lördag 10 februari 2018

Att stjäla en Rembrandt. Kap.2.



     Kap 2. Didrik kliar sitt glesa skägg.


           Fram på morgonen nästföljande dag i den lilla hamnen vaknade så gamle Poertz upp, alldeles för varm, med svetten klibbande i pannan och mellan benen. Han ruskade på sig, gick upp i den nu av solljus något upplysta kajutan och stängde av den blott alltför effektiva värmefläkten.

-         Heilige Gott! ropade han helt och hållet till sig själv. Så varmt behövde det väl inte bli ändå!

           Ja, inget hade hänt. Ingen hade kommit och stört hans nattro. Ingen visste var han fanns! Det var kanske bara, att stanna där man var. Efter att ha gått fram och tillbaka i kajutan för att lufta kläderna, så klättrade han upp för denna lilla lejdare till det välvda däcket. För den trasiga kajutingången hade han löst hängt en bit grön presenning, och denna vek han undan och stod nu på den lilla fiskebåtens trätiljor. Hamnen var stilla och himlen var nästan molnfri. Några kajor promenerade på relingen på torpedbåten som låg utanom, dikt intill GG Sagoland. En hund skällde i fjärran. Till sin förvåning hörde han också en ekosändning från radion svagt nånstans ifrån torpedbåtens inre.
         Snabbt kontrollerade Poertz sin mobil för att se om någon hade ringt. Där fanns ingenting annat än ett meddelande från Tele2 om surfrabbater.
           Orolig för att bli upptäckt grep Poertz tag i den improviserade tygdörren och återvände ner i fiskebåtens innandöme. Samtidigt hörde han hur en dörr öppnades på den större båtens däck, samt hur någon klättrade över till fiskebåten, nån med stövelklackar eller nåt ditåt.
-         Jaja, tänkte Poertz. Det kan ju vara trevligt med umgänge. Det är i alla fall inte en av mina antagonister, som huserar här ute i fattigmansland.
          Snart nog klampade det också ner för kajut-trappan en stor karl i läderstövlar, en man med glest rött skägg. Han såg ut som hämtad från en film om raggare, tänkte Poertz. Mannen var överdriven i varenda detalj. Överallt på kläderna blixtrade det nitar och små kromspjut. Han var alltså piercad. Lädret på jacka och byxor sken av smörjfett. Och i ansiktet fanns också där diverse tenar och sprintar, samt enorma tatueringar av lejon och fantasimonster, som alltihop tillsammans grundligt förstörde ett annars ganska intagande, vänligt och sympatiskt utseende. Efter att under en liten tidsrymd visat upp sin läder- och stålmundering, samt granskat Poertz´ orakade ansikte i någon minut, sade nu den unge motorcykelkillen vänligt:
-         Å hur var det här då? Under tiden han talade viftade han med en mobiltelefon med en dödskalle på.
-         Bor du här ute i denna hamnen? motfrågade Poertz, som dock hade varit med ett tag och vars kunskaper om livet inte enbart inskränkte sig till sådant som rörde holländska sextonhundratalsmålare.
-         Jo, stämmer, sa lädermannen och strök sig om skägget. Men denna fiskebåt är ju inte din.
-         Ber om ursäkt, sa Poertz. Jag hade ingenstans att ta vägen. Han gjorde en gest mot sin slitna rock, där särskilt ytterdelen av ärmarna såg sorgliga ut, eftersom de vittnade om att rocken en gång tillhört en människa med betydligt kortare armar än Poertz, och det gick alltså fula svartnade veck över ärmarna nån halvdecimeter från ärmarnas ytterkanter.

-         Detta är Segerlunds båt. sa MC-killen enkelt.
      
