INVITATION TILL
EN GÅRD PÅ LANDET


Mitt senaste storverk, som kanske kommer ut snart i bokform.....



© 2024 Kaj Bernhard Genell

Denna roman är en roman i en serie romaner jag skrivit de senaste åren.
Dessa innehåller ett skissartat berättande, med ironisk ton, och mycket luckor.
Romanen nu, Invitation till en gård på landet, är en berättelse om en något osannolik godsägare i Halland, som får ett brev där det talas om ett brev som nämner en guldskatt. Han vet inte vad han skall ta sig till med brevet, men bjuder då in till sin gård sin gamle vän, Edward, för att få någon att bolla problemet med.
En mängd personer därnere i Halland får reda på vad som pågår, och sedan serveras läsaren en hel karta med olika personager, som definitivt är intresserade av historien, men som också eventuellt kan var avsändare av brevet, som nämligen är kryptisk, och ursprungsbrevetbrevet som helhet har mystiskt ursprung, och är daterat under WWII.
Edward, mannen utifrån ( från Göteborg ) blir hänförd av livet på landet.







 
    INVITATION TILL en GÅRD PÅ LANDET


Kapitel ett. …………..Edward vaknar till en ovanlig dag
Kapitel två. ……….…Edward genomlider en funderingens natt
Kapitel tre……………Landskapet i Fjerrered
Kapitel fyra…….…… Cantrell Ruthbjörn
Kapitel fem….…....... Slim Thibastvall
Kapitel sex….….….... C. ställer till det
Kapitel sju …….…..... Feydor Conrad Weissman-Schah
Kapitel åtta…..…..…. Ruthbjörn och Stravinsky
Kapitel nio….….….... Slim och Troels – nazistjägarna
Kapitel tio……..….….”Jag har luntat i ditt hjärta”
Kapitel elva …..…..….Boxeby gård
Kapitel tolv…….….....Pauline och Herbert Boxe
Kapitel tretton…...… Inez Blomberg
Kapitel fjorton….….. Torsten Totte ”Tutor” Larsson
Kapitel femton…...... Slim och Zarabeth.
Kapitel sexton…..……Den sällsamma ungdomsboken
Kapitel sjutton…..…..Edward anländer till Boxeby
Kapitel arton….…......Edward i köksträdgården
Kapitel nitton….….... En ödediger taxifärd.
Kapitel tjugo……….... Saker blir annorlunda
Kapitel tjugoett…...... Paleverstej!
Kapitel tjugotvå….… .Mötet i salongen
Kapitel tjugotre….….. Librium
Kapitel tjugofyra.…...Gissningar
Kapitel tjugofem…....Slim, Troels och Sofi
Kapitel tjugosex….…..En lång natt
Kapitel tjugosju….…..Ett avbrutet frieri
Kapitel tjugoåtta…..…Biljettköpet
Kapitel tjugonio…. ....Bort med skrotbilen!
Kapitel trettio……….Agerbyholms gård
Kapitel trettioett…….Boeing 777
Kapitel trettiotvå……..Om retoriken
Kapitel trettiotre……..Sofi lämnar Kreuzerorden
Kapitel trettiofyra……Polisen
Kapitel trettiofem…….Resonemang á deux
Kapitel trettiosex………Nattens vägar
Kapitel trettiosju……….Bergsfilosofen
Kapitel trettioåtta………Pastor Ambrose
Kapitel trettionio………En Fjerreredsbo i metropolen
Kapitel fyrtio……….…Myten
Kapitel fyrtioett………..Ruthbjörn, döden och mångudinnan
Kapitel fyrtiotvå…….. En dam kommer på besök
Kapitel fyrtiotre……… Zarabeths begravning
Kapitel fyrtiofyra….… Herbert städar
Kapitel fyrtiofem….… En borgerlig förening
Kapitel fyrtiosex……… Herbert, Edward och Tutor tar upp båten

91700 ord.

----------------------------------













E  T  T


EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG


Det hade börjat blåsa storm en vecka tidigare, men eftersom det var höst, så var det ingen som blev speciellt förvånad över det. Fast det var bara september, vilket gjorde att man lite till mans bekymrade sig. Blåsten var hård, den var ovanligt jämn också, och kom rakt västerifrån, från Brittiska öarna. Vindstyrkan höll sig hela tiden kring 25 meter per sekund. Denna jämnhet var nästan gåtfull, eller den var det, och adderade till företeelsen en air av mystik.
De publika meteorologerna, flickorna och pojkarna som serverade prognoser i tv-kanalerna, dessa människor som vanligtvis håller en lätt ironisk distans till sitt publikum….verkade nu allihop förvirrade, och till och med klentrogna, eftersom en sådan vindsituation inte alls stämde med vad de hade lärt sig om sådana förhållanden på de meteoroligiska instituten. Så delade de – omedvetet och i hemlighet – upp sig i två inriktningar: vissa meteorologer på TV låtasade som ingenting, medan andra i dunkla ordalag antydde att man i vädersituationen hade att göra med krafter som var okända, och som i sin tur förebådade något mycket värre än en stadig västvind på 25 meter i sekunden över Sveriges västkust.
Meteorologer omger sig gärna med en naturlig air av viktighet. En sådan viktighet beror givetvis av det kunskapsområde man företräder, och meteorologers apparition är i inbilskhet endast överträffad av stavningsexperter och tandhygienister.
Men inget slår egentligen det tonfall som just meteorologer har, när de i kvällssändningen proklamerar att det kommer att bli en orkan nästföljande dag, eller att sommarens torka kommer att fortsätta ännu en vecka. Just att de påstår sig veta detta framställs på ett sätt som ans tyder att de själva är i ett ödesmättat förbund med vädrets makter, och att de som officianter vid stora stormar och väldiga skyfall har något med själva styrkan i väderhändelsen att göra, som om de själva besatt vidunderliga krafter.
Sällan hör man dock meteorologer – som ju ändå uttalar sig väldigt vitt och brett om allting – utveckla tankar om den lagbundna psykiska påverkan olika väder har på den mänskliga organismen.
Själv är jag en sådan där väderpsykolog. Det medger jag gärna. Och jag skall berätta lite varför, hur och lite ikring:
Tidigt hade jag en teori om att det var just vädret – jämte magens tillstånd, efter det man förtärt något ”olämpligt” – som kommit människan föreställa sig att hon hade en ”själ”. Denna teori har jag senare utsatt för olika modifikationer och påbyggnadsprojekt.
Historiskt misstänker jag att det gått till så att man som människa häpnat över de sinnestillstånd man hamnat i när man ätit något egendomligt, alternativt hur man känner sig när åskväder närmar sig. Man har då tyckt att det har varit egendomligt att man plötsligt känt sig som en annan människa, bara för att hästköttet var gammalt, eller för att det skall just n börja regna. Som kontrast har man till dessa händelser ställt sådant som att möta en osedvanligt vacker människa av det motsatte könet, eller att oväntat få en påse pengar, eller ett hot i ett brev på posten. Att dessa senare händelser påverkat sinnestillståndet har varit förklarligt, och man har inte grubblat över det.
Men att man – sken bart utan orsak, eller på grund av en så långsökt orsak, har blivit som förbytt, det har kommit människan att undra över den egna själens identitet och skapnad.
Det är ju bland annat DETTA som meteorologerna har fått sin status ifrån, - att vädret har han ”mystisk” inverkan på människor.
Inte minst då just blåst.
Ty det har visat sig – enligt min mening – att blåsten påverkar oss mycket mer, och på ett mycket egendomligare sätt än vi i förstone vill erkänna.
Det påverkar vår tankeskärpa, om det blåser kraftigt.
Det har – vid vetenskapliga försök – troligen visat sig att det är svårt att med lätthet addera tvåsiffriga tal under det att man är utsatt för blåst.
Man blir både orolig, och i längden även deprimerad, av blåst.
Civilisationer som byggs i blåsiga trakter på jorden kommer gärna att domineras av ödestro, medan man i mer skyddade atmosfäriska landskap snarare får en religion där man känner sig trygg under en väldig gudsfader, som leder sitt folk genom en ändlös välgång.
Blåst gör allting osäkert, och i blåsiga trakters gudsläror kommer man därför ständigt att se hur gudarna byter gemåler, och hur de rövar döttrar och söner och slavar från varandra i ett hastigt tempo, och utan att kunna redogöra – i sånger, sagor och myter – för de egentliga bevekelsegrunderna. Man vet aldrig hur empyréerna ser ut i blåsiga trakter.
De högsta gudarna har flera olika namn, som de använder i olika sammanhang, som de tycker bäst, och ingen kan med säkerhet säga vilken gud som är mäktigast.
Så har de blåsiga trakterna det svårt, och tanklösheten och de många krigen i de blåsiga trakterna har skapat endast flyktiga kulturer med skulpturer och bilder föreställande helt enkla, klumpiga människor, och hästar som ofta till exempel bara har tre ben.
Det är sådant som subliminalt tränger sig på hos alla människor när det blåser ute. Man är – i djupa omedvetna skikt – rädd att bli som de efterblivna, dumma och vidskepliga folk, som finns i de blåsiga distriken.
Så väntar man – när det blåser – ivrigt på att det skall mojna, så att man kan börja tänka redigt igen, och utan svårighet återgå till att snabbt lägga ihop tvåsiffriga tal och dyrka sina faderslika gudar, vilkas söner och döttrar aldrig blir bortrövade eller ifrågasatta.

