Hur intressanta är människor
egentligen?
Som barn
vistades jag mycket hos moster Varja. Hon hette egentligen Valeria. Men
kallades alltid Varja. Hon brukade alltid var hemma hos sig, läsa tidningar och
röka cigaretter, uppflugen i ett soffhörn i en jättelik, billig, grön tygsoffa.
I hela vår
släkt fanns det mycket få personer som var speciellt begåvade, vackra eller
rika eller roliga. Den enda som på något sätt kunde ståta med nån begåvning
var, så vitt jag begrep, Varja.
Hon kunde ta
folk; hon var intrigant och hon var rolig. Sedan hade hon den sällsynta
förmågan att få andra människor att må bra och hon kunde få vem som helst att
känna sig väldigt begåvad.
Hennes metod
var givetvis både den att lyssna, men hon kunde alltså med inpass och med hela
sitt agerande så att säga SERVERA verkligheten åt sina medmänniskor, och
servera den på det sätt som man just då behövde.
Ofta kom man
därför på de mest hisnande sanningar i hennes sällskap, sanningar som man
genast fick beröm för av moster Varja.
Åh, vad jag
dyrkade moster Varja, för jag FÖRSTOD ju allt detta hon gjorde. ( Denna
förståelse hade serverats mig av Varja.)
Så tyckte
jag, när jag blev mer vuxen, att denna gamla tant var det mest genialiska som fanns och jag tänkte en
dag att HON verkligen var en intressant människa, trots att hon egentligen inte
var särskilt KUNNIG inom något område, utom i sin umgängesmetod alltså.
Så sade jag
en eftermiddag i Maj månad, när jag som vanligt var på besök, medtagandes en
röd ros, att hon ju var en särdeles intressant människa:
-
Åh,
vad du är intressant! sa jag.
-
JAG?
Nä, nu ska jag tala om för dig vad jag tror.
-
Jaha.
-
Jag
tror att alla människor är ungefär likadana, och att vad vi kallar det
intressanta egentligen beror på vilken omgivning slumpen har placerat en
människa. Om man hamnar i en rolig omgivning, så blir man intressant. Annars
blir man ganska så ordinär.
-
Men
visst finns det oerhört komplexa människor och så sådana som är tråkiga?
-
Att
någon skulle vara tråkig är nog en illusion, sa Varja.
-
Jag
känner mig ofta tråkig.
-
Man
kan tänka sig att människor som Churchill eller som Shakespeare eller som
Einstein skulle vara intressantare än en specerihandlare på hörnet, men det är
ju helt fel. Vad som är intressant är Människan som sådan. Allt övrigt är
enbart lite fernissa, lite stil och lite allmän eftertanke och omtanke.
-
Jaha,
så du menar att alla människor är lika intressanta?
-
Det
som är intressant är Människan.
-
Jaha,
och det är därför det känns så in i norden fel att till exempel beundra någon.
Trots att man ju kan dyrka en och annan….., sa jag.
-
Exakt,
sa Varja och drog upp fötterna under sig i soffan. Det enda man kan göra med
människor, förutom att studera dem som människor och vara anständig i umgänget
med dem, det är att älska dem. Att mena att den ena är intressantare än den
andra, det förvillar bara blicken och rör till det i huvudet på en. Förnuftets
boja är skör, och vad folk säger och vad de gör är inte så märkvärdigt egentligen,
men det är mer en pågående byggnadsprocess som mer liknar tekniken – som ju är
självgående – än något annat. Så mår man bäst och får mest ut av livet om man
bestämmer sig för att ingen människa är intressantare än någon annan, men att
alla är rena underverk, eftersom de alla är människor. Jag tror nog att de var
så Freud menade. Att Människan är fantastisk, men att var och en människa är
ganska så enkel. I jämförelse. Förstår du
-
Du
är otrolig, moster Varja!
-
Äsch,
du förstår inte! Det är Människan som är otrolig. Inte jag. Vill du ha en kopp kaffe
till kanske? Har du pengar så du klarar dig då? Och hur går det med kärleken?
Jag log och slöt ögonen där jag
satt i fåtöljen hos Varja och tänkte att jag just då var lycklig.
