Som Kafka lärde ut i Processen....

 Som Kafka lärde ut i Processen, så byggs världen upp, och består till största delen av ... kommentarer. Det är ju då givetvis väsentligt att ens kommentarer inte är tomma på innehåll.

Jazz piano a minor Medum Tempo

Noveller

 

finns på Amazon!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Som stolt neanderthalare störs jag....

 Som stolt Neandetrthalare störs jag ofantligt av att min begåvning och originalitet trängts så ut i hörnet av alla dessa tarvliga och på alla sätt undermåliga mänskliga delar som så fräckt upptar så där 97% av mitt DNA. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Att jag ändå har lyckats åstadkomma så mycket här i världen måtte väl bero på att jag håller mina mänskliga delar i väldigt korta tyglar. VARJE DAG FÖRSÖKER JAG DOCK ANDAS LUGNT, PÅ NEANDERTHALVIS, OCH HOPPAS ATT ALLTIHOP VÄNDER, OCH ATT I KOMMANDE GENERATIONER VI NEANDERTHALARE SKALL TILLVÄXA i den egenartadhet, som i alla fall är vår......

"Med koffert och paraply" en essäbok om Franz Kafka - NEW....!!! On Amazon.

 

Connie och Juliette på Boxby

 

Connie och Juliette

på Boxby

 

 

                                   En romantisk Roman 

 "Om folk inte kan leva utan myter, så får dom väl lära sig det.! ( Edward Tegelkrona )

             

                  

                     Kap. 1.         

 

 

 

Ä

ngsmarkerna låg blöta efter gårdagens regn. En hare vände öronen i skogbrynet nu när morgondimman småningom lättade. Den vida himlen över slätten var grå, men svagt genomlyst, och skimrade och liksom blänkande över det lilla godset Boxby, det ålderstigna herresätet, som var urmodigt i allt, med sin med buskar igenvuxna, trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät.

Inte långt därifrån gick den smala ensamma grusvägen där en gammal grön och orange buss passerade ett par gånger i månaden. Det var en buss av äldre sort, med rostfläckar nere på sidorna. Att bussen fortfarande körde här var ett under. Någon hade väl mutat nån på serviceavdelning i den Halländska kommunens kommunkontor. Förutom ljudet från bussen, vid dessa enstaka sällsynta tillfällen, var det tyst kring godset. Också kråkorna, som ofta satt på de tre olika höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig i allmänhet, liksom denna morgon, alldeles tysta.

Det var som om själva naturen sedan en lång tid tillbaka höll andan. Kanske en mörk hemlighet som godset Boxby ruvade på nu hade blivit så kraftfull, att det var ofrånkomligt att den också skulle påverka den närmaste omgivningen.

Inte så att växligheten eller djuren här for direkt illa. Det var nu tidig höst, denna ruttnandets tid, och efter en sällsynt varm sommar hade nu alla de lindar och aspar som stod kring byggnaden fällt sina enorma lövverk. Ett tjockt lager gula, blöta löv täckte i stora drivor marken. Rådjuren stannade upp vid kanten av stubbåkrarna och stirrade sig omkring, som om de glömt något.

Men det var mer så, att den stämning som vilade kring Boxby inverkade på alla traktens mänskliga invånare, den höll dem i ett järngrepp. Dessa invånare var inte många, - ett fåtal ”övervintrade eko-bönder”, och en och annan gammal torpare.

De var inte medvetna om Boxbys effekter, det som tycktes vara en förbannelse, eller ett över godset hägrande öde, men de var ändå i hög grad drabbade. De var tyngda, spända och på sin vakt, och alla människor på en mils radie ungefär från godset syntes nästan outsägligt sorgsna. DE rörde sig långsamt och det var något hos dem som sa att allt ändå var för sorgligt. Vissa var också lättirriterade o arga medan andra kände sig insnärjda och fångade med en tilltagande känsla av apati. Ur detta finns ingen väg ut! så tänkte de. Och sådant märkte ju även djuren. Fåglar och småvilt hade just här börjat utveckla en större tystnad i sin livsföring. Om människorna, tillvarons herrar, betedde sig som om slutet var nära, så var det nog i alla fall något konstigt på gång. Kungar var kråkorna, och dom betedde sig som dom ville och gav fan i människorna.

   Allt folk som bodde i trakten, och som inte var födda där eller hade nära band annars till trakten, hade försökt sälja sina hus och sin mark, men när spekulanterna från stan kom, så tyckte de besökande spekulanterna att området besatt en så markant ödslighet, att samtliga hade backat ur. Inte ens gruvbolag, batteritillverkare eller människor som sysslade med skogs- eller blåbärsodling kunde förmå sig att inhandla marken.

