Katt från Samos.

GUNS in school in the US

GUNS

SD

SD= rädda, auktoritetstroende anarkister.

Ironien.

      Filosofiskt spekulativt kan man se ironien som en kunskapsform, mena att den frågar, och implicit alltid frågar sig själv, på en och samma gång. Som ett självmedvetande. Den är dynamisk i det den skapar en viss konstant osäkerhet. I detta är den en sällsynt levande art av kunskapsletare, - den stannar i sin egen mellanställning. I det fall den är krönt av etablissemanget, är den icke mycket att ha. Man kan inte ha en ironisk stat.

       Ironien är revolutionär och utsatt och sätter själv ut; den är givetvis ingen akademisk disciplin, ty den är ingen lära, men ett sätt att mentalt expandera världen; - den värjer sig här mot varje auktoritet, och hävdar bestämt, jämt och alltid, att auktoriteter just aldrig har varit till någon nytta^[i]. Ironin blir i sig ju aldrig nånsin en auktoritet, men kan i vissa tider bli tröttsamt överutnyttjad, och försvinner då, vanligen efter kritik, som i ett moln, och ersätts åter åtminstone för en tid av den raka diskursen.       Ironien har också en inbyggd betingelse av sig själv uppehållande art i sin antitetiska, ”dialektiska” struktur, och denna ger åt envar ironiker i confiniet en farlig känsla av frihet, d.ä. en typ av frihet som är en frihet från, d.v.s. den är negativt bestämd, en negativ frihet. Det estetiska har ännu icke övergått i det etiska. Ironien kan användas till avnjutande, eller kan användas mer radikalt till brytande av ny mark i en slags Adornosk aktiv negativitet.

       Ironien ingår i kommunikationens praxis och används som dess immanenta transcendens. Ironien tjänstgör som beredare för det nya, är en slags ”dubbelrörelse”; den kräver spänst, ungdomlighet, timing, i de ”ironiska medlen”, - ty den är kraftslukande i sin utdragna spänning, sitt jonglerande! Den har en förmåga att överleva nästan allt, i konsekvens av sin slutliga, eviga orimlighet….  Man kan aldrig i teori inringa dess praxis, den är ett levande förhållande som utspelar sig i subjektiviteten, men dess destination är oändlig, och mycket skall dessutom till för att hindra den, när den en gång på allvar tagit sin början.^[ii] Ironiens logiska/semantiska förutsättning är, att betydelsen icke är en. Den utnyttjar det relativa och har i detta, med sin dynamiska kraft, en utopisk karaktär.^[iii] På så sätt kan den vara aktiv i filosofins centrala delar i att omvärdera och omstrukturera betydelser inom en kultursfär. Ironien ifrågasätter ogärna bara en sak, den går nästan genast - som i automatik, eller framåtlutande - vidare. Den har sin glädje i att implicera, att mer och mer, ja: att allt kan vara ironi.

      Den kan omstrukturera sfärers strukturer, men förmår icke själv omstrukturera värden. Där går dess gräns. Därför är och förblir ironien ett confinium. Ironien, i all sin vitalitet och kraft och uppslagsrikedom, kan dock bara fråga! Den är oförmögen att påstå något nytt! Den kan påstå en motsats, men är eg. inte en dynamisk negativitet. Ironien är en slags passiv negativitet. Ironien vänder så på det redan etablerade, det som den möter. Den har - qua ironi - inget att framställa själv mer än denna motbild. (Sic!). Ironin är så ett förhållande med ett övre och ett undre skikt, ett täckande och ett täckt skikt. Vad ironien på et metaplan betyder är dock en helt annan sak än det vi berört. Ty där tillför den otvivelaktigt något, påstår något. Den är där, för uttolkning! Den är född ur en aning om oråd.

      En förutsättning för att man skall kunna kalla något för ironi, är att man ur ett kontradiktoriskt perspektiv kan härleda att det explicit sagda, d.v.s., det rör sig om negationen, negatet, till det uppenbara, det täckande, det sagda, och betydelsen framträder enbart förutsatt användningen av någon form av ironiskt medel. Utsagan blir då genomskinligt ironisk, så att var och en, som har lärt sig, att utsagor med en sådan signal kan inverteras i betydelse, och att alltså då endast det implicita, det undre, gäller! Det gäller, men samtidigt har ju ännu en dimension ändå lagts till, ty det utsagan gäller, efter att ha genomgått en transferering, en indirekthet, som i sig har en betydelse, i sin distans och sin ”svävning” och sin bredd, sin omfattning av hela spektrat, det är i detta fall hela spektrat – tesen och dess motsdats. Så har ju en osäkerhetsfaktor också insmugit sig: i uppenbarandet, framställandet av den två samtidiga bilder ställs nästan alltid, också helt implicit, en grundläggande fråga angående begreppet. Begreppet belyses in till skelettet. Detta är ironins interrogativa funktion, som Barthes m.fl. framhävt. Ofta är det ironiska medlet ett tonfall, ett extra ord, en min eller en gest.

