Kafkas I straffkolonin.( ur min fantastiska kommande bok.)

      

---

          

        Inspiration till berättelsens konkreta utformning lär ha kommit från två håll: R. Heindls Meine Reise zu den Strafkolonien (1912) och från anarkisten och botanikern Octave Mirbeaus^[iv] populära erotiska fantasi Le Jardin des supplices.

        Mirbeaus bok hade följande sinistra tillägnan:

        ”Prästerna, soldaterna, domarna, människorna som fostrar, leder och styr människorna, tillägnar jag dessa sidor av mord och blod.”

                O.M.^[v]

       Manifest innehåll i Kafkas I straffkolonien:

         En forskningsresande kommer till en straffkoloni någonstans i Asien, belägen på en ö. Där skall han åse en avrättning av en straffånge, som blivit dömd till döden för olydnad och förolämpning mot överordnad. I en dal i kolonien står straffmaskinen, ett tredelat tortyrredskap, som uppfunnits och tillverkats av förre kommendanten.^[vi] Det visas entusiastiskt upp av en fransktalande officer. Straffet som den ivrige och talföre officeren med hjälp av maskinen skall verkställa på en underlydande är döden. Döden skall framkallas genom en tolv timmars metallspjutsinskrift på kroppen av domen. Officern har själv dömt och skall nu också verkställa straffet. "Skulden är given”, förklarar officeren för forskningsresanden. Maskinens skrivare skall på kroppen i det aktuella fallet rista in orden ”Ära dina överordnade!”.

        Forskningsresanden, en europé, visar att han är beredd att stoppa officeren, och därmed hela den gamle kommendantens projekt. Denne är nu sedan länge död. Man har placerat ett krogbord över hans grav som är belägen invid ett tehus, då samhällets präst vägrat plats åt denne på kyrkogården. Officeren förklarar att han är den ende som numera öppet stöder den gamle kommendantens system med användningen av tortyrmaskinen. Så ber officeren nu forskningsresanden, europén om att denne skall lägga ett gott ord för maskinen hos den nye kommendanten, som inte alls är förtjust i rättsmaskineriet i kolonin, men får ett blankt nej.

       Officeren söker då, helt resignerat, i en sliten, svårläst lunta till manual reda på en specialdom för sig själv, programmerar maskinen till att rista in den sista och slutliga domen över honom själv, och lägger sig i maskinen. Den nu lossläppte fången, beskriven som dumbom, helt oförstående och dessutom talande ett annat språk, som ursprungligen skulle avrättas, och hjälpsoldaten, spänner fast officeren. Vanligen brukar maskinen väsnas, som om den höll på att gå sönder; men nu när den startas, så arbetar den tyst. Vanligen brukar också offrens ansikten, efter den blodiga inristningen av själva domen i kroppen, lysa i ett tillstånd av frid. När domen denna gång skall ristas in i officeren med ”skrivarens” stålspetsar, så hackar maskinen, utan större metod, sönder honom och denne traditionalist får till slut en definitiv spik i skallen. Tillståndet av frid uteblir i den ”självdömdes” ansikte. I stället för frid präglas officerenens ansiktsuttryck av komplett tomhet. Som om han mot den innersta tanken i systemet inte alls kunnat förstå domen. Att den frisläppte, också han, framstår som extremt oförstående bildar ju en ironisk/komisk kontrast till den ”sinnrika” maskinen, och ironin drabbar mänskligt att döma maskinen, dess idé - Rättvisan -, dess konstruktör och dess försvarare i högre grad än dess förvånade offer.

        Forskningsresanden som varit helt avgörande för officerens öde, i det besökaren vägrar ge sitt bifall åt rättssystemet i kolonin, lämnar raskt ön. Den lossläppte fången är fri och återvänder till livet och söker senare även lämna ön med båt, med han hindras i detta av forskningsresanden.

