KAPITEL TJUGOTRE

 

KAPITEL TJUGOTRE

 

EN LÅNG NATT

 

 

Efter det att Herbert och Nils tagit en runda runt Boxeby och kommit in i salongen igen, där Ruthbjörn satt och surade i sin fåtölj, och de även sett att Tutor sträckt ut sig i soffan, så beslöts snart att man skulle be Tutor att undersöka, via sina sociala media, och annorstädes, om man eventuellt kunde göra som denne sagt: ta reda på om någon Fru Lasker verkligen dött vid denna tidpunkt och lämnat sitt bohag till Räddningsmissionen.

 

Herbert tackade Ruthbjörn för besöket, och frågade om denne ville ha en flaska punsch med sig hem. Det ville denne, och han försvann snart med punschflaskan i rockfickan på en gammal moped av märket Puch, utmed en liten grusväg, som var en genväg mellan Boxeby och Ruthbjorn Castle.

Tutor gick till sitt arbetsrum på tredje våningen för att utföra lite bokföringsarbete, som hade släpat efter.

Även denne erbjöds en butelj, men han tackade nej.

Nils hade anvisats ett rum på tredje våningen även han, intill Paulkines, och tackade också han nej till en flaska Punsch.

De tre Boxby- residenterna lovade varann att ses dan därpå. Och därmed bespetsade sig Nils på en lång sömnlös natt. Att han skulle kunna sov anågot på ett så enormt främmande ställe, det var det inte tal om.

När han gick till sängs var det därför med en bok i handen. Det var en av hans favoritböcker. Ludwig Wittgensteins Tractatus. På Tyska.

Nu knackade det svagt på dörren till korridoren. Nils lade undan den tunna boken och klev upp, iklädd sin blårandiga pyjamas, som han alltid brukade ta med om han skulle sova borta. ( Hemma sov han i ett par kortkalsonger.)

Det visade sig att det var Pauline, som undrade om jag ville följa med ner i källaren för att titta på Herberts tama kajor.

”Tama kajor?”

”Ja, han älskar kråkfåglar. Följ med!!!”

 

Nils lämnade rummet och gick ut, stängde dörren bakom sig – följde med Pauline i motsatt riktning mot den väg han kommit till sitt rum, och färdades nu mot Norra Tornet, där en dörr fanns innan man steg in där, täckt av ett mörkrött mönstrat draperi. Bakom draperiet, - huset formligen vimlade av draperier, alla med orientaliska mönster på - som skylde en liten kokvrå i ett hörn – fanns en trappa som först ledde ner i salongen våningen under, men sen fortsatte i ett litet träschakt ner i källaren, tydligen parallellt med den större trappa, som fanns bakom det Norra Tornet, och som utgjorde den generella vägen att ta sig ipp och ner till norra delen av huset.

Väl nere i källaren, tände Pauline ljuset, genom att vrida ett äldre ljusreglage ett halvt varv. När ljuset flammade upp hörde sett kraxande..

 

 

     Bakom de två stängde sig den av förfluten tid gnisslande lilla trapphusdörren med ett dovt pysande..

           Sedan ett svagt kraxande.

’Vad gör jag egentligen här?’, tänkte Nils och grep tag om pyjamasen, när Pauline kom med en liten rutig pläd, som hon funnit på en stol:

    ”Ta på denna här! Jag tänkte inte på att det var kallt härhäne.”

”Inte jag heller.  Jag måtte ha somnat en stund i alla fall…”.

      När Nils stod intill buren – där fyra kajor tomt stirrade på honom - blev han rådvill. Det luktade dessutom svagt av krut och armsvett i källaren. Han kände en stark yrsel. Den största av kajorna, som verkade vara lerdaren, såg på honom, ja den stirrade, och som hypnotiserad öppnade Nils genast luckan till buren, som varit stängd, lyfte ut den stora fågeln, som var en jättekaja, och satte den på sin axel och vandrade sen med en i källargången, som för att lunga ner fågeln och komma på något att säga till den. På fötterna hade Nils floppsandaler, på kroppen alltså en randig pyjamas, täckt av en pläd upptill. Som ledd av en osynlig hand vandrade han sen ner en liten trappa till vad som visade sig vara en större voljär i en nedre källarvåning, där han – biträdd av Pauline, som efter att varit klädd i en blå städrock, nu visade sig bara i en vit kortärmad klänning av gauze och nu släppte in jättekajan till ett tiotal korpar – tre gånger så stora som kajan - som satt där.