----------------------------------

    När den pensionerade gymnasielektorn och docenten Edward P:son Tegelkrona - en legendar i akademiska kretsar bland de moderna Kierkegaardforskarna - vaknade denna otroligt blåsiga morgon i sensommaren eller den tidiga hösten, hade han ryggat inför den, för honom visserligen inte alls ovanliga, framför hans ögon svävande hypnagoga synen av en ung, dansande flicka.
Sådana där syner, vilka är ett slags av organismen helt rationellt framställda föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer, befinnande sig under hög psykisk press, talas det sällan om. Och om det ändå görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Ja, oerhört sällan talar man om sådana upplevelser, som vi gör här, upplevelser som kan utspela sig i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något i grunden positivt. Ofta är det, i istället, skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man - som hos gamle Boismont - snarare, och mycket vanligare, får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, som sviter av långvarigt missbruk, sexuella utsvävande liv eller som tecken på en mycket nära förestående död.
Att tala om dessa, av organismen så fantasifullt, finurligt och färggrant inplacerade avbrott i vardagen, - att tala om dem över huvudtaget, är riskfyllt, inte minst för skribenter, ty man kan då helt enkelt misstänkas för att vara helgalen, och till följd av detta utsätter man sig för den för författare fatala risken att inte vare sig bli publicerad eller läst, samt att allmänt få dåligt rykte. Ty man förknippas – i egenskap då av en som ser syner - lätt med det just nämnda vansinnet. Och vansinne har dåligt rykte.
Vansinnigt dåligt rykte.
Min egen uppfattning - som i viss mån väl får anses gälla här… - är dock att hypnagoga syner och hallucinationer är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Edward´ fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Och dessutom sällan mitt i veckan. Man kan – i Edward´ fall – säga, att det var i undantagsfall som han observerade sina egna hypnagoga vakendrömsyner med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst irrationellt mått av stolthet och känsla av originalitet och rikedom.
Hans stolthet var givetvis inte bara irrationell men även barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner, när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten, grå, kompakt revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga, konstaterande bedömningen av det mördarfrö, med endast svagt behårad överläpp, som de just skall börja uppfostra till ett mycket mer osäkert och kortare liv än vad ynglingen nyss hade att se fram emot.
Ty att iakttaga sina egna drömmar och inre visionära syner har genom historien bara lett till att man blir författare av ockulta skrifter, Rosenkorslittertur, avantgardepoesi, samt - i Kafkas fall - helt absurda historier, som bara förvirrar folk.
Synen med den dansande flickan var snart glömd denna gång, ty Edward fick syn på mobiltelefonen, som låg på det lilla bordet invid sängen, och att denna hade blinkat till, och skakat på sig, på ett sätt, som den brukade göra, när ett sms anlände. Telefonen inte bara vibrerade, - den svängde på sig lite också.

Att jag alls slösar tid på att berätta detta, är för att understryka hur händelsefattigt l Edward´ liv under denna tid var, innan det sedan – ur vanligt folks synvinkel - riktigt brände till.

Telefonen vibrerade alltså på nattduksbordet. Det visade sig emellertid snart att det denna gång bara var från vårdcentralen, ett ställe som Edward betraktade med en till stupor gränsande vanmakt, då man i stort sett aldrig kunde komma i kontakt med den. Inte bara att de inte svarade telefon, eller aldrig ringde upp en, när man beställt att bli uppringd. Även webfunktionen låg nere. Tider kunde inte beställas detta året. Inte heller nästa eller året därpå. Hur det såg ut ännu längre fram visste inte Edward, men han fruktade att det helt enkelt ALDRIG fanns någon tid på vårdcentralen. Denna tillhörde ju ändå en av de större kedjorna.
Fumligt ritade Edward därför den praktiska koden som han installerat för att skydda sig mot bedragare, och som öppnade upp telefonen:
                                    1212
Han tog upp meddelandet och läste:
      ”Hej Edward!
       Vi vill bara meddela att du har fått en ny kontaktman på vår mottagning. Istället för din tidigare skall du nu fråga efter Jenna. Vi önskar dig en god dag!
                               Hassan.”

Under detta meddelande stod:

       ”Detta meddelande kan du inte svara på.”

Edward stängde resignerat igen telefonen.
Detta var det första sms-meddelande han hade fått under det senaste halvåret, utom spam och meddelande från elbolaget försäkringsbolaget och banken. Han visste att han hade valt att det skulle vara så. Men ändå. Det sved lite. Att han hade en kontaktman på vårdcentralen hade han överhuvudtaget aldrig vetat om.
”Det är väl på det viset man en dag kommer att få veta att Gud ändå finns.”, tänkte han och suckade.
    ”Sucken finns inprogrammerad i organismen av en anledning.”, hade en klok doktor Guigeltroy för länge, länge sedan sagt till Edward. ”Man kan utnyttja sucken till ens fördel, och därmed lura läkemedelsbolagen.”
Edward hade skrattat, och hade även njutit lite när den slätrakade, piggögde, ungdomlige mannen, vid pass 40 år gammal, som hade rötter i Marseille, förklarat att denne – allt sedan medicinartiden - känt sig som lite av en under-cover-agent i förnuftets tjänst.
Edward undrade, efter det han suckat, för sig själv om doktor Guigeltroy fortfarande var läkare, var han fanns och om han, Edward, skulle försöka få tag på Guigeltroy. Man glömmer aldrig en god eskulap.
Sedan ansåg han att det vore djävligt efterhängset. Guigeltroy hade då – för en tio år sen – klappat Edward på axeln och leende sagt: ”Du verkar inte behöva nån läkare!!”
            Huru listigt var nu inte detta!

