Greve Georg Vaktels äventyr . En roman. Kapitel 1.

Huru jag plötsligt blev slottsherre.

 Starotsken försökte faktiskt hejda mig, - denne hedersman - , men betydelsefulla människor i Prexezla, inklusive delar av min familj, hade beslutat sig för att jag måste lämna staden, för alltid. Inom kort hade jag fått tag i en mindre båt - benämnd S/s Tina , en skorv i rödrostig järnplåt - som kunnat föra mig till en öde ö utanför kusten. Jag steg iland och möttes av ett gigantiskt oväder med åska. Väl inne i ett obebott hus slog jag mig till ro, men hörde rätt vad det var några vargar utanför. Jag tog för sannolikt att jag och vargarna var de enda levande däggdjuren på ön. Mitt i åskvädret ställde jag mig den lustiga frågan om jag skulle öppna dörren för vargarna! Det var rakt emot vad jag trodde var mitt eget Själv som jag öppnade. Vargarna smög då - hör och häpna - försiktigt in och lade sig kring den öppna spisen och slöt ögonen. Efter att ha givit dem och mig själv soppa, som jag tillredde på smådjur som jag fann, så sov vi alla fyra hela natten, för att dagen efter anträda en lång, en längre resa. ( Jag vet att detta låter otroligt, men det är ingenting mot vad som kommer … )