   Kanske var det också så att just kråkorna hade hjälpt Boxby att få vara ifred. Så fort mark- och husspekulanterna kom i sina bilar, så eskorterades dessa bilar, som på ett osynligt kommando, av ett hundratal av dessa blåsvarta flaxande fåglar. Under besöken i de små gårdarna och torpen satt sen kråkorna på allehanda grindstolpar och trädtoppar runtom och kraxade över besökarnas huvuden. En av torparna, Parkas Olofson, och även dennes som Reine, som hade en fristående lada till salu, hade förklarat för besökarna, att kråkorna i trakten tillhörde en särskild art, som fötts upp på Boxby. Kråkorna var inte inhemska, men importerade från Frankrike. Nu var den excentriske Parkas kanske visserligen släkt med den gamle Augustus Tjärne, men vi skall inte gå händelserna i förväg.

   Stämningar fortplantade sig alltså från byggnadens centrum, eller var nu själva det sjuka satt, ut genom husets väggar, som ständigt knakade, men inte sprack, och ut till den omgivande trädgården. Naturen gör ju vanligtvis allt för att återställa balansen, hela och ställa om. Växtligheten försöker återta sin forna mark och sakta men tålmodigt bryta ner byggnader och anlagda planteringar som stör. Allt det som människan skapat ska så småningom försvinna. Men det fungerade inte riktigt så på Boxby.  Något var mystiskt och påverkade allt här.

Naturen tog ett steg tillbaka i skräckslagen avvaktan. Huset förblev i stort sett intakt. Det endast tycktes lätta en aning. Det tyngre trät blev lättare, och vissa brädor blev mer som nånslags papper, men höll ihop av gammal vana och en inre vilja. Och kråkorna vaktade trots allt huset som om det hade varit ett av deras egna ägg. Eller så hade de fått order om det, eller tränats av någon foren ägare till godset – någon anfader till denne Tjärne - att vakta. Kråkor är ju mycket läraktiga.

    Så stod detta hus, som i alla fall var ett gult trähus i tre våningar, med sadeltak och vita träkolonner, med sin altan med snidad balustrad i årtionde efter årtionde nära nog obebott, sånär som på en bydåre vid namn Hugo Tjärne, sonson till Augustus, en amn som aldrig gjort nån nytta i hela sitt liv, och vad det väntade på visste ingen. Och de som undrade blev dessutom färre och färre, ty människorna i trakten tenderade att dö, och dö barnlösa. Inte bara huset var öde, men snart skulle även trakten vara det. Hugo bodde i ett rum och kök i norra tornets nedre del, och dessa rum var de enda som uppvärmda året runt i hela huset.

 

 

                              Kap. 2.

 

D

oormour ägdes inte av Hugo, nä, men hade givetvis en ägare. Det ägdes av en gammal dam som bodde långt ifrån godset, ja, inte ens i Sverige, men i London,  ja mitt i London, en fru Alice Fontan. Även denna gamla dam, trots att hon både var bildad och intelligent, var sedan länge sorgsen. Hennes nästan enda glädje, bortsett från att läsa gamla franska romaner, Zola och Balzac, var när hennes systerdotter kom på besök.

    Så skulle ske idag, som var en tisdag, i november, under det andra året då Theresa May var premiärminister i Storbritannien och när en man vid namn Trump var president i USA.

   Constance Barriett, vilket var denna unga flickas namn, kom glatt klivande upp för trappan till sin älskade moster med en påse bullar i handen. Mosterns hus, på Langlet Street, var lätt att hitta, då det var målat helt i duvblått, - vilket ju också är en extremt vacker färg - samt hade statyer av lejon utanför.

   Constance, eller Connie, som hon föredrog att kalla sig, ringde på, och väntade på att mostern på sitt vanliga glada lättsamma sätt skulle ta emot henne. Connie brukade nämligen komma varenda tisdag under skolåret. Ty Connie var i den ålder då man gick i skolan. Hon var 16 år.

    Till slut hördes ljud inifrån lägenheten, som var en av flera i detta hus som ägdes av mostern, men där hon även hade andra hyresgäster, i andra lägenheter. Det skramlade av nycklar och så öppnades dörren.

    Denna dag tycktes något vara på tok med Alice Fontan, ty hon bar inte vare sig lila turban eller sidenrock men stod iklädd en grå dräkt och hade satt upp håret, som var vitt, i en jättelik knut.