      När nu kajan – som det tycktes - var återförenad med sina fränder, så satte Nils sig med Pauline bredvid sig – hon hade tagit av sina orange glasögon och putsade dem med en flik av den rutiga pläden -  i en liten soffa som stod intill voljären i det stora, kala källarrummet och väntade. I buren syntes nu hållas ett rådslag. Korparna satt och ritade i sanden med vingspetsarna på burens golv och tjattrade halvhögt, och Nils sa till sig själv att detta nästan var overkligt. På burens galler, som var ett sinnrikt verk med massor av smala stolpar i järn kors och tvärs, växte en underlig mossa, som luktade som marijuana, och han rös lite, eftersom det var extremt fuktigt i källaren, och eftersom det var mitt i natten, och det var nästan som i ett av en jämn vind svagt ristande uthus invid det väldiga stormande havet. Rummet hade också en otäck resonans, ett slags dubbelt eko, med en slags blåsvart ton, som Nils inte alls kunde komma underfund med. Ett sådant märkligt källarvalv!

    Nils hade inte väl tänkt denna tanke förrän kajan indikerade med ena vingen att den ville bäras upp i övre källaren igen. Således stack Pauline in handen i voljären, och efter att åtskilliga korpar mödat sig fram för att hälsa på henne och – som det tycktes – tacksamt picka lite på hennes fingrar, och kanske sjöng de en liten sång – Nils skulle inte minnas det - så hoppade jättekajan från Paulines hand till Nils´ axel, och så vandrade de tre i en komplex liten grupp – ledd av Pauline – stelt och sakta upp halvtrappan upp till krutkällaren, där Nils satte Kajan i buren, efter att ha gett denne en Cashernöt från en skål som stod på en kasserad trasig bull-tv, som stod och samlade damm i ett hörn under en målning som föreställde Vesuvius´ utbrott år 79 e. Kr., så återvände Pauline och han via de två vindeltrapporna upp till korridoren på tredje våningen igen.

    Pauline tycktes då sömning, och hon mumlade något om att sova, och Nils var jag inte mycket piggare, men släntrade tillbaka till sitt rum, tog av pläden, lade sig under den tunna sommarfilten, som var inkörd i ett påslakan, som var mönstrat med en stor fotbollsspelare, vilken skulle föreställa Christano Ronaldo, i Barcelonas färger, och somnade som en stock. Varför Nils inte hyste någon rädsla för kajorna och korparna, är ett mysterium. Hur dresserade var kajorna och korparna? Fanns det alls någon bestämd bortre gräns för vad en kaja eller en korp kunde förstå och kunde utföra?

När Nils vaknade på morgonen hade han glömt allt om kajor och korpar. Det var som en sån där dröm som man inte kommer ihåg något av.

 

Vid åttatiden på morgonen vaknade Nils, och fann att han delvis hade sovit på Wittgensteins bok, och därvid åstadkommit ett veck på pärmen, som alltså hädanefter skulle vittna på ett gåtfullt sätt om hans tid på Boxeby.

KAPITEL ARTON

 

KAPITEL ARTON

 

 

Klarinettrummet

 

 

När Pannhäuser lämnat Liselott och de andra i köket för att återvända till Henrik för att höra om amerikanen hade hört av sig något igen, fann han Herbert på den mellersta verandan, i en av dennes läskorgstolar.

Ingen amerikan hade ringt, och Herbert, som alltid var ängslig över att någon hade det tråkigt, bad Pannhäuser följa med för att se klarinettrummet på översta våningen.

 

Henrik var väldigt mån om att bland de rum han visat mig på Boxeby framhålla just klarinettrummet som en liten gårdens klenod. Han kallade inte Boxeby för slott, eller ens herrgård, men refererade till Boxeby enbart med ordet ”Gården”. Men tillsammans med ett fåtal andra gods var ju Boxeby ett slags Fjerrered historia och stolthet, i ett.

 

På tredje våningen i mittbyggnaden låg klarinettrummet. Här hade Herberts far, Rudolf Boxe, som varit mycket musikalisk spenderat mycket tid med  antika klarinetter, sin gamla taffel, sin spinett och sin klavikott.

Rummet låg i samma trånga och mörka korridor som där Pauline och jag hade våra rum, fast längst åt norr, borterst, troligen gränsande till det åttkantiga Norra Tornet, med sina av ålder florstunna väggar  - till rummet där voljärerna med korparna funnits. Väggar och tak i denna korridor, var utsmyckade med diverse halvfärdiga oljemålningar av någon okänd amatörtalang, och de bitvis nakna trästockarna och bjälkarna, som bar upp det här låga taket kryllade av inskrifter och obscena teckningar och gouachemålningar från 1910-talet, och såna både i olja och med krita och tusch.

