Kierkegaard och ensamheten

        ”Djupt inom varje mänsklig varelse lever ändå alltid ångesten över möjligheten att vara ensam i världen, glömd av Gud, förbisedd av miljoner och åter miljoner i detta enorma hushåll. Man håller ångesten på avstånd genom att träffa släkt och vänner, men ångesten är ändå där, och man vågar inte tänka sig hur man skulle känna sig om allt detta togs ifrån en.”

                                                       ( S.Kierkegaard, PAP.VIII A 363.)

The Crossing ( Live on a Roland fp-4, synth voice: Voice/GM2 10. ).

Här spelar jag synth.:

Ett prosa stycke.

                              En skeppsbruten.

          Skeppsbåten tog sig in i lagunen med ett skrapande ljud, drev med vinden in mot öns smala gråbleka strand och lade sig på sidan. Tom Wilkies klev över relingen med blytunga ben, stapplade upp några meter och föll omkull.
    Snart kommer middagssolen, tänkte han och somnade sen.

    Hunden, Bew, sprang nu också upp ur den lilla båten och efter att den krafsat lite i sanden cirklade den runt, såg uppåt på månen och somnade, även hon, lagd i ring bredvid sin husse.

    Orsaken till denna landstigning var att motorkryssaren Claw, köpt i Potsdam, bemannad med fem havserfarna män och lastad med naziguld, exploderat i Bandahavet vid Nya Guinea mitt i en natt i oktober 1943. En man hade överlevt och med skeppsjollen, som klarat explosionen, hade matrosen Tom Wilkies från Plymouth räddat sig till en liten ö i närheten.

    När Tom så småningom vaknade till, och yr och matt av trötthet sett sig om på den lilla stranden, undrade han om något av skeppet var synligt och om det fanns andra öar i närheten. Han kramade om hunden och märkte nu att solen stod i zenit och att han kanske var yr av hetta och brist på vatten. Bew flämtade ordentligt. Han såg sig om efter en möjlig sänka i närheten då han råkade titta ut över havet. Där stävade vid horisonten ett bulkfartyg långsamt söderöver. Tom rusade då, så snabbt han kunde, ner till jollen och hämtade nödraketerna och fyrade av två av de fyra som fanns. De virvlade båda endast ett kort stycke och landade sen  i sanden på den lilla öns strand. Röken efter dem singlade smal och ljusgrå upp mot den glödande solen.

     Efter detta misslyckade försök till omedelbar räddning , och efter att ha sett fartyget stäva vidare , gick Tom ut på en liten udde på den ganska gröna ön och försökte , vänd emot dess mitt, uppskatta dess storlek. Kanske kunde den vara tio kilometer i omkrets med ett litet vulkaniskt berg i mitten.

      Han studerade kisande de branta sluttningarna till detta berg för att försöka gissa sig till var en bäck skulle kunna finnas, ty sluttningen var rikt bevuxen. De båda nykomlingarna tog sig sedan inåt ön över gråvit sand, vasst gräs, svart småsten och snart nog hade de funnit en bäck, där de lade sig ner och sörplade i sig friskt vatten. De utbytte en blick av förnöjsamhet och samförstånd. Detta var ingen ö man just nu ville vara alldeles ensam på. Tom sneglade ut mot havet igen. Av Claw, motorkryssaren, syntes inte ett spår. Vinden ökade något och Tom och Bew sökte sig in mot en liten skog. Det dröjde inte länge förrän Tom slog sig ner på en sten och tyst började gråta. Denna gråt, som förmodligen var en reaktion på kamraternas öde, hade förmodligen aldrig upphört om inte Bew börjat skälla.

     Det visade sig att hunden nu, för första gången i sitt liv, stod ansikte mot ansikte med en mycket modig papegoja, en stor fågel i strålande färger, och med skarp blick, en fågel som flaxat ner från himlen och nu stadigt stod på stranden och betraktade vad som för den tycktes vara ganska så intressanta nybyggare.

Kaj -06

Minnas

Många menar att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv, vilket är en besynnerlig relation mellan insikten om kampen att inse vad man fötts till och vad man fötts till. Om man kämpat väl, så har man väl skapat sitt öde. Ödet är att ta hand om det liv man fötts till. När vi växer upp inser vi ibland av en slump saker om vad vi fötts till, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt varande i Nuet och i Framtiden. Vi tål inte att belastas av det vi är med om. Inte med detsamma. Därför glömmer vi. En människa tillåts generellt av sin egna inre makt inte att vara medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt tål. Men allt finns där. Det kan plockas fram i sinom tid, om vi har lyckan att hålla oss vid liv. Men det är alls inte nödvändigt för oss – på något sätt – att komma ihåg allt. Vi mår inte dåligt av att glömma vissa saker.

            Vi kommer ihåg allt. Säger vissa. Och det verkar som om vi kan vara säkra på att inget hamnar i evig glömska, mer än det, som vi faktiskt själva förstört genom att aktivt försöka att komma ihåg det. Vi kan således fabulera bort ett minne. Alla de, och dom är många, som klagar över minnets brister och förvanskande kraft har just gjort det felet, att de sysslat med att försöka komma ihåg något, som inte av egen kraft gjort sig självt påmint. För sig självt är minnet helt perfekt, och ingen bör alls högmodigt ställa sig upp och klandra det. Man blandar generellt ihop minnet i meningen allt man s.a.s. bör komma ihåg och minnet som sorterande instans i medvetandet. Hm....?

Tänk dig för!

Bil

Ny teknik

De största strukturella problemen av idag är den stora inkongruens som skapats av ny teknik.  Den nya tekniken skapar nämligen gigantiska skillnader i kunskap, och gapet mellan de som kan dra nytta av tekniken och de som missleds av den så snabbt öppnats upp och så långsamt kommer att slutas.
Så lever vi i ett globalt samhälle som är dominerat av kunskaps- och informationsklyftor. Att så är fallet vet majoriteten i detta samhälle inte alls om.
 Majoriteten av världens befolkning kan inte alls hantera information. Vi lever i en kunskapsinadvertens. 99% av den kunskap som människor har är inte alls relevant för dem.
Man tror allmänt inte att man tjänar på att diskutera kunskap, ty man tror hela tiden att man kan missa information. Men det är det som är livsfarligt. Och i têten för dem som inte tror sig behöva diskutera kunskap är de konservativa. De som förfasar sig, de tror att de har kunskap.
      Det enda som hjälper är - till att börja med - en fördjupad insikt i hela världen om den förändring som skett i och med de nya teknikerna globalt. Denna förändring tror sig nästan alla människor vara medveten om. Medan sanningen ju är att ingen enda människa har en aning om vad det är som hänt.
Teknikerna finns i själva verket bara till för en del av jordens befolkning, medan resten brutalt får veta att de egentligen inte får ta del av den till fullo. Men de flesta tar inte till sig att de inte får vara med. De tror att de är med, men de är det inte.
Stora skillnader är vad de stora spelarna tjänar pengar på. Överallt där det finns en skillnad kan man betta på den, ty denna skillnad kommer antingen att öka eller minska. I fasförskjutningarna rullar dollar in till dem som har dollar att satsa.