         Grunden för Lagen förblir överallt dold. W. Benjamins svar, i dennes klassiska essä om våldet, innebärande att ”Lagen grundas i dödsdomen.”, ruvar i bakgrunden.  

         Den dom som skall ristas in i den reelle huvudpersonen, i officerns kropp, är alltså: ”Sei gerecht!” [”Var rättfärdig!” ]. Här sammanfaller alltså dom och straff: den dömde dör av domen i en  egenartad performativ akt. Och den mördande, uppmaningen är inte vilken som helst. Den uppmanar nämligen till att göra rätt. Här uttalar s.a.s. maskinen, d.v.s. eg. den gamle kommendanten ”urfadern”, som ett imperativ, en tautologi, att det är en plikt att göra rätt. Detta i den finala domen, den som utskrivs i samband med att maskinen faller sönder. Här finns alltså det som man bör sammankoppla med rätten, den städse gäckande metaidén om Rättvisan, och vi hamnar rakt i centrum för rättsfilosofin, just som vi hamnade där i diskussionen om Inför lagen.

        Vissa filosofer, som Hägerström, menar ju att utsagor som :”X är rätt.” tillhör de meningslösa utsagorna, i enlighet med  ”värdenihilismen”. Värdenihilismen, en form av värdeskepticism, och Moore, m.fl., hävdar att begrepp som ”gott” och ”rätt” inte hänför sig till några naturliga egenskaper hos objektet, - jämför Brentano -och går sedan i sin bedömning av värdeutsagor olika långt i skeptisk riktning. Implicit i värdenihilismen är den dystra insikten om att makt är rätt.

        Beteckningen ”meningslös” på värde/rätts-utsagan har många svårt för, då den kan ses som både ofruktbar och stridande mot empirin. ^[vii] Många har anslutit sig tanken att begreppet ”rättvisa” är i grunden magiskt, och att användandet av det ansluter sig till ett ”mytiskt tänkande”.^[viii] Ari Linden ansluter sig till två tänkare, Benjamin och Derrida, i sina spekulationer över I straffkolonin. Linden jämför två sorters lag: den mytiska och den [ mosaiskt ] gudomliga.

Den mytiska har som grund våldet ^[ix]

Den gudomliga lagen är byggd på Ordet. Denna utplånar, enligt L., skillnaden mellan medel och mål.  Lagens mytiska karaktär, och dess ruttenhet,^[x] illustreras ju klart i Kafkas berättelse av att maskinen är utformad så, att den samtidigt exekverar straffet som den meddelar domen. ^[xi] Domen och straffet sammanförs till ett i en slags absolut, mytisk, ”okränkbar”, repetitiv, tautolog, ceremoniell, reifierad enhet. Domen kan bara ifrågasättas när det är för sent. Konstruktören av denna lag, den gamle kommendanten var en mångsysslare, en som konstruerade allting ifrån skissen till minsta färdiga del. Det som händer när officeren tar den dömdes plats, är enligt Linden, att denne följer den mytiska lagen, följer lagen för dess egen skull, i stället för lagen i den gudomliga lagens mening, där man följer en lag utifrån en högre mening.^[xii]

      I slutet av denna berättelse kommer så forskningsresanden åter till öns huvudort, där han vill se den gamle kommendantens, konstruktörens, grav invid tehuset. På stenen står det:

       ”Här vilar den gamle kommendanten. Hans anhängare, som nu inte längre får nämnas vid namn, har grävt denna grav åt honom och satt upp stenen. Det finns en profetia att kommendanten efter ett visst antal år skall återuppstå och från detta hus leda sina anhängare till återerövring av kolonien. Tro och vänta!”^[xiii]              

                                                                                                                        

           Här spås att lagen, och kanske också maskinen i straffkolonin, kommer att återuppstå i någon liknande form. Visionen om rättvisa är dunkel. Den kommer tack vare sin dunkelhet lyckas att producera en oändlighet av rättsutsagor och straffsystem intill tidens ände.