Hela världen består av retorik, tänkte Edward. Och detta var en hos honom ofta återkommande tanke. Det var sådant han tänkte hela dagarna. Han var ju ett slags filosof.
Edward tog ett ännu djupare andetag – som lyfte revbensbågen - och beredde sig att gå ut i köket och sätta på kaffet.
Högt sa han:
”Allting är ett helvete.”
Att prata högt är också nyttigt.
Det hade han kommit på - insett - helt själv.
Han tänkte på hur han i gymnasiet hängt ihop med en flicka vars högsta mål här i livet var att skrapa ihop en så stor förmögenhet, att hon kunde anställa en livläkare, en herre som följde henne i alla livets skiften och höll koll på hennes hälsa.
Det blev emellertid – ironiskt nog, skulle en del känslolösa människor säga - så med denna flicka att hon inte blev ens 35 år gammal, men söp ihjäl sig, efter att aldrig ha funnit ens bråkdelen av sig själv.
  -----------------------

Edward P. Tegelkrona bodde centralt i Göteborg, - landets andra stad, och Edward´ födelsestad - i en hyreslägenhet på Arkivgatan. Denna lägenhet var en tvåa på andra våningen, i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och ett enkelt och på alla sätt lättfattligt förhållande. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett vanligt hyreshus som in i den lägenheten Edward hyrde, det får man leta efter.
Redan när man kom in i hallen till den udda konstruerade våningen så började det. Man kunde i denna hall inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom, så kom man alltså antingen ( den vänstra ) till det lilla köket, där ett väldigt vitt kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Edward´ sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde från golv till tak.
Lägenheten var ganska mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en blå bård nära det stuckerade, delvis krackelerade, taket.
Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Edward. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Edward där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt underbart.

Klockan var nästan sju denna söndagsmorgon.
Morgonljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Edward satt på kanten med de bara fötterna på en liten ruggad, fransig matta av persiskt slag.
Han gick till fönstret mot Arkivgatan för att se vad det kunde vara för väder ute.
Det ringde nu i telefonen, IGEN; den blå Samsung A50, som han hade liggande på nattduksbordet, som nyss mottagit ett sms vibrerade, och försökte återigen att krypa iväg på den lilla bordsytan.
Edward ansåg, att det inte spelade nån större  roll om han svarade nu eller senare. Inga av hans vänner hade bråttom med nånting. Men skyndade sig ändå.
Samtidigt som han åter satte sig på sängkanten grep han tag i telefonen och öppnade den med en kodfigur, samt vevade fram vem som hade ringt.

     ”Åååh”, sa han till sig själv: ”Det är Boxe.”
      Edward skrattade till.
     ”Det är Boxe som ringer.”, sa han igen, och det lät som en besvärjelse, blandad med en stor suck av lättnad.
Så himla roligt hade han det ju inte, egentligen.

”Vad kan detta vara?”, undrade han, och nu var allt missnöje som bortblåst. Han var säker på att det var goda nyheter. Herbert skulle aldrig störa med sjukdom och död.

”Klockan e sju”, sade han sig medan han – efter att ha satt sig i sin tv-fåtölj och svept en grönmönstrad ullfilt om sig ( inga fleeceprodukter här inte )  - ringde upp Herbert Boxe, som nämligen var en gammal vän från universitetstiden, samt även lumparkompis från Karlsborg, nu boende i en kommun strax söder om stan, Fjerrered, där denne också var född och dessutom godsägare.
Nu svarade det i andra änden, och visst var det Herbert. Denne lät som vanligt, bara mycket vänligare. Detta verkade ju misstänkt.

Det var inte så länge sedan de setts egentligen. På ett av stadens caféer var det, Bengtas Kafé – en halvtrappa ner - i Vasastan, där de tagit en kopp kaffe tillsammans efter att ha mötts på en liten konstutställning, på Föreningsgatan, där en av stadens få tecknare av någon betydelse, Kurt Portland, ställt ut sina energifyllda alster – där Portland mest använt radergummi på en av blyerts täckt yta - under rubriken ”Demi-Monde”. Då hade de talat om vad de nuförtiden läste för några böcker, eftersom båda hade just det intresset. Herbert berättade då om sina läsvanor, vilka för tillfället divergerat i en koncentration på renässansen i Italien kring 1500, en epok som han egentligen alltid varit förtjust i, medan Edward redogjort för sina – betydligt mer aktiva och målinriktade studier - om myter och myters ursprung, samt om de böcker inom förströelsesektorn som han också läste, delvis som en slags andlig fingerövning, och som innefattade skrifter om svenska kolonialväldet på drottning Kristinas tid, på Alessandro Scarlattis tid, vilket var ett forskningsområde som Herbert inte tog riktigt på allvar, vilket hade fått Edward att ilskna till, på så sätt att han – i sin tur - hade talat nedlåtande om hela renässansen, som ett ”banditprojekt”. Herbert hade då genmält att det inte var mycket bättre på Kristinas tid.

De hade alltså – och detta var sällsynt - skilts lite kantstötta, men av Herberts ton ( tonfall ) i telefonen att döma, så var allt detta, åtminstone från dennes sida, glömt. De brukade inte gräla, alltså skulle de snart försonas!
Att Herberts far varit nazist var emellertid något som alltid – som en undertext - stört deras samvaro, trots att Herbert inte alls själv var nazist eller alls något ditåt. Men de hade aldrig grälat om det. Edward bara störde sig på att Herbert alltid talade så väl om sin far. Som varit nazist.

”Hej!  Va roligt! ”hade Herbert Boxe nu svarat i telefonen.
”Ja, hej! Ja här e de ensamt,” hade Edward ( ärligt ) sagt, med nästan kärlek i rösten. ”Vadan denna påringning?”
”Jo,” hade Boxe sagt, ”nu ska du få höra, om du har tid?”
”All tid i världen”, sa Edward. Han gladde sig över att Herbert verkade så upprymd.
”Du stör inte. ”, fyllde han i. ”Du stör aldrig”, korrigerade han sig snabbt.
”Så här e de.”, sa Boxe, låtsande att han inte hört Edward´ förvirring. ”Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan. Från en advokat i USA.”
Och det visade sig – ju mer Edward lyssnade - vara en lång och komplicerad historia. Väl att man nu satt bekvämt, tänkte Edward, och njöt av att något förhållandevis konkret för omväxlings skull inträffade i hans liv.

”Han hette Weissmann-Schah”, sa Boxe och harklade sig. ( Boxe hade sedan ett årtionde nån beläggning i halsen, som han alltid klagade över, och som gjorde att han harklade sig varje halvminut.)
”Han s namn var Weissmann-Schah, - nåt judiskt namn förmodligen.”

Detta är vad Boxe, som alltid mån om att vara korrekt och saklig, berättade:
     Telefonsamtalet från Weissmann-Schah hade kommit som en blixt från en klar himmel. Mannen, som Herbert aldrig förut hört talas om, trots att han själv faktiskt läste en del amerikansk litteratur av modernare datum, hade ursäktat sig omedelbart med att säga, att han inte hade ringt om det inte varit av största vikt.

Han hade av en man som varit på en loppmarknad i New York och hittat ett gammalt brev i en liten trälåda, inköpt från ett dödsbo från 2002, erhållit detta brev, som härstammade från en gammal dam, som enligt uppgift dött ensam.
Brevet – som rent fysiskt var ytterst litet, som en decimeter i fyrkant, skrivet med blått bläck - , var – enligt vad Weissmann Schah och dess upphittare, en viss Emmet Laurell trodde - författat av en Sturmbannführer Lasker, och det var, enligt datumet i brevets intarsia, skrivet den 11 januari 1945. I brevet fanns en del upplysningar om krigsbrott – såsom desertering - och om hur en liten grupp tyska militärer sökt undkomma kriget genom att, klädda i civila kläder, fly till Sverige, och sen söka försäkra sig om en god framtid genom att gömma en del av sitt från privatpersoner rövade guld i marken i lador och i källare på svenska landsbygden.
Lasker själv hade åkt fast, tagen av sina egna, då han tillsammans med de andra i gruppen var på väg genom Danmark tillbaka till Tyskland för att dels låtsas som ingenting, dels söka undanröja spåren av sin extratur med ”varor” till landet i norr. Under tortyr hade de alla fyra vägrat att erkänna någonting och sen helt sonika skjutits. Som man regelmässigt gjort under dessa dagar.