En serie nakna glödlampor av den gamla sorten, 25 Watts, satt på två meters håll från varann i en liten rad i taket och försåg den smala gången – där spindelväv och damm hängde i tåtar från taket - med belysning.

 

Dörren – som hade som dekoration ett herdelandskap i brungrön oljefärg i gammal tysk Leipziger och Stuttgarter-stil - till rummet var dubbel, med en liten luftspalt på så där två decimeter, för att skenbart innestänga ljudet och således försöka skona fastighetens övriga invånare från träblåsinstrumentets gälla toner.

Det sades att August Boxe varit måttligt musikalisk och inte trivts med sonen Rudolfs spel.

Rudolf hade i själva verket inte alls nån talang, enligt Turo, som läst in sig på släktens historia. Men kärlek tar, som bekant, aldrig hänsyn till subjektets tillkortakommanden: även de fulast, mest obegåvade, fattigaste och på alla sätt obetydliga och förkastliga människor kan i sina ynkliga liv ha de mest fantastiska objekt för sina lidelser. Objektens storlek och härlighet, står i denna önskans kategori aldrig i något rimligt förhållande till sina beundrare.

Så var alla musikinstrument i detta rum alldles makalösa, medan alltså Rudolf förmodligen inte alls varit så enastående.

 

De som dyrka, de hoppas nästan alltid att det skall räcka med själva dyrkan, för att göra avståndet mellan subjekt och objekt till NOLL. Man tror alltså, som en ful usling, att ens kärlek till exempel till den fagra nymfen Sofiette skall få en själv att bli lika så ljuvlig som Sofiette, samt likaså att om jag bara älskar måleri, så skall kärleken till måleriet, om denna kärlek är riktigt stark, göra en till Rembrandts like.

Så var det förmodligen också med Rudolf och musiken.

Att omgivningen var skeptisk, det bidrog väl då till att han fick hålla till i ett undanskymt ljudisolerat hörn av sitt slott med sina gamla träklarinetter, tänkte Pannhäuser, upprymd av sina egna elaka tankar.

 

En sommar hade organisten från Fjerrereds kyrka haft sina pianolektioner här med Rudolf, på taffeln. Denne, Hr Nordkrona hade en B-examen i orgelspel och körledning.

 

Pannhäuser kände sig som på en förevisning på Barbro Bielkenstiernas Årsta och blev givetvis förtjust i den långa rad av klarinetter, flöjter och okarinor som prydde den norra väggen. Aldrig i sitt liv hade han sett så många klarinetter, bruna, beigea och svarta och röda, och så otroligt gamla också.

Han var själv ingen expert på klarinetter, eller musik överhuvudtaget, men visst – det måste han medge – så tillhörde han den där stora gruppen människor som har ett olyckligt förhållande, tillgivet, till musik, i sin helhet. Han hade en gång spelat saxofon i en dixielandorkester, och trombon i en studentstyrd spexorkester.

Herbert pekade på en av klarinettera, den som hade mest metallklaffar, och sa:

”Jag har lyckats spela på den.”

”Oj då!!”, sa Pannhäuser, som alltid var vänlig. ”Det skulle man hört.”

”Just idag har jag munsår.” tillade Herbert med ett skevt urskuldande leende.

Pannhäuser slog likfullt till honom med vänster hans utsida.

 

  ………………………………………………

 

 

Herbert och Pannhäuser stod efter en stund i trädgården intill  vildrabarberstånd medan Herbert noterade att klockan var sex på efterdiaggen.

Insekterna yrde här på ett sätt som sällan ser nuförtiden, och Pannhäuser förvånades över att han befann sig på landet.

 

 

 

 

 

 

        Han tänkte då att allting som skedde i hans liv hängde samman, och att vad han tidigare trott handlade om ord inte alls gjorde det. Om det nu var så att ord hängde samman på ett både oroande och roande sätt, och att det var det som var det farliga, så gällde ju detta också, och kanske i ännu högre grad det som orden ytterst handlade om, d.v.s. verkligheten. Denna var sous rassure, d.v.s. under överstrykning. Man talar om verkligheten som om allting på ett självklart sätt fanns, men stryker samtidigt i djup skepsis över vad man säger, eftersom ingenting finns på det sättet, egentligen.

