MUSÉUM. Caput II

                                                    MUSÉUM. 

                                                  Caput II.

         Locatelli och jag befann oss i kapprummet, dit inga andra sökte sig, eftersom de flesta människor i ankomsthallen ju var inriktade på att ta sig genom svängkorsen och förbi biljettmaskinerna och in i muséets utställningslokaler, där ju tavlorna bevars fanns. Så vitt man nu visste och förstod.

        Kapprummet tillhörde de delar av muséet som undgått restaurering. Ja det var skäligen slitet, och dessutom hängde här i långa rader, dubbla rader, kvar gamal kappor och rockar från folk som varit på muséet genom tiderna, men som glömt kvar sina ytterplagg. De hade även i vissa fall, syntes det, glömt sina paraplyer, sina bottiner och även här och där diverse påsar och även några små dragvagnar.

       Till skydd mot allt larm ute i entrén, som ju är en gigantisk marmorhall, så tog vi oss för att träda in bland kapporna för att där skapa oss ett litet rum som var tyst nog för att vi skulle kunna samtala obehindrat. Att detta behövdes, det var vi båda medvetna om, ty vi hade, vår vana trogna, inte några biljetter och hade inte alls för avsikt att köpa några heller. Så vad vi nu skulle göra upp var en plan för att ta oss in utan att betala.

       Smitandets konst är ädel, och den är tillika lustfylld. Således var det under ideliga leenden som vi framlade våra funderingar för varandra om hur inträdet skulle åvägabringas.

      Här måtte nu en högre makt ha njutit så pass mycket av vår godhjärtade glädje att denna makt beslöt att träda in i handlingen. Ty vi hade knappt öppnat munnarna förrän vi hörde ett gigantiskt brak. Braket skakade byggnaden något och vi rusade fram ur kapptältet och fann att en del av golvet gett vika i kanten av entrévången, rätt långt bort ifrån där vi stod. Två människor hade följt med och man såg nu endast deras festklädda överkroppar ståendes käppraka upp ifrån en lägre nivå, dit golvet således flyttats.

       Här behövdes nu inte mer list. Locatelli och jag gick beslutsamt mot strömmen av nyfikna människor som med sina telefoner skulle fotografera golvraset, och bara en minut därefter befann vi oss bakom en staty på våning två.

Underifrån, nere vid entrén, dit vi inte längre kunde se, ropade securitasvakterna hetsigt: Hugg i! Lugn! Alle man vänta! Det blir er tur!

        Då hördes en gäll kvinnoröst:
-         Rasar det mer??? Kan det rasa mer???? Kan det vara ett terrorist dåd?
Nu hördes ett mummel och en mängd spring. Folk lämnade nu byggnaden och securitasvakterna ropade: öppna dörrarna, och det dröjde inte länge förrän det blev alldeles tyst i muséet så när som på skotramp från vakterna och dessas spekulationer kring hålet i golvet. 
 -         Vi låser. sa vakterna. Efter att de konfererat med en militär utanför så gick man till biljettflickorna och sa att muséet måste stängas p.g.a. golvras.
      Locatelli och jag drog oss in i en nisch bakom en gigantisk byst föreställande Julius Kronberg med palett och kunde se några vakter från de övre planen släntra ner mot entrén, för att således långt i förtid avsluta sina pass.Vi undgick upptäckt och kunde således förmodligen ostörda kunna hela dagen betrakta målningar ifred och ostört. Vi trodde inte att man alls skulle komma igång med att laga golvet samma dag som det fallit ner, men att på sin höjd nån ingenjör och nån byggmästare skulle komma för att inspektera det inträffade. 
-         Inte helt fel. Sa Locatelli, vars små tjyvögon lyste i halvdagern medan vi tog oss fram bakom den djupgröna statyn och sökte oss mot den trappa som ledde oss ännu längre upp i det olycksdrabbade muséet.

Kafkas Amerika. IV.

§ 2.

                         

              Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur ( delete ) av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags ... sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig, som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn har Döden i vitögat, städse. Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av det vådliga och intrikata system som individen nu är.

           Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte fullständigt förgör henne, den individ som har frihetslängtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning – hen har också den möjligheten eller i alla fall viljan att titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera glömskans skåps funktion. En lycklig människa av intellektuellt slag, en så kallat ”genomreflekterad”, en fri en, är ju den, i detta avseende, som i efterhand kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt med avseende på den Sanning som senare skapats i individen.

          Glömskan kan man komma runt med diverse tekniker. Vi vet alla, hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma ihåg ett namn på t.ex. en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, en situation som är helt olik, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då bland annat blivit, kan vi säga, vad man brukar kalla icke-autentisk. Ett bra sätt att somna på kvällen är ju, som bekant, att söka undslippa allt komihåg, genom att söka komma ihåg det man tänkte på, innan man kom ihåg det man senast kom ihåg. D.v.s. att obarmhärtigt ställa sig inför ”Glömskans vägg”. Denna vägg är så oerhört … tråkig, så komplett tom, att man omedelbart faller i sömn. ( Det är visserligen fullständigt styggt och ohederligt mot förnuftet, men i valet mellan en sömntablett och denna listiga metod, så är metoden ändå mer anständig. Ty sömntabletten är ju det totala sveket mot förnuftet. Jag kan aldrig föreställa mig en Sokrates tagande en sömntablett.)  

          Glömskan ( en del av Censorns Abwehrmechanismen ) utför synnerligen väl sitt för vår hälsa nödvändiga värv, men detta värv kan till yttermera visso så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konstitutionsutskott. Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, ( detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet nämnde i ett förord till en av sina berömda klassiker ) ställs nu inför en serie principiella problem, delvis inbegripande sig självt:

1.       Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. )

2.       Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och uträtta.)

3.       Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid en hel del att göra och se om.)

       Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögonblicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett liv efter detta. A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor, så stor ……Större än du nånsin tror.

            Eftersom nu Sanningen ofta bygger på Skepticism, eller låt oss säga:skepsis, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konstitutionsutskott aldrig skulle kunna finnas och komma fram till en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet. Därför tror vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva.

            Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja.

            Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen.

            Det som döljer och det som uppenbarar.

            Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, och dessutom sidor av ett och samma mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara.

           Givetvis är det ett större fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där Censorn har.

Herr C. – som vi kan kalla censorn – tycks ha ett kolossalt minne, just som vi själva( i grunden har ). Dessutom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi.

            Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg, att vi vår första skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan Herr C. veta att B.) det är en god metod att – på grund av den utslagna tanden, och den misslyckade skolstarten -  för all framtid låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten förstaklassare.
Eller har inte Herr C. valt metoden. Nej, det har evolutionen. 

            Vi diskuterar således A..:Vi kan resonera om saken. Säg att Herr C. noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset. Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet P. ( som i ”person” ). Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn tål detta, men inte P.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen.

            Sen tycks C. - eller evolutionen -  tänka: men Okey, om nu P. vill veta vad som hänt så kan P. får tyda lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jag suddar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst och spetsigt. Jag låter P. uppleva lite obehag av vitt, vasst och spetsigt. Sen får P. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart.
Nu kan det – så invänder ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat, att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet TILLÅTER INTE ”delete”.

            Denna invändning skulle då innebära, att vi ser Herr C. såsom delvis ett offer för systemet ( läs evolutionen)! Herr C. är i själva verket en … tragisk figur. ( Med tragik åsyftar vi här det Hegel menade[1] med begreppet: ett både-och förhållande. Och: trots-både-och. ) Herr C. städar, och han kan inte annat. Han är klok, minnesgod, och tycks ha en klar kompass vad gäller gott och ont.

           Låt oss temporärt stanna här i vår granskning av censorn, och återvända till Kafka.

---

[1] I sin Ästhetik.

Kulturkropp utan lekamen.

