan hon med handen strök över sin väldiga panna, som för att stryka bort tankarna på att hon faktiskt hade hjälpt till att underhålla slavhandeln i Västafrika, genom att - med stöd av Louis de Geer - adla och att pekuniärt förstärka piraten Hendrik från Rostock. Denne – ett födgeni - kom senare, som guvernör i San Tomé att författa en bok i praktisk slavhandel, på franska, åt den franska regeringen. Länge har jag försökt få tag i denna bok. Allt jag fått tag i är en bok av Mme. Scudery om en promenad i Versailles trädgård. Även drottning Kristina hade verklighetssinne, och hatade folk som var mer förmögna än hon själv. Mme. Scudery skulle senare bli förevigad i en kriminalhistoria ( Mme. de Scudery ) av E.T.A. Hoffman, som använde skräck som både underhållning och vapen.

Att humor också är väldigt effektivt när det gäller att, medelst att roa, täcka över historiska grymheter och kunskap om dessa - samt okunskap om dem - finns otaliga bevis på i historien. Eftersom ingen har intresse av att poängtera mytiskt etniska skillnader, ( all etnicitet är ju ren myt ) så avstår jag från att ge några exempel. Men helt klart behöver man inte mer än korsa den engelska kanalen för att möta dem.

 

OTTO GR