Allting finns ju, tänker man – om man är Pannhäuser - omedvetet, fast det finns inte PÅ DET SÄTTET.

 

 

 

  -----------------------

 

 

 

 

 

sigge vaknar till en ovanlig dag

 

 

 

                            Sigge vaknar till en ovanlig dag

 

 

                 Precis innan den gamle Sigge Brickcrown denna sensommarmorgon vaknade, hade han ryggat tillbaka inför den för honom inte alls ovanliga framför hans ögon svävande hallucinatoriska synen av en naken dansande flicka.

Redan som tonåring hade han känt en svidande smärta i hjärttrakten så fort någon i hans närhet rörde sig rytmiskt. Själv var han nämligen totalt omusikalisk och något som liknade rytmsinne hade varken han, hans föräldrar eller någon i släkten Crown haft. De hade alla kommit från en bergsby i Kinnekulle med mycket tunn luft, och Sigges far, Leonard, hade ofta på skoj sagt att sinnet för musik, det hade deras släkt låtit sippra ut i luften och sett försvinna som ett moln, för att kunna mer koncentrera sig på viktiga ting. Fadern hade dock haft och i smyg odlat en poetisk ådra, och alla vet att poesi och musik inte alls är samma sak, även om många – ljugande eller fulla - säger att det är så. I sin ungdom hade Leonwrid publicerat sig, och ännu cirkulerade dennes diktsamling i Kinnekullebergen.

   Nu vaknade alltså Sigge denna morgon, i sin ålderdom[1], vätande käppen som stod invid sängen, och kände den vanliga smärtan över bröstet, eftersom han under tillvaknandet såg en ung, dansande – helt oklädd - välformad flicka i andanom. Om han hade kunnat slita ut flickan från andesynen, från morgonhallucinationen, och kastat ut henne genom fönstret så hade han gjort det. Men det var förstås omöjligt.

Sådana där hallucinationer – vilka är ett slags av organismen påtvingade föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer som befinner sig under hög psykisk press – talas det sällan om, och om det görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Sällan talar man om sådana upplevelser, som alltså, som här, kan ske i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något positivt. Ofta är det, i skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man – som hos Boismont - snarare får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, eller som sviter av långvarigt missbruk eller som tecken på nära förestående död.

Att tala om hallucinationer är riskfyllt, inte minst för författare, ty man kan helt enkelt misstänkas för att vara galen, och till följd av detta utsätter man sig för risken att inte bli publicerad, samt att allmänt få dåligt rykte.

Ty vansinne har väldigt dåligt rykte. Vansinnigt dåligt rykte.

 

Min egen uppfattning ( som i viss mån får anses gälla här ) är att hallucinationen är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Sigges fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Man kan – i Sigges fall – säga, att det var sällan som han observerade sina egna hallucinationer, om de ens var sådana, men kanske snarare något hypnagogt, med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst mått av stolthet.

Hans stolthet var givetvis barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga bedömningen av det mördarfrö, som de just skall börja uppfostra.

 

Synen med den nakna flickan var dock snart glömd denna gång, ty Sigge fick syn på telefonen, som låg på en stolinvid sängen, och hur denna hade blinkat till, på ett sätt som den brukade göra, när ett sms anlände.

Det var från vårdcentralen, ett ställe som Sigge betraktade med en till stupor gränsande vanmakt, då man i stort sett aldrig kunde komma i kontakt med den. Inte bara att de inte svarade telefon, eller aldrig ringde upp en, när man beställt att bli uppringd. Även webfunktionen låg nere. Tider kunde inte beställas detta året. Inte heller nästa eller året därpå. Hur det såg ut ännu längre fram visste inte Sigge, men han fruktade att det helt enkelt ALDRIG fanns någon tid på vårdcentralen.

Därför hade Sigge letat upp en sida på nätet där man kunde bedöma värdcentraler, anonymt. Där hade han skrivit en lång recension, under titeln ”En parodi på läkarmottagning”.

Här hade han riktigt släppt loss, och efter att författat en karaktäristik över sköterskorna, blodprovstagningen, läkaren, med dennes sätt att stint betrakta en datorskärm under hela besöket samt vid förfrågan om denne kunde känna på patientens hals svara: ”Det behövs inte.”, så kunde Sigge, efter att postat inlägget, där han försäkrade att han hellre skulle dö än besöka denna inrättning, till sin förvåning känna att han inte alls hade ont i halsen längre.