 På vägen från Sverige till sin förläggning i Tyskland hade dock, innan de åkte fast, Sturmbannführern, Karl Lasker, som var den som fört det inofficiella befälet över den i lilla gruppen desertörer, anat oråd och i sista stund skrivit ett brev till sin syster i USA samt postat detta, hastigt dolt i huvudet på en docka, till ett barnsjukhus i Köpenhamn där han hade en personlig kontakt.
När brevet – mot diverse odds, krigstid som det var - kom fram till systern i USA en månad senare, blev denna givetvis förskräckt och sorgsen. Edna Lasker, som snart också begrep att hennes bror var död, skämdes över brevet – eftersom hon syntes ha varit emot alla krig - och lade det, efter hon läst det, i botten på en byrålåda. Efter hennes död såldes hela dödsboet på ett sätt som kommunen rutinmässigt gjorde med dödsbon, som inte hade några ägare, till en firma som handlade med dödsbon och som i sin tur sålde till auktionsfirmor och loppmarknader. Emmet Laurell – som hade loppisköp som hobby - hade hittat brevet av en slump, funnit det mycket märkligt men intressant, överlämnat brevet till sin släkting, den miserable f.d. advokaten Weissman och bett honom undersöka saken, spänd på vad som kunde finnas kvar av krigsbytet eller inte finnas kvar, och givetvis även han förskräckt över vilka brott och ödelagda liv, som låg bakom. Som Emmet – bördig från Huston Texas och f.d. reservist i flottan och ägare till en liten hamburgerrestaurang i Bronx - själv uttryckte saken.

När Weissmann-Schah frågat sin brylling om denne hoppades kunna få ut något ekonomisk av det hela blev svaret undvikande.
   ------------------------
Weissmann hade även i telefon till Herbert stilla förklarat, på engelska, att ärendet var mycket DELIKAT, och att ingen ju ville kompromettera sig.
”Nobody wants to compromise themselves, you know.”
“Exakt”, hade Herbert svarat. Han hade hållit med, och också uttryckligen menat att det var onödigt att kompromettera sig. Ingen vill ha en skandal, som ekar runt i hela bygden.
Man borde aldrig kompromettera sig, hade Herbert menat.
Det överenskoms att Weissmann-Schah var hjärtligt men diskret välkommen. Högst diskret.
Weissmann-Schah hade då bett Herbert Boxe att även be Cantrell Ruthbjörn att närvara samt undersöka om det fanns någon av släkten Blomberg, som ägt Agerbyholms gård kvar i trakten, vilket det ju fanns. Herbert hade då förstås insett att de tyska avhopparna måtte ha gömt saker både på Boxebys ägor, samt hos Ruthbjörns. Agerbyholm var gården norr om Boxeby, som inte längre fanns kvar, då den både brunnit och rivits. Gården var numera en ödetomt, och markerna arrenderades ut av Blombergs till olika bönder i Fjerrered. Problematiskt nog ( minst sagt ) så hade både Blomberg, Herbert Boxe far och Ruthbjörns allihop - i olika grad - varit nazister. Och ”that´s why they had been used by these folks for something, perhaps.”

   Då Herbert – inför detta allt krångligare perspektiv - kände sig obekväm att vara ensam med Ruthbjörn och den amerikanske agenten för den förmodligen guldhungrige Emmet Laurell, som alltså av Herbert förutsattes bida sin tid någonstans i The Apple, förstrött vandrande omkring på loppmarknader, så bad han Weissmann om lov att få ha en gammal barndomsvän med på mötet, en konstkännare  ( som han sa ) vid namn Tegelkrona.

   Weissmann-Schah hade då – tydligt missnöjt - sagt att han fick ha så många eller så få människor han ville närvarande, men bad honom besinna vad närvaron av andra kunde betyda beträffande risken att riskfyllt kompromettera sig. Allt var ju, hade Weissmann-Schah avslutat, med tydlig avsikt att skrämmas och komma i överläge, egentligen ett solklart fall för Interpol.

  Boxe var sedan färdig med sin redogörelse och det blev tyst på Edward´ telefonlinje. Så beslöts – efter ett längre fram- och tillbaka-resonemang, som ju är typiskt för högt bildade personer - att Edward skulle ringa Herbert efter klockan sju på samma kväll, denna söndag, för att säga om han ställde upp, och för att ge sin initiala mening om vad han trodde det hela handlade om.
Weissmann skulle dyka upp - via taxi från Göteborg - på Boxeby på tisdagen, fram emot kvällen, för att sedan få nattlogi där, hade Herbert slutligen – hela tiden förbryllad - inflikat.



    ----------------------------------------------------

 

 What is the "kafkaesque"??? The Kafka Code!

 

 

kajgenell.com 

Demytologisering genom skräck. Om Sören Kierkegaard

 

 

En skrämmande INLEDNING

 

 

 

EN hiskelig mängd människor – förmodligen mest av det manliga genuset – lever sina liv utan att nånsin ha någon nära vän. Detta är sorgligt, då de flesta människor – även män – nog helst av allt vill ha någon pålitlig person i sin närhet, som man kan dela med sig av problem, plågor och glädjerus. Bland alla de, kända eller okända människor, som i gången tid levde utan vänner, fanns under tidigt artonhundratal den danske filosofen och debattören Sören Kierkegaard, världskänd som en av modernitetens mest fantasifulla instigatörer.

När Sören på 1850-talet tog sina dagliga ”MÄNNSIKORBAD”på Köpenhamns centrala gator ( kring Nörrebro ) så var han välkänd, och han kände också majoriteten av de människor han mötte på den promenad, som han kallade ”bad”.

Att kalla en stadspromenad för ett ”bad” – och alltså mer eller mindre direkt referera till sina samtida medlevande människor som vatten – avslöjar ingen särskilt dialogisk, eller empatisk, inställning till Andra. Tvärtom. Människobadet var till för honom, enbart. Badet skulle se till att han inte blev komplett galen. Det var inte en genuin önskan om umgänge, eller någon social insikt eller omtanke i det hela. Kierkegaard promenerade mer för att hålla sig på benen, och han var intresserad av människorna han mötte i samma grad som han var intresserad av att ibland bläddra i sina böcker i sitt bibliotek, ett medelstort sådant, där han låtit binda in majoriteten av böckerna i getskinnsvolymer.

Eftersom denna brist på genuint intresse från Kierkegaards sida var uppenbart för köpenhamnarna, så var filosofen inte särskilt omtyckt. Nej, många fruktade att han skulle hu inna upp dem och sticka sin högerarm förtroligt under deras och slå följe på den måttligt rena trottoaren.

Och inte lite förundrades somliga, nämligen de få som läste vad han skrev  ( Kierkegaards upplagor överskred sällan antalet 100 ), ty det framgick av skrifterna att filosofen fruktade ensamheten.

 I själva verket ansåg Kierekgaard att ensamheten ”i detta ofantliga hushåll” ( Guds hushåll ) var bland det det allra värsta en människa kunde råka ut för.