Då och då hör jag på Kulturradion och Kulturnytt och sådant i P1 SR, och det händer oxå att jag hör AV mig till dem för att berätta vad jag anser. Då och då skriver jag om deras program till dem och rapporterar då vanligen om förekomst respektive ickeförekomst av ironi hos kulturpratarna. Andelen Ironi är nu ett indikatorsmått på i vilken mån man har någon insikt i vad man själv håller på med. Men det får vara måtta. Ett ÖVERFLÖD av ironi indikerar att man har gått vilse i att ifrågasätta och att man inte  vet någonting. En balanserad ironi, som andas, indikerar ett visst mått av självinsikt.
Nu går förekomsten av ironi i Kulturradion i vågor. Vissa årtionden finns ingen ironi. Andra årtionden blomstrar den.
Nu, under detta decennium, finns INGEN ironi. Kulturradion rapporterar och det låter som fiskhamnsrapporten eller vädertjänsten. Man TROR ALLTSÅ att man har ett mått mot vilket man kan ställa kultur, och således värdera denna. Man talar om bra och dålig film i förvissningen om att man vet vad bra och dålig film är. ( All film är dålig.) Man haver kunskap om ett fast värde. Så bör jag nu ta pennan och skriva till SR och tala om för dem att de nu lever i en andlös period, emedan ironi fullständigt saknas.
Man brukar uppskatta sådana där ironirapporter. Jag har skrivit till Måns Hirshfeldt förut och påpekat överflöd av ironi. Men det var längesen. Numera har Hirschfeldt lagt ner ironin. Gunnar Bohlin har aldrig haft nån. Än mindre Anneli Dufva.
Nu kan det vara så med ironi, att det krävs att man är ung och vital för att orka hålla liv i den. Men det är alltså inte hela förklaringen. Ironi är konjunkturkänslig. I vissa konjunkturer slås den ut. Det är alltid farligt att leva i ett land utan ironi. Ty man vet då att ingen iakttar sig själv. Folk är därigenom blinda och går mot framtiden, omedvetna och utan den livsnödvändiga tvekan vi älskar. VARNING! SE UPP! Ååååh, giv mig en ironiker, en stark ironisk röst i etern, snälla! Snälla Nån! Fast, invänder någon, ironi kan väl inte uppstå ur intet??? Man måste väl FÖRST ha e insikt. Och SEN kommer ironin. Ja just det!  Fast man kan onekligen önska sig mängder av saker, utan att fördenskull behöva göra reda för förutsättningarna. Vad vet jag om kunskap, kan man oxå fråga.
Snälla nån giv mig en million, Guds välsignelse och en ironiröst i radion!

Franz Kafkas bildspråk I.

            I. 

Vad gäller Kafkas bildspråk, så är det här lämpligt att till att börja med tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:

       Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.  

        Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. ( DIAU ). Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det,  som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot DIAU, regel [ 2 ]. Däremot håller han sig alltid till DIAU-regel [ 1 ].

        Ett bra exempel på bygge av en bildvärld inom romanen - i Kafkas fall - , som AVVIKER från DIAU, är onekligen det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel - i den nuvarande versionen av Amerika - är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än början ^[1]och man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så lekfull.

        Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” ( lite av frälsningsrörelse över det hela ) - alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana. Man inser /tror att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana,  att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken. Kafka hade relativt – ja, mycket - begränsade kunskaper om Amerika, som land, - ( något á la Karl May, den bl.a. av Hitler beundrade tyske indianboksförfattaren, som aldrig satt sin fot i indianernas land ). Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker  och tidskrifter, allt han kom åt, - ofta – men inte alltid - i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock på,  att det han beskrev var "det moderna Amerika".^[2]

      Antagningen till Naturteatern ( som påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914… ) går till  så att man, via en man som sorterar folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning".

       Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering,^[3] så växer antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. ( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting, som t.ex. dispyten om Karls för registratorn uppgivna namn, "Negro", o.s.v.

                                                      "Bilderna är ju bra. Men resten är hemlighetsmakeri.

                                                   Rena ofoget. Sånt måste  man lämna åt sidan. Med

                                                   djupsinne kommer man inte framåt. Djupsinne är en

                                                   dimension för sig, just djup - där med andra ord inte

                                                   ett dyft kommer i dagen."

                                                                                            ( Bertolt Brecht om Kafka )^[4] 

---

[1] Kap.1. Eldaren.