        Men ironien har en mer problematisk variant: den hemliga ironin:

        I det hemliga, i ogenomskinligheten, - om ironikern icke låter adressaten märka av något alls ironiskt – så njuter bara ironikern själv av den ironiska innebörden. Själv. Ironikern ”står icke i relation till något särskilt”. Nej, han har ju i hemlighet nästan bestulit världen på sitt yttrande. Världen vet inte om det. Han har haft nöje av det - alldeles inkognito. Ingen märker ironien. Och ATT ingen märker den är betingelsen för dess sanna oändlighetsblivande. Att den är oändlig betyder att den aldrig kan bli avslöjad, den svävar i sin hemlighet, i evighet. Detta är en märklig form av icke-kommunikation.

        En ytterlig narcissism är det, om man i sin tur, som en tredje form, svävar mellan öppen och dold, mellan genomskinlig och icke genomskinlig ironi, en slags svävning, som man hos Kierkegaard tycker sig finna nästan ”adlad”.

       Man kan även tänka på S.K.s intresse för den indirekta meddelelsen, - t.ex. genom ironi, och även tillägga att romantiken, t.ex. Fr. Schlegel, hade en uppfattning, om att ingen stor konst frambringas utan ironi. Den svenske 1800-talsfilosofen prof. Gustav Ljunggren skriver i De Estetiska Systemerna, 1856:

              ”Men det begrepp som spelar förnämsta rollen uti romantikernas konståsigter, är I r o n i e n. Ironien är det geniala subjektets suveränitet. Den geniale ironikern står över allt, och ingenting är för honom heligt, intet har betydelse utom hans eget jag, ja äfwen detta sätter han sig öfver. Han skapar, men har icke allvar med sina skapelser, han upphöjer dem åter och drager sig tillbaka inom sig sjelf. Konstnären skall sålunda ironisera sina egna werk; hans idéer skola icke wara begripliga för mängden; hans kall är att  l e f w a  och  d i k t a  utan ändamål, utan afsigt.”[iv]

           ”Ideologen” Fr. Schlegel hävdar också att ironien är paradoxens form, en form som traditionellt tillhör filosofin! 

       Det ligger ju först och främst en negation i ironins ”ställande” väsen. Ironiens utgångspunkt är alltså, enligt detta resonemang, alltid för handen, och kanske i formen av ett filosofiskt ”ännu icke” i sitt implicita ”redan”, ”sedan länge”. Ironien har dock lätt att, när den väl fått fäste bita sig fast, föreviga sig. Den som en gång gett vika för dess frestelser, dess sjuka, dess särskilda klipskhet, har svårt att vänja sig och omgivningen av med denna ytterst försåtliga dubbelhet. Denna är ett medel att ifrågasätta t.ex. det estetiska, samtidigt som man, som sagt, njuter detsamma. Ironien är en bakvändhet, en slug indirekthet, som ju också präglade Sokrates´ majeutiska frigörelse-metod. Ironien låg i tiden för romantikern, som den - allt som oftast - gör. Det kommer då och då en ”ironisk generation” upp, och nu genom romantikens ironi i den romantiska ironien under ironiens romantik, så var det i Friedrich Schlegels skrifter, Die Heimat der Ironie, och hans Ironie der Ironie, och hos Novalis i Lichtpunkt des Schwebens och hos Karl Solger. Den romantiska ironien excellerade i den lösligt fragmentariska filosofiska spekulation, som ibland betecknades som en ”ironiens ironi”.

---

[i]  Jfr. Philosophiske Smuler, SK, SV. VI. s.17., där detta även påstås helt explicit, direkt och ”rättframt”.

[ii] Se bl.a. Jankélévitch, men också: S. Grunnet, Ironi og subjektivitet hos S.K. och V. Lindströms Stadiernes teologi.

[iii] Jfr. t.ex. Cleanth Brooks o. Kenneth Burkes skrifter..

[iv]  Ljunggren, I, s.72.

Tomhet.

Kanal

Att vara författare. ( Kapitel FYRA.)

                 
                 Kap 4. Politiagenten.

         .. med sig själv som misstänkt.

          Sören Kierkegaard var, som ni alla vet, ingen romanförfattare. Han skrev inte poesi heller. Nej, Kierkegaard var givetvis en skriftställare som – för det mesta perifert – berörde religiösa spörsmål, men mer intensivt existentiella. Icke desto mindre var han alltid observant på vad som hände medan han skrev. Han hade en enastående förmåga till observation vad gällde själva kommunikationen. Ja, så snart han hade påstått något – i den form och i det sammanhang detta var påstått – så kunde han ägna en halv dag åt att kommentera just själva NATUREN av påståendet.

          Kierkegaard - … jag hoppas ni ursäktar denna avvikelse till en del upplysningar om denne man, men det är nu en gång så att avvikelser är en viktig del av förmågan att komma riktigt rätt – levde ensam. Efter en olycklig kärlekshistoria, som förmodligen mest var olycklig för att Kierkegaard var handikappad efter ett fall från ett träd som femåring – så ägnade Kierkegaard, eller Sören, som vi kan kalla honom, åt att polemisera mot den övre borgerligheten i Köpenhamn, där han, p.g.a. den övre borgerlighetens nedärvda förakt, aldrig fick tillträde. Borgerligheten leddes av en man som hette Heiberg. Övriga föremål för Sörens förakt var Kyrkan, där brodern Peter var biskop.