           Kafka skrev I straffkolonin under samma tid som han skrev på Processen. Många kritiker menar, att berättelsen är en bild av tiden då den skrevs, på ett allmänt plan. Andra tenderar att se den som en bild av Kafkas personliga situation som torterad av sin far och samhället och torterare av Felice. Kafka skulle länge vara missnöjd med slutet på denna historia, och framför allt missnöjd med att forskningsresanden kommer så lätt undan. Han skrev flera alternativa slut där denne plågas.^[xiv] Spänningen i berättelsen ligger ju i officerens hängivelse och fanatiska tro på den gamle kommendantens geni å ena sidan och den europeiske betraktarens humanism. Här finns en icke-dynamisk splittring i berättelsen, men denna splittring når ju inget tillfredsställande slut. Kafka har här dock valt att göra ”fel” person till huvudperson. Så blir novellen inte helt ”kafkaartad”. Endast mellan officeren och den dömde uppstår en kafkaartadhet, tidvis. Samt mellan de två lagsystemen.

          

      Vissa ser hela novellen som en pastisch på Mirbeaus Lidandets lustgård, en anarkists sado-pastisch över en annans sådan. Från Mirbeaus berättelse, där straffkolonin ligger någonstans i södra Kina, har sannolikt Kafka hämtat detaljer som bl.a. straffkonstens traditioner, pansarbåten, tehuset, övriga miljödetaljer samt konstfärdigheten i tortyren. Hos Mirbeau blir berättaren/hjälten upprepat psykotisk av att åse tortyren, liksom den varmblodiga älskarinna, som drar honom med till lustgården, den vackra Clara, som efter varje besök i ”lustgården” får tas in för vård på en klinik i närheten. Men hos Kafka kan man inte hos forskningsresanden märka några djupare känslor.

        Hos Kafka i denna novell är man dock inte säker på om inte rättsystemet i själva verket dikteras av kommendantens damer!

       Officeren har tidigare vädjat åter och åter om att forskningsresanden, som sägs vara ute runt i världen för att inspektera alla existerande rättsystem, skall lägga ett gott ord hos den nye kommendanten.  Hela tiden varnar officeren för kommendantens kvinnor. Det är dessa som brukar ge godis till de dömda, helt mot regelboken. Man bör akta sig för damerna, menar officeren, som menar att dessa kan tysta ett eventuellt gott ord från forskningsresanden angående officeren till kommendanten. Så antyds av officeren att kommendanten är mer intresserad av kvinnornas bifall än av ett gediget rättsystem. Här skapas nu, i och med detaljen om de farliga damernas händer, en ironisk parallellism. Man kan nämligen se kommendantens svaghet för kvinnorna som belysande officeren, som ju tycks på ett liknande sätt – d.v.s. erotiskt – dragen till kommendanten och dennes syn på effektiv rättvisa. Officerens rättsuppfattning är, antyds det, sexuellt betingad. Han utför en rit som är sexuellt betingad. Det är således rättvisans grund i straffkolonin, efter den gamle kommendantens död. Vad denne i sin tur kan ha grundat sin syn på rättvisa, är däremot höljt i devot dunkel. Här framställer nu Kafka antydningsvis en rättsteori som delvis är grundad i begär. Officeren exekverar rätten/straffen i njutning av rätten och i hopplöst begär efter den gamle kommendanten. Så finns här då en Kafkas blinkning åt Freud till, tvärs genom denna pastisch på sadism och sadomasochism, samt en fruktansvärd parodi på Aquino-lärde Brentanos tanke om att det rätta är det, som är värt att älska.