[2] Dit han gissningsvis då och då drömt om att ”fly”.

[3] jfr. byråkratins födelse vid denna tid, automatiseringens och taylorismens.

[4] se : Benjamin., Bild och dialektik. s.243.

Drawings

Kafkas Amerika. III.

           § 1.  Om glömska. Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt  tål att vara medveten om. Hon har givetvis inget intresse av att besitta kunskap vid en viss given tidpunkt, kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, ett potentiellt maktmedel. Ordnad kunskap. Självets  kunskap är makten över detta Själv. Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det icke bra till. Det är ju Censorn position.

            Många menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Till fullständig frihet. Man hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv. ( En sådan syn är givetvis möjlig att kritisera. Vilket t.ex. Adorno gjort.) Just en omväg är det, eftersom det skulle vara omöjligt att skapa en veritabel insikt om en själv, utan att först skapa ett nät av referenser till vilken kunskapen relativt relaterar. En rak eller kortare väg skulle innebära att man tog hjälp av någon mystisk eller religiös instans, gjorde som någon sa. En genväg skulle vara falsk, ge ett falskt resultat.

Kierkegaard skrev att livet var en omväg, en omväg runt hela tillvaron. Sanningen om en själv är nu egentligen inte bara en kunskap om ens givna natur, ens autencitet, ens förutsättningar, men en besynnerlig insikt om relationen mellan ens natur och ens omständigheter, om den enskilda människan i relation till dess tid och den är en relation även till den egna kunskapen.

           När vi växer upp inser vi ibland omedelbart och relativt saker om vad vi fötts till, om naturen, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt relativa varande i illusionen om Nuet och i Framtiden. Därför glömmer vi, avvärjande insikten. Därför drabbas vi av glömskans fintliga avvärjningsmekanism. Ty vi väljer inte att glömma, men – som Freud skissat upp – vi är uti glömskan, liksom i mycket annat, styrda av en inre instans, kallad Censorn. Men allt glömt finns kvar som ihågkommet ändå. Någonstans. Det kan plockas fram ur ett skafferi i sinom tid, i en ny insikt, kanske ställas upp till en ny illusion, som bara delvis är drabbad av glömska, allt under förutsättning att vi har lyckan att hålla oss vid liv.

          De flesta – och Freud i synnerhet - människor anar att utan glömskan skulle vi faktiskt inte kunna hålla oss vid liv.

          Ibland kan det hända att vi råkar se sådana här glömskeprocesser nedskrivna i romanens form, - eller rättare sagt: nedskrivna SÅSOM romanens form - och det kan vara lärorikt för oss att ta del av dessa romaner, och det kan hjälpa oss att hantera våra egna minnen och glömskor, - göra vägen till oss själva – till dessa relativa Själv – kortare, och möjliggöra en slags sanning. Ty givet är att det inte är så att alla människor når insikt om sin föregivna autencitet, ( autencitet betyder ”självhet” ), enligt denna föreställning om Självet, men många får se sig i grunden besegrade av sin Censor, som är till för att skydda Självets yttre skal, vår jordiska person, men som givetvis, om vi inte bjuder censorn lite motstånd, kan göra livet nästan helt tomt. Men bara nästan.

            Om vi helt sonika lät bli att försöka komma ihåg, så skulle dock censorn troligen slå till med en så katastrofal glömska, att vi helt enkelt blev tvungna att komma ihåg för att helt enkelt fysiskt kunna överleva.

           Om man läser Kafkas längre texter, så märker man att Kafka själv inte glömmer någonting. Inte minsta lilla detalj. Inte ens ett adjektiv. Han har ett alldeles utomordentligt minne. Detta är också vad vännerna sade om Kafka, att denne – liksom många judar – hade ett exceptionellt gott minne. Han kunde citera långa texter, samt hade också ett starkt bildminne.

            Kafka hade aldrig någon synopsis till vad han skrev. Allt skrevs ad. Lib.. Alla texter, korta och långa, fick ta vägen dit de ville. ( Jfr. M. Pasley om detta.[1])

---

[1] Die Schrift ist unveränderlich, ss. 99ff.