– Ska du ut å resa? undrade Connie, ståendes utanför dörren med förvåning målad i ansiktet och påsen tafatt i handen.

    Mostern vinkade in henne, men utan det vanliga varma leendet. Någonting var uppenbarlit fel. Så brukade Connie säga: ”uppenbarlit”. Ty hon var en självständig flicka.

    Moster Alice sjönk ner på sin tv-soffa och utbrast:

– Det är skatterna förstår du! Jag har inte råd! Jag kan inte bo kvar här, i mitt hus, om jag inte säljer det där gamla Boxby i Sverige.

    Connie nickade. Men eftersom hon var en extremt klok flicka så tänkte hon att hon måste få mostern på lite bättre humör genom att försöka ordna fram något ätbart. Så gick hon till köket och donade där en stund, och återkom sedan till mostern med en bricka med kaffe och bullar, mostern som satt, fullt promenadklädd i soffan med händerna i knät. Hon hade ju slutat röka. Så då blev det som det blev.

-        Sälja Boxby?

-        Jess! sa Alice.

   Connie hade en gång för länge sen varit på godset, som allt så låg i Norra Halland i ett land som för Connie var lika exotiskt som Kina, men hade endast vaga minnen av det hela. Fast hon hade blivit kär mi en kille som lagade en vattenledning när dom bodde där ett par dar.

– Ja, inte sörjer jag det inte. Det är ju bara att ingen vill köpa. Inte ens marken!

Vanligtvis brukade Alice kunna klara sig utan att sälja saker, men här kanske låg något annat under, som fick henne att VILJA sälja, tänkte Connie.

– Men lite sörjer du väl? Det är ju ändå en släktgrej…

– Jojo.

– Ja tänk vad farbror Augustus hade sagt om han hade hört dig.

– Oroa dig inte, flickan min, han HÖR! Skärmatade Alice, ty hon hade humor.

– Nu får du ge dig! sa Connie raskt och serverade sin moster kaffe i en liten mugg med en brittisk flagga på. Union Jack.

– Jaja. I alla fall så har jag talat med en fastighetsmäklare i Sverige och han säger att det är omöjligt om man inte åker dit och  rustar upp lite och försöker att få det se mer anständigt ut. Ingen enda själ vill köpa annars, säger han. 

– Vad är det för en mäklare? undrade Connie syrligt. Är det nån du hittat på nätet eller?

-         Ja hurså?

-        Det kan ju vara en skojare, eller nån påhittad person.

-         Jaså.

   Här upphörde samtalet för en stund.

   Connie såg sig omkring i mosterns mysiga vardagsrum, där en stor flygel avmärket Bösdorfer starkt dominerade möblemanget. Ovanför mostern soffa hängde en gigantisk oljemålning, som föreställde just det stora hus, som samtalet rörde sig om. På målningen stod dock Boxby i full glans. Det var här sommar och massor folk och det tycktes i ena änden av målningen dukas upp till ett väldigt party, ty där stod ett flertal dukade bord. Himlen var blå med komiskt ulltottiga moln överallt, och konstnären hade ansträngt sig särskilt med att måla massor av svalor som ömsom dök, ömsom steg över hela den två meter breda tavlan. Några kråkor syntes över huvudtaget inte alls till på bilden.

– Se! pekade Connie och log ironiskt, - se, så fint det kunde bli!

    Mot detta yttrande ställde nu moster Alice en djupt tvekande min, som om vaniljbullen som hon just bet i hade varit beströdd med arsenik.

-        Ska vi resa dit? frågade Alice och sneglade dubbeltydigt på den unga flickan.

 

 

 

 

                               Kap. 3.

 

R

 eine Olofson strosade med sin älskade hund Trigger, en liten svartvit collie, omkring i trakten kring Boxby, där han levt hela sitt liv, kände varje träd, varje buske, varje Alicel och varje stig. Reine älskade Boxby, och att platsen var skydd och föraktad, det gjorde nästan bara hans kärlek till området starkare.

    Reine var 16 år och hans största intresse var datorer. Idag på morgonen hade han lärt sig grunderna i ett nytt programmeringsspråk och han gick nu och funderade på dess fördelar och avigsidor. Nu ringde det plötsligt i hans mobil. Signalen var en låt med Rihanna. Reine svarade, när han på displayen såg att det var Juliette.