           Efter åtskilligt lakoniskt chit-chat av detta slag fick nu Poertz veta, att den gistna men hemtrevliga gamla båten tillhörde en man som bodde i Biskopsgården, men som nyss, för några veckor sen, blivit sjuk, hämtad av ambulans och vars liv nu hängde på en tråd. Denne hade dock ringt igår. Den rödhårige MC-killen, som presenterade sig som Regelhielm, hade bott ett bra tag i hamnen, och var lite av översyningsman. Han förklarade, medan han kliade sig i skägget med en hand prydd med oräkneliga ringar, ( som man säger när det är c:a tre ) att han nu såg till fiskebåten, eftersom han ägde en båt bredvid den. Han hade för flera år sen köpt torpedbåten, som låg sidskepps utom fiskebåten, för 30000 och inrett den till verkstad för sina motorcyklar, och att han där nu höll på att renovera en gammal Harley Davidsson med sidovagn, till ett skick som skulle imponerat på både Harley och Davidsson. När det kom till Poertz förehavanden fick Regelhielm först enbart svävande svar ifrån den äldre mannen. Han måste hålla sig undan kreditorer några dagar, påstod han. Regelhielm, som hade en bakgrund inom ekonomiavdelningen på COOP, fann detta lite märkligt och sa lätt:
-         OK. Jag förstår. Men tveka inte om du behöver hjälp. Mitt mobilnummer är …. ( och så nämnde han ett nummer.)
         Poertz fann i sin tur detta yttrande med erbjudande otroligt sympatiskt och han tänkte, att han nog inte hade mycket att förlora på att berätta hela sin historia för sidovagnsfantasten. Emellertid fann Poertz den gistna gamla skutan så pass bedrövlig, att han helst skulle byta vistelseort innan han började berätta, och därför föreslog han nu, att de båda skulle gå över till den gamla pansarbåten, och han undrade även, om inte Regelhielm hade lite kaffe. ”Var det förresten en pansarbåt?”, ”Jo” det menade Didrik att det var. Kaffe hade denne likaså, och så klev de både upp på däck, sen över de båda relingarna, där några trasbeklädda rep låg till hjälp och beträdde så det forna krigsskeppet och gick sen in genom en dörr på det in i en liten matsal, eller mäss, som var trevligt inredd med diverse bilder av Tyrolen samt av Sylvester Stallone på de små grå stålväggarna. Regelhielm satte på kaffevatten på spisen och hällde Nordströms kaffe till hälften i en stor melittahållare, som han flinkt med sina stora arbetarhänder anbragte på en liten glaskanna. Hans ögon var verkligen blå, tänkte Poertz. Så satte Didrik sig vid ena bordsänden och såg på Poertz, som nu tungt satt sig vid den andra och lossat på rock och halsduk, samt avlägsnat den svarta lilla pirkan, eller luvan, och blottat ett omåttligt tovigt glest, grått hår och i dess övre mitt en liten leverfläckig flint. Sen började nu gubben, under det han strök över bordsskivan med högerhanden, som var knotig och bra smutsig, berätta sin historia för den piercade, vältatuerade, snälle desperadon om varför han var på flykt.



 

Barnbegränsning.

Det finns ingenting som är så viktigt för världens framtid som barnbegränsning. Allt annat är snack i marginalen.

Katten och universum.( Ur romanen om Rembrandt.)

                                                  "Om lejon hade kunnat tala, så hade
vi inte förstått vad de sa." ( L. Wittgenstein.)


