DEN GRÖNA KATTEN.
KAPITEL ETT.
Det är något visst med
stora kattdjur. Givetvis är det förstås så att alla katter är speciella, högst
speciella, bland annat i sätt och utseende, sedda i relation till andra djur,
och även små och medelstora katter har ju kattens mystik, värdighet och förmåga
att hypnotisera gemensam med det stora kattdjuret, särskilt då det, som i vissa
områden är största av dem alla, lejonet. Lejonet har dessa
egenskaper, men högst poängterade, i
en förstärk grad, så att man bör bedöma dem efter just det. Kanske är det så
att evolutionen, denna egendomlighet, som enligt vetenskpaen ligger till grund
för så mycket konstigheter,
i dessa stora djur av kattsort har sett alldeles nya marker att utforska, i djurets
själ.
För varje människa på jorden, det måste
man här inskjuta och betona, betyder lejon vanligen mycket.
Människan är på flera sätt i någon grad definierad i förhållande till detta
djur, eller till dess motsvarighet i den världsdel som man nu råkar växa upp.
Och det är odiskutabelt dessutom så, att varje människa på jorden, stort sett,
skulle kunna, om än under visst tvång bara, kunna hålla ett litet föredrag på
en havtimme eller en kvart om detta djur, om lejonet, eller pantern, puman,
tigern eller jaguaren. Men vi håller oss till lejonet för enkelhetens skull.
Så har människan i sin tur utvecklats, antagligen
endast skenbart slumpmässigt, så att hon på anmodan
kan tala länge om lejon. Inte med dem. Och detta är i sig en fullständig
abnormitet, och på samma sätt eller, förstås, på ett annat sätt, så är lejon abnorma, menar jag.
När lejonen ligger där på savannen i grupp
och dåsar på en liten höjd på savannen i skuggan av en akacia i middagsslummern,
eller, nuförtiden, när de ligger och gäspar intill ett stängsel i morgondimman
intill ett staket i någon öken, eller för den sakens skull: i ett zoo i väntan
på stödutfodring i form av en halv buffel, en gris eller häst, då händer det
alltsom oftast att det liksom glänser till i närheten av irisen i lejonets öga,
och det är då som lejonet börjar rapportera, intensivt, mellan sina inre regioner.
Om detta vet inte många
männsikor mycket. Allmänt bekant är däremot att lejon inte kan skratta. Det vet
till och med ett barn. Liksom att majoriteten av alla djur varken har humor,
kan skratta, vara ironiska, kan överdriva eller ens servera en underdrift. Inte
ens för sig själva. Alltså inte med sådana sidledes rörelser kommunicera, eller
reflektera. Ty sidledes är ju sådana rörelser som humor, ironi och sarkasm.
Eller de är till och med retrograda. Ty det är ju så att hur rolig eller hur
dubbelbottnad man, som människa nu än är, så är ändå sakernas tillstånd exakt
desamma. Ingenting förändras av ironin eller humorn, det är bara så, att något
försvinner för en sekund ur medvetandet. Det är praktiskt taget det hela.
Nej, lejonets förmåga kan sökas på ett annat
plan. Eller låt oss säga: lejonets förmåga är en djupdimension, där människan,
som den ytvarelse hon är, ägnar sig åt just en ytrörelse, en parering av sina
egna rörelser, med sin REFLEXION. Ty humor och ironi är medel som är ägnade väl
för varelser som hela sin vakna tid ägnar sig åt att med begrepp för sig själv
omsätta och i det yttre omstöpa världen. För en varelse utan begrepp, och
därmed utan reflexion, är humor meningslöst. Så har till exempel alla de små
apor som stjäl småsaker från turister i Indien och på Gibraltar ingen humor,
men är enbart gediget elaka. Och det är ju bland de största missuppfattningar,
som människorna går omkring med, att humor, till exempel, skulle vara något
särdeles fint och gudomligt, och en odiskutabelt dyrkansvärd sak. Detta är ju i
grunden fel, då humor är nära nog ett platt intet, då det helt enkelt är en funktion av själva Begreppet.
Det är det som en del djur halvt om halvt
inser, eller intuitvt beaktar, då de medlidsamt betraktar en skrattande
människa. Ty medlidande har de, de djävlarna. Djuren inser oftast just det att
människan är slav under sina begrepp, som de då och då tvingas söka komma loss
ifrån, bland annat i dessa konvulsioner. Djuren vet, vanligtvis, bättre.
Särskilt då lejonen. Nå. För att inte gå saker och ting i förväg, så vill jag
nu här bara säga så mycket som, att, i den berättelse jag nu skall berätta, om
en grön stor katt, så finner vi mer av lejonets vertikala, eller snarare dinensionslösa,
begåvning förklarad än vad jag nånsin, på detta trista sätt med förvaltnings-
och administrationsprosa skulle kunna förmedla. Man kan ju för
att ta till en träffande liknelse inte mäta stora, nära
nog bottenlösa, djup med enkla lantmäteriredskap eller för den
delen återberätta en historia av Dostojevskij användande de mångfärgade signalflaggor
som man, i reserv, har ombord på örlogsfartygen.