       Något man kan notera hos Kafka är, att det sällan är så, att någon i högre ställning råkar illa ut. Och sällan kommer ens auktoriteten i dålig dager. Vi kommer ihåg från Brevet till fadern, hur Kafka där menar att fadern och FK själv båda ses som ”offer”. Så var det också i samtalen med Janouch, när denne frågade Kafka om kapitalismen, och fick höra av FK att socialisternas analys var felaktig, och att i själva verket både kapitalisten och arbetaren var lika fångna, med samma kedjor. Här hade då Kafka en helt annan analys än Marx och inte bara Marx, men även Hegel, när Hegel i sin Fenomenologi, i kapitlet om herren och slaven, menar att herren har allt att förlora, och att denne alltid fruktar döden, medan slaven har två möjligheter till frihet: dels frihet genom sitt arbete, dels fullständig frihet genom att i samarbete med andra undanröja herren.^[xv] Så är Kafkas syn på makt mera en tragisk/masochistisk syn, än en anarkistisk. Jämför här Kafkas aforism:

      "Första tecknet på begynnande insikt är önskan att dö. Detta liv

      syns outhärdligt, och ett annat är utom räckhåll.

       Man skäms inte längre över att vilja dö; man ber att få komma ur

       den gamla cellen, som man hatar, in i en ny, som man sen,

      snart nog, skall lära sig hata. En rest av tro medverkar här till, att

      under transporten Herren kommer genom korridoren, ser på den

      fångne, och säger: "Den här skall ni inte låsa in igen. Han kom-

      mer  med mig.""

                                                        ( Kafka, Betrachtung 13 ,(1917).)

     Här är ju då ”Herren” – en större, starkare - befriaren, räddaren. Ofta ses chefer, fäder och beslutsfattare såsom lidande figurer, som under möda, med hakan sänkt mot bröstet, utför sitt tunga värv.
   Kafka läste, innan detta gräl, kort efter han skrivit historien. upp den högt för ett ganska skräckslaget auditorium på Galerie Golz i München i November 1916 i en uppläsningsserie där under namnet Abende für neue Literatur.^[iii]

     Novellen tillhör dem som Kafka i de testamentslika breven godkände.
  I novellen I straffkolonien har vi Kafkas kanske mest öppet groteska historia, i det att den i detalj redogör för användningen av ett tortyrredskap. Förläggaren Kurt Wolff vägrade publicera den 1916, med hänvisning till att den var ”peinlich” – plågsam - och Kafka svarade med ett ironiskt brev, där han menade att hela samtiden var just det ^[i] , mitt under brinnande krig som det ju var. Kontakten med Wolff blev, efter detta gräl om det "plågsamma", sval från Kafkas sida. ^[ii] 1919 gavs I straffkolonin äntligen ut, med slutet av novellen omarbetat, i bibliofilutgåva om 1000 exemplar. 

 

 

---

[i]  KW, 1966, s.40.; Ty.: ”peinlich”, stilvärde på svenska trol. mitt emellan ”pinsam” och ”plågsam”…

 

[ii]  Jfr. Unseld, ss.170ff.

[iii]  FK läste musikaliskt, med ett hela tiden stegrat tonfall, en novell närapå i ett andetag, i oerhört tempo, ”med smattrande tunga”. Kring just denna uppläsningsafton har det spunnits flera historier. Svimmade verkligen kvinnorna? O.s.v

[iv]  O. Mirbeau, f.1848 i Bretagne - d.1917 i Paris.

[v]  övers. H. Johansson. Jag kan föreställa mig FKs glädje över dessa rader.

[vi] Apparaten överträffar kanske t.o.m. konstruktionen i E.A. Poes skräckberättelse The Pit and the Pendulum, (1842).

[vii] Jfr. t.ex. Novell-Smith.

[viii] Jfr. här t.ex.. Sl. Žižek och L. Kolakowski. Žižek hävdar - dialektiskt -, att gud ändå är närvarande i Kafkas texter.

[ix] … och är i grunden därmed rutten … ; AL, s.63.; Jfr. värdenihilismen.

[x] ”mytisk” i pejorativ mening.

[xi] Jfr. Lewis Carrolls Underland.

[xii] Jfr. Montaigne om ”rätt”.