Men nu, av någon underlig anledning – vilken föreföll Sigge underlig, eftersom det var månader sedan han haft någon kontakt med sin läkare, Odielle Mistelkrans – var det alltså ett meddelande från denna av gemene man så vördade hjälplina till ett långt och lyckligt liv, fritt från plågor och kroppsliga avvikelser.

Fumligt ritade Sigge koden som öppnade upp telefonen.

1212.

Han tog upp meddelandet och läste:

”Hej Sigge!

Vi vill bara meddela att du har fått en ny kontaktman på vår mottagning. Istället för den nuvarande skall du fråga efter Jenna. Ha det så bra! Vi ses!”

Under detta meddelande stod:

”Detta meddelande kan du inte svara på.”

Sigge stängde långsamt igen telefonen.

Detta var det första meddelande han hade fått på den under det senaste halvåret, utom spam och meddelande från elbolaget och banken.

Han visste att han hade valt att det skulle vara så. Men ändå. Det sved lite.

 

Den vanliga tanken, i sådana här sammanhang, den om att kanske byta vårdcentral, dök upp. Samtidigt som denna tanke dök upp, kom också förvissningen om att de flesta vårdcentraler var just som den han hade.

Tänk om man bytte vårdcentral, och så blev det exakt samma sak?

Då blev förtvivlan ju desto större.

Då tycktes det nämligen inte finnas något hopp. Alls.

 

Därför suckade Sigge – något han blivit uppmanad att göra av en annan läkare, en doktor Guigeltroy, vilken påstått att det var ungefär lika effektivt som en Stesolid.

”Sucken finns där av en anledning.”, hade Guigeltroy sagt. ”Man kan utnyttja sucken till ens fördel, och lura läkemedelsbolagen.”

Sigge hade skrattat, och hade även njutit lite när den slätrakade, piggögde mannen, som hade rötter i Marseille, förklarat att han alltid känt sig som lite av en under-cover-agent i förnuftets tjänst.

Sigge undrade efter han suckat om Guigeltroy fortfarande var läkare, var han fanns och om han, Sigge, skulle försöka få tag på Guigeltroy.

Sedan ansåg han att det vore djävligt efterhängset. Guigeltroy hade då – för en tio år sen – klappat Sigge på axeln och leende sagt: ”Du verkar inte behöva nån läkare!”

Hur listigt var inte detta!

Sigge tog ett ännu djupare andetag och beredde sig att gå ut i köket och sätta på kaffet.

Högt sa han:

”Allting är ett helvete.”

 

 

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

 

 

Sigge bodde inte i – som fadern gjort - Kinnekullebergen, men  i Göteborg, i en hyreslägenhet på Arkivgatan. Denna lägenhet var en tvåa på andra våningen i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och en enkel och lättförståelig egenskap. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett hyreshus si om den lägenheten Sigge hyrde, det får man leta efter.

Redan när man kom in i hallen så började det. Man kunde i denna inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom så kom man alltså antingen  ( DEN VÄNSTRA ) TILL DET LILLA KÖKET, där ett väldigt kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Sigges sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde ända upp till taket.

Lägenheten var mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en blå bård nära taket.

Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Sigge. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Sigge där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt ljuvt.

 

Klockan var nästan sju. Morgonljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Sigge satt med de bara fötterna på en liten ruggad matta av persiskt slag. Käppen hade han greppet med höger hand, och med vänster sökte han nu trycka upp sig till stående ställning, eftersom han sökte sig till upprätt ställning, i akt och mening att gå och kissa i badrummet.

    ”De e då fan också”, sa han.

Sen lyckades han, med käppens hjälp gå de få stegen till toaletten. Väl där bar det sig inte bättre än att det ringde i telefonen, en Samsung A50 som han hade liggande på nattduksbordet.

Han fick – även om han insåg att det inte spelade nån roll om han svarade nu eller senare – lite bråttom, och det blev blött på golvet i badrummet.

När han, med smällande käpp, återvänt till sovrummet och telefonen, var han upprörd, svor och stod i:

”Det e ju typiskt!”

Samtidigt som han satte sig på sängkanten grep han tag i telefonen och öppnade den med en kodfigur, samt vevade fram vem som hade ringt.

”Åååh”, sa han: ”Det är Box.”

Han skrattade.

”Det är Box som ringer.” sa han igen, och det lät som en besvärjelse, blandad med en suck av lättnad.

”Vad kan detta vara?”, undrade han.

”Klockan e sju”, sade han sig medan han ringde upp Herbert Box, som var en gammal vän från universitetstiden.

xxxxxxxxxxxx

 

---

[1] Han närmade sig de 75.