 Vi gick då genom en underjordisk tunnel vars öppning jag hittat av en slump till en annan, en lite större ö, där det då för tiden fanns ett palats, fyllt av figurer i terrakotta samt försett med två tjänare, Elim och Pramalan, av uråldrigt släkte tycktes det, de var unga, och syntes halvt orientaler, som förde oss - mig och mina vargar - in i ett bekvämt rum på andra våningen med utsikt över ett hav överflutet med blå uppbrutna isflak. Väl inredda här började vargarna och jag ett liv långt ifrån Prexezla - där starotsken och min gamla släkt ( rester av den ) fortfarande bodde - för att utforska och skapa oss ett nytt liv. Jag satte mig vid ett stort skrivbord i mörkt trä och tog en penna och ett papper från en hög som låg där i halvdunklet och började skriva ner mina minnen från Prexezla, allting om dessa stora släkter i dessa kalla länder, farbröder med kindskägg och mostrar, lesbiska med jättebröst, som kom på besök hos oss på Prata 71, allt medan jag , ännu liten, bakom tjocka glasögon, förundrat sög in alla intryck och sparade dem i maggropens själ, vilket för mig alltid varit den väsentliga ------------------------
 Jag hade skickat ut Elim på jakt efter höns åt vargarna och gett båda mina tjänare order om att flytta upp biblioteket ifrån magasinen samt upprätta en telefonlinje till Europa när jag plötsligt hörde en röst utanför dörren till mitt halvupplysta rum, in i vilket en månstråle just kastade sitt sken. Det visade sig nu att det var en lokal berömdhet jag skulle få möta, den prostituerade Petronella, en elegant yppig dam i grå dräkt, vars händer var som liljeblad. Hon slog sig ner i en soffa, anvisad av mig och jag tog fram en flaska portvin ur ett skåp, som inte använts på länge, ty gångjärnen gnisslade förskräckligt , och efter några inledande fraser på det lokala språket, som jag av en slump lärt mig som 10-åring, började nu Petronella lägga fram sin sak. Denna var på intet vis enkelt. Jag såg också i hennes ögon detta tvivel, som jag alltför väl lärt känna i Prexezla som ett tecken på att allt nästan var förlorat, :
- Gör mig lycklig, herre! Vid detta tilltal var jag ju tvungen att ta mig en längre funderare. Vem var jag , och vem var hon ? Väl medveten om skillnaden i klädsel. Mina egna kläder var närmast luffarkostym medan hennes var haute couture. Och vem trodde hon att jag var? Härskare över detta slott? Och vem var hon då i relation till denne presumtive härskare, som hon så ampert kallade: "herre"? Jag ville på intet vis utnyttja min situation utan sade helt enkelt. - Jag kan på inget vis tänka mig hur jag skulle kunna göra Er lycklig. Petronella log ett bländvitt leende och jag betraktade hennes utsökta sinnliga brasilianskt-asiatiska drag. Och - viss om min oförmåga sade jag ändå:                                   - Stanna här och se …. om du trivs!? Petronella log gåtfullt.
           - Min familj då? -
           - De är alla välkomna. Vi har - förmodligen ett överflöd här. Av allt. Det är vad jag tror…. Kalla mig …. Greve Vaktel ! ( Det var djärvt sagt, men hon reagerade inte märkbart. ) Jag ringde via en klocksträng på min ledige tjänare, Pramalan, och bad denne göra i ordning en extra middag till Petronella och hennes familj. ( Fadern och modern var visst döende och hennes syster visst dödstum. ) Pramalan lovade att steka upp några höns. Efter detta mellanspel satte jag mig åter vid skrivbordet och skruvade upp ljuset på fotogenlampan, grep penna och skrev: "Mina tankar går till den lilla charybdiska kvinna som läste sagor för mig som liten." Nu hördes ett bankande på dörren och Elim kom förskräckt - utan tillåtelse - in med en livs levande papegoja. På dessa breddgrader. Vi tog den gröna fågeln och bäddade ner den i en kartong med bomull och matade den med fikon, som vi hittad i det lilla ålderdomliga köket, där den enda belysningen var just månskenet. Papegojan såg på oss med kärleksfulla ögon och jag undrade i det ögonblicket mycket över reptiler och dinosauriers själsliv. Elim log och jag bjöd honom in till ett glas portvin, även han. När vi satt så som jämlikar - efter att ha möt ett naturens under - så dristade sig Elim, efter en viss vånda, att fråga: - " Kommer ni att stanna länge här?" Det tyckte jag var en svår fråga. Men jag sade - "En man som rymt , trots varningar; en man som besegrat svårigheter större än vad någon annan mänsklig varelse någonsin har gjort, vad skulle han svara på en sådan fråga, som ju i det perspektivet är trivial, annat än: "Jag har ingen aning!"" Elim log. Han såg - på sitt sätt - ner i golvet och sade sen. - " Så säger ni , från ert land, när ni vet att ni kommer att stanna för evigt…." Jag stirrade förundrad på portvinsglaset som nu - av någon absurd anledning - antog enorma proportioner.