   Juliette bodde inte i Boxby socken, men strax intill, i Kungsbacka, där man var kända för sin plastindustri. Hennes pappa hade blivit miljonär på plastskedar. Hon hade egen häst, och de hade träffats sommaren innan när Juliette på sin häst, Mindy, hade korsat markerna vid Boxby för att leta efter ett vattendrag, där Juliette i sommarhettan ville ta sig ett dopp.

     Eftersom Mindy var en vit häst, så var den synlig på långt håll och Reine hade genast tagit sin mountainbike och kört efter, på visst avstånd, för att se vem inkräktaren var. De hade sen börjat språkas vid, och så hade de båda – hör och häpna -  sig ett nakendopp i havet och sen suttit och pratat i Reinevis om allting. Juliette hade varit särskilt nyfiken på Boxbys historia, men Reine hade bara sagt, att det visste han inget om, då hans pappa, Parkas, som inte var lätt att påverka till nånting överhuvudtaget, vägrade att berätta något.

Juliette var en enastående vacker flicka på 20 år, atletisk och ljushårig med stora blå intelligenta ögon. Hon hade nära till skratt, och skorrade på sina r. Hennes dröm var att bli lyckligare än hon var. Hennes studier i mikrobiologi på universitetet gav henne inte den riktiga sällheten, sa hon. Man kunde se på henne, att hon alltid gjorde precis som hon ville, och att hon såg på allt med filosofisk distans. Ingen vanlig flicka alls.

   Medan de suttit där vid ån och diskuterat och torkat i solen – ty det var den dagen mitt i juli och trettio grader varmt – så hade kråkorna kommit, stor och feta, och i en flock på kanske fyrtio stycken och ställt till med ett himla liv. Juliette hade skrikit åt dem att de väl inte hade sina ungar här.

Mindy hade blivit så rädd att hon försökt gömma sig i en buske, och Trigger hade först skällt men sedan, på något konstigt sätt, blivit övertalad av kråkorna att hålla tyst. Så hade Trigger sedan suttit och blängt, lite okoncentrerat kors och tvärs. Efter en stund hade så alla fyra gett sig av, och påföljande dag hade Juliette och Reine språkats vid i matsalen i skolan, ty de gick i samma skola, i Kungsbacka.

   Men idag, när Reine var i närheten av Boxby ringde Juliette och frågade om han ville ses. Det var något viktigt sa hon. Och det handlade om Boxby. Reine lovade att de skulle se. De bestämde att de skulle ses vid ett stort träd som låg ett hundratal meter från det gamla spökhuset, som Reine betraktade det ( han visste inte att nån bodde där ) som de brukade kalla Boxby. Klockan 8 denna kväll. De avslutade samtalet med att säga ”kram” till varandra.

   Reine och Trigger strövade en stund vidare. Då hörde Reine ett konstigt ljud. Det lät som en fiol. Eller en skogsmus i nöd. Men Reine var inte säker.

   Efter att ha sagt åt Trigger att vara tyst gick de båda sakta den gamla uppfartsvägen fram mot Boxbys stora grusplan, framför huset med de arton frontfönstren och den stora verandan, på vilken räcket nu bågnade utåt, och hotade falla ner i den vissnade pionrabatten. En svart katt strök utmed vägkanten som om den letade efter något. Trigger förhöll sig lugn.

 

    Fiolljudet, eller vad det var, ökade när de närmaste sig. Så, rätt vad det var, såg Reine att ett fönster på gaveln, som han bara skymtade stod och slog lite i halvbrisen. Det tog inte lång stund för honom att inse, att det faktiskt bara var fönstret som lät. Men hur det kunde låta som en fiol var sannerligen en gåta. Och varför var det öppet? Ty en sak var säker med Boxby: nästan alla fönster och alla dörrar hade varit igen spikade med vardera minst tio långa spikar sedan flera år tillbaka. Alltså måste någon ändå bo där. Reine och Trigger stod vid norrgaveln på huset och såg upp mot fönstret på andra våningen som stod och slog. Reine ropade halvhögt. – Hallå, är det nån där.

   Ingen svarade. Förstås.

   Då tog Reine upp en tvåcentimeters grå sten och kastade uppåt väggen intill fönstret. Det small till i fasadträt. Efter bara några sekunder visade sig ett huvud i fönstret.

– Vem e du? ropade Reine, medan Trigger skällde som en bandhund.

– Jag heter Hugo, ropade en ung blek man i 25-årsåldern. Han hade långt hår, nästan fyra decimeter på var sida om det smala ansiktet, samt en liten slokmustasch. På huvudet hade han en svart filthatt. I handen en fiol.