Ensamheten var visserligen en förutsättning för att leva ett anständigt liv, för att kunna leva sant och ha en innerlig hållning. Men ensamheten – sådan den förutsattes och på sätt och vis rekommenderades i hans skrifter - var inte menad att vara exklusiv.

Reellt plågade honom den ensamhet, som hela hans sätt hade försatt honom i.

Till sin natur var nämligen Sören sällskaplig, om än snarstucken och intrigant. I många avseenden var hans öde det, som han delar med mången annan intrigant människa, av det slaget att dessa individer inte kan låta bli att vara kritiska, felfinnande och spotska, utan att därför kunna sägas vara illvilliga eller rena skitstövlar.

Så var Sören släktkär, - inte ovanligt, då som nu - och det tycktes som om han såg släkten som den enda bastionen han hade som sköld mot den totala ensamhete, i Guds stora hushåll. Detta hushåll var nog av den typen frö Sören, att det framstod som stjärneglimrande och ekande i ett enormt kosmiskt ginnungagap.

Trots att Sören ofta var gediget osams med sin bror, biskopen Peter, vilken kan ses som en oerhört välanpassad statsanställd, ( så såg i alla fall SK på honom ) så bröt han inte förrän det sista året med denne, och älskade att vara med sin brors familj, så som mänga ogifta och barnlösa män gör.

Inget roade honom kanske mer än att samtal med sin systerson, Troels, om rena sagor och påhitt.

Ty i mycket var denne ensamme karl ett barn. Han var ett barn som växt upp i skräck, och – som det senare skulle visa sig – i mycket också försökte använda skräcken, för att – om möjligt – kunna skapa något värdefullt, och något rimligt, både i skriftform och i egen existensform.

 Så kommer jag till att börja med, i min egen lilla skrift, att försöka redogöra för grunddragen i de skräckupplevelser som formade S.K., för att sedsan här redovisa vad jag ser som de skräckgrepp, som Sören i sitt tänkande tog på mänskligheten, sådan den existerade kring honom.

    -----------------------------------------

 Søren Kierkegaard var, som ni förmodligen alla vet, ingen romanförfattare. Han skrev inte poesi heller. Nej, Kierkegaard var givetvis en skriftställare som – för det mesta perifert – berörde religiösa spörsmål, men mer intensivt existentiella. Icke desto mindre var han alltid observant på vad som hände medan han skrev. Han hade en enastående förmåga till observation vad gällde själva kommunikationen, samt hela sin samtids idémässiga konstruktion. Ja, så snart han hade påstått något – i den form och i det sammanhang detta var påstått – så kunde han ägna en halv dag åt att kommentera just själva NATUREN av påståendet. En stor del av författarskapet ägnas åt antydningar beträffande vad som händer BAKOM kommunikationen, - vilka motiv som finns hos författaren, vad man som författare kan komma åt, vill komma åt: vad som är möjligt att både veta och kommunicera. Dubbelheten var det vatten han älskade att befinna sig i.

Är det nu rätt att mena att S. Kierkegaard EGENTLIGEN var en SKRÄCKFÖRFATTARE?

Den avslöjande verksamhet som Kierkegaard bedrev, jagad av sin egen mani, kom succesivt att mer och mer anta karaktären av en skräckresa genom religiös och filosofisk fanatism, och genom samtidens religiösa och filosofiska fantasier.

      Kierkegaard själv skriver, föregripande hermene-utikens centrala fråga:

       "Vad betyder det överhuvudtaget att förklara något? Är det att visa, att det ifrågavarande dunkla något inte är detta, utan något annat? Det vore en egenartad förklaring; jag trodde att det genom denna förklaring skulle bli helt tydligt, att det ifrågaställda var detta bestämda, så att inte förklaringar tog bort det efterfrågade, utan tog bort dunkelheten. Annars är förklaringen något annat än en förklaring, den är ett beriktigande."

      Så skulle det vara orätt att genom en förklaring TRANSFORMERA någon, på ett sådant sätt at det ifrägavarande dunkla försvinner. Det hoppas jag inte sker här.

Kierkegaard:

        ”Jeg har overalt ingen Mening, men experimenterer blot Problemet frem.” ( I Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, i en sektion om barndopet. S.K. är, - i sin motsägelselusta (?) -, emot borgarkristendomen, emot alla dessa ” a la christne”, emot barndopet, men finner sig ändå vara för det, eftersom det ju då blir ännu svårare att bli kristen, ty ” det är ju svårare att bli det, som man redan är.” (S.K.)

     Ännu hårdare är nu tanken i den sena boken Indøvelse i Christendom, (1850), som han t.o.m. ( originellt nog ) tvekade att ge ut. Den låg länge och väntade i en skrivbordslåda liksom Sygdommen til Döden. ( Han inväntade i och för sig artigt sina belackares död.)

           ”Det/…/som/…/er det Fremtreadende i Ironien, er den subjective Frihed, der i ethvert Øieblik har Muligheden af en Begyndelse i sin Magt og ikke er generet af tidligigere Forhold. Der er noget førførerisk ved al Begyndelse, fordi Subjectet endnu er frit, og det er denne Nydelse, Ironikereren attraaer. Virkeligen heden taber i saadanne Øieblikke sin Gyldighed for ham, han er fri over den.” ( S.K. )

 Avvägsteorin - är en teori sprungen ur S. Kierkegaards tänkande, som vi skall se. Kierkegaard skriver ( i brevet till Rosenvinge. : Att stanna vid en punkt framom är omöjligt. Att stanna vid en punkt bakom är möjligt. Det, skriver han, ”innebär att stannandet är i rörelse”! - Har vi här icke något av det romantiskt estetiska idealet? Som om vi åter hörde om ironiens ”svävande”…. Och om upprepningen som den enda lyckliga kärleken... ( Jfr. Gjentagelsen, S.V.IV.)

Här har vi en grundläggande idé, ett krav på varje människa, som Kierkegaard ställer, att människan alltid måste sträva, - även om hon inte lyckas. ( Analogt med Goethes berömda maxim.) En människas plikt mot framför allt sig själv, är att vara i rörelse!  ( jfr. t.ex. Berndt Gustavsson, I den natt, s.20.: ”existensen var avgörelse i tro, en ständig rörelse i tron på Guds vilja med den enskilda människan.” 

     Att strävan skulle vara en strävan, fullt och helt, var ju likaså ngt viktigt i sammanhanget. Den är analog med det för SK så centrala begreppet om viljans och trons innerlighet. Så placerar sig Kierkegaard här i raden av filosofiska voluntarister,”vilje dyrkare”.

I någon grad är intresset för SKRÄCK typiskt för Romantiken, den idé- och konstperiod som sammanfaller med den tid när Kierkegaard levde.

Här fanns då i Tyskland stora författare, som skrev om, och använde sig av, skräck. Där var Chamisso, med Peter Schlemiel, och E.T.A. Hoffman, och även Herder. Och Jean Paul. Och Tieck.  Med Romantiken är det – så att säga - Själen och Naturen som intar förstaplatsen uti Jaget. Och allt uppnås i ett rus, en svävning.

Om hur detta gestaltade kan man läsa, i en samtidspastisch, hos E.T.A. Hoffman i dennes roman om Kater Murr. Ty romantiken hade nära till självreflexion, - vilket inte var så konstigt – vilket vi skall se, i det vi fördjupar oss i detta – eftersom romantikens myt i mycket var dess egna väsen.