[xiii] SErz., s. 122.

[xiv] Jfr. Ekbom ss. 90ff.

[xv] Hegel, PhdG, ss.150.ff.

   

Kulturradion om bokmässestriden idag den 4 maj

Kulturradion om bokmässestriden idag den 4 maj. Ja, det är utan entusiasm jag ger mina synpunkter. Jag tänker på att Herbert Tingsten inte skulle ha varit särskilt nöjd med Karin Olsson om han hört henne i radion idag. HT menade, att om man är övertygad till 51%, så tar man ställning till 100. Men Karin Olsson hade egentligen ingen ståndpunkt, annat än kanske den att mena att alla borde ägna sig åt samma metadiskussion som hon själv. Då var Per Svensson tydligare. Han menade att om författaren till "Sult" levat, så hade denne givetvis (!) skullat (?) bli inbjuden till bokmässan, på bekostnad av Nya Tider, emedan Hamsun var en "intressant" nazist, medan nu Nya Tider inte var intressanta. Man HÄPNAR. Givetvis hade Hamsun, i kraft av sin talang varit en så mycket farligare (!!!!) nazist att bjuda in!!!!!
Min egen ståndpunkt, som jag haft hela tiden, är ju den att alla som har lust att vara med på mässor skall få vara med, i tryckfrihetens namn, och bemötas efter förtjänst. I Nya Tiders, såväl som i Hamsuns fall, av mig och den stora, stora majoriteten med tystnad och ett gediget förakt! Så bedömer jag att saken skall behandlas. Nu ÄR detta en bedömningssak. Många bedömningar i denna fråga är rätt, men givetvis inte alla. Men det är helt fel att inte göra en bedömning.

Den subversive Kafka.

       Då handlingen i romanen Processen inte är satt att belysa de tillgängliga lösningarna på rättsfilosofins problem och korruptionens mekanismer, genom att belysa en existerande rättsordning, så kommer FK undan med en förödande kritik av detta allt genom att belysa maktens och rättens problem och mekanismer i förhållandet till en okänd makt, vilket ju endast kan ske genom djupaste ironi. Endast genom ironi – eller givetvis metafysik - kan man hänvisa till okända makthavare och kunna sätta i perspektiv sådana. Och därmed givetvis alla andra också. Kafka blir således en subversiv kritiker, en passant, och leende, utan att kunna konkret beslås med denna subversivitet.

Birds

Det enda vi har är varandra.

Det enda vi har är varandra.

Boken Hovmannen av Castigilone är ett stort blåsvart "Ack och Ve!" över det att leva i världen, uttryckt genom en skildring av en mängd samtal om "dygd i eländet". Boken är jämväl en kärleksförklaring till flera personer, medlevande, eller, "meddöda". Alla personer i boken lider av att de, trots sin utmärkta begåvning och trots sin förmåga att njuta av det som slumpen gett dem möjlighet att njuta ett stycke lyx i ett pestsmittat rike, alligenom inser det futtiga i sin existens och sin stora eviga hopplöshet. I fonden finnes endast intighet. Mot intigheten står då endast denna kärlek till ...varann, en blek uppflammande hetsig blind kärlek, i väntan på en invasion av nästa furste. Att boken i grunden inte är något annat än en stoiskt buren sorg, beskriven, är ställt utom varje tvivel.

Den har inget politiskt uppsåt. Den uppmanar inte till att underordna sig eller göra revolt. Den rör sig bortom försök till förändring, i den luttrade resignationen hos en man, som för länge sedan insett, att det "perfekta" är en illusion i denna och i alla andra världar. Budskapet är ett sådant som Voltaires ( denne förespråkade ju en upplyst despoti ) i Candide: "Man måste odla sin trädgård", liksom det är i Johnson´s Prins Rasselas, men i Hovmannen fullständigt utan groteskeri och utan att slita i de bojor som tycks fjättra Castiglione och oss alla.