          I köket i en liten etta på nedre botten på Adelaidegatan i ett morgonkulet Kortedala i norra Göteborg gick en liten deltidsstrippa omkring och donade bland allt stök, som erbjuds i ett hem, som härbärgerar en ensam mamma med femårig son. Eva Constantia Smith kokade gröt medan hon kollade sina kontakter på facebook. Ungen, som var en livlig krabat med stora svarta ögon, vid namn Theo Smith, satt och balanserade på en stol, mixtrande även han med en liten blå mobiltelefon av senaste modellen, men sökte den unga moderns blick, men denna vände i sin tur sitt trötta, grågula ansikte enbart mot den upplysta skärmen på sin silvriga och glittrande smartphone och hon glömde just nu alldeles bort den flitigt dräglande ungen, som ju ändå oftast föreföll klara sig alldeles utmärkt i världen och för övrigt hade sin egen mobiltelefon. Det hade bara fattats att den lilla katten, som sprang kring benen på dem, också hade haft en mobiltelefon att titt och tätt snegla i, för att man här skulle kunna åse en fullständig, modern dysfunktioni på kommunikationsplanet. Men katten förstod, ty katters förmåga att förstå är obegränsad, det visste redan de gamla egyptierna, och förmodligen redan pekingmänniskan, att världen nu drabbats av ett paradigmskifte, att det numera fanns en värld, dit katterna själva inte kommer, och att samspelet mellan människa och katt väsentligen hindrades av en ny gigantisk inadvertens.
       Således insåg katten, i en ny förtvivlan, som dittills katterna varit utestängda ifrån – eftersom den aldrig tidigare funnits - att hur mycket den än strök sin kropp mot benen på sina ägare och herrar, för att att göra dem till sina slavar, så fanns numera ingen som helst förutsättning för katter att äga det, som en fjärran osynlig och nära nog ouppnåelig makt nu tagit kommando över. Internetslaveriet hade drabbat husse och matte. Internet härskade nu över allt och alla. Internet var universums medelpunkt. Endast katten var, som alltid fri. Men definitivt berövad mycket av sin makt. Och således förslavad även den. Marginaliserad av en samling ettor och nollor.
               Eva Constantia, som ju nästan var bara barnet själv, hade rakt ljust hår, lugg, stora mörkblå, lite stirrande, lätt skelande, ögon, ett alldagligt, stramt utseende och en liten mun med en fräck amorbåge på vänster sida av munnen, som i sin helhet med sina delar retades med omgivningen. Hakan var nästan obefintlig. Hon såg alltid ut som om hon nyss gråtit, eller faktiskt ordlöst och innerligt grät. Hon hade absolut ingen humor. Men hon hade en ganska stor ömhet i förhållande till medmänniskor. Undantagandes sina föräldrar då. I det fallet var hon helt cementfast blockerad.
              Hon hade förmodligen ett livligt intellekt, men hon var alltid upptagen med att söka tröst i den metafysiska tanken om, att allt som skedde i nuet var bra, och att man egentligen inte behövde ändra på något. Om man ändrade på något så gjorde man det bara fåfängt, och kunde således göra förändringar lite på skoj.
     Hon var också upptagen av att se ett klipp på YouTube.

-         Mamma! sa ungen strävt.
-         Jaa, sa den unga modern frånvarande och vevade på skärmen. ”Allting är bra, mein Kind.”
Med detta svar menade hon ingenting. Det förstod barnet, som i besvikelse över detta, att modern sade saker som var blottade på mening, lade ifrån sig sin mobil och såg ner i golvet. Där satt i sin tur den grå katten plötsligt blick still och tittade sig omkring. Katter har en förmåga till den mest radikala plötslighet. Bredvid den låg en plastleksak. Katten funderade. Theo iakttog nu katten genom mobilkameran, eftersom Theo numera aldrig släppte sin mobil, och alltid hade ett gott öga till kameran, men utan att knäppa någon bild, och kattens koncentration tycktes, förstärkt genom telefonkamerans lins, kapabel att skapa de mest hisnande abstraktioner, baserade på vad den förnam av verkligheten.
       Så skulle det förmodligen vara möjligt, tänker vi, om än förvirrande för Theo, att rätt vad det var upptäcka, att djuret som barnet såg i sin kamera, hade börjat tala ett språk och förklarat universums uppkomst, och med sin tass ritat diverse formler i luften, som i ett nafs beskrev några enkla upprepbara försök, med vilka man på stubinen, här i köket, kunde skapa ett nytt universum, med nya hussar och mattar, nya kaffekoppar och mobiltelefoner, med mobiltelefoner med vilka man kunde komma i kontakt med mycket sällare världar än vad katten, i sin förtvivlan – ännu en förtvivlan, som nu kunnat uppstå som en sidoprodukt till formlerna för universums skapelse -  någonsin kunde skapa. Ty så skulle nu det universum se ut, som katten kunde skapa.
            Theo stirrade och stirrade på katten, och det dröjde nu inte länge förrän katten satt blick still och såg tillbaka på Theo in i mobilkamerans öga. Här knäppte nu Theo, med ett tryck, in en bild in i galleri på kameran, och så var nu kattens ytterligt fina blick förevigad, och den kunde sen postas på Instagram, så att alla såg, bland alla urgulliga kattbilder, blicken på en katt, som skulle ha kunnat skapa ett nytt universum, om nu någon hade kunnat följa dess anvisningar, om den hade gett några, om den hade haft språk.
    Kattens öde – för tillfället - var väl bland annat det, att den själv inte hade någon telefon som var lämpad för dess anatomi.