Romantikens estetik är en ”svävningsestetik”, där den estetiska njutningen beskrivs nära nog sensuellt som en fågels flykt, en oscillering eller en extas i sinnets värld. Lika mycket som man under romantiken dyrkade konstobjektet, lika mycket dyrkade man alltså den estetiska uppfattning med vilken man betraktade konstobjektet, och så kom då följaktlige romantiken att självbespeglande helt enkelt dyrka och njuta sig själv.

 Romantiken – ett (!) av svaren på Immanuel Kants kunskapsteoretiska skepsis och på dennes gåtfulla beröring av reflexiviteten - är helt nödvändig att begripa sig på om man vil förstå den Moderna Människan, myten och den moderna romanen och den Stora världshistoriska ironiens oscilleringar i ens egen samtid. Ty, även om vi idag inte är dränkta i ironi, så är ironin alltid central i kulturen, - även om den – som i vår egen kultur av idag – praktiskt taget är frånvarande, tack vare en hjärndöd kulturelit.

Med ironi förändrar man världen.

Det finns INGET belägg för att ironi NÅNSIN har gjort så att världen förändrats till det sämre.

 EN INLEDANDE NOTIS OM SKRÄCK

 Att skriva en bok om en annan människas skräck, upplevs av mig som ett mycket oanständigt företag. Det känns som om jag degraderar det mänskliga och existerande objektet för min undersökning. Att mena att en människa fått sitt liv präglat av skräck, - det innebär ju att man påstår något i stiol med att denna person inte förmått att hantera yttre hot och pressande upplevelser på ett förnuftigt sätt.

I våra tider är det givetvis helt all right att lida av PTSD, om man råkat ut för något vedervärdigt, men det är ändå en diagnos, som innebär att man borde säka hjälp. Om man lidfer av PTSD, så är inte det man bör göra att försöka undervisa andra om saker och ting.

Hur man än vrider och vänder på detta, så är det, att förklara att en författare är präglad av skräck ( sant eller inte ) något som kan ses som ett PÅHOPP på denne, och som om man är ute för att DISKVALIFICERA denne. Det är som, om jag påstod att SK inte var tillräknelig. Att det rör sig om en sjuk människa, som skadats för livet under sin uppväxt, genom att denne mött skrämmande saker, och reagerat med ren skräck.

Ändå är det ju så, att det torde vara en allmän upplevelse, att ha blivit utsatt för fasor, och att ha upplevt skräck.

Många äro de, som vuxit upp i skräckartade förhållanden.

 Här är det då givetvis viktigt att reda ut diverse begrepp.

   Skräck är inte detsamma som fruktan, och skräck har heller inte ngt att göra med förtvivlan. Dessa är distinkt olika begrepp, och de refererar alltså till tre olika psykiska företeelser.

Den förtvivlan, som också är sp å gediget omskriven av SK själv, är ju ett tillstånd i själen, och har inte mycket att göra med att vara utsatt för en yttre fara, vilket är fallet med skräcken.

Fruktan är också ett tillstånd, där man är utsatt för en fara, men där saknas dels plötsligheten, dels kan man i nästan alla fall av fruktan förutsätta en viss bekantskap med det man känner fruktan för, som t.ex. Gud, en förälder, en lärare, ett dåligt betyg, en sjukdom, en annalkande storm.

Men skräcken är det så, att det försutsätter en fors av besinningslöshet, av att möta ngt okänt, något plötsligt, formlöst, något man inte alls är bekant med, och inte alls förutsätts att bemästra, men ändå av ett olyckligt öde hamnat i konfrontation med.

Skräck är mötet med det hiskeliga, det hemska.

Skräck är mötet med det som inte låter sig inrangeras.

Den kabbalistiske Lévinas skulle säga att skräck är mötet med det ”radikalt Andra” .[1]

Så menar vi alltså här att skillnaden mellan fruktan och skräck är den att vi när det gäller fruktan har en viss bekantskap med vad som hotar oss, medan detta inte är fallet när det gäller skräck.

Givetvis kan det ibland vara så att vi känner skräck för ett hot som kommer från något bekant, något ( eller någon ) vi känner ( till ) , men i de fallen är det det obekanta hos det bekanta vi känner skräck för.

  -----

Nu kan den INTEELIGENTE läsaren inväda att det där bestämt subjektvt.

Rätt.

Om jag ser Gud, eller läraren, eller sjukdomen, som något komplett okänt, trots att dessa inte alls ses som sådana av andra människor ikring mig, så är det subjektivt, och jag skapar mig en skräck av det som borde vara fruktan.

Så är det.

Och gåtan blir då varför?

 Samtidigt kan man säga att det finns människor som – subjektivt eller inte – ALDRIG nånsin upplever skräck, även om de möter något som är fullständigt okänt, och av alla ikring benämns som fullständigt hiskeligt.

Så kan man se skräck som något som man är från födseln mer eller mindre predisponerad till.

Men FAKTUM kvarstår:

Somliga människor upplever skräck, skräck finns, och man kan både drabbas av skräck, samt använda skräck.

Vissa människor är skrämmande, och tar sig bra fram genom att på så sätt skrämmas.

Att då vissa människor aldrig blir påverkade, aldrig låter sig skrämmas, det är en annan sak.

Kanske kan vi säga att den här boken handlar om skräcken, för alla de som liksom författaren, har ett levande förhållande till skräcken.

För de andra är denna bok i första hand inte alls skriven.

   -----

Man bör skilja på skräck och skräck. Ett slags skräck är ju den som är kort och övergående, den momentana chocken, den hemska överaskningen, den egendomliga olyckan, och som man bara efter den inledande förskräcklelsen, vilken egentligen utgör hela skräckupplevelsen, ganska så väl kan hantera, med en djupandning och med en rationell förklaring till vad som inledningsvis, felaktigt, tycktes helt livshotande; men den mer besvärliga skräcken, det är den ihållande, den som får en att stå i kontakt, perpetuellt, med något okänt som hotar en, och som ständigt, så fort man tänker på denna dimgestalt, eller för all del: känner dess grepp om ena foten, får ens strupe att sammansnöreas och ens hjärta att kasta slagen över varande i bröstet.

Den konstanta skräcken är den som urholkar människan, och som får henne att gripa efter de mest egenartade metoder att slippa ifrån, och att omforma hela världen så att detta grepp om foten blir hanterbart.

 Den som är drabbad av den kontanta skräcken, han eller hon glömmer så småniogom bort den inledande plötslighet varmed djävulsansiktet först uppenbarade sig. Vad som återstår är nu enbart det tröttsamma dragandet med det eviga problemet, de eviga attackerna, och djävullens ansikte har sedan länge övertäckts med så många olika täckelser, schabrak och bilder, att detta djävulsansikte numera är ett helt menageri, en hel teater, ett vidunderligt kosmos i sig självt, vilket följer en så som en sidovagn, och en ryggsäck, och ett soltak, och ett rullande golv under fötterna, på ett sätt som om det säger: ”Dig släpper jag aldrig! Jag är din skräck. Din skräckeliskräck! Spring om du kan!”

Och det stackars erbarmliga människospektakelet springer, enbart för att finna att sidovagnen är med, ryggsäcken också, och soltaket och det rullande golvet.

Kanske var det en bestående skräck hos Kierkegaard, att han såg som groteskt det han också upplevde som obekant, men visste var en verklighet för många av hans närmaste, och för alla i hans kulturkrets. Hela Herrnhutismen var givetvis en galenskap, och det hans far hade berättat för honom, om hur han stigit upp på en sten på en kulle på heden, och förbannat gud, - det var ju bara ett uttryck för normal mänsklig förtvivlan, och att betrakta som en bagatell, men det gjorde inte folk.

Allt sådant var egentligen att betrakta som obekant. Men vad värre var, för Sören: detta obekanta fyllde honom med skräck.