 - Se till att vargarna har det bra! Och låt nu ingen störa mig, för det är nu sent på dagen. Och kalla mig för Greve Vaktel ! Elim reste sig, leende som alltid, borstade av några dammkorn från sin närapå lysande gröna dräkt och gled ut ur rummet som nu hade en behaglig temperatur kring 20 grader Celsius. Jag gick till den låga bädden över vilken ett simpelt tryck förklarade:" Ingen lever för evigt." Så lade jag mig till rätta för att sova - med Petronellas blott alltför vackra ansikte på näthinnan - den första dagen på denna nya märkliga ö, långt , behagligt långtifrån Prexezla. Men jag bedrog mig, ty dörren flög upp, ja så hastigt att den genast slog igen av rekylen. Men ändå hade Elim slunkit in och nu böjde han sig flämtande över mig och sade upprört med en stor oro i det annars så lugn ansiktet ( som kröntes av en kal hjässa ):
- Nu har trupp landstigit!
 - Trupp!
 - Ja, via patrullbåt! Jag rusade upp, omedveten om min nakenhet och Elim höll fram byxorna åt mig. Tillsammans var vi snart ute på balkongen, som hade ett bröstvärn med små tinnar på. Himlen var mörk men överdragen av ljusbeiga skyar, som aldrig förekom i mina forna hemtrakter. Ljudet från det närbelägna havet hördes som ett jämt brus. Några röster trängde dock igenom…
 - This way, it must be this way!!!! Pramalan hade - klokt nog - utan vidare släppt in dem på slottsområdet och jag sände ner Elim för att sända in truppen I den stora salen på botten våningen. Jag såg mig om i de övre rummen efter några bättre kläder, letade i skåp och skrymslen. Jag fann en rund svart hatt som jag pressade ner nästan över öronen, tog ner en sabel från väggen och gick så ner för att möta de engelsktalande. Det visade sig vara fem amerikaner. En av dem, som hade fler stjärnor i mössan än andra steg fram och tog mig i hand. Han förklarade med omsorg att de var ute efter en viss Herr Belfrage. Elim , som förstod engelska, sade till mig att det var slottets förutvarande herre, som just förra månaden givit sig av. Jag meddelade officeren detta. Han såg tvivlande ut på ett lustigt vis. - He has left? But who are you? Jag förklarade inte detta utan ljög. - Jag är ägaren. - Jaha, ni är chef för I.V.O.R.A ? skrattade han med sina blixtrande vita tänder glatt fientligt synliga. - Inte chef, jag är ägare till slottet. - Men det är I.V.O.R.A s slott. Påstod den unge mannen med texasdialekt. - Jojo. Jag vet. Jag blev utsedd igår till permanent upprustare här. Nu suckade amerikanen och tog fram en mobiltelefon. - Jag måste kontrollera. - Sen åker ni, sade jag och visade sabeln. Den telefonerande mannen sneglade under samtalet på det antika vapnet som jag höll lite fram mot honom. I mitt stilla sinne tänkte jag hur jag betvingat de tre grå ulvarna med blotta viljestyrkan. - Jaha, sade den unge insatschefen slutligen. Om inte Belfrage är här så drar vi! De gjorde så utan att genomsöka slottet. När de gått skrattade Pramalan för första gången
. - Så är dom alltid, jänkarna! Bara buss på….
- Är dom det? Frågade jag med en viss tillrättavisning varpå Pramalan blev sitt "vanliga" buttra jag igen, plutade med de breda läpparna och sa:
 - De faller mig inte i smaken. Elim kom till min hjälp.
- Vad vet vi?
 - Ja, vad vet ni? Sa jag och började gå mot trappan till övervåningen. I ett hörn vid trappan låg vargarna och halvsov, flämtande, mätta av höns. Medan detta pågick hade Petronella hållit sig i sin svit i ett av slottets tre röda torn med sin familj. Hon dök nu upp. Klockan var två på natten den första dagen. Hon hade med sig den gåtfulla Elena, den dövstumma, som var förfärligt påpaltad, antingen för att dölja sin magerhet eller för att hon helt enkelt frös.
 - Elena har huvudvärk. Har du en tablett? - Hur vet du att hon har huvudvärk? Hon kan ju inte prata!
- Hon kan peka! Svarade Petronella argt medan hon iakttog mina bara blåa anklar som syntes för att jag inte haft tid att sätta på mig strumpor. Alltid detta trakasseri angående klädsel just från hennes sida!
 - Jag har inga tabletter. Inte en enda! Fråga Elim eller den andre!
 - Det har jag redan. Jag har bott här i tre år och här finns inte minsta tillstymmelse till medicin.
- Du kunde ju varit här när amerikanarna var här. Varför gömmer du dig?
 - Jaja. Skall det vara på det viset, så får det duga med portvin! - Nå, det var ju sjutton, sa jag och körde ut henne ur rummet. Hon tog med portvinet.
 - Djävla fnask!!! skrek jag efter henne. Varför jag då såg Elena snabbt vända sig om, det hade jag ingen säker aning om. Hon visade då och då upp ett röt äpple hon gömt i kappan. Så var det. Jag misstänkte att hon hörde. Folk ljög tydligen här. Och här var fullt av höns. Jag gick nu och lade mig för andra gången den första dan. Vinden ven utanför det enkelglasade fönstret. Det syntes bli ett ganska besvärligt grevskap. Men så hade ju också starotsken i det trygga gamla Prexezla försökt hejda mig….. Snart sov jag. Nere i hallen sov även vargarna tätt intill varann, kanske av en dunkel rädsla för något för dem inte helt obekant. ---------------------------