-        Jaha, sa Reine. Och vad gör du här?

– Jag är född här, sa mannen.  

    Efter att Reine och mannen som kallade sig Hugo tittat på varann i en lång stund, så beslöt sig Reine för att klättra upp till fönstret till Hugo, vilket var ganska lätt, då det stod en stege intill fönstret, uppenbarligen placerad där av denne. Denne hade även surrat stegen vid huset med några tampar. Så den stod mycket stadigt. Troligen hade huset fungerande dörrar, tänkte Reine, men om det nu roade Hugo att ha stege, så varför inter?

– Vänta här! sa Reine till den lilla collien, som nu lugnat sig och återfått den kloka, vänliga och deltagande blick som är så typisk för rasen.

    Så klättrade Reine upp och svängde fötterna över fönsterblecket och hoppade in i rummet, allt under tystnad, raskt och beskedligt inhjälpt av den bleke inkräktaren.

 

 

 

Kap 4.

 

C

onnie och Alice hade, efter att ha druckit kaffe med choklad i, kommit fram till, att de båda kanske i alla fall skulle göra som den gamle mäklaren sa, och åka till Sverige och farbror Augustus´ udda stolthet och älsklingsställe invid Kattegatt, för att bese huset. Eftersom Connie just hade höstlov från skolan, men alltså hälsat på sin moster på lovet, så kunde de åka redan dan därpå, och man skulle ta en Stenafärja, och moster Alice sa att det hela skulle bli roligt, och att allt nog skulle ordna sig, nu när Connie var med. Om man kunde ställa Connie framför huset och sen fota Boxby med henne som front, så kunde man nog sälja stället, sa Alice och blinkade.

Varken Alice eller Connie hade en aning om hur Boxby såg ut idag, och visste inget om kråkorna, och detta med att Huga bodde där, de visste de inte heller.

Mäklaren hade sagt att huset stod öde, men var i gott skick.

 

<<<<<to be continued >>>>>>>

Ett Företal till en roman

 

FÖRETAL

 

           

Läsaren av denna bok kommer snart att observera att den här boken är resultatet av ett samarbete mellan många medvetandelager. Psykologiska fakta, såväl som historiska traditioner, kan dock bara sökas kunskap om genom aktivering av lager som är översiktligt bekanta på ett disciplinerat sätt med sina grannar i det djupare medvetandet. Som resultat av dessa mer vakna lagers professionella samarbete framstår till sist boken som exklusiv i sin fantastiska hyllning av de resor som författaren till denna bok har gjort i det yttre och det inre i vår gemensamma tillvaro. Boken berättar – förutom om författarens unika verklighet - också om våra förfäders medvetande, om deras önskningar och sorger. Den här boken uppmärksammar speciellt vårt sinnes produktivitet och tillvarons sorgespel, och människors lögnaktiga myter. Den handlar om de minnesstrukturer och de narrativ som växt upp ur både längtan, vördnad och förtvivlan. Varje läsare av den här boken bör känna igen och i alla fall tolkningsmässigt begripa, antingen genom upplevelser de personligen haft eller ryktesvis, sensationer som uppkommer i samband med denna bok, och därför kommer den här boken med största sannolikhet att uppskattas av många.

 

    KAP. I.

Nu var det mitt på dagen och Pauline och jag stod vid vägen, som ledde från Gottskär och över bergen till basidan av Ekby. Där, ett stenkast från Liselotts köksträdgård låg i diket Paulines röda AlfaRomeo, på skrå, i 45 graders vinkel, med nosen intill ett vildrabarberstånd.

Insekterna yrde här på ett sätt som sällan ser nuförtiden, och jag förvånades över att jag befann  mig på landet här och att Pauline, klädd i en alldeles för varm dräkt av ylle, brun och vit-rutig, stod så tätt intill mig.

"En sån bil.", sa jag.

"Mm.", sa hon och hon log på ett sätt som kom hennes panna att skina vitare än nånsin.

Jag tänkte då att allt hängde samman, och att vad jag tidigare trott handlade om ord inte alls gjorde det. Om det nu var så att ord hängde samman på ett både oroande och roande sätt, och att det var det som var det farliga, så gällde ju detta också, och kanske i ännu högre grad det som orden ytterst handlade om, d.v.s. verkligheten ( sous rassure ). 

"Är bilen trasig?" frågade jag, som inte hade nån aning om bilar.

Pauline var tyst i en liten stund, men aningen för länge, tyckte jag, innan hon sa:

"Den är nog trasig undertill."