Eftersom detta med pietismen, och med faderns ångest inför gud var VERKLIGT för alla omkring Kierkegaard, så blev det nära nog omöjligt att, i enlighet med den egna själen, uppfatta allt detta som obekant.

Man kunde inte säga att pietismen var nonsens, - ty det var uppenbarligen helt VERKLIGT för hela samhället runt omkring Sören Kierkegaard.

Helt avslöjande för Kierkegaards upplevelse av sin omgivning är detta innerliga avsnitt från hans egen penna:

 ”Der var engang en Mand. Han var som Barn bleven strengt opdragen i den christelige Religion. Han havde ikke hørt Meget af Det, som ellers Børn høre, om det lille Jesus-Barn, om Engle og deslige. Derimod havde man desto oftere fremstillet den Korsfæstede for ham, saa dette Billede var det eneste og det eneste Indtryk, han havde af Frelseren; skjøndt et Barn, var han allerede gammel som en Olding. Dette Billede fulgte ham saa Livet igjennem; han blev aldrig yngre, og kom aldrig bort fra dette Billede. Som det fortælles om en Maler, der i Samvittighedens Angest ikke kunde lade være at see tilbage efter den Myrdedes Billede, som forfulgte ham: saaledes kunde han, elskende, ikke see bort fra dette Billede, der drog ham til sig, ikke et Øieblik. Hvad han som Barn fromt havde troet, at Verdens Synd krævede dette Offer, hvad han som Barn eenfoldigt havde forstaaet, at Jødernes Ugudelighed i Styrelsens Haand var Betingelsen for, at denne Rædsel kunde afstedkommes: det troede han uforandret og han forstod det uforandret.

 Men efterhaanden som han blev ældre, fik dette Billede end mere Magt over ham. Det var ham, som fordrede det i eet væk Noget af ham. Thi det havde han da altid fundet ugudeligt, at man indlod sig paa at male dette Billede, og ligesaa ugudeligt kunstnerisk at betragte et saadant malet Billede, for at see om det lignede – istedetfor selv at vorde Billedet, der lignede Ham, og med en uforklarlig Magt dreves han til at ville ligne Ham, forsaavidt da et Menneske kan ligne Ham. Dette var han sig nemlig bevidst, at der intet Formasteligt var i hans Begjering, som kunde han noget Øieblik forglemme sig selv i den Grad, at han formasteligt kunde glemme, at denne Korsfæstede var Gud, den Hellige – han en Synder. Men det at ville lide for den samme Sag, indtil Døden, deri var jo intet Formasteligt.

 Saaledes omgikkes han i Stilhed dette Billede; han talede aldrig til noget Menneske derom. Men Billedet kom ham bestandigt nærmere og nærmere, dets Fordring til ham blev ham bestandig inderligere og inderligere. Dog at tale derom til Nogen var ham en Umulighed. Og just dette var jo Beviset for, hvor dybt denne Sag beskjæftigede ham, Beviset for, at det ikke havde været umuligt, at han engang havde gjort derefter. Thi Taushed og Handlekraft svare ganske til hinanden; Taushed er Handlekraftens Maalestok; et Menneske har aldrig mere Handlekraft, end han har Taushed. Ethvert Menneske forstaaer meget godt, at det at handle er noget langt Større end det at tale derom; er han derfor sikker paa sig selv, at han kan gjøre det, og har han besluttet, at han vil gjøre det, saa taler han ikke derom. Hvad et Menneske i Forhold til at handle taler om, er just Det, hvori han ikke er sikker paa sig selv. En Mand, der med Lethed overvinder sig selv til at give ti Rbd. til de Fattige, saa det falder ham ganske naturligt, saa han finder – ja her har vi det – at det ikke er Noget at tale om: han taler aldrig derom. Men maaskee skal Du høre ham tale om, at han agter engang at give tusind Rbd. til de Fattige – ak, de Fattige maae saa vist nøies med de ti. En Pige, der har Inderlighed nok til at sørge hele sit Liv stille men dybt over en ulykkelig Elskov, hun taler ikke derom. Men i Smertens første Øieblik skal Du maaskee høre hende sige, at hun vil aflive sig selv – vær rolig, det gjør hun ikke, just derfor talte hun derom, det var en forfængelig Tanke. Den Bevidsthed med sig selv, at man kan og vil, den mætter ganske anderledes end al Snakken. Derfor snakkes der kun om Det, i Forhold til hvilket man mangler denne Bevidsthed med sig selv. Den Følelse, man i Sandhed har, taler man aldrig om; kun den Følelse, man ikke har, eller den Følelsens Grad, man ikke har, snakker man om. Loven er ganske simpel, i Forhold til det Onde denne. Har Du en Mistanke til et Menneske, der er Dig kjert, at han muligen omgaaes lønligt een eller anden forfærdelig Tanke: saa see blot at faae ham til at sige det, helst saaledes, at Du narrer ham det fra, som var det Ingenting, at der end ikke i Meddelelsens Øieblik bliver Fortrolighedens Pathos. Er Du selv i det Tilfælde, paa Veie til at blive indesluttet med en forfærdelig Tanke, saa tal til en Anden derom, men helst i Fortrolighedens pathetiske Form; thi vilde Du meddele ham det i Spøg, turde det let være en af Din Indesluttethed opfunden Underfundighed, der blev Dig selv værst. Men i

Forhold til det Gode er Loven ogsaa den samme. Er det Din oprigtige Alvor med en Beslutning – for Alt tal aldrig eet Ord om den til noget Menneske. Dog behøver alt Dette jo egentligen ikke at siges, det hjælper heller ikke Nogen at det siges; thi den i Sandhed Besluttede han er eo ipso taus. Det at være besluttet er ikke Eet, det at være taus noget Andet; det at være besluttet er just at være taus – som han var det, om hvem her er Talen.”

 

       ( ur: Tvende Etiskt-Religieuse Smaa avhandlinger 1849 )

 

Att ställa sig upp och förklara att allt detta var nonsens, det gick ju bara inte. Så blev därför allt detta obekant. Jag förklarar denna slags obekanthet: Denna obekanthet – vilket alltså inte är det samma som orimlighet, eller icke-existerande  ( inte: intighet ) - skapade hos Kierkegaard en lika stor skräck som pietismen i sin konkretion skapat hos honom.

När man höll upp pietismen på en armlängds avstånd, och genom en grundlig skepsis sålunda kapat av dess huvud, så fanns den ändå där, men nu som en obekanthet.

Det var detta man hade att förhålla sig till, för Sören.

Att i det läget skriva spökhistorier, gotiska romaner och annat, det gick inte för sig. Man måste på något sätt ta sig an uppgiften att för andra visa det orimliga i deras verklighet.

Att göra det, ja, men på vilket sätt. Först och främst genom två taktiker: Att skapa rabalder. Och genom att skapa skräck.

Endast genom att möta skräck kan en människa förändras, tänkte ( kanske ) Sören.

 

För Kierkegaard var verkligheten, såsom den framkom i det religiösa i Köpenhamn, något helt absurt, absurt i sin obekanthet, främmandehet. Det var helt osannolikt att människor kunde acceptera en sådan verklighet, som de faktiskt byggt kring sig själva. Av någon egendomlig anledning. Om man INTE betraktade den som obekant, så skulle den försvinna. Om man förklarade den för idioti, till exempel, så skulle man aldrig vilja ens förstå denna obekanthet. Nu fick man alltså ta på sig korset att se samhällets hallucination, och se den som något rent OBEKANT, och söka förändra den efter vad man så småningom lyckats BEKANTA SIG MED. Om man inte bekantar sig med vad de andra ser som verkligt, då är man ju illa ute.