Att fly.

Att stanna kvar är också ett sätt att fly från livet.

Och att fly är ett sätt att stanna kvar, hos det, som flyr för livet.

Den gamla trädgården - Omslagsfoto: jag själv som indian 1948.

Jag som indian, färdandes på en bräda som ligger på gräsmattan. Utanför staketet är ängen. Med kon Bläsa.

Hjälp om huruvida huset hade telefon! Hjälp!

HJÄLP! Är det någon somkan hjälpa till. På fasaden syns två urtag med nån slags sladd. Är detta för telefon???? Snälla , någon? ( Kortet visar alltså sydsidan på det hus som figurerar i berättelsen "Den gamla trädgården". Personerna är - nerifrån och upp -, jag själv samt min Mamma. (1950).)

Den gamla trädgården. Caput 6.

När åskan är över är det dags för middag. Man äter bräckkorv och potatis. Det är det vanligaste. Jag åt då och tackade för maten. Efteråt fortsatte Göran med sin deckare, och jag strosade omkring i huset. Så småningom tog jag tag i serietidningshögen som låg bredvid radion. Favorithäftet var en Tarzans Julbok, för färgerna. Hårt röda, mörkgröna, violetta och rosa. Innehållet, själva ploten, i Tarzan var försumbart, men de egenartade färgerna var revolutionerande. Man kan se på mig, hur girigt jag sög i mig dessa färger, som så stred mot allt omedelbart förnuft, i det att bladen på växterna var blå, himlen mörkröd, havet rosa, människorna lila o.s.v.. Det var detta som öppnade dörren till en annan värld. Allt tycktes mer verkligt, om det nu fullständigt bytte färg. Och detta tycktes för mig lösa ett problem, nu oklart vilket! Färgerna i Tarzan var tvärtom, de var negationen till världen. De var inte som ett negativ, de var betydligt större, de var liksom kaninhålet i Alice i Underlandet, som Jag ännu inte läst och inte visste något om, en väg till ett annat rike, där en annan, ännu en, yrsel väntade.

Om jag bara anat så censurerad min tillvaro, som var upptagen av privatestetik, var. Ingen talade nånsin om kriget som just passerat. Aldrig nämndes Hitler.

Det fanns hos mig en förtjusning över det annorlunda och för yrseln. Detta kan tyckas betänkligt. Ja. Så var det t.ex. få saker som slog den upplevelsen, kanske bara den att vara riktigt sjuk i feber.

Att ha hög feber och känna kroppen halvdomnad mellan lakanen, nästan som om kroppen höll på att försvinna, flyga bort. Jag älskade denna upplevelse av att sväva mellan Varat och Intet. Jag berättade aldrig om detta för någon heller, ty jag insåg att det karaktärsmässigt troligen var någonting som man skulle kunna benämna ”fel” eller ”brist”. Den lille greve Masoch upplevde sig som om han hade en dragning åt det förbjudna. Jag var dock inte så oroad över detta, eftersom jag mycket, mycket dunkelt var medveten om att detta hade ”sociala orsaker”. I en annan tid, i ett annat samhälle, med en annan familj, så skulle min läggning kunna godtas såsom både pittoresk och spännande. Detta föresvävade mig i alla fall. Och så tog jag mig därför lov till att vara lite egenartat hemligt njutande av mina solitära nöjen. Dessa nöjen som jag hade för sig själv, i mitt eget huvud, slog med hästlängder ut de nöjen som presenterades av den stora vida världen. Att det var illa begrep jag inte. Jag var introvert, njöt av mitt inre, och njöt av att medvetet njuta av det.

I och med ”tarzanupplevelsen” så kom Jag att värdera massor av händelser i omvärlden helt annorlunda än vad jag skulle gjort annars. Jan ”erövrade”, tack vare konstnären Hogarth, en … osund skepsis visavis omvärlden, och visavis den värdeskala som man runtomkring mig alldeles uppenbart använde för att handha upplevelser och handlingar. Mina privata värderingar blev till den grad frånvända de normala, att jag fann för gott att allt som ofta hävda, först öppet, men sedan tyst för mig själv då jag nu fann att det inte uppskattades, det jag ansåg, att saker och ting i allmänhet inte spelade någon roll ! Nu förstår jag att ni nu, ni som läser detta, inte alls tror mig. Att ni hävdar, att detta är bland de allra värsta rationaliseringar ni mött i en skildring av ett litet barn. Kan det här röra sig om en lögn, eller har vi här en uppenbarad sanning, framlagd av den vuxne Jag, tänkt sittande imaginärt på trappen i Härryda? Kan vi ha en överskattning av ”tarzanuppelvelsen”.? Och varför i så fall? Allt detta syns ju mycket intressant. Inget i berättelsen, hittills, överskrider i intresse detta problem.

Så fattig är nu berättelsen.