"Sanningen har inget tonfall." skriver Ludvig Wittgenstein nånstans. Så är det i Hovmannen. Castiglione har faktiskt inte tillstymmelse till tonfall, till distans. Allt berättas med rakhet, med just distanslöshet. Naivt. I motsats till Machiavelli finns det i Hovmannen ingen tendens att förringa någon aspekt av någonting som framställs i hela den vidlyftiga boken. Det finns ingen ironi i Hovmannen, icke ens någon till självberöm förklädd självironi. Här finns inget självmedvetande. Man kan här i kontrast tänka på den (då, 1500) illa sedda Gudomliga komedin, La Divina Comedia (1321) av Dante Alighieri.

Det är en helt annan bok, - ett annat skrivsätt, men även den är i grunden resignation och skriven av en landsflyktig, en som förvisats från ... Florens.

Det egenartade med den italienska renässansen är det, att vad som "pånyttföds" är insikten som de gamla stoikerna hade om intigheten och bländverket,- ja de är alltihop såsom en sorgsen Cicero, som åter talar. ( De oratore var en förebildlig bok för Castiglione. Liksom De ira. ). Och man ropar i renässansens Italien - i de högre ståndsskikten: intet nytt under solen. "Ack, vi är alla som barn!".

Men hur kan då detta alls ropas, t.ex. av Castiglione, om han icke brukar distansering ? Man kan på detta svara, att det är det, som han underlåter att berätta, som med full kraft utropar denna stora klagan över intigheten. ( Om Aristoteles och Platon är det inte frågan här. jfr. bok IV. i LC.).

Hovmannen predikar estetik. Det är icke det, som står i boken, som är budskapet, men det som inte står där. Hovmannen är en klassiker, därför att den äger ett så enormt mått av frånvaro, att man får leta länge, i andra klassiker, för att finna de, som - på andra sätt - har uppmålat en värld med liknande kvalitet av luftighet. Vad som skiljer Hovmannen från andra klassiker med ett sådant mått av frånvaro, är ju det mått av närvaro av den hopplösa kärleken, i vilken man kan nå igenkänning. Så är boken alltigenom tragisk, om man ser den estetiskt. Ser man den etiskt, så är den nihilistisk. Man kan härigenom tro, att en bok som är nihilistisk inte skulle kunna vara till tröst för någon. Det tycks vara tvenne motstridande egenskaper. Men om Hovmannen kan mycket väl sägas, att den mitt i nihilismen är en tröstande bok, i det att den hävdar, implicit, att det enda vi har är vår gemensamma dialog, vårt klängande vid varann, i en värld blottad på vad som allmänt kallas "mening".

Den, som inte tycker om denna slags tröst, och som ändå tror att människan på något outgrundligt sätt kan skapa sig en värld, där åtminstone NÅGOT är perfekt ( solitt, tåligt och på vilket man kan grunda en tillförsikt ), dessa människor har genom alla tider hatat , och kommer alltid att hata denna egendomliga bok.

Det visste med all säkerhet Castiglione, men han hade modet att skriva den för oss andra. Det var ett av hans livsverk ( det andra var diplomatin ) och han satte hela sin personlighet som avtryck i den. Det, som utmärker den inställning, som Castiglione i allt detta visar, är avsaknaden av - eller låt oss rent av säga: friheten från... dumhet. Den egensinnige Egon Friedell - i anden föregångare till Spengler - menar i sin Kulturhistoria att renässansen var tanketom, ofilosofisk och ren självbespegling. Måhända är det självbespeglingen utan insikt men bara med existens som kommer vår tid att välja Castiglione. Castiglione beskriver/framställer en obeveklig självbespegling utan att använda minsta distans. Något av en självmotsägelse. Man kan inte trycka sig intill spegeln under betraktandet av sig själv. Ingen läser givetvis Castiglione idag. Jag retas med er. Jag är en del av den spegel som just ni - ärade läsare - trycker er så hårt emot.