Frihet i Sverige?

Det är ju en väldigt konstig frihet om den skall definieras så som Ulf Kristersson och andra menar, att frihet är att man i ett land som Sverige skall vara tvungen att tala ett visst språk, nämligen svenska. Vad är det för frihet? Eller Kristersson menar att frihet och Sverige inte är något som hör ihop?

Teckning.

Skoternedskitning.

Gunnar Adler Karlsson skrev 1979 att det nog snart skulle finns flera skotrar än renar i Lappland. Detta har alls inte skett. Det finns c:a 170000 skotrar i landet, men renar finns det c:a 200000. Men givetvis, renarnas antal sjunker. Snart har han rätt. Måhända vore nu saken bättre om man både hade färre skotrar och färre renar. Det beror på vad man vill. Jag tycker vi skall vårda människor och djur. Belasta planeten lite mindre.
Intressant nog.

Götet duvor

Göteborg

Prosastycke.

          Senare på kvällen denna dag låg den smala gatan utanför Roberts och Marets små våningar ganska öde. Abrovinschgatan. Trottoaren längs med gatan löpte utanför i båda väderstrecken till andra portar i huset, och gatan tjänade även som parkering åt en lång rad med personbilar av modernt snitt, vilka stod utmed kanten på en vidsträckt gräsmatta, över vilken alltså både Robert och Maret hade utsikt från sina balkonger. Få människor i husen utefter denna gata hade sina balkongdörrar öppna. Det var ju ännu bara april, dagen var mulen, klockan var sju på kvällen och det var en snål nordvästlig vind. Gräsmattan stöp ravinlikt ned mot ytterligare en gata, eller en väg, som, upplyst av en serie gatlyktor med vida skärmar, som gungade i vårvinden, i en svag både ledde ned mot en villastad, där människor som hade det lite bättre ställt än Robert och Maret bodde.

           Ett fåtal människor rörde sig uppåt och nedåt längs trottoarerna som kantade den bågformade vägen, många på väg ned mot snabbköpet, andra på väg upp från detta, med papperskassar i händerna, fullproppade med diverse matvaror. Andra människor, som rörde sig lugnare var ute med sina hundar. Det var mest små hundar, och det var mest hundarna som stod för observansen i grannskapet. Deras blickar for hit och dit, inte för att de hade någon så särdeles god syn, men de lyckades alltid, samman med sin hörsel och sitt luktsinne, samt sin allmänna känslighet, skapa sig en så god bild av läget i denna trakt, att dessa, stretande i sina koppel, var goda markörer beträffande vad människorna omkring dem borde iaktta för attityd ifråga om vaksamhet och säkerhet. En del hundar såg givetvis ut att enbart ha det tråkigt. De stirrade tomt framför sig. Men också detta kunde man se som något uppmuntrande, som människa och boende i stadsdelen. Överhuvudtaget så såg hundarna till att man inte missförstod nånting, att man inte missförstod alltihop kapitalt i all fall. Ty att missförstå på det sättet fanns det ju ingen anledning att hundarna här skulle göra, eftersom de var allihop totalt renons på kunskap. Även detta sista var ju, om också inte i sig, så i det stora hela mycket lugnande.

     På detta sätt kunde man i området resonera. Även om givetvis inte alla gjorde det. Eller var medvetna om att de på ett sätt gjorde det.

     Dagen var alltså nu här snart slut.

     En hundägare, jag tror hon bar namnet Gottfalksson, runt de 35, en liten smal skinntorr kvinna i vadderad fotsid rock, tränade i halvmörkret sin hund att lyda. Hunden förstod absolut inte varför. Inte de andra hundägarna heller. Ty hon hade inte minsta dressyrtalang. Aldrig hade hon lyckats lära hunden minsta kommando, nej, hunden drog sig i alla sammanhang undan och så gjorde nu de andra hundägarna också. Man var rädda att bli förknippade med denna totalt misslyckade matte, som ändå, det måste man tillstå, med ett enastående mod, kväll efter kväll genom kastande av pinnar, rop och drag i kopplet försökte och försökte få hunden, en beige Cocker spaniel, att förstå vad den hette.

       Nu hade hon emellertid efter hand börjat se så olycklig ut, att några av de andra, som kom där med sina hundar och utväxlade ord över sina djur, som de i låtsad tanklöshet låtit trassla in sig i varandras koppel invid lyktstolparna, beslöt att i samlad trupp och samförstånd ändå inleda en konversation med den unga damen i svart, och så hände det sig denna kväll, att tre hundägare skred fram på gräsmattan utanför Roberts och Marets uppgång, för att försöka tala den olyckliga till rätta. De var laddade med goda råd, och hade en samlad erfarenhet av hundratals dyra timmar på hundkurs. Fröken Gottfalksson uppfattade dock närmandet som ett hot. Det var ju inte så konstigt. Hon hade ju sett alla deras blickar, noterat de böjda ryggarna, tisslet, blickarna, de alltför hårda knoparna om bajspåsarna. Således böjde hon sig snabbt ner, tjostande, ty hon var inte helt frisk från en utdragen vinterförkylning, grep tag om den kraftiga långhåriga hunden och med denna i famnen rusade hon så bortåt änden på huset, där hennes uppgång låg, Nr.10, men halkade på något och föll mot sidan av en röd Audi, studsade och trillade raklång i rännstenen intill bilen och blev liggande, medan hunden, som slitit sig lös, rusade iväg längs gatan med kopplet och ett i grönt blinkande cykellyse, som var anbragt ungefär mitt på kopplet, slängandes smattrande efter sig.