För det första så kom jag ganska snabbt till en övertygelse om att jag besatt en osund förtjusning för saker och ting som rörde fantasin, och önskade på grund av detta sättas på plats av verkligheten. Fadern vägde här lätt. Jag betraktade livet igenom denne som ett stort barn. Jag var emellertid rädd för honom. Så därifrån var ingen hjälp att vänta angående en förstärkning av kontakten med det reala. Vad jag som liten satte sitt hopp till var istället den store fostraren, nämligen självaste … Döden. Döden spelade roll. Tänkte jag. Så inväntade jag den rimligheten att det snart skulle vara så att någon i min närhet dog. Ty folk dog i världen, och jag ville känna på hur det var när någon försvann, och att det då – i och med detta försvinnande – skulle uppkomma hos mig en känsla av verklighet och konkret existens. Sålunda väntade jag på att någon i familjen eller släkten skulle gå bort. Detta skedde nu inte. Hela släkten levde vidare, oförskämt kry. Alla blev äldre och äldre. Det skulle inte dö nån på 20 år. Och den första som dog var Mamma. Men då var jag vuxen. Eller nåt ditåt.

Låt oss nu återgå till njutningen av tarzanupplevelsen.

Katt

Den gamla trädgården Caput 5

Här, i Härryda, var det som allt hände.

Jag sitter på trappan på framsidan. Mamma kommer ut i dörröppningen bakom mig och vinkar till och frågar – med knapp synbar blick - om jag är hungrig. Jag svarar att han inte är det. Hon går in och jag går till min cykel, som ligger stilla på gräsmattan.

Jag gränslar nu cykeln och börjar sen cykla i en åtta på den större gräsmatteremsan, den södra. Jag cyklar på detta sätt, i en åtta, sjungande för full hals:”WONderful, WONderful, COOOpenHAAAaaagen!” med ett ordentligt tryck på pedalerna på de betonade satsdelarna. Jag upprepar rörelserna, cyklar runt, runt och detta cyklande kommer på inte sätt att förbättra min motorik eftersom de bara repeteras. Till slut tröttnar jag och går i stället in i huset för att leka där. Inne sitter Göran som vanligt med en pytteliten serietidning om Kapten Kid. Göran frågar om vi skall spela spel och vi tar fram Galoppspelet. Vi sätter oss på golvet och jag brer ut spelplanen medan Göran plockar fram tärning och de små tennhästarna, som alla har namn som börjar på ”G”. Jag väljer Garant, medan Göran väljer Gush. Sedan låter de också Gisela vara med – som båda sköter - för att få fler hästar i loppet. Mamma kommer från köket och klagar på att de är inne när det är vackert väder, och att de föresten skall gå till simskolan snart. Pappa är denna vecka i stan och arbetar på dagarna och kommer först körande på kvällen och ställer då sin lilla gröna bil uppe vid de gamlas gård. Snart är galoppen över. En av hästarna vann.

Och Mamma tar nu pojkarna med sig till simskolan. Göran drar mig i en skrinda halva tiden, ty det är en lång väg. Sista biten får man alla tre gå, då stigen fram till Hornasjön är täckt av ett stort ytligt rotsystem från granar som växer på ett tunt lager jord. Överallt ligger barr. På badplatsen är det mycket folk, och där finns ett slags omklädningsskjul där en sida är före pojkar, en för flickor. En simlärare är där, en flicka anställd av kommunen. Simdynor ligger i travar, och ett litet område invid stranden är avspärrat med rep. Utanför badbryggan tjugo meter ut finns en flotte med en livboj på. Allt är idylliskt. Men jag kan inte simma och när jag får på mig badbyxor får jag också ta på sig flytskivor i en rem runt bröstet. Jag vandrar så på sandbottnen tjugofem meter åt ett håll och tillbaka, gör simrörelser med händerna. Simlärarinnan har en viss humor, märker gången på bottnen, ler, säger till, men kan inget göra åt det hela. Efter simlektionen, som är tänkt att leda fram till tagande av Järnmärket = 50 meters bröstsim, beger man sig hem. Jag märker att mamma inte tycker att utfärden är rolig. Ofta tänker jag på att mamma så sällan tycker att något är roligt. Det är min stora sorg. Hon tycker bara det är roligt med nya kläder, och när någon säger att hon är vacker. Något annat har jag över huvud taget aldrig märkt att hon uppskattat. Mamma tycker till exempel det är tråkigt att laga mat. Allt är tråkigt för mamma. Hellre diska. Hon tänker så bra då, säger hon. Detta utgör ett problem för mig, som märker att inget som jag själv gör faktiskt kan glädja mamma. Jag är duktig på att rita. Men Mamma konstaterar bara kyligt att jag inte har färgsinne. Ibland, när inte Göran eller Hans är i närheten, förlorar tillvaron på landet sin charm. Ihågkomstens trädgård känns som ett fängelse, och Jag längtar bort. Då plockar jag bland mina serietidningar och sina små böcker. Vad för slags fängelse är denna trädgård?