         Sedan fanns det en hel del filosofi som inte föll Sören på läppen. Främst inriktade sig Sören på Hegel.

             Vad var nu Sören FÖR då? Ja, någon slags liv, tror jag. Även om han själv, på grund av sitt handikapp, inte tyckte han fick mycket ut av livet.

            Så fanns det en längtan efter sanning och efter liv hos Sören. Och efter skönhet. Kunde det då inte tänkas att just författarens yrke kunde vara något. Att gestalta liv på en författares sätt, och kunna på så sätt smyga sig in i medvetande på människor, på det sätt som jag antytt är själva essensen i författeriet. Jovisst! Sören försökte. Men tyvärr, han hade ingen talang p det området. Sören kunde inte alls gestalta. Och så blev det som det blev. ( Ett fragment av en roman kan dock än idag läsas – utan behållning – och det heter Johannes de Silencio. Bara titeln avskräcker ju. )

            Så beslöt sig Sören, efter att ha skrivit en doktorsavhandling om Sokrates´ ironi att DISKUTERA med sin samtid.

            Diskussionskonsten, … och manipulationskonsten …, hade Sören lärt sig redan som barn. Han, som ärvt av sin far en gedigen begåvning ( samt miljoner danska kronor ) formligen lekte med sina lärare. Så var det för Sören inte svårt att för samtiden lägga fram en enorm bok om livskunskap, som bar titeln Enten-Eller. Där diskuterade Sören, på ett intimt sätt – ungefär som om han hade haffat en på gatan och huggit tag i rockslaget – ämnen som ansvar inför sitt eget och andras liv, om autencitet och om tvivlets oändliga förfärlighet.

          Det eleganta med Sörens författarskap är inte bara det intima tonfallet, där hand drar in sin läsare tätt intill sig, men den envetenhet, och den obönhörliga logik med vilken han tvingar sin läsare att inse att livet är ETT och att ens beslut också är ETT.

          Sören hade, genom detektivarbete och liksom en tjuv om natten, genom umgänge med ett FÅTAL person, inte mer än tjugo stycken, lurat ut allt det som var viktigt och kritiskt med livet, och allt detta det lade han fram, svart på vitt, inför Köpenhamns förvånade menighet, i boken Enten-Eller, som lästes, begapades och missförstods ända långt upp i kungahuset, där drottningen inte ens fick ordning på titeln men livet igenom trodde att boken ifråga hette Enten og Eller.

        Kierkegaard envetnades med att betrakta sig själv som en misstänkt. I första hand, menade han, bör man behandla sig själv som en misstänkt. Här förebådade Sören onekligen Nietzsche. Och Wittgenstein.

        Sörens tankar blev lästa, men stort sett ignorerade. Sören kunde ha blivit en fruktansvärd litteraturkritiker. Han hade en enastående känslighet, av nära nog Rimbaudska mått, men han blev nervös av att följa dagspolitik och modets växlingar, så det blev inte någon journalistik.

     Bland journalisterna så blev den störste av dem alla, i Danmark, Georg Brandes, väldigt upprörd och väldigt begeistrad av Sören Kierkegaards författeri. Brandes fann alltihop på en gång överspänt, infantilt och samtidigt högst fascinerande och vackert. Så han skrev: ” I avgörande mening fanns det bara en författare för mig: Sören Kierkegaard.” Detta är häpnadsväckande, inte minst eftersom Brandes lyft fram Nietzsche och andra. Vad i all sin dar var det med Kierkegaard, en författare som inte ens kunde gestalta, som så till den grad grep Brandes. ( Brandes som ju också är känd för förhållandet (?) med författarinnan till Pengar.)

       Hade Kierkegaard kunnat gestalta något mitt i sin envetna polemik. Eller var Brandes bara betagen ändå? Men visst handlade det om litteratur? Visst var Kierkegaard litteratur, även om det inte var romaner. Kanske var det nåra skiktningar som här spelade roll?

     Kierkegaard i sin tur, ja han gick på teatern, lyssnade på Don Juan, och såg fru Heiberg i skådespel och skrattade åt farserna på teatern,; han läste Bellman och så en roman, som han lät binda in, av en svenska, Rosen på Tistelön.

     Kierkegaard var medveten om sin unicitet. Helt visst betraktade han sig som sin tids mest begåvade man. Men någon roman skrev han aldrig. Så stod Kierkegaard i viss utsträckning utom räckhåll för det han ville åt: andras själar.

       Kierkegaard var fascinerad av Scopenhauer, men någon prosaförfattare som riktigt grep honom frmkom inte, tycks det. Kankse skulle det, efter hans död, 1854, dyka upp en del modernister, som skulle fått hans hjärta att blöda.

     Några vänner skaffade han sig aldrig heller. När en barndomskamrat hälsade på honom på dödsbädden där han låg med sin tbc, rosslade han fram:” Hils alle Mennesker!”, som om han själv aldrig tillhört denna egendomliga grupp varelser, men varit medlem någon helt annan stans.