fredag 9 februari 2018

Älg

Feminismen är ju bra, styckevis.

Feminismen är ju bra, här och där, men det är ju inte så att män skall ha hand om barn. Kvinnor är bäst lämpade att ha hand om barn, ty de har fött dessa, och de har ett mjukare hull och luktar godare än män.
Detta är givetvis inte en konservativ åsikt. Det är en åsikt som är grundad i djup mänsklig kunskap. Diverse djur andra än människan har också den där eleganta uppdelningen att det förefaller modersdjuret som naturligt att ta hand om ungen. Ett djur som björnhonan bortser därför gärna från att hon inte får pensionspoäng på att lära sin unge att simma och hoppa häck, men gör alltså detta gärna, och kommer det nån annan kvinnlig björn och ber om att denna hona skall gå med i fi, så blir det faktiskt ett ramaskri.
Jag är själv annars vänsterpartist. Oftast.
Rent äckligt är det med vuxna karlar som bär sitt barn på bröstet. Dom barnen blir troligen sinnessjuka. Eller nåt ditåt.

Ur romanen om Rembrandt. Lester talar om pansarvagnsolyckan.



        KAPITEL 16 ( andra delen ).

 Lester började kratsa den lilla taburetten på benet, och sa sen:
-         Jag kommer ihåg hur det kändes när jag blev överkörd av den där pansarvagnen i lumpen. Hur larvfötterna pressade ner min bröstkorg i ett litet dike invid vägen, och hur blommorna vek sig, nästan in i munnen på mig. Blo´n rann ur öronen, och ett befäl skrek att man skulle stoppa vagnen. STOPPA VAGNEN! BACKA. Och så körde tanksen över mig igen, baklänges. Och ena benet hängde nästan löst. Och jag kände en väldig smärta i magen. Sen svimmade jag, medan jag hörde motorn i tanksen rusa så att det dånade högt över hela slätten.
-         ”Sen vaknade jag långsamt upp i en sjukhussal,” fortsatte Lester,” och där satt en flicka i rutig kavaj bredvid och läste en bok. När jag vaknade blev hon så förskräckt, att hon tappade boken i golvet. ”Han e vaken! Han e vaken!” ropa hon.  ”Vad läser du?” skulle jag fråga, men det blev inga ord. Jag hade en slang i munnen.
       Två läkare rusade in. Flickan försvann. Utan bok. Jag såg på läkarna, som båda gapade med munnarna. ”Herre gud.” sa den ena, en liten energisk typ med stora svarta glasögon.
      Under veckorna som kom, när jag låg som ett paket, ihopspikad och ihopsydd på otaliga ställen, så var jag komplett lugn. Världen tycktes för mig som en stilla plats, full av vänlighet och omsorg. Jag var inte rädd för något, inte missbelåten med vad som hade hänt, och jag väntade mig ingenting. Inte minsta spår av ångest fanns hos mig. Jag bara låg där och tittade smått överförtjust över allt som rörde sig. Vårdbiträden, en dörr, en takfläkt, en medpatient. Jag läste böcker, som Woodehouse.
     Problemen kom först när man sa åt mig att stiga upp.
     Det var ju inte det att det inte gick, och heller inte det, att jag trodde att jag skulle gå sönder i alla de fogar jag var ihopsatt i. Nej, men jag upptäckte att jag befann mig i en värld, där man åter ställde krav på mig, och en värld där jag ÅTERIGEN kunde bli överkörd av något, eller försatt i nån ännu värre situation, som att förhålla mig ansvarsfullt till någon annan människa, fundera ut vad som var det allra bästa att göra med mitt liv. Och vad skulle jag nu göra med detta, när jag förmodade, att det här med pansarregementet var ett passerat kapitel.