De flesta människor behöver ju inte alls bekymra sig om sådant, ty de ser som verkligt och bekant allt det som S. Kierkegaard såg som absurt och fasthöll som obekant.

Men det betyder ju också, i viss mening, att man har slutit både det obekanta och skräcken till sig.

Om man möter, helt plötsligt, så mycket obekant, så blir ju skräcken ens andra natur.

Det är nu detta som är Kierkegaard.

 Det nära nog osannolika nöje som Kierkegaard nu har är att beskriva det han ser, utifrån den absolut unika situation som han skapat sig, när han förklarat hela de andras verklighet, hela samtiden, för OBEKANT.

Lätt framstår nu allt, i sin galenskap. Det är så att säga bara att teckna ner det. I något som verkar patologiskt[2] tar han sig nu an att göra det, och ingen omkring honom inser att detta är världens lättaste sak, - ja, som en automatisk skrift.

Allt är till följd av den manöver han gör, - att sätta sig och exponera sig för den hela obekantheten, och låta skräcken skriva böckerna åt honom.

För att maskera alltihop, så använder han sin insikt om skräcken, och sprider lite lagom portioner småskräck omkring sig.

                     -------------------------------------

 Nå, VISSTE Kierkegaard om att han satte sin omvärld som obekant? Troligen inte. Men han insåg i lyckliga stunder, att han undfått en metod att klargöra absurditeter på. Låt oss lämna frågan i dess detaljer öppen.

    ----------------

Men vi måste dröja vid Kierkegaards beskrivning av bilden av den korsfäste – vilken ju inte är mycket av en beskrivning, men utelämnar själva den bloddränkthet som var utmärkande för den typ av kristendom han utsattes för.

 Vi har alltså inte bara en pittoresk detalj om en eländig barndom, jämförbar med de stora romantikernas, och de romantiska filosofernas barndomer – ty de var faktiskt nästan allihop ( Hegel, Schelling, Schlegel ) just PRÄSTSÖNER ( Undantaget var Tieck, vars far var smed.)

I Kierkegaards fall var fadern inte alls präst, men en karl som, trots idoga försök att bilda sig, ändå alltid måste betraktas som en lekman, och betraktades så av sin samtid[3].

I det barnmisshandelsfall som vi har i fallet Sören Kierkegaard, blev Sören inte bara indoktrinerad i en blodsreligion, men fick tidigt också bli själasörjare åt sin far. Detta är alltså en barndom som – om den utspelats idag – skulle producerat ett mentalfall eller en terrorbombare, inte alls en filosof.

Kierkegaard understryker hemskheten i religionen, men ingen – inte ens vi – reagerar på det, något märkbart.

Vad Kierkegaard försöker meddela, i den citerade passagen, det är ju att han är ett offer för ett övergrepp, vars konsekvenser, ännu när han skriver detta, inte alls har blivit övergående, men fortfarande är bestämmande för hans sinne.

Han har ännu inte hämtat sig från den oerhörda skräck, som var hans barndom. Och skulle aldrig göra det.

 Denna skräck skulle bland annat medföra, att han aldrig någonsin kunde anpassa sig till något som helst socialt sammanhang, men var DÖMD att förevigt stå utanför, att genom hela livet tvingades se på, från en plats i periferin, ”väl tagen emot och illa tåld av alla”, som den fine – men missanpassade – svenske 1600-talsskalden Lars Wivallius[4] – från Vivalla - skriver om sig själv i sin självbiografi.

 Skräcken har aldrig lämnat Kierkegaard, och det skulle aldrig hjälpa honom att beskriva denna barndomens skräck i böcker, så som det kanske skulle ha hjälpt honom om han kunde ha mött någon levande människa som kunde ha förstått vad denna slags religionsintroduktion kunde ha gjort med en människa.

Det förstod ingen på den tiden.

Religionen var sådant man fick uthärda, i en tid av oberäknelighet som den som prestenterades folk kring de år då Napoleon drog fram genom Europa.

Om man inte hade något mer bedrövligt än ett blodigt Kristushuvud att komma dragande med, som trauma, så var man – enligt den tidens sätt att se – lyckligt lottad.

Hur många gånger Kierkegaard än meddelade omvärlden att han fått en ”vanvittig Opdragelse”, en vansinnig uppfostran, så klingade detta ut som i ett lufttomt rum, ty : vad skulle man göra åt det, och –för övrigt – men anser sig inte ha fått en vansinnig uppfostran? Sedan tidernas begynnelse har ämnet uppfostran varit en guldgruva för alla filosofer och författare. Ingenting skulle komma att intressera den frö bland annat Kierkegaard så viktiga Immanuel Kant mer än Rousseaus idéer om barnuppfostran, - utan att egentligen kom att skriva något viktigt alls om saken.

 

Kanske förstod Kierkegaard att denna vansinniga uppfostran denna BARNMISSHANDEL var helt determinerande för hans författarskap, men kunde inte FÖRKLARA det i någon skrift, eftersom då hela författarskapet skulle falla ihop, såsom varande bara ett blödande sår, orsakat av skador som åsamkats en fyra, femåring.

( Livet igenom skulle Kierkegaard förklara att han var emot barndop, emot konfirmationsundervisning, och han framhöll att kristendomen var en sak för VUXNA, aldrig för barn, - vad det nu än stod i evangelierna om vad Jesus sagt. )

 Hela Kierkegaards författarskap har fötts ur denna skräck som barnet upplevde inför bilden av Kristus.

Ingenstans i hans författarskap framträder någon bild av Jesus som människa, men däremot finns det fullt med abstraktioner av denne, där Jesus benämns som ”paradoxen”, ”tecknet” o.s.v., och det är absurt att tänka sig att det är skräcken, skräckbilden, som förmått Kierkegaard att dölja den centrala gestalten i den religion som han sade sig omfatta så innerligt i en väv av abstraktioner, och placerat denna gestalt in i ett myller av iakttagelser om människans villkor, där Jesugestalten är en tom plats, överskuggad av en obegriplighet, som har formella likheter med Alltets skapare.

 

Begreppet Ironi i all ära, - mycket intressant - begreppet Ångest likaså, - så viktigt så - men vad vi i Kierkegaards fall framför allt har att göra med, det är ju faktiskt begreppet Skräck, i resultat och effekt.

 

      Skräcken nämligen inte bara härrör ur mötet med det obekanta; den skapar även en stor sensitivitet i förhållande till det Obekanta, samt till det föregivet bekanta.

 

 

  §§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

slut på inledningen

---

[1]                            Vi kan här erinra oss, att sådana benämningar som ”det radikalt andra” – alltså när man komparerar ”annat”, är exempel på styggelser, för mig, som för Kierkegaard. När Kierkegaard möter, t.ex., en formulering hos Augustinus om att odöpta barn kommer till ett ”mildare helvete”. (jfr.s. 90.) Helevetet kan gvietvis inte kompareras, lika lite som ”något annat”. Det är ju rent nonsens att säga ”något väldigt mycket annat”, vilket alltså Levinas gör.

[2] Ja, medicinska vetenskapsmän menar att SK led av produktionsmani, en slags sinnesjukdom som innebär att man måste producera.

[3] Michael P. Kierkegaard var alltså ingen intellektuell, och det sätt som prästerna och biskoparna i Köpenhamn omnämner MPK är snarare med milt överseende, än med överdriven respekt. Han var en ”hosehandlare”, en ”byxhandlare” – och en ngt överspänd sådan.

[4] … som ju bland annat fick bevittna en vår från ett fönster i fängelset Kajaneborg, i Finland.