        Nu blev det i vårskymningen ett liv på gräsmattan! De tre hjälparna rusade mot den stackars kvinnan och skrek åt varann. En bil stannade på vägen, och bussen från stan som kom stånkande i motsatta körfältet bromsade in. Passagerarna började t.o.m. ta kort med sina mobiler. Ni vet hur folk är!

       Det blev alltså ett Herrans liv! Ja, så mycket att Robert, som nu satt med kaffe och såg på ett TV-program om isbjörnarna på Arktis, och som för en stund sen ställt balkongdörren på glänt för att kunna tänka bättre, reste sig och steg ut på balkongen.

Ur Señor Gaffle och andra historier. Kommande verkstil av K. Genell.

I DET TYSTA.

 

[ passage ] Maret kunde inte sitta still framför TVn. Hon längtade alltid efter någon bedövande substans, helst en kraftig. Just som den kända skaldinnan Kristina Lugn, som Maret beundrade vådligt, hade Maret tidigt råkat få sin oro lindrad tidigt i livet genom Librium. Denna substans fanns inte längre att på världs vis få tag i. Den hade utgått ur sortimentet i Sverige. Allting som Maret gjorde, var som i ett dunkelt minne av hur fint livet var med Librium. Så irrade hon omkring i den lägenhet hon levt i i femton år och sökte den bästa möjliga tabletten eller tablettkombinationen. I garderoben hade hon tre ICA-påsar med tabletter, tablettburkar och lösa kartor med olika tabletter. Många mediciner var gamla och utgångna. Hon tittade lystet i vrårna i garderoben, spanade med en ficklampa. Hon andades tungt, och sökte tyst och länge. Såg på tablett efter tablett, burk efter burk. När Mia, hennes älskade, någon gång hade påpekat att hon inte hade någon distans till detta letande, log hon bara som hon inte hade hört, men medgav detta.

       Det fanns emellertid ett annat sätt att se på Maret. Det användes också av Mia då och då. Maret hade ingen självförståelse, och inget intresse av att skaffa någon. Hon var ett naturligt medium, eller ett onaturligt, medierat medium. Med detta kan vi mena att hon på ett omedelbart och kraftfullt sätt processade sin verklighet och sina känslor och såg till att de utan vidare spisning blev till poesi. En gång nerkastade var dessa Marets rader orubbliga. Absolut poetiskt gehör, brukar man tala om. Men Maret var såsom en stor bronslur varigenom livets ljud och bilder vandrade, dess lukter och dess känslor och sen rakt ner på ett papper genom en penna. Hon ägnade de skrivna raderna inte minsta tanke efter det var nedskrivna. Sen väntade nämligen nästa rader på att skrivas. Jo, hon kunde läsa dem högt vid de små festerna. ( Fester=supegillen.)

Ja, hennes intresse för poesi var till den grad naturligt och oreflekterat att hon inte kunde skilja den poesi hon själv skrivit ner på sina lösa blad eller i sina anteckningsböcker, inköpta i Pressbyrån, från de dikter hon kopierat in på bladen och i dessa små häften för att hon tyckte om dem. Hon skilde inte ett dugg på poesi av andra och sin egen. Hon såg inte någon skillnad på poesi och poesi. Hon levde i den vackra värld, där allt vackert är vackert, om det nu än är skapat med Librium eller utan, med rödvin eller utan, om dess skapare är död eller levande, från antiken eller från Göteborg.

     Bakom Marets breda panna, och ovan hennes buckliga näsa, där fanns det en hel och en för allom okänd värld, som bara var tillgänglig på det där märkliga viset, att den avslöjades genom dessa rader nedskrivna medan hon satt på huk vid soffbordet i en paus, en liten tidsstilla mellan tablettsöken. Som för Jane Austen, så kom allt till vid kaffebordet.

    Ack, om nu dagens offentligt verkande poeter blott haft ett uns av denna oförblommerade fräckhet att icke bara på detta sätt kunna, men även så lättsinnigt blott idka, och dessutom abolut ingenting däröver orda! Då mina damer och herrar! Och om nu Maret hade fått något publicerat! Men nej. Så blev det inte. Hon tillhör de som hemligen levt. Dessa är ju det stora flertalet. Men just hennes tysta röst klingar såsom en av de vackrare, ohörd bland de ohörda. Hon är en dånande Tystnadens kanon! Okonstlat bar hon sin talang. Hon var aldrig pretentiös. Givetvis. Hon hade inte ens startposition för att inta preciositetens pose. Hon hade omärkligt passerat alla möjligheter till att inta poser och alla tillfällen att framstå, Allt hon gjorde var att presentera ett resultat av en brand i hjärtat på ett skrynkligt papper, eller en brödpåse.

Vad man nu lär av detta. Jag lär mig ju det, att jag har träffat henne. Jag har läst dikterna. Jag kan vittna. [passage]

 

(P.S. i dec.2018. Detta avsnitt infogades sen i romanen Pistolen (BoD).