      Jo, det kom också upp både en sergeant och en löjtnant från regementet och tackade mig - oklart för vad - och hade med blommor, samt en check på några tusen kronor, och sa, att det var så starkt av mig att överleva. Det hade ingen trott, sa dom. Det hade sett så fruktansvärt illa ut. Ja, båda två sade sen, efter en liten stund, högröda i ansiktet ovan uniformskragarna, att det inte verkade, som om jag hade FÖRSTÅTT hur ILLA det varit med mig. Kunde jag inte förstå att jag borde varit DÖD? menade de. Jag sade då bara, att jag inte visste vad de ville att jag skulle göra. Skulle jag börja gråta, tänkte jag. Trots att jag inte alls kände för att gråta?
       Efter tre månader på sjukhus var jag hemma hos mina föräldrar, som inte alls ville ha mig hemma. Dom anklagade mig lite halvt för olyckan med larvfötterna, och de menade outtalat att jag varit på fel plats under fel tid. Och det var ju på sitt sätt onekligen sant.
      Nu drabbades jag av svindelanfall, av dubbelseende, av partiell blindhet, samt av fruktan för andra människor. Jag åt ibland inget. Jag vägrade gå ut. Och så vidare och så vidare. Och jag började då se mig om efter något bedövningsmedel mot att uppleva det jag upplevde. Det måste ju finnas någon hjälp! Min själ hade blivit överkörd än värre av livets pansarvagn, tänkte jag, än min kropp nånsin blivit, där ute på skjutfältet.
Jag fick inte ihop det.
Enda sättet att få ihop det var att be om tusen och åter tusen av sådana tabletter som fördummar en. Så tiggde jag sådana hos läkare efter läkare. ” Ja, men bara en kort tid då!” sa dom allihop, efter varann, och oberoende av varann.
  Och så gick det som det gick.
  Efter ett tag räckte det inte med lugnande. Jag tog alla tabletter som kunde på minsta sätt, eller på mesta möjliga, förändra mig, så att jag inte var den som var rädd längre. Och så blev jag en förstaklassens pundare. Och sen blev jag tillika en simpel tjuv.
    Så kan det gå.”
     I den lilla lägenhetens storarum satt de tre åhörarna intagande ganska neutrala, men ändå vaggande poser. Vaggande och vaggande, såsom vaggande är. Men stämningen var inte neutral. Tvärtom tycktes hela rummet vara som ett blödande sår, eller som en blomma som just öppnat sig för ett ljus, som är helt främmande, oväntat och ovälkommet.
       Poertz hade sedan sjunkit ihop. Evas ögon var tårade och Didrik strök oupphörligt, uppifrån och ned, med sin högra hand över sitt ansikte. Var och en var innesluten i sin förtvivlan, och ingen sträckte sig denna gång tröstande mot någon annan.
      Lester såg ner i golvet och gick sen och drack vatten. I lägenheten var det nu så tyst, att allt man hörde, var det stundvisa porlandet i värmeelementen, så typiskt för en mörk vinternatt.

Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.

      Hemsida www.kajgenell.com  Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...