Jag har tillsammans med Hans en dag på vägen ner till affären träffat två andra pojkar, varav en har ett ärr över munnen, och följer med dem hem till ett hus som ligger i en backe uppåt Hornasjön till. Där råder en annan stämning, och huset är av modernare snitt, och mäniskorna där är präglade av vitalitet och påhittighet. Huset är lågt, med fasad av grå plattor, har massor med rum, snyggt färgsatta, och trädgården är färgsprakande och proppfull med nya saker, gräsmattan illgrön och som ny, och på den står ett jättelikt växthus, och där finns i deras trädgård massor med leksaker och cyklar, och allt är nymålat, och det tycks som om man här har hur mycket pengar som helst. Och glädje. Hemma hos oss finns ingen glädje, bara hjärtlighet. En tom hjärtlighet.

Snart sitter jag och Hans med en av pojkarna, Orvar, mitt i ett litet låtsasland invid ett bergsparti fullt med tennsoldater och skapar en batalj mellan två arméer. Jag blir av någon anledning gråtfärdig vid tanken på att jag kanske beter mig fel under leken. Snart återvänder Jag och Hans neråt vägen till våra enklare hus och lekplatser, under det vi samtalar om de färggranna soldaterna, hästarna och kanonvagnarna och de små husen i mossan. Jag tänker att jag inte vill bli som Orvar med den kalla blicken, och att livet kanske är bättre i stan. Allt är bättre nån annanstans.

Väl hemma i trädgården sitter jag på samma trapp som mig själv i västersolen och funderar. Jag spanar …. Troligen efter prinsessan. Jag böjer huvudet långt ut över grinden. Spanar och spanar.

Jag får en idé, rycker till och min kropp blir mjukare och livligare. Nästa gång jag lutar mig fram är armen med, och jag vinkar glatt bortåt stigen. Det syns fortfarande inte en själ, - allra minst en sagoprinsessa. Men jag är igång. Jag har lyft ur mig själv och placerat halva mig i den person som ”kommer”. Jag är nu empatiskt redo för den kommande. Jag har så att säga ”gjort en sädesfält-himmel” på det mänskligt interaktiva planet, och efter det jag nu vinkat glatt förgäves ett slag, så är jag i alla fall lite mer tillfreds med min väntan, då jag där förutsåg mötet, och övade mig i flertalet känslor. Om jag låtsade att prinsessan kom vet jag inte. Om hon fick ett namn vet jag inte. Men detta hände alltså inte. Jag stod stilla och stumt, utan att lyfta någon arm och stirrade efter henne, prinsessan, ungefär som hon fanns målad i boken, den romantiska, Den förtrollade hatten.

Stora åskmoln närmar sig nu plötsligt från alla kanter. Snart öser det ner, och jag och jag flyttar in. Jag ser hur mamma går ut på trappen och spanar mot skyn. ”Jaha, nu blir det åska igen.”, säger hon, glömmer att massera sina höfter. Mamma är oerhört rädd för åska, och när åskan snart kommer så dra hon fram en stol mitt i rummet, långt från alla elledningar och sätter sig där, med händerna ängsligt i knät. Åskan är bara att genomlida. Inga böner. Bara lidande. Det åskar ofta och länge och ibland slår åskan ner i något träd på berget eller så, men aldrig har det varit nån eldsvåda här. Det regnar för mycket i denna skog. Regnet brukar komma samtidigt med åskan. Ösregn. Jag låter mig svepas med av rädslan. Jag drar en stol intill mamma, och där siter vi. Göran ligger lugnt ovanpå i en av de två skåpsängarna och läser nu Nyckelmagasinet ( ett kriminalmagasin ) i skenet av en läslampa som är klumpigt monterad av min otekniska pappa i sängens gavel.